Det verkar ju bara vara en tidsfråga, så vi ställer frågan i tid:
Vilken klubb vill du att Carmelo Anthony ska bli trejdad till?

Men innan vi går djupare in den där snårskogen så vill jag passa på att be om ursäkt. USA-bloggen har legat lite på latsidan den senaste tiden. Det finns förklaringar men inga ursäkter.
Nu ska det bli bättring. Det är ett löfte.

Så.
Ja.
Frågan:
Carmelo Anthony…Vilken klubb?

I går anlände Denver Nuggets superstjärna till Nuggets mediadag och fick förstås frågor om sin framtid. Det har sagts att han kräver en trade (”Det har jag aldrig sagt,” säger Anthony), att New York Knicks är etta på listan, Chicago Bulls stark tvåa men att New Jersey Nets kan vara närmast. Fler lag som är intresserade? Tja, alla utom Miami Heat får man anta.
Carmelo Anthonys kontrakt går ut efter den här säsongen och anledningen att Denver kan tänka sig, eller känner sig tvingade, att trejda honom är förstås att man vill ha något tillbaka. Att släppa Melo som free agent är inget alternativ.
Carmelo Anthony själv gjorde inte speciellt mycket för att ta ner snacket i går.
– Jag är här (i Denver) i dag. Vad som händer i framtiden händer i framtiden. Jag håller alla dörrar öppna just nu.

USA-bloggen håller bara en dörr öppen, den till kommentarsfältet.
Var vill du placera Carmelo Anthony?

/Wikdahl

Stämning? Check. Öronbedövande noise? Check. Seger? Not this time.

Dagen-efter-reflektioner från New Orleans, där Atlanta vann med 27–24 i en dramatisk förlängningsrysare:

* Jag trodde att footballen var stor i New Orleans när jag besökte staden för två år sedan. Men nu alltså, efter Super Bowl-segern… Hysterin är total. Staden brinner för sitt lag, och alla från hotellanställda till servitörer på stadens bättre restauranger klär sig i Saints-tröjor – även på jobbet. Och ljudnivån! Den som säger att NFL inte kan matcha collegefotbollens passion behöver bara besöka Superdome på en söndag.

* När kickern Garrett Hartley stegade fram i förlängningen spelades Black Eyed Peas i högtalarsystemet, lite lagom kaxigt, och fansen runtomkring mig på läktaren sjöng: ”I got a feeling, that tonight’s gonna be a good-good night”… Det skulle det. Men för Atlanta.
New Orleans stora slutspelshjälte Hartley – som slog Super Bowl-rekord förra säsongen med tre field goals från 40+ yards – missade oförklarligt från 29 yards. Publiken insåg det inte förrän Atlanta-spelarna sprang in på planen med armarna uppsträckta i luften. Ta-ut-segern-i-förskott-jublet på läktarna tvärdog. Hemmalagets försvar såg fortfarande chockade och lamslagna ut, när Falcons metodiskt jobbade sig fram till ett avgörande på nästföljande drive.

* Garrett Hartley är också storyn i lokaltidningen Times-Picayune dagen efter matchen. Förlängningsmissen mot Falcons var hans tredje missade field goal den här säsongen. Under rubriken ”HART-BREAKER” skriver krönikören Jeff Duncan att ”the troubling thing about Hartleys misses is they have occured in the exact same fashion. Pulls to the left”. I mina ögon borde väl det vara en positiv sak att han missar på samma sätt – kanske är det bara ett litet fel i Hartleys teknik som behöver justeras.

* Även Saints försvar får ta del av rollen som syndabock. ”When they absolutely had to, they couldn’t get a stop”, skriver John DeShazier på Times-Picayune. Atlanta hade bollen 45 minuter och 50 sekunder. New Orleans fruktade offense fick bara 27 minuter på planen.
– Att stoppa motståndarna på third down har varit ett problem för oss, men eftersom vi vunnit våra matcher så har media kanske förbisett det. Men vi har tagit upp det som ett problem, och vi måste bli bättre på det, sa Saints linebacker Jonathan Vilma efter matchen.

* Vad lärde vi oss om Atlanta då? Tja, att laget faktiskt klarar att vinna i en pressad miljö. Falcons-försvaret är, som det har snackats om, bättre än på länge. Brent Grimes och Thomas Decoud hade varsin interception på Drew Brees.

* Coachernas envishet med Michael Turner kunde ändå ha kostat Atlanta matchen. Jason Snelling springer både hårdare och snabbare just nu.

* Så vem vinner NFC South? Det avgörs när de här två lagen möts på Monday Night Football i Georgia Dome den 27 december.

