Det är inte så mycket hokus pokus och simsalabim över Washington Wizards just nu. Men magi hade nog inte hjälpt ändå.
Det var Detroit Pistons tur. Förbannelsen är bruten och förlustraden stannade vid 13 raka.
Pistons 99, Wizards 90.

Jonas Jerebko satte åtta poäng när det gällde som mest i fjärde quartern och slutade med 13 poäng och sju returer. Han har tagit chansen när Tayshaun Prince nu är skadad igen.
I natt satte han också ett av sina två trepoängsförsök. Det är viktigt för Jonas och kommer att öppna upp hans offensiv ännu mer.

När man ser JJ spela på den här nivån de senaste två matcherna, då han alltså gjort totalt 28 poäng och tagit 17 returer, så funderar man ju lite lätt hur coach Kuester resonerade när han bara gav svensken två minuter för någon match sedan.
I natt fick han 43 minuter, flest i laget, och han höll stjärnan Caron Butler till blott 14 poäng och dålig procent.

Charie Villanueva gav Pistons en oerhört viktig offensiv injektion från bänken (23 poäng) och Rip Hamilton (19 poäng) såg stundvis ut som… ja, Rip Hamilton.

Washington Wizards är skakat av pistolaffären med Gilbert Arenas och i natt hade man dessutom stängt av Andray Blatche efter att han betett sig illa efter torsken mot New Orleans Hornets.
Antawn Jamison var lagets kung med 31 poäng och tio returer. Randy Foye gjorde 20 och hade tio assist.

/Wikdahl

Charles Woodson har utsetts till Årets försvarsspelare i NFL. De flesta som kan amerikansk fotboll håller väl med om att han är en värdig vinnare? Alla kanske inte lägger sin röst på Woodson, men man respekterar väl åtminstone det Packers-stjärnan åstadkommit. Right?

Wrong.

Rex Ryan, 47, head coach för New York Jets, vill inte ge Woodson något erkännande alls. Rex är istället jättesur för att en av hans egna spelare inte fick utmärkelsen.

– Jag tänkte inte kommentera det, men jag vill gratulera alla som röstade på Darrelle Revis. De killarna förstår uppenbarligen sporten. Och man måste titta på alla siffror, inte bara någon specifik statistik här eller där, sa Ryan.

Och det gick från kritik till rena elakheter:

– En siffra som jag tycker är intressant är åtta. Och nej, det är inte antalet touchdowns som Green Bay släppte in mot Arizona. Det är antalet touchdownpassningar vi (Jets) släppte in under hela grundserien. Och det största skälet till det är Darrelle Revis.

Rex Ryan har fått många rubriker för sin frispråkighet. Vi har nämnt honom i den här bloggen för det också.

Men nu balanserar han på en väldigt tunn och farlig lina.

Det är skillnad mellan att vara skönt kaxig och att vara en uppmärksamhetstörstande gaphals. Rex Ryan har tagit hela ”jag-backar-upp-mina-spelare”-grejen för långt. När han måste trycka ned och disrespektera andra för att framhäva sig själv och sitt lag… ja, då är det inte längre uppfriskande. Då är det bara omoget, och ovärdigt en head coach i NFL.

Vad tycker ni andra? Har Rex Ryan gått för långt, eller är han fortfarande bara en skönt frispråkig lirare?

/Petter Westin.

Efter att ha varit utpekad som fuskare under snart tio års tid, kröp Mark McGwire i natt till korset och erkände att han varit dopad från och till under ett helt decennium.
Men det är ju lite sent.
Och även om McGwire bjuder på tårar och allt, så är det inte helt enkelt att köpa ursäkten. Framför allt med tanke på att han fortfarande hävdar att dopningen inte påverkade hans förmåga att slå homeruns.

– I was given a gift to hit home runs. The only reason I took steroids was for health purposes.

Jomentjenare.
1998 slog McGwire rekordet för flest homeruns under en säsong. 1998 var McGwire dopad. Inte så svårt att hitta ett samband där, va?
Förmodligen är utspelet bara ett desperat försök till att rädda en plats i basebollens Hall of Fame. Förmodligen räcker inte det för att lura HOF:s kommitté.

