Har du 53 dollar som ligger och skräpar?
Då kan du (om du har tur) få köpa EN HELT EGEN ENTRÈSPÄRR! Och inte vilken entréspärr som helst, utan en entréspärr från klassiska Mellon Arena!

Här är en bild på skönheten:

Cool, va? 
Faktum är att det går att lägga bud på alla möjliga prylar från Pittsburgh gamla hem. Och timingen är ju perfekt, eftersom det snart är jul. Ett handfat till farsan? Två stolar till morsan? En Kehoe-skylt till syrran? Här finns ALLT.

PS. Har du vägarna förbi Pittsburgh någon gång i december? Och kan du tänka dig att ta med ett litet otympligt paket hem till undertecknad? Hör av dig till USA-bloggen. 

/Stefan. 

Ni minns kritiken mot Washington inför – och framför allt efter – förra årets slutspel? Capitals anklagades för att vara för veka, för snälla och för svaga i defensiven. Kort sagt: Washington hade inte ett lag för Stanley Cup.
Det snacket slipper man nu.
I går skickade Capitals iväg forwarden Tomas Fleischmann till Colorado, i utbyte mot backen Scott Hannan. 

Det är en trade som makes sense för båda lagen. Washington får en av ligans bättre defensiva backar och en spelare som gör väldigt ont att möta. Att hans caphit är rent vansinne – 4,5 miljoner dollar! – spelar ju inte så stor roll, eftersom hans kontrakt går ut i sommar. 
Uppenbarligen är Hannan dessutom väldigt nöjd med att komma till DC. Han waivade sin no trade-klausul (skön svengelska i den meningen, inte sant?) för att göra traden möjlig. 

Colorado hade förmodligen inga som helst planer på att re-signa Hannan och tack vare den här traden slipper man se backen försvinna utan någon som helst kompensation. Avalanche får också in en forward som i alla fall på kort sikt kan ersätta skadade Chris Stewart i laguppställningen. Fleischmann – som har en caphit på 2,6 miljoner dollar – är även han free agent till sommaren. 

/Stefan. 

”Draft, schmaft”, ja. Det var så Torontos gamle general manager Cliff Fletcher i mitten av 90-talet sågade hela idén med att drafta framgångsrikt. 
Torontos nuvarande general manager Brian Burke är inne på samma linje. Inför sommarens draft förklarade han att ”July 1 (första dagen på free agency) will be our draft”. 

Jag vet inte, men är det inte dags för Toronto att tänka om? Titta på listan nedanför. 15 av de spelarna (namnen som ej är i kursiv stil) representerar samma klubb som de blev draftade av. 

Topp 20, NHL:s poängliga:

Sidney Crosby, Pittsburgh
Steven Stamkos, Tampa Bay
Alex Ovechkin, Washington
Alexander Semin, Washington
Martin. St. Louis, Tampa Bay
Eric Staal, Carolina
Brad Richards, Dallas
Patrick Sharp, Chicago
Daniel Sedin, Vancouver
Nicklas Bäckström, Washington
Henrik Sedin, Vancouver
Corey Perry, Anaheim
Milan Hejduk, Colorado
Christ Stewart, Colorado
Loui Eriksson, Dallas
Mike Richards, Philadelphia
Dustin Byfuglien, Atlanta
Ryan Getzlaf, Anaheim
Dany Heatley, San Jose
Patrick Kane, Chicago

Inte många Torontospelare där, inte. Burke har som sagt satsat på trader och free agent-värvningar i stället. Dyra free agent-värvningar. Som tidningen Globe and Mail påpekar tar Mike Komisarek, Francois Beauchemin, Colby Armstrong, Brett Lebda och Colton Orr upp en fjärdedel av Torontos lönebudget. Den samlingen har tillsammans gjort fem mål den här säsongen. 

Men traderna, då? Tja, det är ju svårt att påstå att de två största namnen – Phil Kessel och Dion Phaneuf – gör någon stor succé. Kessel har 14 poäng på 22 matcher, Phaneuf har fyra poäng på 11 matcher och är –6. 
Ouch. 
Visst, Burke har även gjort vissa smarta drag. 1,1 miljoner dollar för Clarke MacArthur är ju en bra deal. Men det räcker ju inte. Toronto är on pace för någonstans runt 70 poäng den här säsongen. Det skulle innebära en ny bottenplacering och ett nytt högt draftval. Som dock inte ägs av Maple Leafs, utan av divisionsrivalen Boston Bruins…
Som vi säger i Boston: Thank you, Burkie!

