Kollega Persson var på plats i mäktiga Lucas Oil Stadium. Hemma i den inte fullt lika upphetsande tv-soffan satt Westin, och såg det här:

Chicago Bears–Arizona Cardinals 21–41
THEY ARE WHO WE THOUGHT THEY WERE!, dundrade Arizonas dåvarande head coach Dennis Green på en numera klassisk presskonferens för tre år sedan. Då hade Cardinals på ett osannolikt sätt bränt en ledning mot Chicago Bears. Den här gången, guidade av coach Ken Whisenhunt, gjorde Cards inga ödesdigra misstag utan lyckades behålla sin stora ledning hela vägen in i mål. Och frågan, efter en 1–2-start som blivit till ett 5–3-facit inklusive 4–0 på bortplan, är väl; Who are the Arizona Cardinals?

Atlanta Falcons–Washington Redskins 31–17
Quarterbacken Matt Ryan visar tydliga tecken på en sophomore slump. Då är det tur för Atlanta att Michael Turner börjar likna den spelare som sprang för 1699 yards förra säsongen. Turner ”The Burner” mosade Redskins med 166 yards, två touchdowns och åtskilliga brutna tacklingar.

Cincinnati Bengals–Baltimore Ravens 17–7
11 oktober 2009: Cedric Benson spräcker Baltimore Ravens svit på 39 matcher utan att tillåta en motståndare att springa för 100 yards. 8 november 2009: Cedric Benson blir den första spelaren sedan 1997 (Jerome ”The Bus” Bettis, Pittsburgh Steelers) att springa för över 100 yards två gånger samma säsong mot Ravens. Cincinnati (6–2, 4–0 i AFC North) har nu ett gyllene läge att gå till slutspel för blott andra gången de senaste 19 åren.

New England–Miami Dolphins 27–17
Randy Moss verkar vara en hygglig kille. Först avgjorde han matchen med sina 147 receiving yards, men efteråt hade han några uppmuntrande ord till Miamis cornerback Vontae Davis som hade en tuff dag i försvaret mot Moss: ”Jag är snart på väg ut ur den här ligan. Och du är på väg in. Du kommer bli en bra spelare. Bara fortsätt jobba.”

Tampa Bay Buccaneers–Green Bay Packers 38–28
Med ett 1–7-record är det inte mycket att fundera på för Tampa Bay – lika bra att välkomna framtiden redan nu och låta rookie-quarterbacken Josh Freeman spela och lära sig den hårda vägen. Och nog kan han spela – 14 av 31 passningar för 205 yards, tre touchdowns och bara en interception när Bucs skrällde mot Packers och tog säsongens första seger.

Jacksonville Jaguars–Kansas City Chiefs 24–21
Välkommen tillbaka, David Garrard. Efter tre raka matcher utan att ha passat för en touchdown hittade han rätt med en 61-yardare till Mike Sims-Walker. Jacksonville är 4–4 och har slutspelschans, men laget har extremt svårt att locka publik till arenan och klubbens framtid i staden har ifrågasatts på sistone.

Seattle Seahawks–Detroit Lions 32–20
Vi har en rysare mellan mig och Persson i veckans fantasy-matchup. Mycket tack vare hans genidrag att plocka in Seahawks defense från waivers. Seattle tog ner Detroit-rookien Matthew Stafford på jorden med fem interceptions, varav en som Josh Wilson tog hela vägen för en touchdown med 22 sekunder kvar av matchen.

New Orleans Saints–Carolina Panthers 30–20
Tredje veckan i rad nu som New Orleans vunnit trots att motståndarna haft guldläge att spräcka Saints förlustnolla. Men visst, det är en styrka att vinna även de matcherna. Min gissning: Första förlusten kommer hemma mot New England 30 november.

New York Giants–San Diego Chargers 21–20
Historien är ju gammal nu, men vi kör den ändå: När Eli Manning gick in i NFL-draften 2004 gjorde han tidigt klart att han skulle vägra spela för San Diego Chargers, laget som hade förstavalet i draften. Chargers valde Manning ändå – men skickade honom till Giants i utbyte mot Philip Rivers (vald fyra i samma draft) och två extra draftval (användes till Nate Kaeding och Shawne Merriman). Giants vann för ett par år sedan en Super Bowl med Eli Manning, men i dag råder det inget tvivel om att Philip Rivers är den bättre quarterbacken. I dag gästade han Giants Stadium och tillfogade laget som en gång valde bort honom deras fjärde raka förlust.

