Vi sa att det skulle bli galnare.
Det blev galnare.
Men de senaste 24 timmarna kom de största nyheterna i NFL:s silly season inte på free agent-marknaden, utan på tradefronten. Så vi börjar väl där…

NFL:s sämst bevarade hemlighet är nu offentlig och bekräftad. Kevin Kolb spelar quarterback för Arizona Cardinals 2011. I utbyte får Philadelphia ett andraval i draften, samt Pro Bowl-meriterade cornerbacken Dominique Rodgers-Cromartie. Därutöver får Kolb ett femårskontrakt värt 63 miljoner dollar, med 20 miljoner garanterade. För att sätta affären i perspektiv måste vi fråga oss: Vad vet vi om Kevin Kolb?

• Vi vet att han är en snart 27-årig QB som startat i totalt sju NFL-matcher sedan han draftades av Eagles i andra rundan 2007.
• Vi vet att han vann tre av de matcherna, och förlorade fyra.
• Vi vet att han totalt satt 194 av 319 passningar (60,8%) för 2082 yards, 11 touchdowns och 14 interceptions.
• Vi vet att han gjorde sin karriärs bästa match i 31-17-segern mot Atlanta förra säsongen. Med 23 av 29 passningar för 326 yards, tre touchdowns och en interception blev Kolb utsedd till veckans offensiva spelare i NFC.
• Vi vet att han var imponerande nog för att Eagles skulle våga skicka iväg Donovan McNabb och satsa på Kolb som starter inför förra säsongen…
• …men vi vet också att han förlorade det jobbet till Mike Vick.

Vet vi tillräckligt om Kevin Kolb för att avgöra hur bra han blir när han får en hel säsong som starter? Knappast.
Men Cardinals hade sett tillräckligt för att bedöma att där fanns en potentiell franchise quarterback. För en sådan är priset klubben betalar väldigt rimligt.

***

Flopp eller inte? Debatten kommer leva vidare efter att ett av det senaste decenniets mest hajpade draftval, Reggie Bush, nu lämnar New Orleans. Saints har trejdat honom till Miami i utbyte mot Jonathon Amaya, en 22-årig safety som framförallt bidrog på special teams förra säsongen.
Mina två ören: Bush blev aldrig den stöttepelare man skulle förvänta sig av en running back som gick tvåa i draften (2006), men han gav ändå en speciell dimension till New Orleans anfallsspel. Han gjorde ett helt okej jobb – det är ju inte Bushs fel att han blev draftad ”för tidigt”. Klubben har haft sin mest framgångsrika era under tiden han varit där. Om Miami tror att man har värvat en ”featured back” så misstar man sig grovt, dock.

***

Grattis, Persson. Nu har ditt New England gjort det igen: snott åt sig ett par kvalitetsspelare för nästan ingenting.
Först bråkmakaren Albert Haynesworth, som lämnar Washington i utbyte mot ett femterundaval i draften 2013. Patriotscoachen Bill Belichick har fått ordning på struliga spelare förut. En motiverad och vältränad Haynesworth kommer dominera på defensiva linjen.
Sedan wide receiver-profilen Chad Ochocinco, som kostade två sena draftval (ett nästa år, ett 2013). Nånstans sitter Carson Palmer och svär högt över att han själv minsann inte fick lämna Cincinnati.

***

…och det här är några grejer som hänt på FA-marknaden sedan sist:

• Carolina behåller sin stjärn-RB DeAngelo Williams (fem år, 43 miljoner dollar, 21 millar garanterade). Man har också gjort klart med linebacker-duon Thomas Davis och James Anderson, plockat en defensive tackle från Kansas City (Ron Edwards) och en kicker från Seattle (Olindo Mare). Och via trade kommer Greg Olsen från Chicago. En hygglig tight end som livlina för rookie-quarterbacken Cam Newton.

• Pittsburgh har cuttat Antwaan Randle-El och Max Starks, men behåller Willie Colon och Jonathan Scott.