Sett till bara statistiken är det ju annars lätt att hävda att McGwire borde ha en plats bland de största. Bara sju spelare har slagit fler homeruns under sin karriär.
Men det sorgliga: av de 15 spelare som slagit flest homeruns (Bonds toppar med 762) har nu sex namn kopplats samman med dopning.  

/Stefan.

Detroit Pistons är en lång väg från Bad Boys-tiden nu.
Pistons är en lång väg från Isiah Thomas ledarskap, Dennis Rodmans vilja, från John Salleys spindelarmar och Rick Mahorns flin.
Man är en lång väg från Bill Laimbeers armbågar och James Edwards mustasch.
Det var inte så länge sedan, men Pistons är en lång väg från när The Wallaces terroriserade NBA och Chauncey Billups fick smeknamnet Mr. Big Shot också.
Och gissa vad?
Detroit Pistons är vilse också.

I natt kom den trettonde raka förlusten, den här gången mot ärkerivalen Chicago Bulls. Eller Chicago Red Bulls kanske laget borde ha hetat i natt. Pistons var inte nära att matcha hemmalagets energinivå. Pistons var inte nära att matcha någonting.
Pistons 87, Bulls 120.
Det var smärtsamt att se.

I början av matchen varnade expertkommentatorn Stacy King (that’s right, den förre Bulls-spelaren) för att Pistons stolthet skulle förhindra ett fritt fall, att man förr eller senare hoppar upp ur gropen igen.
DetvettefanduStacy.
Pistons såg ledarlöst ut där ute. Virrigt i offensiven, okoncentrerat och utan energi i defensiven. Jag är ledsen att jag upprepar det här, men Pistons hade verkligen behövt generalen Chauncey Billups. Eller Isiah Thomas. Eller några av de där tuffa herrarna, de som symboliserade och personifierade blåställsstaden Detroit.
Bill Laimbeer hade inte låtit Chicago Bulls skjuta 57,1 procent. 

Jonas Jerebko var tillbaka som starter när Tayshaun Prince nu är skadad igen (knä). En sådan här natt är det naturligtvis svårt att ge någon Pistonsspelare godkänt, men JJ var bra. 
Jerebko gjorde 15 poäng och tog nio returer på sina 29 minuter. Bara Rip Hamilton gjorde fler poäng i Pistons med sina 17 och ingen tog fler returer. De flesta av Jerebkos poäng kom från hans hustle, men han hade också en fin drive på baslinjen. Tyvärr vill skottet från trepoängslinjen inte falla. Det är en pusselbit som svensken verkligen skulle behöva få trycka dit – för han får lägen. I natt var han noll av tre och han skjuter 25 procent för säsongen.

Nu är förstås frågan hur lång den här förlustraden ska bli. Man förlorade med 33 i natt, Jonas Jerebko har nummer 33 på ryggen, så ska vi gissa på… Äh, jag stannar på 13. Detroit möter ett skakat Washington Wizards i nästa match.
Coachen John Kuester, hur länge sitter han säkert? Jag gissar att det mullrar lite under bänken redan nu. Går förlustraden över 15 så tror jag inte general managern Joe Dumars tycker att han har något annat val än att sparka Kuester.

Det var ju förresten ett svenskmöte, typ, i natt. Jonas Jerebko på ena sidan och Jocke Noah på den andra. Noah var alldeles strålande och gjorde 16 poäng och tog elva returer för sitt Bulls.

/Wikdahl

Baltimore detroniserade New England på ett sätt som åtminstone den här bloggen aldrig kunde föreställa sig. 33–14 till Ravens, i Patriots egen kula. Imponerande. Joe Flacco behövde, i likhet med Mark Sanchez i lördags, göra väldigt lite eftersom hans lag sprang bollen riktigt bra och tvingade fram turnovers.

I mötet mellan Arizona Cardinals och Green Bay Packers fick vi äntligen den slutspelsrysare vi suktat efter. Matchen gick till förlängning efter 379 respektive 422 passing yards av Kurt Warner och Aaron Rodgers. Men trots att det var en galen shootout kom avgörandet till slut från en försvarsspelare: Karlos Dansby sprang in 51–45 efter en Rodgers-fumble i förlängningen. Cards vidare.

Så här spelas divisional playoffs kommande helg:

Lördag 22.30: New Orleans Saints–Arizona Cardinals
Warner vs Rodgers blev en sjuk poängfest. Nu: Drew Brees vs Warner. Det torde vattnas i munnen för de som älskar offensiv football.