* Någon mer football än den här matchen hann jag inte med i helgen, så ni får berätta för mig vad ni såg i de andra matcherna.

/Petter.

Om ni undrar varför vi inte skriver om NFL, så är det för att vi är i USA och tittar på NFL.
Bland annat.
Undertecknad befinner sig på en kortare semester och har precis landat i New Orleans där helgens övningar inkluderar NFL-matchen mellan stadens stolthet Saints och ärkerivalen Atlanta Falcons.

Båda lagen står på 1–1 i vinst/förlust-kolumnen. (Edit: Fan vad våra läsare är på hugget. I love it. Saints är 2–0 och ingenting annat. Jag antar att jag räknade Niners som en moralisk segrare senast, eller nåt sånt. Tack.)  Självfallet är det en mycket viktig match i NFC South, en division som jag tror blir ett tvålags-race in på mållinjen.
För Atlanta är det här ett statement game, det är Falcons som är utmanaren/uppstickaren och bästa sättet att validera sin position är att gå in och slå mästarna i deras egen kula.

Fyra viktiga faktorer inför söndagens match:
* Hemmaplansfördelen. Falcons har, på fyra försök, aldrig lyckats slå Saints i Superdome under Drew Brees/Sean Payton-eran. Står man pall för pressen och den enorma ljudnivån den här gången?
* Reggie Bush-faktorn. Saints lilla kvicksilver är skadad och missar de närmaste veckorna. Han har aldrig lyckats bli den superstjärna som hajpen utlovade, men för New Orleans är han ändå viktig med tanke på hans förmåga att skapa matchup-problem för motståndarna. Saints tappar helt klart en dimension i sitt spel utan Bush. Hur fyller man tomrummet?
* Turnover-striden. Well, duh. Saints försvar under Gregg Williams är känt för att skapa många turnovers. Men även Falcons defense har inlett säsongen med ett hyfsat opportunistiskt spel. Vem är mest på hugget imorgon?

Lovar att återkomma med mina reflektioner från matchen i början på veckan. I Sverige sänds holmgången av TV10, så ta en titt om ni ser en blek, tanig, bakfull svenne nånstans runt 45-yardslinjen på läktaren bakom Falcons sidlinje.

/Petter.

PS. Jag har varit i New York också. Och på Manhattan har man fortfarande inte riktigt förlikat sig med LeBron James klubbval.

Så var det dags. 
I kväll spelas NHL:s första träningsmatcher för säsongen: Flyers–Devils, Toronto–Ottawa och Calgary–Vancouver. Vi värmer upp med två klipp. Det första från Scotiabank Place i Ottawa, där ett gäng hjälmförsedda målare målar så vackert, så vackert. Och det andra där Matt Duchene målar så vackert, så vackert.  

/Stefan. 

Är det derby så är det.
När Ohio State mötte Ohio University i NCAA i lördags så hettade det till redan innan match.
Tack vare en övertänd maskot.

Du ser ju på videon. Ohio Universitys maskot Rufus Bobcat tar sikte på Ohio States maskot Brutus och satsar, som det heter på sportspråk, 110 procent. Lite kul är det. Och lite obehagligt.
Rufus Bobcat, hade planerat attacken på Ohio States maskot Brutus.
Han hade planerat i ett år.
– Det var faktiskt min plan hela tiden när jag försökte bli maskot. Hela anledningen att jag ville blir maskot var för att få komma upp hit till Ohio Sate och tackla Brutus, säger Brandon Hanning, som efter lördagens eskapad varken är maskot eller student på Ohio University.
Den andra matchen?
Den vann Ohio State förstås, 43–7.

Vill du grotta ned dig i det här så finns det en heltäckande rapport om slagsmålet – slag för slag – här.

Förrsten: förlåt för rubriken. Den stämmer ju inte. Brutus är en nöt, inte ett djur, och har således inte päls, som Rufus lokatten har. Men jag tyckte det var så roligt med få på pälsen så jag struntade i det och satte den rubriken ändå.

/Wikdahl

Hall, Pääjärvi, Pääjärvi, Eberle, Hall, Hall, Pääjärvi, Eberle, Hall, Hall, Hall. Tjatigt? You bet. Edmonton-media har verkligen snöat in på ”The Big Three”. 
En av reportrarna sa det väl bäst själv, när han skulle göra ännu en intervju med Pääjärvi: ”Magnus, jag vet inte vad jag ska fråga. Jag har väl ställt alla frågor som går. Men…”. All heder till den unge svensken, dock. Han svarar tålmodigt på fråga, efter fråga, efter fråga.