• Fem år, 50 miljoner dollar, 24 miljoner garanterade. Så ser den nya dealen ut för New York Jets wide receiver Santonio Holmes. Statusen för lagkamraten Braylon Edwards är fortfarande osäker, men däremot går Brad Smith till Buffalo.

• Seattle skriver femårskontrakt med wide receivern Sidney Rice. En spännande värvning, men visst finns det oro för den där opererade höften som höll honom borta från spel mer än halva förra säsongen. Och Minnesota? Shit alltså, det blir inga gratistouchdowns för Adrian Peterson i höst.

• Bruce Gradkowski, förra säsongen i Oakland, är klar för Cincinnati där han mycket väl kan öppna säsongen som startande quarterback.

• Steve Breaston lämnar Arizona och skriver på för Kansas City, där hans förre o-coordinator Todd Haley är head coach. Breaston har länge betraktats som en stor talang, och det känns som nu eller aldrig om han ska etablera sig bland NFL:s bättre wide receivers.

* Det är inte sexigt, men Jacksonville fortsätter stärka upp sin linebacker-uppsättning. Clint Session, senast i Indianapolis, skriver på för fem år och 30 miljoner dollar.

* WR Lance Moore och OT Jermon Bushrod stannar i New Orleans.

* Linebackerduon Stephen Nicholas och Mike Peterson stannar i Atlanta.

• Han blir inte NFL:s bäst betalda safety, som de första rapporterna sa, men Eric Weddle stannar ändå i San Diego.

• Tampa Bay behåller linebackern Quincy Black.

/Petter.

Rapporterna från US and A är eniga: den 136 dagar långa NFL-lockouten är över. Undertecknad blev så glad att han ringde allas vår NFL-expert Petter Westin för en klassisk ”Hallå där…”. 

Du, lockouten är över. Nu kör vi.
– Underbart! Det är en sten som faller från mitt hjärta. Nu kan jag börja planera allt från fantasydrafter till söndagshäng med polarna. Precis som man vill ha det. 

Hur mycket har du orkat hänga med i rapporteringen av lockouten?
– Inte så mycket. Jag har typ läst rubrikerna. Det har känts som om det bara varit en massa spekulationer och i stället har jag helt enkelt inväntat en lösning.

Vad är det viktigaste i det nya avtalet?
– Det verkar vara en schysst deal. En sak är att det kommer bli färre träningar med pads, allt för att minska antalet skador och öka spelarnas säkerhet. Sen handlar det om pengar, så klart. Jag vet inte exakt hur dealen ser ut, men ägarna kommer att tjäna mer. Det är ju det bråket har handlat om, egentligen. Och så sänker man lönerna för topp tio-valen i draften. Nu kan en rookie-qb som Sam Bradford inte längre garanteras 70 miljoner dollar i ett första kontrakt. De stora pengarna kommer finnas i andra- och tredjekontraktet. 

Nu blir det free agency. Exakt hur galet kommer det bli?
– Det kommer bli hur galet som helst. Det handlar ju om så kort tid, de har bara några dagar på sig. Inom kort så börjar ju vissa lag sina trainingcamps. Men det kommer bli intressant. Och så får vi se när Favre-ryktena börjar spridas…USA-bloggen kommer naturligtvis att ha koll på de största övergångarna. 

Jamen, då hörs….
– Du, glöm inte ”till sist”.

Just jävlar. Till sist, vad önskar du dig mest av allt just nu?
– Att Falcons lyckas behålla Tyson Clabo.  

/Stefan.

Vi ska leka en liten lek.
Den heter ”låtsas-att-det-inte-blir-nån-lockout”-leken.
Det kompletta NBA-schemat för säsongen 2011/12 landade för några dagar sedan, och USA-bloggen har valt ut guldkornen.
Ni vet – just in case.