Lördag 02.15 (natten mot söndag): Indianapolis Colts–Baltimore Ravens
Joe Flacco satte 4/10 passningar för 34 yards ikväll. Jag tror inte att det räcker mot Peyton Manning.

Söndag 19.00: Minnesota Vikings–Dallas Cowboys
Känns som ett väldigt spännande möte. Dallas är stekheta, och den största pressen ligger på Minnesota: 12–4 i grundserien är nice. Brett Favres finaste statistik på flera år är nice. Jared Allens alla sacks är nice. En halv by med Pro Bowl-spelare är nice. Men det är nu och enbart nu Vikings kan tillfredsställa sina fans.

Söndag 22.30: San Diego Chargers–New York Jets
Det känns som Jets behöver vinna turnover-matchen med minst två-tre bollar för att ens ha en chans här. Mark Sanchez har fortfarande inte gjort mig till en believer.

Vad tippar ni? Och vilka matcher och matchups är mest kittlande?

/Petter Westin.

Wild Card-rundan avslutas med kvällens två matcher. Båda sänds i Viasat Sport. Vad är era tips och analyser?

19.00: New England Patriots–Baltimore Ravens
Förutsättningarna: New England vann AFC East med ett 10–6-record och försöker vinna sin fjärde Super Bowl under 2000-talet. Baltimore har sjätte och sista seed i AFC med sitt 9–7-record, och är i slutspel för andra året i rad med Joe Flacco som quarterback.

Profilen: Randy Moss, wide receiver, New England. ”Straight cash, homey!” Listan över Moss felsteg, utspel och märkliga episoder är nästan lika lång som listan över hans magnifika touchdowns. Han har blivit dömd för misshandel och för att ha rökt marijuana. Han har fått sexsiffriga bötesbelopp för att han sprutat vatten (!) på domare. I en klassiker som kommentatorn Joe Buck kallade ”a disgusting act” låtsades Moss visa röven för Packers-fansen på Lambeau Field. Han har alltid tvingats leva med anklagelserna att han bara anstränger sig de gånger han känner för det. För några år sedan, när Moss ruttnade bort i Oakland, såg karriären ut att vara över. Men han fick en ny chans i New England, och som han har tagit den. Håll ögonen på Moss ikväll – Baltimoreförsvaret kommer definitivt göra det.

Matchen i matchen: LB Jerod Mayo vs RB Ray Rice. Två andraårsspelare som lär vara stjärnor i NFL i många, många år framöver. Mayo är trots sin unga ålder en stöttepelare i New Englands försvar. Han lär få det tvivelaktiga nöjet att skugga Ray Rice på flera spel. Det gäller att se upp – missar man första tacklingen på Rice kan det bli sex poäng i baken snabbare än nån hinner säga Edgar Allan Poe.

Tipset: I believe in the power of Tom Brady. Men det är också det enda jag verkligen tror på i det här Patriots-laget. 24–21 till New England i en rysare.

Citatet:
”It’s pretty surreal. But I don’t really have time to think about that. If I do, I’m not thinking about the right things.”
– Förra säsongen var Julian Edelman startande quarterback för Kent State. Nu är han draftvalet från sjunde rundan som blivit wide receiver – och ska fylla luckan efter knäskadade Patriots-stjärnan Wes Welker.

”Allt det du gjort kan jag göra bättre… Vänta och se.” Foto: AP

22.40: Arizona Cardinals–Green Bay Packers
Förutsättningarna: Cards vann tio matcher den här säsongen, en mindre än Packers, men har ändå hemmaplansfördel eftersom man vann sin division medan Packers slutade tvåa i sin. Cards ska försöka upprepa fjolårets slutspelssuccé då man gick hela vägen till Super Bowl. För Packers är detta det första slutspelet med Aaron Rodgers som startande quarterback.

Profilen: Aaron Rodgers, quarterback, Green Bay. Man kan ju tänka sig enklare, mindre pressade situationer. Att efterträda legendaren Brett Favre i Green Bay, där football är allt? Shit. Men Rodgers har klarat av just detta – med bravur. Han har fått frågorna om Favre tusen gånger, och har svarat med tålamod varje gång. Men framförallt har han svarat på planen. Ikväll ser ni en superstar in the making.

