Av sommarens alla hajpade free agent-värvningar i NBA, kan den bästa ha varit…Amar’e Stoudemire?!
Ja, varför inte.
New York Knicks har vunnit tio av sina elva senaste matcher, och Stoudemire spelar lysande basket just nu.
– This was the plan. The plan was to have success, säger forwarden själv.

Att han är central för lagets framgångar syns på planen – och på papperet.
• Vi kan rabbla siffror: 25,3 poäng, 8,9 returer, 1,91 blockar och 53,0 FG%.
• Vi kan rabbla utmärkelser: Två gånger utsedd till NBA Eastern Conference Player of the Week.
• Vi kan rabbla trender: Knicks är 6–1 när Stoudemire gör 30+ poäng. Det inkluderar de fem senaste matcherna där han snittar löjliga 34,2 poäng och 11 returer.

Amar’e har haft god hjälp av två andra nykomlingar. Landry Fields, rookien som var ett jättefynd med 39:e-valet, och Raymond Felton, free agent-värvningen som exploderat i Mike D’Antonis pointguard-vänliga spelsystem.
Felton snittar 18,1 poäng, 8,5 assist och 2 steals, och skjuter 46,9% från golvet. Samtliga siffror är de bästa i hans sexåriga NBA-karriär.

Skeptikern pekar på Knicks schema och gormar ”brödgäng!”.
Jag skulle hellre peka på de sju raka bortasegrarna. Det krävs hjärta och skicklighet för att konsekvent vinna på bortaplan i NBA, skitsamma vem du möter.
Vi kommer lära oss mer om Knicks (13–9) den här månaden – möten med Boston, Orlando, Chicago, Oklahoma City och Miami X 2 väntar.
Men vi vågar redan nu räkna med slutspelsmatcher i Madison Square Garden, för första gången sedan 2004.
Det blir mäktigt.

UPDATE 05.12: Ny seger för Knicks natten mot torsdagen: 113–110 mot Toronto efter en ny monstermatch av Stoudemire. 34 poäng – varav 18 kom i den fjärde quartern – samt 14 returer. Knicks har nu sex raka segrar, och har vunnit elva av sina tolv senaste.

/Petter.

Jag missade dokumentärserien ”The Association: Los Angeles” i fjol. Eller missade och missade, jag hade inte pallat med så mycket Lakers på kort tid. 
Men nu är ”The Association: Boston Celtics” här. Och sweet baby jesus, vilket program. 

Tv-teamet bakom serien har fått en extrem tillgång till laget och spelarna öppnar upp i intervjuerna.
Höjdpunkterna i del ett?
Tja, det skulle kunna vara när Shaq jagar efter Nate Robinson. Eller när en tårögd Delonte West pratar om sin kärlek till basket. Eller Kendrick Perkins beskrivning av sina lagkamrater. Eller KG som är…KG. Eller bilderna från Boston Common. Eller…vafan, ni kanske vill se själva?
(Strular spelaren, kolla här) 

Det enda jag saknar är väl en tur längs Marlborough Street och ett besök på Joe’s. Men det kommer väl i nästa avsnitt…

/Stefan. 

Vilken uppvisning av New England Patriots inatt.
45–3 i det upphaussade mötet med divisionsrivalen New York Jets.
Mycket pekar på att vägen till Super Bowl i AFC kommer att gå via Foxboro.
Och MVP-trofén för grundserien? Den kan man nästan dela ut redan nu.
Här är våra kandidater:

1) Tom Brady, quarterback, New England Patriots.
Ingen Moss, inget problem. Tom Brady briljerar med en anonym mix av osexiga veteraner och gröna ynglingar. Just nu känns han som en storfavorit.

2) Matt Ryan, quarterback, Atlanta Falcons.
”Fourth quarter comebacks” är ett populärt mått på en quarterbacks förträfflighet i USA. Ryan har sex stycken den här säsongen (Bucs, Packers, Ravens, Bengals, Niners, Saints).

3) Michael Vick, quarterback, Philadelphia Eagles.
Ett otroligt levnadsöde och en lysande säsong. Eagles är 6–1 i matcher Vick startat och slutfört. Hans vågade (vissa skulle kalla den oförsiktig) spelstil har dock kostat honom fyra matcher, vilket förstås är en nackdel när han ställs mot de andra MVP-kandidaterna.

4) Maurice Jones-Drew, running back, Jacksonville Jaguars.
Vi erkänner, det är lite tidigt än så länge…men om Jaguars petar ner Peyton och Colts från AFC South-tronen, då kan MJD bli MVP.

5) Phillip Rivers, quarterback, San Diego Chargers.
Vi har pimpat honom som en av våra MVP-favoriter ända sedan försäsongen och tänker inte ge upp än. Men helgens förlust mot Raiders svider.