Söndag 25 december: Dallas Mavericks–Miami Heat
På juldagen öppnar man paketen i USA. I år kommer tomten med tre finfina NBA-matcher i säcken: New York Knicks–Boston Celtics, Los Angeles Lakers–Chicago Bulls – och så vår personliga favorit, Mavs–Heat. Det är alltid speciellt med den första reprisen av fjolårssäsongens finalserie. Plus att vi tänker ta varenda chans att se LeBron James spela primetime-matcher mot kvalificerat motstånd i vinter. Pressen den människan får leva med nu alltså. Vi snackar Peyton–Manning-innan-första-NFL-titeln-press.

Onsdag 16 november: Denver Nuggets–New York Knicks
Vänta er en light-version av det här när Carmelo Anthony återvänder till Pepsi Center för första gången sedan trejden till Knicks.

Onsdag 2 november: Detroit Pistons–Indiana Pacers
Pistons premiärmatch är mer än Jonas Jerebkos förmodade återkomst till NBA-basketen (vi utgår ifrån att Detroit matchar alla eventuella bud på honom; allt annat vore bad business och sportsligt självmål). Det är också Detroits första hemmamatch under nye coachen Lawrence Frank, som lär presenteras inom kort. Han har ett förflutet som head coach för New Jersey Nets (225–241) och spenderade förra säsongen som Doc Rivers högra hand i Boston Celtics. Enligt alla rapporter är Frank ett basketsnille. Men för att bli långvarig i Detroit måste han bemästra mer än pilar och kryss. Företrädaren John Kuester hade en katastrofal relation till sina spelare.

Torsdag 8 december: Miami Heat–Los Angeles Lakers
Söndag 4 mars: Los Angeles Lakers–Miami Heat
Kobe är Kobe. LeBron är LeBron. Det är ett stjärnmöte du aldrig, aldrig vill missa.

Fredag 23 december: Chicago Bulls–Cleveland Cavaliers
Är Kyrie Irving frälsaren? Det svaret kommer vi inte få den här säsongen. Men vi kommer få se draftettan mäta sina skills med en rad förstklassiga pointguards. Ingen är mer spännande än Derrick Rose; Chicagos superstjärna och NBA:s regerande MVP. Spänn fast er – det här kommer gå undan.

Torsdag 9 februari: Boston Celtics–Los Angeles Lakers
Säga vad man vill om de kloka, effektiva farbröderna i Celtics. De är ändå inte det där laget du helst av allt vill se i en tisdagsmatch i Sacramento mitt i en roadtrip. Ray Allen är 36 bast, Kevin Garnett 35 och Paul Pierce fyller 34 i höst. Testa själv att ge maximalt med själ, hjärta och svett under alla 48 minuter i alla 82 matcher då. Men när ärkerivalen Lakers hälsar på i TD Garden; då tänder Boston-gubbarna till hårdare än Britta, 72, på bingokväll.

Fredag 25 november: Oklahoma City–Memphis Grizzlies
De här lagen bjöd på stor underhållning när de möttes i conference-semifinalerna i våras – sju matcher, två som avgjordes av förlängning. Det kryllar av spektakulära spelare (Durant, Westbrook, Gay, Randolph etc) och Memphis vill säkert ha en snabb minirevansch för slutspelsförlusten.

Lördag 14 januari: Los Angeles Clippers–Orlando Magic
Onsdag 8 februari: Orlando Magic–Los Angeles Clippers
Vi gillar basket. Vi gillar folk som dunkar spektakulärt, hårt och ofta. Vi gillar Blake Griffin, och vi gillar Dwight Howard.

Fredag 18 november: New Orleans Hornets–New Jersey Nets
Vi behöver bara vänta ett par veckor på Chris Paul vs Deron Williams, det som varit ligans bästa pointguard-matchup i flera år nu. Men ärligt talat? Vi vill ju egentligen bara veta vad de planerar att göra nästa sommar. Båda blir free agents 2012. Tror D-Will på det ryska skrytbygget i Brooklyn, eller vill han ta tåget över bron? Kommer CP3 få nog av Hornets medelmåttighet och bilda en ny superduo med Dwight Howard? Låt spekulationerna börja.