Matchen i matchen: QB Kurt Warner vs CB Charles Woodson. Warner har fyllt 38 år men kan fortfarande knäcka ett defense med sina precisa passningar, och sina många skickliga receivers (även om Anquan Boldin av allt att döma missar den här matchen). Men Warner måste passa sig för en annan rutinerad räv. Woodson är listad som cornerback, men kan göra precis allt på planen – han är bland annat livsfarlig när han blitzar quarterbacken.

Tipset: Det här känns extremt svårtippat. Jag har stor respekt för Kurt Warner, Larry Fitzgerald är ett monster, och jag tror att Cardinals hemmaplansfördel väger tyngre än många tror. Ändå känns det som att det är Green Bays och Rodgers tur på något sätt? Skitsamma: Jag går med min första instinkt. Cardinals 28, Packers 27.

Citatet:
”Obviously, the quarterback is going to be judged, fair or unfair, by his success in the playoffs. You remember the quarterbacks — Terry Bradshaw, Joe Montana, Tom Brady — who have won three or four Super Bowls. Obviously, that’s not my main focus. But at some point, you’d love to be mentioned in the same breath as those guys like that, who have won multiple Super Bowls. But you stay focused at the task at hand.”
– Aaron Rodgers vet vad som krävs för att ta nästa steg i karriären.

/Petter Westin.

Jets-fansen har fått något att tro på. Foto: AFP GETTY IMAGES NORTH AMERICA

Så New York Jets slår ut Cincinnati Bengals ur NFL-slutspelet, och ja… Är det bara jag som får flashbacks? Känns det inte som januari 2008 all over again?

Då hade vi ju en annan underdog från New York som gick rätt hyfsat i slutspelet… Kolla in likheterna mellan Giants från Super Bowl-året, och årets upplaga av Jets:

• Ett grymt defense som tvingar fram turnovers – check.
Giants var känt för en fruktad pass rush som jagade livet ur motståndarnas quarterbacks. Jets har grundseriens topprankade försvar.

• Ett bra running game – check.
Giants malde ner motståndarna med combon Brandon Jacobs/Ahmad Bradshaw. Jets har trojkan Thomas Jones/Shonn Greene/Brad Smith som alla bidrog till 2756 rushing yards den här säsongen, bäst i ligan.

• En quarterback som tystar tvivlarna – check.
Giants Eli Manning åkte ut direkt ur slutspelet både 05/06 och 06/07 och fick stämpeln ”sämst när det gäller”. Rookien Mark Sanchez har pekats ut (bland annat av, ehrm, diverse bloggare) som anledningen till att Jets inte kan lyckas i slutspelet. Vad Manning gjorde 07/08 är väl dokumenterat. Och Sanchez inledde sin slutspelskarriär med extremt effektiva 12/15 passningar för 182 yards och en touchdown.
– Jag ser honom bli bättre och bättre varje dag på träning. Vilket jobb han har gjort. Jag tror han är trött på att höra att han är lagets svaga länk, säger Jets coach Rex Ryan om sin unge QB.

• En djupt rotad ”vi-mot-världen”-mentalitet – check.
Ingen trodde på Giants. Ingen tror på Jets. Båda lagen hade/har coacher som vände det till sin fördel och svetsade samman kollektivet.
– Vi är ett bra fotbollslag. Om folk inte tror det nu, så kommer de göra det snart, säger Rex Ryan.

Jag säger inte att Jets går hela vägen till Super Bowl. Jag säger inte ens att laget vinner nästa match (snarare är jag övertygad om att man blir mosade av Chargers eller Colts). Men å andra sidan sa jag exakt samma saker om Giants för två år sedan. Och oavsett vad som händer så har Jets – och Mark Sanchez – förtjänat stor respekt redan nu.

***

Tony Romo fick vinna sin första slutspelsmatch, och visa att han inte alls är oduglig i januari. 34–14 mot Philadelphia Eagles i en match som Dallas Cowboys kontrollerade totalt. Det gick inte att ta miste på lättnaden i Tony Romos ögon när klockan tickade ner i fjärde quartern. NBC:s reporter Andrea Kremer inledde post-game-intervjun med ”Finally…” och Romo bara log brett.

– You just keep trying to get better, and eventually things are going to go your way, sa Romo.