San Francisco 49ers–Tennessee Titans 27–34
Vince Young är ingen stilren quarterback, men likafullt har han nu vunnit två raka matcher sedan han tog över jobbet som starter för krislaget Titans. Och hans facit över hela karriären är 20–11.

Jomenvisst, det blev en ordentlig fight i löjligt mäktiga Lucas Oil Stadium (säg hej då till Xcel Energy Center i kategori ”favoritarenor” i högerspalten, säg hej till LOS) till slut.
Till en början verkade dock Texans bli en promenad i parken för Colts. Medan Peyton öste på med passningar (främst till Dallas Clark) i sedvanlig stil, såg Texans Matt Schaub ut som om han glömt kastarmen hemma i Houston.
Han passade endast för 76 yards i första halvlek och hann dessutom med en interception.

Men så hände något i andra halvlek. Texans fick igång offensiven och såg dessutom till att Manning blev allt mer frustrerad. Colts tappade 13–0 till 13–17, innan Joseph Addai (min räddare i ett annars sunkigt fantasylag) sprang in en touchdown.
Efter en ruggigt stark sista drive hade Texans faktiskt chansen att kvittera, men Kris Brown drog kicken för långt till vänster från 42 yards.
– Om jag trodde att han skulle sätta den? Well, det var väl 50-50, sa Dallas Clark på presskonferensen efter matchen.

•••

ESPN:s fotbollsguru John Clayton fanns med under presskonferensen. Han ställde så kluriga frågor att hälften av mediafolket (definitivt inklusive mig själv) inte fattade vad han pratade om. Till och med Peyton Manning hade svårt att hänga med i svängarna när Clayton fick ordet.
Som en av kollegorna i de bakre bänkraderna sa:
– Karln är ett levande uppslagsverk. Ett uppslagsverk om football, alltså.

•••

Nu har USA-bloggen gjort sitt i Michigan, Indiana och Cleveland. I morgon blir det att lämna tillbaka Dodgen på Clevelands flygplats.
Men USA-resan fortsätter.
Var?
We’ll see…

/Stefan.

USA-bloggen har just styrt…nä, nu börjar det bli tjatigt.
Vi är i Indianapolis, Indiana.
Vi snackar alltså djupaste John Mellencamp-land och självklart har ”Scarecrow” och ”The Lonesome Jubilee” gått på repeat i Dodgen. Resan tog fyra och en halv timme från Detroit och USA-bloggen stegade upp 05.30 för att hinna i tid till Colts–Texans i Lucas Oil Stadium.
Friskt?
Nä.
Men nu är vi här och herrejösses så glad jag är att jag åkte hit. Lucas Oil Stadium är ju ett bygge som är helt…sinnessjukt. Arenan invigdes så sent som i fjol, kostade 720 miljoner dollar och rymmer 63 000 (70 000 när det är basket) åskådare. Kåken har ett skjutbart tak och eftersom det är rena sensommarvädret ute, strålar solen ned på ena planhalvan.

Det ser ut så här:

Matchen? Ja, Colts är naturligtvis favoriter. Det blir lätt så med ett 7–0-facit och en Peyton Manning i sitt livs form. Men räkna inte bort Texans (5–3), som jag tror kommer ge Colts en ordentlig fight.

•••

Det blev aldrig en sista rapport från Michigan Stadium i går, eftersom uppkopplingen började strula big time.
Jag vet inte om ni läste det på typ ESPN, men Wolverines föll alltså hemma mot Purdue med 38–36. Det var Michigans första förlust mot Purdue på hemmaplan sedan 1966.
Wolverines coach Rich Rodriguez sågades något så fruktansvärt på sportradiokanalen efter matchen och frågan är om han får fortsätta leda laget. De senaste säsongerna har varit katastrofala för Michigan.

