Howdy.
En tredjedel av USA-bloggen finns i kväll på plats i The Garden. Eller TD Banknorth Garden. Eller Banknorth Garden. Eller TD Garden. Who knows, det känns som om den här arenan byter namn en gång i kvartalet.
Bruins–Penguins står på schemat, säsongens första möte mellan regerande Eastern Conference-segrarna och Stanley Cup-mästarna.
Tyvärr saknar Bruins både Marc Savard (fotskada) och personlige favoriten Milan Lucic (fingerskada).
Menvatusan.
Jag tror att det blir åka av ändå.

•••

Enligt min pressbricka heter jag Alfonbldt och jobbar för tidningen Persson. Där ser man.

•••

Ni har väl sett Jonas Jerebkos superdunk mot Philadelphia? Great stuff. Och apropå Jerebko läste jag just Sport Illustrateds feta NBA-preview och hittade en intressant detalj.
Visste ni vilken spelare som inför den här säsongen hade spelat flest matcher i rad i NBA? Just det, Tayshaun Prince. Pistons stjärna hade 496 matcher i rad, innan han tvingades till vila med en ryggskada. Och det är ju just Prince som Jerebko har ersatt i Pistons uppställning.
Man kommer långt med talang. Men det gäller att ha lite tur också…

/Stefan.

För fyra år sedan spelade han inför 63 åskådare i Eoshallen.
Idag tar han plats i samma highlight-video som Dwight Howard och Kobe Bryant – och toppar listan!

Extra roligt hur de konfunderade kommentatorerna säger ”Oooh, that’s nice…” medan de tafatt bläddrar (?) i sina papper. Nu vet de i alla fall vem nummer 33 i Detroit Pistons är.

Jomenvisst, det blev en ordentlig fight i löjligt mäktiga Lucas Oil Stadium (säg hej då till Xcel Energy Center i kategori ”favoritarenor” i högerspalten, säg hej till LOS) till slut.
Till en början verkade dock Texans bli en promenad i parken för Colts. Medan Peyton öste på med passningar (främst till Dallas Clark) i sedvanlig stil, såg Texans Matt Schaub ut som om han glömt kastarmen hemma i Houston.
Han passade endast för 76 yards i första halvlek och hann dessutom med en interception.

Men så hände något i andra halvlek. Texans fick igång offensiven och såg dessutom till att Manning blev allt mer frustrerad. Colts tappade 13–0 till 13–17, innan Joseph Addai (min räddare i ett annars sunkigt fantasylag) sprang in en touchdown.
Efter en ruggigt stark sista drive hade Texans faktiskt chansen att kvittera, men Kris Brown drog kicken för långt till vänster från 42 yards.
– Om jag trodde att han skulle sätta den? Well, det var väl 50-50, sa Dallas Clark på presskonferensen efter matchen.

•••

ESPN:s fotbollsguru John Clayton fanns med under presskonferensen. Han ställde så kluriga frågor att hälften av mediafolket (definitivt inklusive mig själv) inte fattade vad han pratade om. Till och med Peyton Manning hade svårt att hänga med i svängarna när Clayton fick ordet.
Som en av kollegorna i de bakre bänkraderna sa:
– Karln är ett levande uppslagsverk. Ett uppslagsverk om football, alltså.

•••

Nu har USA-bloggen gjort sitt i Michigan, Indiana och Cleveland. I morgon blir det att lämna tillbaka Dodgen på Clevelands flygplats.
Men USA-resan fortsätter.
Var?
We’ll see…

/Stefan.

USA-bloggen har just styrt…nä, nu börjar det bli tjatigt.
Vi är i Indianapolis, Indiana.
Vi snackar alltså djupaste John Mellencamp-land och självklart har ”Scarecrow” och ”The Lonesome Jubilee” gått på repeat i Dodgen. Resan tog fyra och en halv timme från Detroit och USA-bloggen stegade upp 05.30 för att hinna i tid till Colts–Texans i Lucas Oil Stadium.
Friskt?
Nä.
Men nu är vi här och herrejösses så glad jag är att jag åkte hit. Lucas Oil Stadium är ju ett bygge som är helt…sinnessjukt. Arenan invigdes så sent som i fjol, kostade 720 miljoner dollar och rymmer 63 000 (70 000 när det är basket) åskådare. Kåken har ett skjutbart tak och eftersom det är rena sensommarvädret ute, strålar solen ned på ena planhalvan.

Det ser ut så här:

Matchen? Ja, Colts är naturligtvis favoriter. Det blir lätt så med ett 7–0-facit och en Peyton Manning i sitt livs form. Men räkna inte bort Texans (5–3), som jag tror kommer ge Colts en ordentlig fight.