Eller nåt sånt. Orden var inte alls lika viktiga som kroppsspråket och attityden han visade upp under matchen: Här var en quarterback som tror på sig själv och sin förmåga.

***

Senare under söndagen återvänder vi med en guide inför kvällens två slutspelsmatcher, New England–Baltimore och Arizona–Green Bay.

/Petter Westin.

”Kanske nästa år, Tom. Okej?” Foto: AP

För fjärde gången har Peyton Manning, Indianapolis Colts, utsetts till MVP i NFL. Klädsamt nog skyfflar han över äran på de runt omkring sig:
– Jag måste tro att starten med 14 raka segrar, och att vi vänt sju underlägen till seger, spelade en stor roll i att vi fick den här utmärkelsen.

50 sportjournalister deltog i omröstningen. Manning fick 39,5 röster – och krossade alltså tvåan Drew Brees som hade 7,5. Philip Rivers fick två röster och Brett Favre fick en.

Mitt starkaste minne av Peyton från 2009 är, såklart, den dramatiska vändningen mot New England Patriots i november:

2.08 kvar av fjärde quartern, Patriots leder med 34–28 och har precis blivit stoppade på third down av Indianapolis Colts. Då fattar Patriots coach Bill Belichick säsongens mest kontroversiella beslut – kanske i hela sportvärlden. Han behåller sitt offense på planen på 4th down, på sin egen 28-yards-linje. Han har sett hur Patriots defense strugglat mot Peyton Manning och han vill döda matchen här och nu – inte ge Manning bollen en gång till, inte ens från Colts egen planhalva. Försöket misslyckas. Manning får bollen 29 yards från end zone och, med 13 sekunder kvar av matchen, hittar han Reggie Wayne för matchens avgörande touchdown. Patriots 34, Colts 35.

Dagen efter får Peyton Manning ett meddelande på sitt mobilsvar. I andra änden är Sean Payton, head coach för New Orleans Saints:
– Just wanted to tell you that last night was the greatest compliment I’ve ever seen a quarterback paid.

/Petter Westin.

Hoppas ni köper Aftonbladet idag – i den där rosa bilagan finns ett fett uppslag inför NFL-slutspelet där vi bland annat rankar slutspelets tolv quarterbacks. Förutom plats ett och tolv (gissa vilka) tycker jag det var förbannat svårt, förresten. Dela gärna med er om vilka namn ni hade placerat annorlunda.

I USA-bloggen går vi vidare och tar en närmare titt på kvällens två matcher. Vilka dueller och stjärnor är ni mest spända på att se? Vem floppar och vem blir hjälte?
Båda matcherna sänds förstås i Viasat Sport, så passa på att njut – om bara några veckor tvingas vi vänta en evighet på nästa säsong.

/Petter Westin.

22.30: Cincinnati Bengals–New York Jets
Förutsättningarna: 10 segrar och 6 förluster gav Bengals förstaplatsen i AFC North. Jets säkrade en wild card-plats i sista omgången efter en 37–0 seger mot – just det, Cincinnati Bengals. För Bengals är det här blott det andra NFL-slutspelet de senaste 19 åren. 2005/06 var förra gången, och då skadade sig Carson Palmer när han kastade sin första passning. Jets har varit i slutspel fem gånger under 2000-talet, senast var 2006/07.

Profilen: Rex Ryan, head coach, New York Jets. Det började nån gång i somras: ”Jag är inte här för att kyssa Bill Belichicks mästerskapsringar”. Redan då insåg de amerikanska sportmedierna att här var nåt så unikt som en NFL-coach villig att snacka lite trash. Sedan dess har Ryan blivit känd inte bara för sin frispråkighet, utan även för att ha byggt NFL:s kanske bästa försvar. Jets släpper till minst yards och minst poäng av alla lag den här säsongen.

Matchen i matchen: WR Chad Ochocinco vs CB Darrelle Revis. En duell som var rejält upphajpad redan inför förra mötet. Då hade Ochocinco lovat att byta tillbaka till sitt gamla efternamn Johnson om Revis stängde ner honom – vilket var exakt vad som hände. Nerstängningen alltså, inte namnbytet. Ochocinco, som fyller 32 år på matchdagen, har sett varenda trick i boken under sin nioåriga NFL-karriär. Men 24-årige Revis är känd som en av ligans bästa cornerbacks och har stoppat stjärna efter stjärna den här säsongen.