Å andra sidan, det kanske är lika bra att Toronto skänker bort sina draftval. För inte fan kan man drafta. 2010 års draft är för tidig att bedöma, men räknar vi in –09, –08 och –07 har Toronto fått sammanlagt 236 matcher av tre olika spelare (Luke Schenn, Carl Gunnarsson och Nazem Kadri). 
En annan intressant detalj: av sina elva förstaval sedan år 2000 spelar sex i andra NHL-klubbar. Och många gör det med framgång: Tuuka Rask i Boston, Brad Boyes, Carlo Colaicovo och Alex Steen i St. Louis.
Som de säger i St. Louis: Thank you, Toronto! 

/Stefan. 

Man kan ju tycka vad man vill om slagsmålen i NHL, men faktum är att antalet fighter är på väg mot rekordnivårer. Ja, i alla fall om man ser till 2000-talet. 

Säsongen efter lockouten var det bara fighter i 29,02 procent av matcherna. I år? 44,67 procent. Det är, som sagt, den högsta siffran under 2000-talet. Den tidigare toppnoteringen var från 2001/02, då det boxades i 42,2 procent av matcherna. 

Så varför denna ökning? Well, bra fråga (om jag får säga det själv). Eftersom det är statistiskt bevisat att de flesta slagskämparna är tämligen kassa hockeyspelare, borde ju coacherna se till att hålla dem borta från isen. Kan man tycka. 
Se till exempel på plus/minus-statistiken, för spel fem mot fem och minst 12 spelade matcher. I botten finner vi:

524. Kevin Westgarth, Los Angeles, –3.34.
525. Krys Barch, Dallas, –3.55.
526. Kyle Clifford, Los Angeles, –4.18. 

Japp, tre fighters.
Föga överraskande är det goons som också parkerar sist i listan för skott/tillåtna skott. Så varför fortsätter coacherna att ge slagskämparna istid? Well, en ny bra fråga. Enligt myten kan ju ett slagsmål tända laget. Någon statistik (typ, lag som lyckats vända matcher efter ett slagsmål) som bevisar den tesen har jag dock inte hittat. Någon slags respekt-faktor går ju inte heller att mäta. 

Personligen har jag ju lite svårt för de här uppgjorda fighterna, när två goons kommer överens om att boxas utan någon egentlig anledning. Däremot köper jag slagsmål i stridens hetta och fighter som uppstår enligt ”The Code”. Till exempel var det väl inte mer än rätt att Montreals retsticka PK Subban till slut tvingades kasta handskarna. 

Jo, en sak till. Om det nu måste boxas, låt slagskämparna göra sitt jobb. Till exempel, hur smart är det av Colorados sniper Chris Stewart att ge sig in i en ”uppgjord” fight med Wilds Kyle Brodziak? Stewart bröt naturligtvis sin hand i slagsmålet och blir nu borta en längre tid. Bra jobbat, Chris. 

/Stefan.

Amerikanska idrottsstjärnor är ofta väldigt snabba att prisa Gud i intervjuer av alla dess slag.
Gick det bra så tackar man Gud.
Gick det dåligt så tackar man Gud.
Det här kan man tycka vad man vill om, men lite förutsägbart blir det ju.

Tur då att vi har Stevie Johnson.
Den 24-årige receivern har varit en av få ljuspunkter för ett miserabelt Buffalo Bills.
Men i söndagens match mot Pittsburgh var han ka-ta-stro-fal.
Johnson tappade flera passningar, inklusive bollen som borde ha avgjort förlängningen – i end zone, helt fri.
Istället vann Pittsburgh med 19–16 och på Twitter släppte Stevie Johnson ut all frustration:

I PRAISE YOU 24/7!!!!!! AND THIS HOW YOU DO ME!!!!! YOU EXPECT ME TO LEARN FROM THIS??? HOW???!!! ILL NEVER FORGET THIS!! EVER!!! THX THO…

Jag kan bara tacka Gud för en sån befriande ärlighet.

/Petter.

Cam Newtons major är beteendevetenskap.
Om han studerade sig själv är jag rätt säker på att han skulle hitta collegefotbollens starkaste psyke.