/Petter.

Winnipeg tog namnet Jets.
Det var bra.
Winnpeg har en ny logga.
Den ser ut så här:

Jag säger ++.
Vad säger ni? 

En intervju med Charlie Sheen i Sports Illustrateds ”Where Are They Now”-nummer fick mig att vilja se om basebollklassikern ”Major League”. 
Och apropå sportfilmer snubblade jag över den här sköna topplistan. Orkar ni inte med hela listan, får ni här nedan ettan i ”The 10 Most Unrealistic Sports Scenes In Movie History”. 

Se och njut. Typ. 

/Stefan.

2009 hade Matthew Stafford problem med ett knä, en axel, och spelade till slut bara tio av 16 matcher.
2010 pajade han sin andra axel – den på passningsarmen – och fick avsluta säsongen efter bara tre matcher.
2011?
– Jag kommer att spela alla 16, lovar Detroit-quarterbacken på NFL.com.

Den gamla draftettan måste vara synsk, eller bara väldigt, väldigt optimistisk.
Han har en rad skador, en axeloperation och tre månaders rehab bakom sig.
Han spelar bakom en av ligans mest kritiserade offensiva linjer.
Han har beskyllts för att vara onödigt modig när han ibland bara borde kasta bort bollen.
16 matcher? Jag tror det när jag ser det.
Tills vidare kan vi sortera in Staffords löfte i samma kategori som de här:

• Terrell Owens lovar att inte snacka någon mer skit om sina quarterbacks
• PacMan Jones lovar att han ”ordnat upp sitt liv en gång för alla”
• Rex Ryan lovar att New York Jets vinner Super Bowl
• Terrell Owens lovar att inte tappa några fler bollar
• Antonio Cromartie lovar att bli en one woman man
• Jay Cutler lovar att i år, I ÅR!, är tamefan året då han börjar vårda bollen bättre!
• Rex Ryan lovar att vi bara sett fel allihop; Mark Sanchez är EGENTLIGEN en toppquarterback
• Al Davis lovar en ny storhetstid
• Randy Moss lovar att hålla käft och bara spela football
• Brett Favre lovar att lägga av

/Petter.

Nu när UFA-cirkusen lämnat stan, fokuserar vi istället på en annan bokstavskombination: RFA.
De två största restricted free agent-namnen är naturligtvis Tampas Steven Stamkos och Los Angeles Drew Doughty. Trots alla tänkbara rykten, så har ingen annan klubb kastat ett offer sheet efter någon av stjärnorna.
Det är ingen skräll.
Sedan lockouten har bara det bara hänt vid sex tillfällen att en klubb signat en spelare via ett offer sheet. Och bara vid ett tillfälle – Dustin Penner från Anaheim till Edmonton – har det lett till att spelaren bytt klubb. 

Under 90-talet var det desto vanligare med offer sheets. St. Louis fick såväl Scott Stevens och Brendan Shanahan som Petr Nedved från Washington tack vare offer sheets. Rangers fick Adam Graves. Hartford Whalers fick, eh, Steven Rice. 

(En parantes i en parantes: numera får klubben som äger spelaren draftval i utbyte, om man inte matchar erbjudandet. Innan nya avtalet var det en skiljedomstol som bestämde kompensationen. När Blues 1991 värvade Shanahan från Devils, bestämde domstolen att Scott Stevens skulle gå åt andra hållet. Ooops.)

Precis som nu matchade dock klubbarna de flesta offer sheetsen. Men tänk om Colorado inte gjort det, när Rangers erbjöd Joe Sakic 21 miljoner dollar över tre år? En svindlande tanke, Sakic i Rangers med tio säsonger kvar av karriären.