•••

Det blev aldrig en sista rapport från Michigan Stadium i går, eftersom uppkopplingen började strula big time.
Jag vet inte om ni läste det på typ ESPN, men Wolverines föll alltså hemma mot Purdue med 38–36. Det var Michigans första förlust mot Purdue på hemmaplan sedan 1966.
Wolverines coach Rich Rodriguez sågades något så fruktansvärt på sportradiokanalen efter matchen och frågan är om han får fortsätta leda laget. De senaste säsongerna har varit katastrofala för Michigan.

•••

Det var som sagt lite trist att sitta i pressboxen under större delen av matchen. Jag planerade som bäst att smita ut på läktaren, när jag informerades om att jag var välkommen ned på planen.
Ja, planen.
Under de sista – överjäkligt dramatiska – åtta minuterna får tydligen pressen stå precis vid sidlinjen och följa matchen.
Om det var schysst?
Tja, döm själva efter de här bilderna:

/Stefan

Wooha!
The Big House infriar alla högt ställda förväntningar. Sweet Jesus vilket drag det är i den här väldiga grytan.
Det är naturligtvis fullsatt och att arenan är klädd i gult och blått gör inte inramningen sämre, om man säger så.

•••

Plötsligt är det rena rama drömvädret i Michigan. Det är strålande sol, runt 16 grader varmt och det känns faktiskt sådär att behöva sitta inne i en pressbox under matchen.
Tror minsann att jag ska försöka lura ut mig på läktaren under den tredje quartern.

•••

I normala fall är jag inget fan av orkestermusik. Men sätt ett marching band i en collegearena och jäklar vad det svänger.
Wolverines blåsorkester måste bestå av ett par hundra personer och när de marscherar runt på planen och gör mönster, så är det rätt mäktigt. Ja, det låter cheesy, men det står jag för.

•••

Wolverines har 24–10 efter första halvlek. Mycket tack vare running backen Brandon Minor, som är den som har imponerat mest hittills.
Men Boilermakers (jag kan inte bestämma mig för om det är coolt eller töntigt) kan mycket väl komma tillbaka och störa Michigan.

/Stefan.

Michigans fulaste Dodge har hittat till universitetsstaden Ann Arbor. På schemat? Wolverines–Boilermakers.
Yes, vi är i The Big House för att se på collegefotboll och det ska bli precis hur jäkla kul som helst.
Michigan Stadium är en av USA:s största arenor, med en publikkapacitet på drygt 106 000 åskådare (här ryms nästan hela Ann Arbor, som har 114 000 invånare). När det gäller collegefotboll är det bara Penn States Beaver Stadium som tar in fler åskådare.

•••

Arenan är faktiskt inte så där våldsamt jättelik som jag hade förväntat mig. Första tanken: Hur f-n får de in 106 000 här?
Men så inser jag att det finns ju inga stolar. Bara bänkar. Och det underlättar ju när man vill packa in så många fans som möjligt på ett ställe.

•••

Wolverines inledde säsongen med fyra raka segrar. Nu har de fyra förluster på de fem senaste, inklusive en torsk i overtime mot ärkerivalen Michigan State.
Senast mot Illinois ledde Michigan efter två quarters, men kollapsade fullständigt och tillät 31 poäng efter halvtid.
Ändå är Wolverines favoriter i dag. Men Purdue (3–6) slog faktiskt just Illinois senast och jag hoppas på en jämn fight.

Återkommer med en delrapport i paus.

/Stefan.

USA-bloggen har styrt tillbaka Michigans fulaste Dodge tillbaka till Detroit från Columbus.
Det tog sin lilla tid, kan jag säga.
Min GPS är numera förvisso vaken, men den saknar en egenskap som brukar jag uppskatta hos den sortens mockapärer.
Lokalsinne.
Men va tusan, nu har jag ju sett varenda ladugård i norra Ohio och det är inte många som kan skryta med det.

•••

Jag får trösta mig med att det är ny toppmatch på schemat i kväll. Red Wings–Sharks i The Joe är ju inte helt fel.
Kåken på 600 Civic Center Drive blir för övrigt den 20:e NHL-arenan jag har förmånen att besöka. Och det är utan tvekan så att The Joe är en av de fem coolaste arenorna på den listan. Den må vara nedgången, trång och omöjlig att hitta i, men den har i alla fall lite charm.
Det är mer än vad man kan säga om byggnader som BankAtlantic Center i Sunrise eller Wachovia Center i Philadelphia.