•••

Det var som sagt lite trist att sitta i pressboxen under större delen av matchen. Jag planerade som bäst att smita ut på läktaren, när jag informerades om att jag var välkommen ned på planen.
Ja, planen.
Under de sista – överjäkligt dramatiska – åtta minuterna får tydligen pressen stå precis vid sidlinjen och följa matchen.
Om det var schysst?
Tja, döm själva efter de här bilderna:

/Stefan

Wooha!
The Big House infriar alla högt ställda förväntningar. Sweet Jesus vilket drag det är i den här väldiga grytan.
Det är naturligtvis fullsatt och att arenan är klädd i gult och blått gör inte inramningen sämre, om man säger så.

•••

Plötsligt är det rena rama drömvädret i Michigan. Det är strålande sol, runt 16 grader varmt och det känns faktiskt sådär att behöva sitta inne i en pressbox under matchen.
Tror minsann att jag ska försöka lura ut mig på läktaren under den tredje quartern.

•••

I normala fall är jag inget fan av orkestermusik. Men sätt ett marching band i en collegearena och jäklar vad det svänger.
Wolverines blåsorkester måste bestå av ett par hundra personer och när de marscherar runt på planen och gör mönster, så är det rätt mäktigt. Ja, det låter cheesy, men det står jag för.

•••

Wolverines har 24–10 efter första halvlek. Mycket tack vare running backen Brandon Minor, som är den som har imponerat mest hittills.
Men Boilermakers (jag kan inte bestämma mig för om det är coolt eller töntigt) kan mycket väl komma tillbaka och störa Michigan.

/Stefan.

Michigans fulaste Dodge har hittat till universitetsstaden Ann Arbor. På schemat? Wolverines–Boilermakers.
Yes, vi är i The Big House för att se på collegefotboll och det ska bli precis hur jäkla kul som helst.
Michigan Stadium är en av USA:s största arenor, med en publikkapacitet på drygt 106 000 åskådare (här ryms nästan hela Ann Arbor, som har 114 000 invånare). När det gäller collegefotboll är det bara Penn States Beaver Stadium som tar in fler åskådare.

•••

Arenan är faktiskt inte så där våldsamt jättelik som jag hade förväntat mig. Första tanken: Hur f-n får de in 106 000 här?
Men så inser jag att det finns ju inga stolar. Bara bänkar. Och det underlättar ju när man vill packa in så många fans som möjligt på ett ställe.

•••

Wolverines inledde säsongen med fyra raka segrar. Nu har de fyra förluster på de fem senaste, inklusive en torsk i overtime mot ärkerivalen Michigan State.
Senast mot Illinois ledde Michigan efter två quarters, men kollapsade fullständigt och tillät 31 poäng efter halvtid.
Ändå är Wolverines favoriter i dag. Men Purdue (3–6) slog faktiskt just Illinois senast och jag hoppas på en jämn fight.

Återkommer med en delrapport i paus.

/Stefan.

USA-bloggen har styrt tillbaka Michigans fulaste Dodge tillbaka till Detroit från Columbus.
Det tog sin lilla tid, kan jag säga.
Min GPS är numera förvisso vaken, men den saknar en egenskap som brukar jag uppskatta hos den sortens mockapärer.
Lokalsinne.
Men va tusan, nu har jag ju sett varenda ladugård i norra Ohio och det är inte många som kan skryta med det.

•••

Jag får trösta mig med att det är ny toppmatch på schemat i kväll. Red Wings–Sharks i The Joe är ju inte helt fel.
Kåken på 600 Civic Center Drive blir för övrigt den 20:e NHL-arenan jag har förmånen att besöka. Och det är utan tvekan så att The Joe är en av de fem coolaste arenorna på den listan. Den må vara nedgången, trång och omöjlig att hitta i, men den har i alla fall lite charm.
Det är mer än vad man kan säga om byggnader som BankAtlantic Center i Sunrise eller Wachovia Center i Philadelphia.

•••

Detroits general manager Ken Holland var i medialoungen – det låter fint, men är lika flashigt som en skolmatsal – i dag igen.
Jag tänkte gå fram och föreslå en trade:
– Ni får Ryan Glenn, fyra Scanialastbilar och all kebab ni orkar äta, om vi får tillbaka Jonathan Ericsson?
Men jag lät bli.

•••

En snubbe vid pressentrén vill ge mig en bobblehead i välkomstpresent. Jag tackade dock nej. Hade det varit en Zäta- eller Homerdocka, hade jag gladeligen släpat med den runt hela Nordamerika.
Men nu var det en bobblehead av Budd Lynch – Detroits radiokommentator.
Det är som om jag skulle ha en docka av Lasse Granqvist eller Robert Tennisberg hemma i bokhyllan. Det går ju int.

