Som ni kan läsa i det tidigare inlägget, så snackas det en del om A-Rod, hans 600:e homerun, betydelsen av milstolpen och möjligheterna för Yankeesstjärnan att nå Barry Bonds rekordnotering.
Det sistnämnda ger oss en anledning att gräva fram den här klassikern:

/Stefan.

Som vi anade – han ville ju göra det inför hemmapubliken på Yankee Stadium.
Det dröjde två veckor, tolv matcher och 47 at-bats mellan home run 599 och home run 600, men nu är Alex Rodriguez där.
Som den sjunde spelaren i basebollhistorien.
– Det var en lättnad att bara få det avklarat. Inget snack om att jag pressat mig själv eftersom jag ville få det överstökat, sa A-Rod efter sin homer mot Toronto Blue Jays (Yankees-seger 5–1).

Ingen spelare har varit yngre (Rodriguez är 35) när han passerat 600-gränsen. Och nu följer debatten – vad är prestationen värd?
De amerikanska kolumnisterna verkar samlas runt ungefär samma ståndpunkt: att Rodriguez, som erkänt att han använt anabola steroider tidigare i sin karriär, är en fantastisk idrottsman – men att home run-topplistan är skamfilad och har förlorat mycket av sin betydelse.

Här är några utdrag ur de stora sportmedierna:

”That’s the great shame of A-Rod’s Shakespearean tragedy. Without drugs, his talent and effort might’ve toppled the genuine career and single-season home run records held by Aaron and Roger Maris, never mind the living, breathing pharmacies that passed them.

The career home run record was the most prestigious milestone in sports, at least until it fell into Barry Bonds’ hands. Rodriguez could’ve restored the romance and majesty to the mark, if only he were secure enough to gamble on himself.”
– Ian O’Connor, ESPNNewYork.com

”Rodriguez’s accomplishment means that more players have hit their 600th homer in the last decade than did in the first 125 years of baseball history. A 600th home run simply isn’t as special as it was just 10 years ago.

Moreover, 600 homers isn’t seen as an achievement for Rodriguez so much as a mile marker. An All-Star at 20, a quarter-billionaire at 25, a member of the 400-homer and 500-homer clubs at a younger age than anyone else, and still a very good player at 35, Rodriguez is expected to shatter the all-time home-run record, currently held by Barry Bonds with 762.”
– Joe Sheehan, Sports Illustrated

”Was he a cheat? A fraud? A phony? Was he just trying to keep pace with the rest of the game? Taking advantage of a loophole in baseball’s rules? Aching for greatness like everyone does?

Such questions will find answers somewhere between here and 762, the home run record held by the face of the steroid era, Barry Bonds. Over that time, the context of Rodriguez’s career, and his place in the annals of steroid users, will come into greater focus. Nobody will blink when he hits No. 610 to pass Sammy Sosa. The reaction when he usurps Ken Griffey Jr.(notes) with No. 631 will be telling – whether there is anger or joy or numbness that purportedly the greatest clean ballplayer of his generation got surpassed by the one who should have been.”
– Jeff Passan, Yahoo Sports

”Hitting 600 home runs is still amazing. What does this 600th home run mean, though? A-Rod has, of course, admitted to using steroids during his home run prime. So to many, his 600th home run won’t even count, won’t even exist, a record-book mirage.

But even to those who have come to grips with the Selig Era and the simple fact that all the numbers in the record books are distorted by one queasy fact or another, the 600 home run number STILL feels used up. It is like someone struggling to climb to the top of Mount Kilimanjaro, reaching the peak and finding that people had already built a McDonald’s, a Home Depot and a Best Buy up there. Steroids are not the only thing that caused the home run explosion of the 1990s — I’ve long suspected that they weren’t even the biggest thing. Smaller strike zones, harder bats, body armor, smaller ballparks, weight training (not even including performance enhancers), money incentives, expansion… all these things and more pointed toward bigger power numbers. The game did not tilt… it was tilted. A lot of people wanted more home runs. And the men running baseball had to give people what they wanted.”
– Joe Posnanski, Sports Illustrated

/Petter.

I know, I know, I know. Vi skriver om NBA i den här bloggen, inte om det svenska landslaget. Men Brad Deans citat efter landskampen mot Estland är ju så korkat att vi bara måste få kommentera det. 