Det här är RFA-historiens bästa (i ingen speciell ordning) ”tänk om…”:

• Geoff Courtnall, från Edmonton till NY Rangers (1988).
Nej, Courtnall var ingen game changer. Men han hade passat utmärkt in i ett Rangers som då hade ett rivigt lag med Tomas Sandström och Tony Granato i spetsen.  

• Kevin Stevens, från Pittsburgh till Boston (1991).
Stevens hade smällt in 40 mål säsongen innan och gjort ytterligare 17 mål under Pens väg till Stanley Cup-titeln. Säsongen därpå blev det 54 mål under grundserien och 13 i slutspelet. Fyra av de sistnämnda kom i match tre av finalen i Eastern Conference, då Pittsburgh slog ut…Boston.

• Teemu Selänne, från Winnipeg till Calgary (1992).
The Finnish Flash hade inte spelat en match när Flames försökte signa honom. Men tänk om Jets inte matchat…med Selänne i laget hade Flames kunnat ritat om hela Western Conference i tio år framöver. 

• Keith Tkachuk, från Winnipeg till Chicago (1995).
Tkachuk var bara fyra säsonger in i sin NHL-karriär, när Blackhawks försökte signa honom. Tkachuk hade kommit till en klubb som redan hade Chelios, Roenick, Suter och Amonte, alla under sin prime. 

• Joe Sakic, från Colorado till NY Rangers (1997).
Tanken var att Sakic skulle ersätta Messier, som försvunnit till Vancouver. I Rangers hade Sakic fått spela med Gretzky, Kovalev och…Susse. Om inte den där skiljedomstolen hade skickat över Sundström som ersättning, så klart. 

• Sergei Fedorov, från Detroit till Carolina (1998).
Superryssen hade ju sina bästa år bakom sig och frågan är vad Fedorov hade kunnat göra för Hurricanes. Men på kort sikt? Whooa. Canes offer sheet kom nämligen i februari (vilket var möjligt enligt de gamla reglerna). Några månader senare tog Detroit Stanley Cup-titeln. 

/Stefan.

Det är lockout och säsongen är i fara, men tacklingsmaskinen James Harrison delar fortfarande ut smällar.
Hårdare och elakare än någonsin.
– Jag skulle inte pissa på Roger Goodell om han brann. Jag hatar honom och jag kommer aldrig respektera honom, säger Harrison i en intervju med magasinet Men’s Journal.

Att Pittsburgh Steelers-linebackern inte var bästa polare med NFL-bossen visste vi redan. Du skulle inte heller gilla snubben som gav dig 650 000 kronor i böter för dina regelbrott på jobbet ifjol.
Men det här?
Harrison kallar Goodell för…
• ”Crook”
• ”Devil”
• ”Faggot”
• ”Punk”
• ”Stupid”
• ”Puppet”
• ”Dictator”

Wow – jag är chockad, äcklad och upprörd. (Översättning: Jag är en sensationslysten journalist och tycker det här är ett fullständigt underbart sågnings-hatattacks-förolämpnings-potpurri).
Harrison, som 2008 utsågs till årets försvarsspelare i NFL, menar att Goodell bär skulden för att Steelers-stjärnan numera ses som en ful/farlig spelare. (Att posera med dina vapen, ”Hitman”-style, lär inte hjälpa din image, James).

Han antyder också att svarta spelare straffas hårdare för sina regelvidriga tacklingar när offret har en annan hudfärg:
– Jag slängde Vince Young i marken med huvudet först och fick betala 5000 dollar, men nuddade Drew Brees och fick 20 000. Tror du att svarta spelare inte ser det här och förlorar all respekt för Goodell?