•••

Det är lördag i Edmonton. Det är kallt i Edmonton. Det är första dagen på is under trainingcampen och runt 50 spelare kör varsitt pass, uppdelat i tre grupper. Vi ser just nu dagens sista pass, med bland andra Johan Motin och Linus Omark.
Den sistnämnde har fått en del uppmärksamhet, men inte speciellt mycket. Det snackas om Straffen, så klart. Fortsätter Omark att ta för sig som han gjorde under träningspasset, så lär han dock hamna i rampljuset oftare. Omark har varit sjukt effektiv och gjort några grymma dragningar. Han är den ende som fått spontana applåder av publiken (jo, ett hundratal fans finns på plats och följer träningen). 

•••

Efter träningen ska vi åka till Oilers Store. Det är i alla fall vad jag vill. Fotograf Wix vill till…Victorias Secret. Spännande att se vem som vinner den kampen. 

•••

Dagens roligaste citat bjuder Vancouvers stjärnmålvakt Roberto Luongo på:
– He speaks Swedish in his sleep, so it cuts into my sleeping time.
Luongo talar naturligtvis om Eddie Läck, som efter en imponerande rookieturnering i Penticton ses som Vancouvers tredjekeeper den kommande säsongen. 

/Stefan. 

Vi ska inte säga att det stormar kring San Francisco 49ers.
Men det blåser en lite obehaglig, isande vind in över Bay Area.

Efter 6–31-förnedringen i premiären mot Seattle Seahawks läckte besvärande uppgifter ut. Niners ska ha haft stora kommunikationsproblem under matchen, främst från coacherna som tog för lång tid på sig att få ut rätt spel till spelarna.
En anonym källa uttalade sig för Yahoo och hängde ut Niners offensive coordinator Jimmy Raye som virrig och oorganiserad.
Head coach Mike Singletary var förbannad – inte så mycket över lagets interna problem, som över de läckta uppgifterna.
– Jag vill inte ha med en råtta att göra, sa han vid en presskonferens igår.
– Jag vill inte ägna min tid åt att försöka ta reda på vem som sa det här, vem som gjorde det där. Artikeln stämmer inte, för det första. Jag vill inte ägna min tid åt att försöka hitta en råtta, för det andra. Tids nog kommer stanken dyka upp. Om råttan finns i byggnaden så kommer det visa sig. Men jag kommer inte försöka hitta den.

Frågorna fortsatte senare på kvällen, i en lokal-tv-intervju.
Och då fick Mike Singletary nog.
Ni har hela inslaget i videon här nedan, och det är riktigt guld. Han blir helt Mike Ditka-galen mot slutet av intervjun:
”We will not try to stop Drew Brees, we will stop Drew Brees. Next question!”
”We will not try to move the ball against the New Orleans defense, we will move the ball – and we will score!”
Vad kan man säga – det är svårt att inte falla för karln.

Det här är för övrigt inte första gången Singletary reagerar starkt på att hemligheter letar sig ut från 49ers innersta krets.
I oktober 2008, i halvtid i sin debutmatch som head coach, drog han ilsket ner sina byxor i omklädningsrummet inför spelarna – för att illustrera hur Seattle kickade deras ass.
Nyheten om strippshowen läckte naturligtvis ut.
– Det är olyckligt. Vi ska ta reda på vem som läcker information, för det som händer i omklädningsrummet borde vara heligt och stanna där, sa han då.

Två år senare har Singletary lärt sig att omklädningsrummet, eller någon annan del av klubbens domäner, inte alls är heligt.
Kanske är det därför han inte vill ödsla någon tid på råttjakt, heller.
Men han beklagar sig över hela situationen.
– En så sorglig sak har hänt i vårt land, i vårt samhälle. En grej jag vill lära spelarna är att vara män. Om du har nåt att säga, gå och säg det, och stå för det. Men gå inte och säg en massa saker med tillägget ”Men berätta inte för honom att jag sa det”. För mig så är det en råtta, en fegis, så de sakerna kan jag inte ägna min tid åt, sa Singletary igår.

Fotnot: Enligt uppgifter till Profootballtalk.com kan ”råttan” vara quarterback-coachen Mike Johnson, som tydligen vill sno Jimmy Rayes jobb. Tro’t den som vill.

/Petter.

Vi åkte till Edmonton, men hamnade på nordpolen. Herregud vad kallt det är. Vi får hoppas att de inte snålar med värmen i Rexall Place. 
Här hade jag förresten tänkt att bjuda på en bild från Edmonton. Men jag vågar int. Bilden i förra inlägget skapade ju den värsta läsarstormen vi hittills upplevt här på USA-bloggen. 

