Den stora snackisen i Penngrowth Saddledome i går kväll var naturligtvis Theo Fleurys comeback. Vi tänkte återkomma till ”Little Big Man” lite senare.

Men det hände mer grejer i den numera rätt slitna gamla OS-ladan. Och då tänker jag främst på att Flames Dion Phaneuf tacklade New York Islanders Kyle Okposo tillbaka till östkusten.

Är det en ren tackling?
Eller en vårdslös satsning som borde innebära avstängning?
Frågar ni mig tycker jag att ligan definitivt borde granska situationen. Det är uppenbart att Phaneuf lämnar isen och hoppar in tacklingen, vilket ju är förbjudet.

Rapporterna från Calgary säger att supertalangen Okposo – som tillsammans med John Tavares ska leda Islanders offensiv i år – drabbades av hjärnskakning, men att han kunde flyga med laget till träningslägret i Saskatoon på kvällen.

/Stefan.

Undrar du vad som händer med Jonas Jerebko? Nu kan du sluta undra. Den 22-åriga svenska basketstjärnan har nyligen börjat blogga på Basketsverige.se. Där berättar han om sin vardag i Detroit tillsammans med de nya lagkamraterna i Pistons.

Bland annat skriver han om hur han gick för dunken mot den gamla försvarsdemonen Ben Wallace – och fick skottförsöket i retur snabbare än nån hinner stava till ”rookie”.

– Jag försökte i alla fall, skriver Jonas – och han behöver absolut inte skämmas.

Det har nämligen hänt förut att folk har försökt mot Big Ben, men blivit blockade. 1 948 gånger, närmare bestämt – plus 250 i slutspelsmatcher. Shaquille O’Neal, Tracy McGrady, och Ron Artest finns med på den långa listan över superstjärnor som blivit förnedrade av den fyrfaldige Defensive Player of the Year-vinnaren.

Och ännu större än hans blockstatistik är det oändliga mörkertalet av skott som han förändrat eller förhindrat genom sin blotta närvaro under korgarna (och i skyttens huvud).

Nu är jag den förste att tillstå det: Ben Wallace 2009 är bara ett skelett av den spelare som var en central kugge när Pistons 2004 snodde NBA-titeln framför ögonen på Los Angeles Lakers. Ett Lakers som hade fyra framtida Hall of Famers i startfemman (Kobe, Shaq, Malone, Payton).

Men här finns fortfarande otroligt mycket att lära för en 22-åring från Kinna, som än så länge bara skrapar på ytan av sin potential. Pistons har tagit tillbaka Ben Wallace för att han ska vara en stabiliserande kraft i insideförsvaret, men också för att han ska kunna lära lagets unga talanger hur man överlever som undersizead power forward och center i NBA.

Wallace gick den långa vägen till stjärnstatus. Collegekarriären spenderade han på juco- och division II-skolor. Han blev aldrig draftad. De första åren i NBA var han en bänkspelare som blev tradead från Washington till Orlando till Detroit. Sitt första riktigt stora kontrakt skrev han inför säsongen 2006/07, då han som free agent lämnade Pistons för Chicago Bulls och ett fyraårskontrakt värt 60 miljoner dollar. 

Wallace är listad som 6’9, 206 cm, och vissa menar att det kan vara en generös mätning. Han har alltid fått spela försvar på längre och mer begåvade motståndare som Kevin Garnett, Tim Duncan och Shaquille O’Neal. Men Big Ben har fått det att funka med en extrem atletisk förmåga, hårt arbete och en lite nasty attityd.

Just inställningen var det Pistons general manager Joe Dumars fastnade för när han studerade Jonas Jerebko. Svenskens motor, hans 100-procentiga arbetsinsatser och hans envisa vägran att ge upp en förlupen boll.

Pistons ser Jerebko som en fyra, som en powerforward med förmåga att drivea bollen till korgen och dra ut försvaret om han förbättrar sitt hoppskott. Precis som Ben Wallace är Jerebko liten som insidespelare, och här hemma i Sverige förfasades basketälskarna när han till och med matchades som center i sommarligan.

Men det behöver inte ha varit av ondo. Pistons gjorde så dels för att maximera speltiden för alla rookies, dels för att se hur Jonas Jerebko klarade av att matchas mot större spelare. Och i en liga där Joakim Noah startar som center är det självklart att Jonas Jerebko håller som fyra.