Han har varit pressad, anklagad och ifrågasatt.
Inatt levererade Auburn-quarterbacken en omedelbar klassiker, en jättevändning mot ärkerivalen Alabama – och räddade samtidigt Auburns plats i BCS-titelmatchen.
Nu är den enda frågan: Hade han rätt att göra det?

21-åringen utreds sedan en tid tillbaka av NCAA och FBI, misstänkt för att ha begärt/mottagit pengar för sitt val av skola.
Det är förstås förbjudet inom collegeidrotten.
Newton kan bli avstängd och Auburns fantastiska säsong kan förklaras ogiltig.

Detta är dilemmat Heisman-juryn ställs inför när de ska rösta fram landets bästa spelare.
Vågar man ge Cam Newton trofén, trots att han riskerar att bli av med den i efterhand?
Många har säkert Reggie Bush/USC-skandalen färskt i minnet. USC Trojans straffades hårt av NCAA i somras, och Bush valde senare självmant att lämna tillbaka Heisman-trofén.
Ett nytt sånt fiasko vore pinsamt för collegesporten.

Spelmässigt är det inget snack om att Cam Newton förtjänar utmärkelsen.
Han har varit grym hela säsongen, men nattens match var mästerverket som alla kommer att minnas.
– Cameron Newton is physically and mentally as tough as I’ve ever seen. Period, sa Auburn-coachen Gene Chizik.
Nick Sabans Alabama, som spelade för sin ära inför hemmapubliken, ledde med 24–0 redan i andra quartern.
Newton passade för tre touchdowns och sprang för den fjärde när Auburn vände till 28–27-seger.
Med tanke på omständigheterna, spelplanen och matchens betydelse… ja, det blir inte mycket större.

***

Oregon är nu, precis som Auburn, en enda seger ifrån att spela om nationella mästerskapet på University of Phoenix Stadium den 11 januari. Topprankade Ducks låg under med 14–19 i halvtid mot Arizona inatt, men vände till solklara 48–29.

Samtidigt kan vi räkna bort uppstickaren Boise State efter chockförlusten mot Nevada i förlängning, 34–31. Många som drog en lättnadens suck där…

Tredjerankade och obesegrade TCU möter strykpåsen New Mexico idag. TCU:s enda chans till BCS-finalen är om Oregon (möter Oregon State) eller Auburn (möter South Carolina) tabbar sig i sista omgången kommande helg.

/Petter.

– Vi tar en match i taget och blablablabla. 
Det är det genomsnittliga svaret på egentligen vilken fråga som helst riktad till superstjärnor som Sidney Crosby och Steven Stamkos. 

Vill man ha andra svar, gör man bäst i att fråga en annan kategori NHL-spelare. Slagskämparna. Ni har säkert läst tidigare att de mest skrämmande figurerna på isen ofta är sympatiska och vänliga snubbarna vid sidan av. Well, de är dessutom ofta väldigt roliga och frispråkiga typer.

Nashville-fightern Wade Belak är ett bra exempel. Citatet om Sean Avery är ju en modern klassiker: ”I wouldn’t piss on him if he was on fire”.  
Men fightern som just nu levererar flest oneliners och sköna citat är Boston Shawn Thornton. Bruinsspelarens uttalanden finns samlade på den här sajten. 

Några exempel:

– Obviously he has a hard time keeping up with me out there, with my blazing speed. 
Om lagkamraten Tyler Seguin.

– Forty-seven more to go.
Efter sitt tredje mål för säsongen.  

– All Finnish players look like women – that’s why they’re so angry.

/Stefan. 

Här är bildbeviset:

Eller, nä. Det är ju naturligtvis bara NY Post som målar upp ett skräckscenario efter Brian Cashmans – Yankees general manager – senaste utspel: ”We’ve encouraged him to test the market and see if there’s something he would prefer other than this. If he can, fine. That’s the way it works”. 

Rätt hårda ord, med tanke på att det handlar om en Yankee-ikon som Derek Jeter. Å andra sidan har förhandlingarna mellan The Evil Empire och superstjärnan redan blivit en rätt smutsig historia. Till exempel uttryckte Jeters agent Casey Close häromdagen sin bestörtning över Yankees förhandlingsstrategi. 
Cashmans svar:
”I was certainly surprised. There’s nothing baffling about our position. We have actually gone directly face-to-face with Casey and Derek and been very honest and direct. They know exactly where we sit”. 