Här har alltså Sverige äntligen fått fram en NBA-spelare. Plötsligt skrivs det spaltmeter (nåja) om en vanlig basketlandskamp, trots att landslaget inte har kvalat in till något mästerskap (eller, vi kanske är klara för NM?). Det kom publik, journalister och autografjägare till Boråshallen för att se Jonas Jerebko livs levande. Svenska basketlandslaget. Publikfest. Stekhett. Kul, va?
Nä, inte om du heter Brad Dean. 
Uppenbarligen tycker förbundskaptenen att det var bättre innan Jerebkos ankomst. Ni vet, när landslaget varken hade publik, journalister eller autografjägare. Hur ska man annars förklara följande citat?
– Uppmärksamheten är ett problem. Ni (media) har haft mer tid med honom än vad vi har haft.
Och:
– Folk förstår inte vad han går igenom. Alla vill ha en bit av honom. Och vi behöver en stor del av honom eftersom vi inte har hunnit träna så mycket tillsammans. Nu har vi tre–fyra dagar där det förhoppningsvis blir lite lugn och ro så att han kan koncentrera sig på basketen. 

Okej, Dean tänker alltså på det sportsliga. Det är hans jobb. Fine. Och hade Jonas Jerebko faktiskt tyckt att det var lite jobbigt med uppmärksamheten, så hade jag köpt en del av förbundskaptenens resonemang. 
Men hur var det nu?
Vill Jerebko bli lämnad i fred?
– Det är absolut ingen fara. Det är likadant där borta (USA), så jag är ganska van vid att prata med journalister. Det är bara kul att det kommer så mycket folk som uppskattar en och att ungdomarna vill ha min autograf. 
Där ser man.

/Stefan. 

Vi har hört det flera gånger den här säsongen. Red Sox får en nyckelspelare skadad – Kevin Yoooooooukilis, den här gången – och tvingas placera honom på DL-listan. 

Det här ser vi dock inte så ofta. Sox, Indians – och ett benchclearing brawl. 
Det hela startade egentligen redan i den tredje inningen, då Josh Beckett träffade Clevelands Shin-Soo Choo på knät (!). Hämnden kom i den åttonde, då Jensen Lewis satte en boll i ryggen på Adrian Beltre. 
– That’s part of the game. The players usually take care of their own thing and probably some of our guys probably felt that our best player was hit on purpose and they were probably trying to protect the guy, säger Clevelands manager Manny Acta. 

Okej, något regelrätt slagsmål blev det inte. Men nästan.

/Stefan.

Skalan går så här: svårt uppdrag, svårare uppdrag, omöjligt uppdrag – och managerjobbet i Baltimore Orioles.
Välkommen tillbaka, Buck Showalter. 

Baltimore Orioles är en klassisk franchise. Den har rötterna så djupt ned som 1894, var en av de åtta första klubbarna i American League (då som Milwaukee Brewers) och har vunnit World Series tre gånger – 1966, 1970 och 1983.
Det är Baltimore Orioles historia.
Det här är The O’s nutidshistoria: 12 raka förlustsäsonger going on 13, inget slutspel sedan 1993 och ett av ligans sämsta publiksnitt.
Baltimore Orioles är en av USA:s sämsta organisationer, samtliga fyra stora sporter inkluderade.
Det låter som skräddarsytt för Buck Showalter, 54.
Han har rätat upp snedseglare förut.

• 1992 fick han sitt första managerjobb, i New York Yankees. Den tidens Yankees var inte den supermakt man varit sedan andra halvan av 1990-talet. Klubben hade inte nått slutspel sedan 1981 men under Showalters fyra år gick man 313–268, var etta 1994 (då det inte spelades något slutspel på grund av en spelarstrejk) och vann wild card-platsen i American League 1995. Efter den säsongen lämnade Showalter Yankees, bland annat på grund av bråk med den nu avlidne Yankeesägaren George Steinbrenner.
Året efter vann Yankees World Series.

• Historien upprepade sig, typ, med Arizona Diamondbacks. Showalter började bygga Diamondbacks redan 1996 trots att den nystartade franchisen inte började spela i MLB förrän 1998. Efter tre år i Arizona, två bra och ett halvdant, fick han sparken.
Året efter vann Diamondbacks World Series.

• Tredje stoppet för Showalter blev Texas Rangers, som då var ligans sämsta lag. Under sina fyra år (2003–2006) hade Rangers okej framgång och Showalter blev bland annat vald till Manager of the Year 2004. 

I natt skriver Buck Showalter vidare på sin och Orioles historia.
I går presenterades han som lagets nye manager. Om ett par timmar gör han debut. 01.05 tar Baltimore emot LA Angels hemma på Oriole Park.
Och Showalter är medveten om vilken utmaning det här blir.
– Alla tävlingsmänniskor gillar att folk ibland säger att något är omöjligt. Jag älskar staden, traditionen, folket och känslan. Det här är en utmaning. Det är vår utmaning, säger Showalter.
Baltimore är sist i tuffa AL East, sist i hela ligan, och resten av den här säsongen handlar om att förbereda sig inför nästa.
– Jag är inte naiv, säger Showalter.