6) Aaron Rodgers, quarterback, Green Bay Packers.
Leder ett av ligans bästa anfallsspel utan tillstymmelse till running game.

7) Troy Polamalu, safety, Pittsburgh Steelers.
En försvarsspelare har inte fått MVP-utmärkelsen på 24 år (Lawrence Taylor), så det kommer förstås inte hända i år heller. Men Polamalus betydelse för Steelers-försvaret är enorm.

Honorable mentions: Drew Brees, Arian Foster, Roddy White, Dwayne Bowe.

Håller du med om rankningen? Har vi missat någon?

/Petter.

All you Oskarshamn- och Huddingefans out there, minns ni Greg Mauldin? Den amerikanske forwarden kom till Sverige från Bloomington (inte ”Small Town”-Bloomington, utan Illinois-Bloomington) och gjorde under säsongen 2006/07 26 matcher (5+8) i Oskarshamn och 14 (6+3) i Huddinge. 

Året efter återvände Mauldin till AHL och spelade två säsonger i Binghampton, en i Bridgeport. I år inledde han säsongen i Lake Erie, för att nyligen bli uppkallad till Colorado Avalanche. Väl där har 28-åringen gjort säsongens mest osannolika succé (sju poäng på tolv matcher). 

Så vad är då hemligheten bakom framgången? Hälsosammare kost? Nytt träningsupplägg? Bättre grillor? Nä, Mauldin själv tackar sejouren i Sverige för sitt karriärslyft. 
Eller, rättare sagt: han tackar det svenska språket.

”Looking back, I think I learned a lot about myself and a lot about my game, too. There were no North Americans on my team, so I took classes to learn Swedish. That helped me a lot. I picked up the language pretty quickly and I felt I was growing in different ways”. 

”I had fun learning it. In class, you started with the basics, learning how to say ‘cat’ and ‘dog.’ And then on the team, being around the guys all the time, I picked up the slang pretty quickly. Really, it was like only two weeks into it when the teacher said to me there was no need to keep coming to class, I had it down pretty good. I watched cartoons on TV, that helped. I went to the library and read”.

/Stefan.

Jump Ball! Och Grimes vinner den trots sitt längdunderskott. Foto: AP

Atlanta Falcons är 10–2.
Det är inte tack vare Matt Ryan, Roddy White eller Tony Gonzalez.
Det är tack vare en liten krigare som är tre äpplen hög, men som kan platta till vilken jätte-receiver som helst.

Brent Grimes – vilken krigare! Vilken artist!
Ni som såg Tampa Bay–Atlanta på TV10 blev vittnen till ett coming out party.
Atlantas cornerback gjorde en stormatch, och säkrade 28–24-segern när han i slutminuterna stal en passning från Tampas quarterback Josh Freeman.

Grimes är listad som 175 centimeter.
På tv ser det ut att vara generösa uppgifter.
Men 27-åringen kompenserar med aggressivitet, näsa för bollen – och ligans kanske bästa spänst. Hans matchavgörande interception är spelet alla kommer snacka om, men en minst lika talande sekvens kom i slutet av andra quartern:
Tampa hade bollen nere vid mållinjen, när Freeman kastade en fade route mot Mike Williams. Grimes, minst decimetern kortare, hoppade upp och brottade bort bollen från Williams i luften – trots misstänkt gruff från Tampa Bay-spelarens sida.

Det som är extra kul med Brent Grimes är att han gått den långa vägen.
Han spelade collegefotboll på lilla Shippensburg och blev aldrig draftad. Han har gjort sina hundår i Europa (!) för Hamburg Sea Devils och Amsterdam Admirals.
Via Falcons practice squad har han steg för steg övertygat coacherna, och nu är han given starter mittemot dyra free agent-värvningen Dunta Robinson.

Green Bays quarterback Aaron Rodgers – en kille som har hyfsad koll på sina grejer – sa så här om Grimes inför deras möte häromveckan:
– Obviously, bringing in Robinson was a big addition. /…/ But I’ve got to give Grimes his props. He’s the kind of guy you pull for. He’s been released a couple of times and been a practice squad guy. He’s paid his dues. Now, he’s playing very well.

***

Några snabbisar efter söndagens övriga NFL-matcher:

• Baltimore Ravens vs Pittsburgh Steelers är alltjämt en av mina favorit-rivaliteter, inom all idrott. Söndagnatten bjöd på ännu en klassisk holmgång. Men slutet var mer snöpligt än roligt – Baltimores quarterback Joe Flacco gav bort segern till Pittsburgh.
En Super Bowl med Flacco bakom centern? Jag börjar tvivla på att det är görbart.