/Stefan

Vince Carter i den första matchen. Hedo Turkoglu i den andra.

Jonas Jerebkos två första NBA-starter har gett honom försvarsuppdrag värdiga en All Defensive Team-spelare. Efter 26 respektive 25 minuter – på två raka kvällar, dessutom – hyllas rookien för sitt mogna och orädda spel.

– En av de intressanta sakerna är att han fortfarande inte fattat att han ska vara rädd. Han fortsätter komma in och spela med en massa passion. Hans kroppsspråk var lysande när han spelade försvar på Vince, säger coach John Kuester enligt Free Press.

Keith Langlois på officiella Pistons-bloggen True Blue Pistons tycks vara ett stort fan av Jerebko och hans analys efter den senaste matchen är riktigt lovande:

”Jerebko kommer göra sitt jobb som returtagare och hans bollskicklighet särskiljer honom från Pistons andra stora killar”, skriver Langlois, som också hyllar Jerebkos två-kvällar-i-rad-insats mot ”två väldigt skilda talanger i Carter och Turkoglu”.

Det finns anledning att hoppas på fortsatt speltid för Jerebko, även när Pistons får fullt lag igen. Personligen tror jag att det var viktigt att svensken äntligen fick sätta några skott i gårdagens match mot Toronto. Det blev åtta poäng till slut och det är viktigt att visa att han kan bidra offensivt också om han får bra lägen.

/Petter.

Foto: REUTERS

Det är definitivt inte första.
Och säkert inte sista.
Det är vad det är och det är stort: New York Yankees har vunnit sin 27:e World Series.
–  It’s awesome. Det är otroligt. Allt jag kan säga nu är att det känns fantastiskt, sa World Series MVP Hideki Matsui, som spelat i Yankees i sex år, via tolk.

Det var väl meningen på något vis, va?
Jag menar, revanschlusta i organisationen, ny arena, nya supervärvningar – och en superstjärna med drivkraften att visa hela världen att han är just det, en superstjärna?
När New York Yankees gick in sin hundrasjunde säsong i våras så hade man allt att bevisa.
I dag har man gjort det.

Med 3–2 i matcher och tillbaka hemma på Yankee Stadium så gav man aldrig regerande mästaren Philadelphia Phillies en chans. Hideki Matsui gjorde skäl för smeknamnet Godzilla och slog en homerun, med Alex Rpdriguez på bas, i andra inningen.
I tredje slog han en single som både Derek Jeter och Johnny Damon tog poäng på. Och efter Mark Teixeiras single som Jeter sprang in en poäng på så slog Matsui en double så både Teixeira och Rodriguez kunde nå home plate.
Tre hits av Matsui, sex poäng till hans Yankees och inför sjätte inningen var ställningen 7–1.
Can you pheel it, Philly?

Även om Philadelphia snyggade till siffrorna en liiite – Yankees vann med 7–3 – så var det oundvikliga förstås oundvikligt.
05.50 svensk tid stormades Yankee Stadiums av The Bronx Bombers, av ett lag förenat av talang, tradition och miljoner dollar, klädda i pinstripes. Det var, för en som inte har ett favoritlag i baseboll men förstår att uppskatta den där klassiska loggan, en väldigt mäktig syn. Till och med på en teve i ett kontorslandskap på Arenavägen i Stockholm, drygt 6 000 kilometer från Bronx.
Tårarna föll på Yankeesstjärnan Alex Rodriguez. 
– Jag kunde inte vara mer stolt över de här killarna. När folk sprang vände mig ryggen och sprang åt andra håll så stod mina lagkamrater och det här laget kvar bredvid mig, sa Rodriguez på prisceremonin.

Och så var det ju det här med varför det var meningen på något sätt.
•  För första gången sedan 1993 missade New York Yankees slutspelet i fjol. Det duger inte för legendariske ägaren George Steinbrenner (som klev tillbaka och lämnade över styret till sonen Hal) och Yankees organisation.