/Wikdahl

Uppdatering: Baltimore Orioloes vann första matchen med Buck Showalter som manager – 6–3 mot Angels efter fyra runs i sjätte inningen. Showalter hyllades frikostigt av publiken.
– Alla törstar efter att det ska hända bra saker. Det är en dag, en match – men det var kul, säger Showalter.

ESPN, Sports Illustrated, Fox Sports, Yahoo…
Gå in på de amerikanska sportjättarnas hemsidor just nu och du möts av samma budskap överallt:

BRETT FAVRE LÄGGER AV (igen)

Åtminstone cirkulerar uppgifter om att det är just detta han meddelat lagkamrater i Minnesota Vikings; att det är slut nu efter 19 säsonger i NFL (och en i Vikings). ”This is it”, ska Favre ha skrivit i sms.

Vikings-coachen Brad Childress kommenterade alldeles nyss nyhetsbomben vid en presskonferens, menade att han själv inte hört vare sig ja eller nej från Favre, och att det fortfarande är en öppen historia.
Det låter logiskt.
De flesta bedömare är överens om att Vikings inte kommer ge sig; de kommer hålla dörren öppen för Favre så långt det bara är möjligt. Han har ju som bekant ändrat sig förut.
Och under tiden kommer potentielle ersättaren Tarvaris Jackson fortsätta känna sig som NFL:s mest oönskade quarterback.

/Petter.

Är det sommarens största NHL-nyhet? Ja, förmodligen. Donald Brashear är klar för Atl…nä, nu skojade vi till det lite. Chicago nobbar Stanley Cup-hjälten Antti Niemi. Och skriver i stället kontrakt med förre Dallaskeepern Marty Turco.
Där har ni bomben. 
Ryktet om Chicagos beslut att inte skriva nytt kontrakt med Niemi – som fick sin lön fastställd till 2,75 miljoner dollar av en skiljedomstol – hörde vi om redan i går. I dag blev det officiellt. I samma veva skrev Turco på ett ettårskontrakt värt mellan 1 och 1,5 miljoner dollar (den exakta siffran är ännu inte känd). 

Anledningen till Chicagos beslut stavas så klart lönetak. GM Bowman ansåg uppenbarligen att han helt enkelt inte kunde klämma in Niemis lön under taket. Vi trodde dock faktiskt att Blackhawks skulle signa Niemi och sedan försöka byta bort honom (alternativt hitta ett annat sätt att få ned lönekostnaderna). Nu får ju klubben inget i utbyte, finländaren blir free agent och kan i morgon skriva på för vilken klubb som helst. 
Turco är ingen kass keeper, men har definitivt sina bästa år bakom sig. Å andra sidan har Blackhawks ett av ligans bästa försvar och då behövs det ingen fantom i målet.  

Så vad händer med Niemi nu? Blir det Philadelphia, som ryktades vara efter Turco? Eller kanske San Jose? 2,75 miljoner dollar är inte särskilt dyrt för en målvakt som just tagit sitt lag till Stanley Cup-titeln. 

Donald Brashear, ja. NY Rangers tuffing har – tillsammans med Patrick Rissmiller – blivit bortbytt till Atlanta Thrashers. Todd White går motsatt väg och förstärker upp en annars väldigt tunn centeruppsättning i Rangers. White har en caphit på 2,35 miljoner dollar och blir free agent nästa sommar. 
Att Rangers fortsätter att dra på sig lön – utan att ha gjort klart med Marc Staal – måste innebära att de tänker trada Henrik Lundq…nä, nu är vi där och skämtar igen. Rangers tänker skicka ned Wade Redden till farmarlaget, det är vad det förmodligen innebär. 

Och nej, Thrashers tänker inte spela med både Brashear och Eager nästa säsong. Enligt uppgifter från Atlanta tänker klubben köpa ut Brashear från sitt kontrakt. 

/Stefan. 

Steve Yzerman har något intressant på gång i Tampa Bay. På bara någon månad har den förre Red Wings-legendaren genomfört en rad spännande spelaraffärer. 
Som till exempel:
• Signingen av målvakten Dan Ellis. Caphiten på 1,5 miljoner dollar är fullt acceptabel. 
• Traden som tog väldigt överbetalda (fyraårskontrakt med 4 miljoner i caphit) Andrej Meszaros till Flyers.
• Signingen av Pavel Kubina, till hyfsat billiga 3,85 miljoner över två år.
• Traden som tog Simon Gagné från Flyers. Visst, Gagné är skadebenägen, men han har också bara ett år kvar på kontraktet. Låg risk, med andra ord. 