Även fast Ben Wallace är en annorlunda spelartyp än Jerebko, så har han mött ungefär samma utmaningar som svensken kommer göra i NBA. Wallace ger Pistons viktig rutin, och har en imponerande karriär bakom sig som lagets ungtuppar kan inspireras och ta lärdom av.

39 dagar kvar till NBA-premiären, men vi får garanterat anledning att återkomma till Jonas Jerebko – Sveriges första NBA-spelare.

/Petter

”The sky’s the limit” och ”I think he’s going to be in the hunt to make the big club”.

Så sa Torontos GM Brian Burke om svenske powerforwarden Viktor Stålberg innan nattens match mot Boston. Och efter ytterligare en stark insats – Stålberg var en av målskyttarna i 3–2-förlusten – ser det faktiskt ut som att 23-åringen har en bra chans att slå sig in i Maple Leafs redan till hösten.

THN spekulerar i att Torontos kedjor kommer att se ut ungefär så här:

Jason Blake-Mikhail Grabovski-Alexej Ponikarovsky
Nikolai Kulemin-John Mitchell-Lee Stempniak
Niklas Hagman-Matt Stajan-Colton Orr
Jamal Mayers-Wayne Primeau-Christian Hanson

Lägg därtill på-gränsen-namn som Rickard Wallin, Jiri Tlusty, Tyler Bozak och Nazem Kadri. Säga vad man vill, men det är inte Detroit Red Wings.

Stålberg är ytterforward och fightas alltså i första hand med ryssen Kulemin, tuffingen Orr och rookien Hanson. Det är ingen omöjligt uppgift för ”The Swedish Rocket”.

/Stefan

Ni kanske säger ”Point Break”. Eller ”Dirty Dancing”. Kanske till och med ”Road House”?

Jag säger ”Youngblood”.

Nej, det var kanske inte hans största roll. Men för en generation hockeynördar – rätt svårt störda hockeynördar – är Patrick Swayze mer förknippad med rollen som Mustangs-forwarden Derek Sutton än som lambadasnubben Johnny.

Samma hockeynördar fattar inte en stavelse av ”Nobody puts Baby in a corner”, men nickar igenkännande åt ”Thank God there is a sport for middle-sized white boys” (och även åt miss McGill, men det är en annan story).

Som ni säkert anade är det dock inte Swayze själv som gör själva hockeyscenerna. Hans stand-in var en viss Don Biggs, som draftades av Minnesota North Stars år 1983 och som kom att spela totalt 12 NHL-matcher. En i North Stars, elva i Philadelphia Flyers.

Efter 17 (!) säsonger i farmarligorna AHL och IHL la Biggs skridskorna på hyllan 2002. Han arbetar nu som elektriker i Loveland, Ohio.

Och efter att ha förmedlat denna ohyggligt oumbärliga information, finns det bara en sak kvar att göra: se ”Youngblood” en gång till.

/Stefan.

Det finns förluster, och så finns det heartbreakers.

Efter gårdagens Monday Night Football ligger Bills-fansens kollektiva hjärta söndertrasat och nerstampat i konstgräset på Gillette Stadium.

Ger man Tom Brady en chans så tar han den. Ger man honom två så är man död.

New England vann med 25–24 efter två raka Brady-touchdowns de sista två minuterna. Det dramatiska, avgörande misstaget kom från Leodis McKelvin, Bills kick returner som tappade bollen till New England precis efter att Patriots reducerat avståndet till fem poäng. Strax därefter hittade Brady sin tight end Benjamin Watson och fullbordade en hjärtekrossare som säkert fick ett och annat Bills-fan att dra sig till minnes en annan osannolik MNF-vändning.

Nu, mindre än 24 timmar senare, kommer tråkiga nyheter i kölvattnet efter förlusten. Ett förmodat ”fan” har vandaliserat Leodis McKelvins hem genom att spreja ett budskap på hans gräsmatta, rapporterar Buffalos lokala NBC-kanal WRGZ (bild finns i den länkade artikeln). Polisen har varit hemma hos McKelvin men vill inte kommentera händelsen.