•••

San Jose hade ett riktigt rövargäng med i Young Stars-turneringen i Penticton. Det var idel AHL-spelare och kontraktslösa seniorer. Men det är inte bara bottenskrapet som tvingas acceptera try out-kontrakt. Andreas Lilja (just San Jose) och Brendan Morrison (Vancouver) är de senaste etablerade spelarna som kommer få slita hårt på trainingcampen för ett NHL-kontrakt. 

•••

Rövargäng, ja. Men i den här fighten (en av sex i bara den matchen) har Sharks Samuel Finn det ganska jobbigt. Cameron Abney är ju för bövelen en halvmeter längre. 

•••

Edmonton, alltså. Enligt mina kollegor är det en av västvärldens tråkigaste städer. Deadmonton. Men de hade ett fint mall, med piratskepp, isbana och jättepool. Och affärer. I en av sportaffärerna skyltade man med Taylor Hall-tröjor. ”Paajarvi”-tröjan hade dock inte kommit än.
– Vi vet ju inte om han kommer att ta en plats i laget, sa säljaren.  
Klart som fan han kommer ta en plats.  

•••

I morgon börjar trainingcampen, den första för Pääjärvi och Omark. Och för USA-bloggen. En fullständig rapport kommer sent på fredagskvällen, er tid. 

/Stefan. 

Ah, visst är det fint?

Men vi är ju inte här för naturen. Vi är här för…hockey! Och det bjuds på det även i kväll, även om det bara är en match (mot två, som tidigare). Vi ser just nu Edmonton–Calgary, vilket ju kunnat bli turneringens höjdare. Stortalangernas möte. Pääjärvi vs. Backlund. Battle of Alberta. Men tyvärr har Oilers bestämt sig för att vila hela supertrion Hall, Eberle och Pääjärvi. 
Backlund spelar dock och en rapport om hans insats hittar ni på sportbladet.se på onsdagsmorgonen. 

•••

För en gångs skull handlar snacket i det väldiga mediauppbåd som följer Oilers inte om The Big Three. Det handlar om Sheldon Souray. Kommer ni ihåg bakgrunden? Förra säsongen gick Souray ut och sågade laget i media, vilket inte var populärt. Sedan dess har Oilers försökt göra sig av med (den väldigt överbetalda) backen, men utan lycka.

På fredag – då Oilers trainingcamp börjar – var det tänkt att båda parter skulle kommentera situationen. Men redan i dag meddelade Oilers att Souray helt enkelt inte är välkommen till campen. Räkna med att det här bråket fortsätter. För vilket lag är villigt att satsa på en skadebenägen, obekväm 34-åring som tjänar 5,4 miljoner dollar under de kommande två säsongerna?
(Tja, det skulle väl vara Rangers, i så fall).  

•••

Det här med talanger är ju roligt. Som snacket går nu är alla övertygade om att Hall, Eberle och Pääjärvi kommer bli stjärnor i NHL. Det behöver inte bli så. Det kan fortfarande gå käpprätt åt helvete. Ibland blir det precis tvärtom vad scouter, tränare, general managers och directors of player personel har förutspått. 

Min favoritstory om det här med talanger och draftval är den om NHL-draften 1999 (eventuella Rangersfans bör nog sluta läsa…nu.). Ni vet, den där Canucks GM Brian Burke kuppade till sig tvillingarna Sedin. Men det hände mer den där kvällen. 
Så här sa Rangers GM Neil Smith inför draften: ”It’s painful, but it’s time for the franchise to take some chances because we’re at a crossroads”. Så vad gjorde Smith? Jo, han satsade på att drafta de spelare som han trodde skulle göra snabbast impact. 
För att få draftval nio och fyra i draften var han dock först tvungen att a) skicka Dan Cloutier, Nicklas Sundström, ett förstarundeval och ett tredjerundeval till Tampa Bay, och b) skicka Marc Savard och elftevalet i draften till Calgary. 
Vad Smith fick ut av draften? Han fick Jan Hlavac i bytet med Calgary. Han fick Pavel Brendl med fjärdevalet i draften. Han fick Jamie Lundmark med niondevalet.  
Grattis, Neil.

Till Smiths försvar ska vi säga att han var inte ensam om att vara ute och cykla. Så här i efterhand anses 99-draften vara en av de svagaste i modern tid. 
Fast det tyckte inte Dallas assisterande GM Craig Button: ”All the way down to pick No. 13, there were six quality offensive players. In this era of defensive players and defensive games, that’s what made this the most attractive draft since 1990.”
Ja, herregud.  