Tipset: Först och främst: glöm förra söndagens resultat. Motivation och hjärta betyder allt i amerikansk fotboll. För Jets stod hela säsongen på spel; för Bengals blev det snabbt en match som bara skulle spelas av. Idag vinner Bengals. Jets lyckas inte springa bollen alls lika enkelt som i söndags, och rookie-quarterbacken Mark Sanchez blir brutalt avslöjad. 23–16.

Citatet: ”I know that nobody will forget about Chris. It’s not one of those clichés – a ‘win this for Chris’ type deal – because that is not what it’s about. Our memories of Chris are special to each one of us, individually. Each guy holds Chris in a different light and remembers him in a different way. We are playing football. We are here to get a playoff win and find a way to beat these guys and move on to the next round. But in no way are we going to have any clichés like that, that’s not what it’s about.”
– Bengals QB Carson Palmer om slutspelet, och bortgångne lagkamraten Chris Henry.

02.00: Dallas Cowboys–Philadelphia Eagles
Förutsättningarna: Här har vi ettan och tvåan i NFC East. Båda lagen vann elva matcher, men Cowboys tog divisionstiteln efter att ha mosat just Eagles med 24–0 i sista omgången. America’s Team försöker ta sin första slutspelsseger på 13 år, medan Philly gör sitt åttonde slutspel under Reid/McNabb-eran.

Profilen: DeSean Jackson, wide receiver, Philadelphia. 23-åringen kan avgöra en match på egen hand med en enda löpning. Men han gillar också att showa – lite för mycket, ibland. Vem har glömt den här tabben från Monday Night Football? Och guess what – det var inte första gången det hände DeSean.
Hursomhelst, det lönar sig att ha ögonen på nummer 10 i Philadelphia. Hela matchen.

Matchen i matchen: QB Tony Romo vs DC Sean McDermott. Romo har – sitt rykte till trots – varit lysande under slutet av grundserien. Nu kommer säsongens tuffaste test hittills. McDermott är försvarscoachen som fått uppgiften att efterträda legenden Jim Johnson i Philadelphia. Räkna med att McDermott, i sann JJ-anda, skickar horder av extra försvarsspelare mot Romo i kväll.

Tipset: Om jag känner mig relativt säker på Bengals-tipset, så har jag absolut ingen aning här. Det finns så många frågetecken: Vad betyder egentligen förra mötet mellan lagen? Kan DeSean Jackson, som har blott 76 yards på två möten med Dallas, äntligen bryta sig fri? Kan Eagles springa bollen aöös? Och om Tony Romo hamnar i en pressad situation i slutet av matchen… kommer hjärnspöken från svunna slutspel göra sig påminda? Även fast det känns galet att rulla med Romo i ett slutspel är det precis vad jag tänker göra: det blir en poängrik match och Cowboys vinner, 31–24.

Citatet: ”No matter what happens, I will be here for a bunch of years. Does that clean it up? Do I have to answer this question every year?”
– Eagles QB Donovan McNabb är van vid att hans jobbsäkerhet ifrågasätts.

Alabama Crimson Tide vinner det nationella collegemästerskapet efter 37–21 mot Texas Longhorns.

Matchvinnare blev running back-duon Mark Ingram och Trent Richardson, som sprang för totalt 225 yards samt två touchdowns var. Framförallt Heisman-vinnaren Ingram imponerade, och punkterade matchen när han sprang in 31–21 med drygt två minuter kvar.

– Jag tror inte att någon i landet har jobbat hårdare än vi har gjort den här säsongen, sa Ingram efteråt.

Annars blev det en lite märklig match – Colt McCoy som vi skrev om inför matchen fick aldrig den drömavslutning han ville ha efter fyra år på Texas. Han skadade axeln efter blott två passningar och tvingades lämna matchen. Hans backup, förstaårsspelaren Garrett Gilbert, fick istället chansen att bli odödlig. Gilbert var länge söndermald av Alabamas defense, ryckte upp sig i den andra halvleken och gjorde matchen spännande med ett par touchdowns – men kastade i slutändan bort Texas chanser med ett par ödesdigra turnovers i slutminuterna.

/Petter Westin.