Och den där slutspelsförlusten mot New England Patriots 2004? Goodells fel, mer eller mindre.
– Vi var ligans bästa lag den säsongen. Men Patriots, som vi slog under säsongen, stal våra defensiva signaler och plockade upp 90 procent av våra blitzar i AFC-titelmatchen. De åkte fast för det senare, men visst, de är Goodells grabbar så han gav dem bara en halv miljon i böter och brände bevisen. Skulle han ta ifrån dem deras Super Bowl-titlar? Aldrig i livet!

Mr. Commissioner är inte ensam om att få utstå Harrisons spott och spe.
• Han kallar de gamla New England-spelarna och numera tv-experterna Tedy Bruschi och Rodney Harrison för ”clowner” och ”idioter”.
– Clown? Det är det snällaste någon sagt om mig, lär Rodney ha replikerat.
• Han hävdar att dopningsdömde Houston-linebackern Brian Cushing är ”juiced out of his mind”.
• Han beskriver Green Bays Clay Matthews som ”all hype”.
• Han – och det här är det mest intressanta – ger sig på sina egna lagkamrater. Det är en klassisk defense vs offense-beef, där Harrison verkar skylla Super Bowl-förlusten mot Green Bay på sin quarterback Ben Roethlisberger (”du är inte Peyton Manning, du får bara betalt som om du var det”) och running backen Rashard Mendenhall (”fumbling machine”).

Harrisons intervju i Men’s Journal har redan fått fler rubriker än alla andra icke lockout-relaterade NFL-stories den här sommaren.
Men att han hatar Roger Goodell och trash-talkar motståndare är varken nytt eller överraskande. Att han är så vulgär i sin ”kritik” är omdömeslöst, men glöms nog ganska snart bort.
Det enda som kan leda till vissa bestående problem är kommentarerna om Mendenhall och Roethlisberger. Att ha gammalt tjafs som ligger och bubblar under ytan är vanligtvis ingen bra start på ett training camp. Bäst att Harrison träffar sina lagkamrater ansikte-mot-ansikte för att rensa luften, när/om försäsongsträningen börjar på allvar.

Förresten, gladast i Pittsburgh idag? Förmodligen Hines Ward, som slipper höra mer om det här.

/Petter.

Heater and Gem (Foto: Dayton Dragons).

12 år.
815 matcher.
I går slog Dayton Dragons – Cincinatti Reds Class A-lag – nytt nordamerikanskt rekord när det gäller antal utsålda matcher i följd. 

Rekordet slogs på Fifth Third Field (säg det snabbt åtta gånger och försök att inte vricka tungan), Dragons hemmaplan sedan day one. Klubben kom till Dayton, Ohio, från Rockford, Illinois, år 2000 och sedan den allra första matchen har det varit lapp på luckan. 

Det är ”bara” 57 miles till Reds egna Great American Ball Park (ett annat weird namn på en arena, no?), men folket i Dayton gillar uppenbarligen sitt lag. 
Mer saker att gilla med Fiftht Tihr…(det är fan till och med jobbigt att skriva) FIFTH THIRD FIELD, Dayton Dragons och människorna i Dayton:

• Kedjan Skyline Chili erbjuder ”cheese coneys” till åskådarna på arenan. Vi har ingen aningen vad en ”cheese coney” är, men det låter ju smarrigt. 
• Biljettpriserna ligger mellan sju och 14 dollar. Det är vad en halvt uppäten hot dog kostar på Yankee Stadium.
• Invånarna flyr Dayton. Bara fyra amerikanska städer upplever en större utflyttning. Det gör ju rekordet ännu mer imponerande. 
• Dragons är inte så bra. I fjol radade man upp 24 raka hemmaförluster. Snacka om att testa fansens tålamod.
• År 2009 utsåg PETA arenan till en av de mest vegetarian-vänliga i minor league baseboll. Med tanke på hur utbudet brukar se ut, innebär det förmodligen att det finns Banana Splits i glasskiosken. Men ändå.
• Dragons har inte en maskot. De har TVÅ.  

EDIT: Sa jag två maskotar? Det var fel. Dragons har FYRA.

/Stefan.