• Yankees gick på bred och spetsig spelarjakt och hittade CC Sabathia (sju år, 161 miljoner dollar), A.J. Burnett (fem år, 82,5 miljoner dollar och Mark Teixeira (åtta år, 180 miljoner dollar).
New York Yankees payroll för 2009 är drygt 201 mijoner dollar, 66 miljoner dollar mer än ligans näst dyraste lag, NY Mets på drygt 135 miljoner, och 164 miljoner dollar mer än ligans största budgetlag Florida Marlins, vars lönebudget är 37 miljoner dollar.

• Fredagen den 3:e april spelades den allra första matchen i nya Yankee Stadium. Det var en träningsmatch mot Chicago Cubs och två av den här bloggens skribenter fanns på plats. Yankee Stadiums prislapp var svårtuggade 1,5 miljarder dollar. Hur inviger du ett sånt skrytbygge, en svindyr kopia när du på andra sidan gatan har originalet, den odödliga klassikern, The House that Ruth Built?
Finns bara ett sätt: World Series, baby.
När Yankees spelade sin första säsong i gamla Yankee Stadium 1923 så slutade säsongen med… Just det, seger i World Series.

• Slutligen så måste vi nämna Alex Rodriguez. Han har hånats och retats. Ibland med all rätt, ibland inte. Om vi bortser från steroiderna han erkänt att han tagit så är det hans misslyckande när det verkligen gäller som varit under lupp. 
Det här årets Alex Rodriguez var ute efter att visa alla vilken spelare han är.
Vi såg, Alex.
Du är en mästare.

/Wikdahl

USA-bloggen har just styrt Michigans fulaste Dodge från Auburn Hills utanför Detroit till Columbus, Ohio.
Nu sitter vi i Nationwide Arena och väntar på nedsläpp mellan Blue Jackets och Sharks.
Vi räknar med a whole lotta fun när Strålman, Husel…nähä. Jag fick just laguppställningarna och Kristian Huselius är uppsatt bland scratches. Självklart måste det röra sig om en skada, men det fanns ingenting rapporterat timmarna innan match.
Det var väl jäkligt typiskt. Det är ju inte direkt varje dag man har vägarna förbi Columbus och när man väl hittat hit – utan GPS, till och med – så vill man ju se ”Husse” i action.

•••

Det händer ju grejer även i andra arenor runt Nordamerika i kväll. Det blir till att följa både World Series-bataljen och Jerebkos äventyr i Toronto, samtidigt som det bjuds på NHL-hockey.
Puh.
It’s a tough job, but…

•••

Blue Jackets har fint besök på pressläktaren i kväll (ja, även bortsett från Sportbladet). Just till vänster om mig sitter Kevin Lowe, Steve Yzerman och Ken Holland. Inga amatörer, direkt.

•••

USA-bloggen tänker inte bjuda på en liveblogg i kväll, men det kommer ett färskt inlägg efter att Blue Jackets–Sharks är färdigspelad.

/Stefan.

Där ser man.
Ett Pistons utan Rip Hamilton och Tayshaun Prince – men med Jonas ”Tyson” Jerebko! – går alltså och spöar ett obesegrat Orlando Magic.
Synd att man inte satte en femhundring på det resultatet. 

I den fjärde quartern fick JJ nästan tre minuters speltid. Han kom in med knappt sju minuter kvar, när Pistons höll på att slarva bort en hyfsat trygg ledning.
Det dröjde bara någon sekund innan svensken vräkte sig fram och rev ned en defensiv retur.
– Jonas ger oss så mycket energi, konstaterade coachen John Kuester efter matchen.
Jerebko satt sedan på bänken och kunde se när Will Bynum i slutsekunderna krånglade i de två poängen som kom att avgöra matchen.

Spelaren som imponerade mest i ett halvfullt The Palace – den officiella siffran landade på 15 487 – var dock Ben Wallace. Veteranen såg till att monstret Dwight Howard endast mäktade med åtta poäng och fem returer. Dessutom blev en mäkta frustrerad Howard utfoulad med nästan fyra minuter kvar att spela.

•••

Redan i kväll spelar Pistons igen, den här gången borta mot Toronto. Om Prince inte kunde spela mot Magic, ska det väl mycket till för att han ska kunna vara med mot Raptors. Chanserna för att Jerebko får starta ännu en match är alltså väldigt stora.
Det är ingen dålig start han har fått på sin NBA-karriär, 22-åringen från Kinna.

/Stefan.