Visst kan man tycka att det inte är något särskilt dramatiskt ”attentat”, och att hela grejen stinker hormonstint tonårsskryt lång väg. Men för McKelvin och hans familj upplevs situationen säkert som ett mycket obehagligt och hotfullt intrång i privatlivet. Och det måste ju vara det som räknas.

Lagkamraten Kawika Mitchell twittrar därför med stort allvar:

”A teammate of ours had his house vandalized last nite or this morn. Its def not a game to b playin. W/ all the safety issues n the NFL its not funny at all. We have Fam at our homes to protect. If u show ur face on my prop Ill make sure I do everythin to keep my Fam safe. So dont come around thinkin, oh we’ll just leave a message on his lawn or wall, b/c Im goin to take it as a threat. Its my job to protect my home as it is the job of all home owners. Dont push the limit.”

/Petter.

Ni har säkert koll på att Christian Bäckman är i Florida Panthers och försöker spela till sig ett NHL-kontrakt.

Han är inte ensam om att vara i den situationen. Det är många rutinerade NHL-spelare – som tidigare suttit på miljonkontrakt – som nu får slåss med juniorer och ärrade AHL-veteraner om en plats i världens bästa liga.

I årets lista över try out-spelare hittar vi bland annat etablerade namn som Petr Sykora (Stanley Cup-mästare med Devils och Penguins), Mark Bell (en gång 25-målsskytt med Chicago) och Mark Parrish (med sex 20-målssäsonger i NHL).

Vilka fler? Jo, de här:

Jason Allison, som provspelar för Toronto

Jared Aulin, Colombus

Shawn Bates, Colorado

Ryan Bayda, Pittsburgh

Mark Bell, Philadelphia

Blair Betts, Philadelphia

Christian Bäckman, Florida

Kyle Calder, Anaheim

Dan Cloutier, Detroit

Jassen Cullimore, Anaheim

Mathieu Dandenault, San Jose

Theo Fleury, Calgary

Dan Fritsche, Atlanta

Andy Hilbert, Minnesota

Dan Hinote, San Jose

Manny Legace, Atlanta

Brett McLean, Florida

Andrew Peters, NY Devils

Ronald Petrovicky, Vancouver

Mark Popovic, Atlanta

Mark Parrish, Vancouver

Dave Scatchard, Vancouver

Alexej Semenov, NY Rangers

Martin Skoula, Florida

Darryl Sydor, St. Louis

Petr Sykora, Minnesota

Mike York, Florida

Och sedan finns ju de spelarna som fortfarande står utan kontrakt.

Som:

Maxim Afinogenov

Marc-Andre Bergeron

Francis Bouillon

Chric Chelios

Bret Hedican

Robert Lang

Manny Malholtra

Dominic Moore

Rob Niedermayer

Michael Peca

Eric Perrin

Miroslav Satan

Mats Sundin

En hel del tunga namn, inte sant?

/Stefan.

Daisuke Matsuzaka är tillbaka.

Efter ett 87 dagar långt break återvänder den japanske pitchern till Red Sox, lagom till trippelmötet med Los Angeles Angels of Anaheim (vad är det med lag från Anaheim? Finns det någon lag på att de måste ha sjukt krångliga namn?). Om det är bra eller dåligt för rödsockorna återstår väl att se. Dice-K har enorm potential, men var ju sällsynt usel under säsongsinledningen.

Oavsett vilket, så ger det oss en anledning till att berätta storyn om när han köptes av Red Sox.

När det på hösten 2006 stod klart att Matsuzaka skulle lämna den japanska ligan för MLB, sålde Seibu Lions – hans klubb – pitcherns rättigheter till högstbjudande. Som en auktion, alltså. Problemet för MLB-klubbarna som slogs om rättigheterna var bara att de inte hade någon aning om vad de andra lagen bjöd.

I efterhand har det framkommit att New York Yankees bjöd runt 32 miljoner dollar. Mets la upp 39 miljoner. Boston? Tja, de drog till med lite till.

51 111 111 11 dollar, för att vara exakt.

– Vi väntade oss att några lag skulle försöka blåsa de andra lagen av banan. Men vi visste inte om det skulle innebära ett bud på 30, 40 eller 50 miljoner, förklarade Red Sox ägare John Henry.