• Jag har haft lyckade predictions, och jag har haft mindre lyckade predictions. Men hela den där ”Donovan-McNabb-kommer-lyfta-Washington-Redskins-till-en-helt-ny-nivå-och-få-Philadelphia-att-bittert-ångra-att-de-skickade-iväg-honom”-grejen från i somras…vi glömmer den, va?

• Vilka lag tror ni går till slutspel?, undrade KingofNYC i kommentarsfältet. Här kommer en väldigt spontan gissning – utan att ha hårdstuderat spelscheman eller tiebreakers.
AFC: New England, Pittsburgh, Indianapolis (trots allt), Kansas City, Baltimore (wild card), New York Jets (wild card).
NFC: Philadelphia, Green Bay, Atlanta, Seattle, New Orleans (wild card), Chicago (wild card). Gissar att den där sista wc-platsen står mellan Bears och New York Giants.

• Om Peyton Manning hade hetat Eli i förnamn…hur hårt hade vi sågat honom efter hans två senaste matcher?

• Lista på saker som många pratar om, men som USA-bloggen ärligt talat inte tycker är speciellt intressanta längre: Brett Favre, Dallas Cowboys, Albert Haynesworth, illegala tacklingar.

/Petter.

Derek Jeter är en…Yankee!
Förstås.
The Captain har, enligt rapporter, skrivit på ett nytt treårskontrakt värt 17 miljoner dollar per år med en spelaroption för ett år till.

Kontraktslängden och pengarna är avsevärt mindre än vad Jeter ville ha. Jeter ville ha fyra till sex år och 22 till 24 miljoner dollar per år. Yankees ville betala 45 milljoner för tre år, alltså 15 miljoner dollar per år.
Till slut blev det en vinst för Yankees. Och för Jeter, om man får tro vissa experter. I och med att Jeter nu skrev ett rimligt kontrakt så kommer han aldrig få känna av fansens avsky för den överbetalde idrottsmannen, den avsky som framför allt lagkamraten Alex Rodriguez fått känna av.

”Hade Jeter hållit ut längre, hade han krävt att Yankees höjde budet till 20 miljoner så hade det varit en annan story. För första gången i sitt liv så hade Jeter behövt svara för sin lön, och om han inte spenderar vintern i en föryngringsmaskin, så hade det blivit en svår, för att inte säga omöjlig, uppgift att tackla,” skriver New York Posts krönikör Mike Vaccaro.

Optionsårets, det fjärde, lön baseras på Jeters prestationer. Men grundlönen är åtta miljoner dollar.
/Wikdahl

På grund av all LeBron-feber har vi inte riktigt hunnit med det senaste i hela Cam Newton-soppan. Vi har skrivit om stjärnan tidigare (här och här) och bör naturligtvis nämna att Auburns QB inte blir avstängd av NCAA. 

Det är alltså fritt fram för Newton att spela i SEC:s mästerskapsmatch till helgen, trots att NCAA faktiskt fastslagit att pappa Cecil Newton shoppat runt sin son till andra skolor. 
Ett kontroversiellt beslut, vilket NCAA verkar inse:
”We recognize that many people are outraged at the notion that a parent or anyone else could ’shop around’ a student-athlete and there would possibly not be repercussions on the student-athlete’s eligibility”, skriver organisationens president Mark Emmert i ett uttalande. 

Beslutet väckte av förklarliga skäl stor uppmärksamhet i Los Angeles. Tidigare i somras drabbades USC av hårda sanktioner i samband med Reggie Bush-utredningen. 
– In the Reggie Bush case, when the parent [did] something inappropriate the kid and the school suffered, säger USC:s idrottsansvarige Pat Haden till LA Times. 
Tydligen gäller inte samma regler för Cam Newton.

Det mest upprörande i den här historien handlar dock om….Alabama. Och deras….DJ. När Auburn gästade Alabama förra veckan, var arena-DJ:n så vitsig att han spelade The Steve Miller Bands ”Take the Money and Run” och Dusty Springfields ”Son of a Preacher Man” (pappa Newton är pastor). 
Stor humor, right?
Tydligen inte.
University of Alabama meddelade häromdagen att man sparkat sin DJ. 

/Stefan. 

Säsongsbästa 38 poäng. 
5 returer.
8 assist.
1 steal.
1 block.

LeBum ”Quitness” James stod för en imponerande insats i natt. Ni kan läsa om matchen här. 
Och det här sa James på presskonferensen: 

/Stefan. 

Har du tid?
Bra.
Det här är inte första gången vi tipsar om ESPN:s Outside the lines men i natt känns det extra aktuellt. Det är en timme kvar till Cleveland tar emot LeBron James. Marken skakar.