/Stefan. 

Tisdag, footballfritt, dags att summera säsongens första NFL-omgång.
Här är premiärens…

…bästa:
Arian Foster, som motsvarade och överträffade förväntningarna som Houstons nya RB-starter. 33 carries, 231 yards, 3 touchdowns i segern mot Colts. En stjärna är född.

…sämsta:
Vart ska vi börja? Spelmässigt var det ingen vacker omgång, men det ska man inte heller vänta sig under premiärhelgen. Lag som Atlanta och San Francisco har vi dock mycket högre förväntningar på.

…skakigaste:
TV10-sändningarna. Reklamavbrott som blåser tittarna på matchens viktigaste spelsekvens (som i Philadelphia–Green Bay) är naturligtvis inte okej. Men vi får hoppas att det, liksom en del andra småstöriga saker, bara var produkter av

…Nostradamus:
USA-bloggen i söndags: ”Jag tror vi kan få se flera underdogs som skräller – kanske främst hemmalag som Washington, Pittsburgh, Kansas City, Houston, Seattle etc.”
USA-bloggen idag: Ni behöver inte tacka oss – bara sätta in tio procent av era spelvinster på vårt bankkonto.

…ogästvänligaste:
Publiken på Arrowhead Stadium. Domedagsregnet öste ner, men Chiefs-fansen stod stolta – och sjukt jäkla högljudda. Det måste ha varit ett litet helvete för Philip Rivers och kompani i Chargers offense. ”This reminds me of playing Arrowhead when the Chiefs were good. Toughest place in league to play a road game”, twittrade gamla Denver-guarden Mark Schlereth inatt.

…tre seriöst undrande frågor:
1. Kan Chris Johnson springa bollen 25 gånger per match utan att skada sig?
2. Är Kevin Kolb tillräckligt bra för att avvärja en QB-kontrovers med Michael Vick?
3. Kan LaDainian Tomlinson kämpa till sig en 50/50-arbetsbörda med Shonn Greene, eller än mer imponerande; peta den hajpade ynglingen som starter?

…tre aningen mer ledande frågor:
1. Kan New York Jets uppnå sitt Super Bowl-mål med en quarterback som har 10/21 passningar för 74 yards, och producerar fem first downs på hela matchen?
2. Efter helgens skadekaos (Ryan Grant, Matthew Stafford, Bob Sanders, Kevin Kolb, Kris Jenkins etc etc)… känns en ökning till 18 omgångar i grundserien fortfarande som en bra idé?
3. Borde Thomas Jones (11 carries/39 yards) eller Jamaal Charles (11 carries/92 yards/1 touchdown) få bollen flest gånger i Kansas City?

…mest utskällda:
Alex Barron. Efter söndagkvällens förlust vet hela USA vad Dallas Cowboys vikarierande right tackle heter. Han avrundade en usel match med en uppenbar fasthållning – som gjorde att domarna blåste bort Cowboys sista sekunden-touchdown.
Men Roy Williams, mannen som fångade bollen, förlät sin lagkamrat.
– Han satt bredvid mig på planet hem, och jag försökte uppmuntra honom. Oroa dig inte över det där, sa jag. Han sa att han var ledsen för att han tog bort vår touchdown, och jag sa att det är sånt som händer. Det kommer bli uppförstorat och yada, yada, yada, sa Williams till ESPN dagen efter matchen.
Min tanke: Barron må vara skitdålig, men det visste hela NFL redan. Det är lite osmakligt att hänga ut honom som ensam syndabock efter förlusten – det är ju inte han själv som bestämt att han ska starta. Den största kritiken borde väl istället gå till Cowboys-ledningen, som misslyckats med att skaffa dugliga backups längs sin offensiva linje?

…hungrigaste:
T-Rac, Tennessee Titans maskot.

…förbättrade förhandlingsläge:
Marcus McNeill och Vincent Jackson. Att döma av måndagnattens förlust så behöver San Diego båda två.

…mest uttjatade debatt:
Calvin Johnsons icke-touchdown mot Chicago. Reglerna säger ju klart och tydligt att det inte var en giltig catch.

…citat:
”Oh, it’s back. It’s been back. The linebackers have it. The DB’s have always had it, and the offense definitely bring their own brand of swagger, but as long as we show up and give a great performance, we’ll have it every week.”
Mathias Kiwanuka om att NY Giants fått tillbaka sitt swagger. Försvaret mosade Matt Moore (tre interceptions, två fumbles, en hjärnskakning) och skyndade troligen på Jimmy Clausen-eran i Carolina.

/Petter.