Så Red Sox råkade kasta bort över 10 miljoner dollar i onödan. Det fattar vi. Men vad är grejen med alla dessa ettor?

– När vi försökte köpa Red Sox, så ville jag inte att mitt namn skulle synas i media. I kommunikationen med olika banker och andra investerare, kallade jag mig därför för ”Investerare nr. 11”. Nu gick det ju också väldigt bra för oss när vi la bud på klubben. Så även om jag inte är vidskeplig, bestämde jag mig för att kasta in så många ettor jag bara kunde i budet.

Och se på fan. Det funkade ju.

/Stefan.

Monday Night Football är på ingång. I år kanske man faktiskt kan se sändningarna med ljudet PÅ, då förre Tampa Bay-coachen Jon Gruden har ersatt den olidlige Tony Kornheiser i kommentatorsbåset.

Men innan New England Patriots och Buffalo Bills kickar igång på Viasat Sport 01.00 tänker jag summera lite av det jag såg (och inte såg) under gårdagen.

Här är helgens…

…sexigaste: Drew Brees. Sex touchdownpassningar i premiären. Att han är fantasyfotbollens bästa quarterback visste vi redan, och om Saints försvar är tillräckligt bra för att nå slutspel så blir Brees automatiskt en stark MVP-kandidat.

…galnaste: Brandon Stokleys fullständigt osannolika avgörande i slutsekunderna av Cincinnati-Denver. Kolla in den sjuka videon här. Älskar hur Stokley i äkta Madden-stil (spelet, inte gubben) springer i sidled nere vid mållinjen för att mjölka sekunder på matchklockan.

…elakaste: Charlotte Observer med rubriken ”Delhomme, Panthers back in playoff form”. Carolina Panthers åkte ju ur slutspelet förra säsongen efter en katastrofmatch av quarterback Jake Delhomme. Han hade fem interceptions och en fumble. Och i går, i hemmapremiären mot Philadelphia Eagles, hade Delhomme fyra interceptions och en fumble. Ouch. Slutresultat 10–38, och nu snackas det om ett splittrat omklädningsrum i Carolina.

Delhomme belönades med en kontraktsförlängning inklusive 20 miljoner garanterade dollar inför årets säsong, medan lagets försvarsstjärna Julius Peppers inte fick det kontrakt han ville ha. Vissa av spelarna (ska vi gissa på Steve Smith?) sägs vara upprörda över att Delhomme inte levererar. (”Inte levererar” ett ganska snällt uttryck i sammanhanget.)

Hans backup Josh McCown skadade sig och blir borta resten av säsongen, och bakom honom finns Matt Moore som inte håller. Någon som har några förslag på vem Panthers kan ta in som alternativ till Delhomme? Jeff Garcia är på väg att signa med Philadelphia Eagles, så honom kan vi stryka från listan.

…tyngsta: Brian Urlachers skada. Chicagos linebacker gjorde sig illa redan i första quartern mot Green Bay och slutförde halvleken. Men efter paus stod det klart: handleden var för allvarligt skadad för att fortsätta. Och säsongen, som skulle bli något av en revansch för Urlacher, är redan över. Nu snackas det om att Bears eventuellt kan flytta in Lance Briggs som middle linebacker och signa framtida Hall of Fame-medlemmen Derrick Brooks till weakside.

…Favre Jr: Aaron Rodgers hade en tuff match hemma mot Chicago. Men när det gällde som mest ledde han laget till seger. Med dryga minuten kvar, underläge 13–15 och 3rd and 1 på 50-yardslinjen fejkade Rodgers till sin running back, och hittade en fri Greg Jennings för en avgörande touchdown. Favre in a good way.

…Favre Jr II: Jay Cutler. Slängde bollar vilt omkring sig och avslutade matchen, passande nog, med en av sina fyra interceptions. Favre in a bad way.

…geni: Tom Dimitroff. Atlanta Falcons general manager såg (återigen) riktigt smart ut när hans nyförvärv Tony Gonzalez, Mike Peterson och Brian Williams (den sistnämnde inplockad förra helgen) alla spelade nyckelroller i 19–7-segern mot Miami Dolphins.