ESPN:s Wright Thompson tog tidigare den här säsongen en promenad genom Cleveland i jakten på svar på frågor du inte visste hur du skulle formulera. Det är ett försök att förklara en komplex stad, en historia om sorg, glädje, ilska, mer sorg – och stolthet.

En timme till uppkast,
Läs Wright Thompsons story om Cleveland här.

02.00 i natt kommer LeBron James hem till Cleveland, Ohio. Det verkar inte bli en schlager.
För första gången sedan han skrev på för Miami Heat så ska King James spela mot sitt gamla lag, inför sina gamla, numera arga, fans. Det kan bli alldeles, alldeles… Ja, vadå?
USA-bloggen ställer sig själv mot väggen med en panel.

1. Miami Heat är 11-8. Är du överraskad?
Persson: Räcker ”överraskad”? Snarare ”chockad”. Att Heat inte skulle gå 18–0 var lätt att förutspå. Men att laget skulle vara 11-8? Att det skulle snackas om kris? Att laget skulle torska mot freaking Indiana? Nä, det hade jag verkligen inte trott.
Westin: Överraskad, och besviken. Heat ska inte behöva ha det så här kämpigt. Skrämmande mycket beror på dålig inställning. Inte på lagets komposition, vilket är den populära uppfattningen.
Wikdahl: Jo, faktiskt. Att maskineriet skulle hacka en aning är inte så konstigt, det är ju ett helt nytt lag, men riktigt så här skakigt trodde jag inte Heat skulle vara. Nu är bara frågan hur djupt problemen ligger. En sak vet jag, förlusten av Udonis Haslem är blytung och Mike Miller kan inte väga upp den när han kommer tillbaka. Kicka coach Spoelstra? Visst, testa, men jag är inte säker på att nästa coach har svaren det här laget behöver heller. De svaren måste nog LeBron James, Dwyane Wade och Chris Bosh hitta själva.

2. King James har blivit utbuad på varenda bortamatch, och detta av fans som inte ens hade med den här affären att göra. Nu kommer superstjärnan till Cleveland, en stad som imploderade när LeBron took his talents to South Beach. Allvarligt, vad kommer att hända i natt egentligen? Kommer någon att kasta in ett grishuvud på planen?
Persson: Nu har ju till och med den gamle uppviglaren (och Cavaliers ägare) Dan Gilbert gått ut och manat till lugn, så några brinnande LeBron-tröjor lär vi inte få se. Men nog fan kommer det buas som aldrig förr. Framför allt om/när James kör sin powder-upp-i-luften-ritual.
Westin: Å ena sidan: Det är enormt starka känslor – hat, frustration, sorg, försmåddhet – som bubblat och kokat i flera månader. Nu är grytan redo att explodera. Cavs-fansen får den direkta konfrontation med LeBron som ingen elak krönikör eller kritisk tv-expert i världen kan ge dem.
Å andra sidan: Det här är frikkin’ NBA vi pratar om. Inte Fenerbahce–Galatasaray, inte ens valfritt Stockholmsderby i fotboll. Publiken i en NBA-arena består av familjer, städade sportfans och statusmänniskor som vill glänsa med sina dyra platser. Våldsintresset är minimalt. Säkerheten kommer vara skärpt. Det värsta som kommer hända? Att nån överförfriskad supporter försöker pricka LeBron med en plastmugg, typ.
Wikdahl: För det första så antar jag att min teves högtalare kommer att sprängas av buropen när LeBron presenteras innan uppkast och för det andra så…får jag väl se resten av matchen utan ljud. Sportsligt tror jag på 48 minuter antiklimax. Stendöd match och Heat vinner med 17. Jag tänker mig också att King James tar ett kliv tillbaka, håller tillbaka i kroppsspråk och glädjeyttringar, och låter Wade och Bosh skina.

3. Okej, du har sett inledningen på den här säsongen. Vad är nu Miami Heats öde? Har du finalkänsla trots allt?
Persson: Nä. Även om Miami kommer att bli väldigt mycket bättre och mer samspelt, så tror jag inte att man kan rubba ett tokladdat Boston. Gubbgänget har ju sett sjukt inspirerat ut i matcherna mot Heat.
Westin: Om LeBron sväljer sin stolthet och börjar jobba ihop med coach Erik Spoelstra – istället för att plantera illasinnade stories om honom hos ESPN – då kan hela skiten lyfta jävligt snabbt. Jag vill nog splitta finalchansen mellan Heat och Celtics till 50/50.
Wikdahl: Jag trodde ju inte på final från början ens (jag tror både Orlando och Boston slår Miami i en slutspelsserie) så, nej, jag har ingen finalkänsla. Däremot så har jag en osviklig känsla för när en panel ska avslutas. Nu.