Och sent igår kom beskedet att Lightning även signat centern Dominic Moore. Åsikterna om 29-åringen går isär – sorgligt underskattad enligt vissa, en väldigt begränsad spelare enligt andra – men för en caphit på 1,1 miljoner dollar, så tycker i alla fall jag att det är ett fynd. 

Fler spelaraffärer: James Wisniewski skrev ett ettårskontrakt värt 3,25 miljoner dollar med Anaheim på fredagskvällen. Bara för att ett par timmar senare bli bortbytt till NY Islanders. Det innebär att Islanders bara har cirka 23 miljoner kvar upp till lönetaket…
Det innebär också att Anaheim nu mönstrar en backuppsättning med Brookbank, Festerling, Fowler, Lydman, Mikkelson, Sbisa, Syvret och Visnovsky. Vi har sagt det förut och vi säger det igen: ouch. 
Men GM Murray lugnar fansen:
– It was a tough situation… But I have other plans, that’s the thing.
Ja, det får man ju hoppas. 

/Stefan.  

Skiljedomstol. Det är modeordet i NHL just nu. I början på nästa vecka får vi veta vad en skiljedomstol tycker om Ilya Kovalchuks megakontrakt med New Jersey Devils. Bryter det mot ligans kollektivavtal, eller inte?

Två andra beslut som med största sannolikhet kommer påverka transfermarknaden under de kommande veckorna gäller storleken på Blake Wheelers och Antti Niemis lönekuvert. Processen kallas ”arbitration” och redan igår kom beskedet att Boston måste betala Wheeler 2,2 miljoner dollar nästa säsong. Om man vill behålla forwarden, vill säga. Bruins har också möjligheten att säga ”see, ya” till Wheeler och göra forwarden till free agent. 

Bruins GM Peter Chiarelli har 48 timmars på sig att bestämma vad som är bäst för Boston. Självklart vill klubben behålla Wheeler, men så är det ju det här med lönetaket. Enligt capgeek har Bruins endast 12,229 dollar kvar av lönebudgeten. Och då har man inte bara Wheeler kvar att signa. Tyler Seguin – andravalet i sommarens draft – har fortfarande inte skrivit på för Boston. 
Något måste Chiarelli uppenbarligen göra. Byta bort Savard eller Thomas? Eller köpa ut Ryder från hans kontrakt värt 4 miljoner dollar? We’ll see. 

Beslutet om Antti Niemis lön väntas komma under lördagen. Den finländske keepern ledde som bekant Blackhawks till Stanley Cup-titeln i våras och det går väl att ha ett sämre förhandlingsläge. Niemi och hans agent sägs vilja ha en lön på runt 3 miljoner dollar, medan Blackhawks yrkar för runt 2 miljoner. 
Oavsett summa står de regerande mästarna inför ett svårt beslut. Klubben ligger redan över lönetaket (vilket är tillåtet, fram till säsongsstart) och blir Niemi för dyr kan GM Stan Bowman faktiskt tänka sig att släppa keepern till free agency. 
– There’s lots of goaltenders on the market that we’re evaluating. If we have to go down that road then I’m sure we’ll be prepared. We’re focusing ourselves on October and I know that we’re going to have a good team ready on the ice when the season starts, säger Bowman. 

Arbitration kan förresten vara en otrevlig upplevelse. Klubben vill naturligtvis betala så lite som möjligt och vissa tvekar inte att gå hårt åt spelarna i argumentationen. Till exempel så mobbades Tommy Salo till tårar av galningen Mike Milbury. Islanders dåvarande boss menade att Salo var mentalt svag, en av de sämst tränade spelarna i laget och dessutom väldigt ojämn. ”Mad Mike” kanske fick ner lönen, men tacka fan om Salo ville bort från klubben så snabbt som möjligt. 

EDIT: Bruins har accepterat Wheelers lön och signat honom. Därmed är Bruins 2,1 miljoner dollar över lönetaket. 

/Stefan.

I ett tidigare inlägg – scrolla ned lite, bara – avslöjade jag att kollega Wikdahl kommer få LeBrons Miami Heat-tröja som julklapp. 
Ett tips, Wikdahl: lämna linnet hemma om du ska se baseboll på Progressive Field i Cleveland.

AP rapporterar nämligen att en snubbe i just ett sådant linne blev – av polis! – eskorterad ut från basebollarenan under onsdagskvällens match mot NY Yankees. Att bära en LeBron-tröja är naturligtvis inte brottsligt (även om det kanske borde vara det?), men vi får anta att ordningsmakten helt enkelt inte kunde garantera Heatsupporterns säkerhet. 
Det gick aldrig till handgripligheter, men enligt AP så var det hundratals fans på bleacherläktaren som skrek obsceniteter riktade mot ”LeBron”. 

Här har ni en rätt skakig videoupptagning från händelsen:

/Stefan.