…tronarvinge: Reggie Wayne. 30-åringen är numera Indianapolis Colts odiskutabla superstjärna på wide receiver-positionen. 10 catches för 162 yards och en touchdown i 14–12-segern mot Jacksonville. Marvin Who?

…det-kommer-mera: Detroit Lions, 45 insläppta poäng i New Orleans, och Tampa Bay Buccaneers, 34 insläppta poäng hemma mot Dallas Cowboys, har inte fått storstryk för sista gången.

…rookie: Mark Sanchez, New York Jets. 18/31 för 272 yards, en touchdown och en interception i bortasegern mot Houston. Så mycket för min Texans-hype.

…nervösaste: Michael Crabtree. Han satt hemma framför teven när hans blivande (?) lagkamrater i San Francisco 49ers bortaslog fjolårets Super Bowl-lag Arizona Cardinals. Crabtree blev vald tia i draften i våras, men han vill ha betalt som en top 5-spelare – därför har han fortfarande inte skrivit på något kontrakt. Nu ryktas det att 49ers överväger att sänka sitt erbjudande till Crabtree eftersom säsongen börjat. Crabtree ska ha låtit orolig när han pratat med 49ers-spelare efter matchen, skriver Pro Football Talk. Tro fan det.

Läsaren Jonas Lejon, även skribent på Svenskafans NFL-sida, påpekade i en kommentar här nedan mycket riktigt att wide receivers sällan blir stora succéer som rookies. Positionen är svårlärd på proffsnivån och det motstånd man möter från defensive backs är helt annat än de flesta är vana vid från college. Nu tror jag ändå att Crabtree kunde ha bidragit med en hel del i en receiver-kärna bestående av Isaac Bruce, 72, och två killar som heter Josh och Arnaz. Därför är det så tråkigt att han har så usla rådgivare omkring. Jag har hittills inte hört någon, förutom (självklart!) Deion Sanders, som inte sågar Crabtrees agerande.

…fiasko: NFL Gamepass. Mina erfarenheter av denna service under fjolåret var absolut felfria, men igår var man inte redo för alla nya abonnenter. Sajten brakade ihop en bit in i andra quartern av de tidiga matcherna. Det började funka tillfredsställande igen först under de sena matcherna, och då hade ju många redan missat chansen att se sina favoritlag live. Inte snyggt för en liga som försöker globalisera sporten och stärka sin ställning hos fans världen över.

//Petter.

Nog med prospect camps, try-out camps, olympiska camps, camp camps. I kväll inleder Vancouver Canucks och New York Islanders en intensiv tvåveckorsperiod då det dagligen står träningsmatcher på schemat.

Och som vi längtat. För det är ju under den här perioden vi får svaret på frågor som om John Tavares kan lyfta Islanders till…näst sista platsen i Eastern Conference?

Eller kanske inte.

Ni kan ju den där klyschan om att försäsongen inte betyder någonting. Att det enda som räknas är resultaten i seriematcherna och blablabla. Men en klyscha är ju en klyscha för att den är sann. Och få klyschor är så sanna som att resultaten i NHL:s försäsonger betyder, just det, ingenting.

NHL-klubbarna väljer nämligen att vila sina stjärnor i tid och otid. Till exempel kan Pittsburgh plötsligt få för sig att matcha ett helt ordinarie lag mot ett Phoenix som ställer upp med Jonas Ahnelöv som point i powerplay.

Därför brukar det också dyka upp de mest oväntade namnen i försäsongens poängligor. Som de här:

• Lee Stempniak, Toronto. Var tvåa i försäsongens poängliga i fjol, då med St. Louis Blues. Byttes sedan bort till Maple Leafs (traden där Alex Steen gick motsatt väg) och gjorde 31 poäng på 61 matcher. 

• Chris Conner, Wilkes-Barre/Scranton Penguins. Trea i poängligan 2007, då med Dallas Stars. Conner gjorde sedan 22 matcher och fem poäng i NHL, innan det blev att packa väskan och flytta till farmarlaget Iowa.

• Mike Zigomanis, Carolina. Tvåa i poängligan 2005, då med Carolina Hurricanes. ”Zigo” (jag bara chansar med det smeknamnet) spelade till sig en plats i Canes, men noterades sedan bara för en poäng på 21 matcher. Zigomanis är för närvarande klubblös.

/Stefan