Så vad är det parterna bråkar om? Jo, Yankees är villiga att ge Jeter, 36, ett treårskontrakt värt 15 miljoner dollar per år. Exakt vad Jeter begär är inte känt, men det handlar både om fler år och mer pengar. 
Closes argument är att Jeter är en franchisespelare som levererat år efter år och som borde belönas därefter. Och om klubben kan ösa ziljarder dollares över free agents, varför ska man då hålla hårt i plånboken när det handlar om en egen spelare? 

Yankees, å andra sidan, lär påpeka att deras shortstop kommer från sin sämsta offensiva säsong i karriären. Det är inte heller så att Jeter tidigare varit underbetald. Det tioåriga kontraktet som nu gått ut gav honom 189 miljoner dollar. 

Det känns väl som båda parterna har vettiga argument. Men all denna smutskastning gör ju att man börjar fundera: när går någon över gränsen och förstör alla möjligheter till fortsatta förhandlingar?
Min egen åsikt?
Jag tycker att Yankees kan ge karln lite mer betalt. Men bara om han gör slut med Lyla Garrity.  

/Stefan. 

Att kliva in i skrytbyggen som New Meadowlands Arena (där två tredjedelar av bloggen var i söndags) eller Cowboy Stadium är en sak. Det är stort. Det är fräsigt.

Att öppna dörrarna till en sunkig gammal arena som The Spectrum är något helt annat. Du kan få asbest. Men du får också en rejäl dos HISTORIA.

Ah, vilka bilder. ”They’re going home!”. Och såg ni att Pelle Eklund skymtade förbi?

Beslutet att riva The Spectrum togs redan för några år sedan. När två tredjedelar av USA-bloggen var på plats i mars förra året (för AHL-hockey och, eh, indoor soccer), var det meningen att rivningen skulle påbörjas närsomhelst. Men så sköts den upp. Och upp. Och upp.
Tills igår. 

Snyft. 

/Stefan.  

Det har länge varit känt att Kobe Bryant är ett stort Michael Jackson-fan. Att han lyssnar på ”Thriller”-albumet på matchdagar, för att komma i stämning och hajpa upp sig själv.
Vad jag däremot inte visste var att Jackson faktiskt var Bryants mentor.

I ett porträtt på Yahoo.com berättar Kobe om sin relation till the King of Pop, och hur Jacko hjälpte honom att bli en bättre basketspelare – ända sedan Kobes dagar som vilsen 18-årig rookie hos Los Angeles Lakers:

– Vi brukade alltid prata om hur Michael förberedde sig när han skulle göra sin musik, hur han förberedde sig för konserter. Han lärde mig vad han gjorde: Hur man gör ett ”Thriller”-album, ett ”Bad”-album, alla detaljer som krävdes. Det var den enda bekräftelse jag behövde – att förstå att jag måste fokusera på mitt hantverk och aldrig avvika. För det han gjorde – och hur han gjorde det – var psykotiskt. Han hjälpte mig till en nivå där jag kunde vinna tre titlar tillsammans med Shaq på grund av mina förberedelser, mina studier (av basketen). Och allt har bara växt.

Det är förstås en stor sorg att Michael Jackson inte längre finns ibland oss.
Han är oersättlig, som artist och kanske också som mentor.
Men om Kobe Bryant trots allt skulle vilja hitta en annan musiker att relatera till och få tips ifrån, vem skulle du föreslå? Här är mina två kandidater:

• Billy Corgan, Smashing Pumpkins.
Det ensamma, sorgsna geniet som vägrar kompromissa. Världsbäst på att jaga bort sina arbetskamrater. Hade en musikalisk Shaq i trummisen Jimmy Chamberlin, men bröt med honom – två gånger.
Vet allt om att skapa stora saker på egen hand. Vet mindre om att utnyttja andras styrkor. Klingar det bekant? Kanske är det rentav Kobe som, genom sina förändringar i karriären, skulle kunna lära Corgan en grej eller två om vikten av lagarbete…

• Kanye West.
Han och Kobe skulle kunna prata i timmar. Om besattheten av att en dag bli betraktad som The Greatest Of All Time, om hur man tyglar sitt monsterego – och om hur man slipar sina raptexter. Ni har väl inte glömt ”K.O.B.E.”?
Om ni har gjort det så påminner jag er nu.
Och ber om ursäkt för det.

/Petter.