•••

Detroits general manager Ken Holland var i medialoungen – det låter fint, men är lika flashigt som en skolmatsal – i dag igen.
Jag tänkte gå fram och föreslå en trade:
– Ni får Ryan Glenn, fyra Scanialastbilar och all kebab ni orkar äta, om vi får tillbaka Jonathan Ericsson?
Men jag lät bli.

•••

En snubbe vid pressentrén vill ge mig en bobblehead i välkomstpresent. Jag tackade dock nej. Hade det varit en Zäta- eller Homerdocka, hade jag gladeligen släpat med den runt hela Nordamerika.
Men nu var det en bobblehead av Budd Lynch – Detroits radiokommentator.
Det är som om jag skulle ha en docka av Lasse Granqvist eller Robert Tennisberg hemma i bokhyllan. Det går ju int.

/Stefan

USA-bloggen har just styrt Michigans fulaste Dodge från Auburn Hills utanför Detroit till Columbus, Ohio.
Nu sitter vi i Nationwide Arena och väntar på nedsläpp mellan Blue Jackets och Sharks.
Vi räknar med a whole lotta fun när Strålman, Husel…nähä. Jag fick just laguppställningarna och Kristian Huselius är uppsatt bland scratches. Självklart måste det röra sig om en skada, men det fanns ingenting rapporterat timmarna innan match.
Det var väl jäkligt typiskt. Det är ju inte direkt varje dag man har vägarna förbi Columbus och när man väl hittat hit – utan GPS, till och med – så vill man ju se ”Husse” i action.

•••

Det händer ju grejer även i andra arenor runt Nordamerika i kväll. Det blir till att följa både World Series-bataljen och Jerebkos äventyr i Toronto, samtidigt som det bjuds på NHL-hockey.
Puh.
It’s a tough job, but…

•••

Blue Jackets har fint besök på pressläktaren i kväll (ja, även bortsett från Sportbladet). Just till vänster om mig sitter Kevin Lowe, Steve Yzerman och Ken Holland. Inga amatörer, direkt.

•••

USA-bloggen tänker inte bjuda på en liveblogg i kväll, men det kommer ett färskt inlägg efter att Blue Jackets–Sharks är färdigspelad.

/Stefan.

Där ser man.
Ett Pistons utan Rip Hamilton och Tayshaun Prince – men med Jonas ”Tyson” Jerebko! – går alltså och spöar ett obesegrat Orlando Magic.
Synd att man inte satte en femhundring på det resultatet. 

I den fjärde quartern fick JJ nästan tre minuters speltid. Han kom in med knappt sju minuter kvar, när Pistons höll på att slarva bort en hyfsat trygg ledning.
Det dröjde bara någon sekund innan svensken vräkte sig fram och rev ned en defensiv retur.
– Jonas ger oss så mycket energi, konstaterade coachen John Kuester efter matchen.
Jerebko satt sedan på bänken och kunde se när Will Bynum i slutsekunderna krånglade i de två poängen som kom att avgöra matchen.

Spelaren som imponerade mest i ett halvfullt The Palace – den officiella siffran landade på 15 487 – var dock Ben Wallace. Veteranen såg till att monstret Dwight Howard endast mäktade med åtta poäng och fem returer. Dessutom blev en mäkta frustrerad Howard utfoulad med nästan fyra minuter kvar att spela.

•••

Redan i kväll spelar Pistons igen, den här gången borta mot Toronto. Om Prince inte kunde spela mot Magic, ska det väl mycket till för att han ska kunna vara med mot Raptors. Chanserna för att Jerebko får starta ännu en match är alltså väldigt stora.
Det är ingen dålig start han har fått på sin NBA-karriär, 22-åringen från Kinna.

/Stefan.

Ah, dammit.
Jerebko var tidigt i den tredje quartern sjukt nära att sänka en trea och därmed spräcka den irriterande nollan i poängprotokollet. Bollen studsade i, men ut. Om ni förstår vad jag menar.

Under de fyra minuterna Jonas fick i början av quartern hann han också med att ta ytterligare en defensiv retur. Dessutom sänkte han Magics Brandon Bass i en närkamp. Bass fick ont i en axel efter att ha fått känna på lite svenskt stål och har stått och muttrat åt supersvensken vid ett par straffkast.

Efter ett par minuter på bänken kom Jerebko åter in på planen och spelade de sista två. Han börjar dock fjärde quartern med att vila.

•••

Inför sista quartern har vi 60–60 i The Palace. Pistons är alltså fortfarande kvar i matchen. Dessutom har Magics Dwight Howard hamnat i foulproblem, så det här kan bli en väldigt intressant avslutning.

/Stefan.