Ett grattis är på sin plats.
Ett stort jädra grattis.
South Carolina vann College World Series – skolans första herrtitel någonsin.

University of South Carolina har spelat baseball sedan 1892 och football och basket i över 100 år. Dessutom har the Gamecocks lag i, eller har haft lag i, tennis, golf, friidrott, simning…
Ändå har skolan aldrig vunnit en herrtitel. Aldrig någonsin. Never.
Till i natt.

I två raka matcher besegrade South Carolina UCLA Bruins i baseballens College World Series. I måndagens match 1 vann South Carolina med 7–1. I natt fixade Whit Merrifield 2–1 och mästerskapet med en RBI single i elfte inningen.
– Det här var en speciell match. Matchen var så bra som den kan bli på den här nivån. South Carolina gav oss ingenting. Det är så mästerskapet ska spelas, sa UCLA:s coach John Savage.

Matchen var den sista någonsin i Rosenblatt Stadium i Omaha, Nebraska. Det kan vara en större händelse än att South Carolina vann. Sedan 1950 har College World Series spelats i Rosenblatt Stadium. I april i fjol kom NCAA och staden Omaha överens om en förlängning av avtalet. Finalen kommer att spelas i Omaha åtminstone till år 2035. Men från och med nästa år downtown, i TD Ameritrade Park.

/Wikdahl

USA-bloggens one and only Petter Westin har ett finfint knäck i dagens tidning.
Spring ut och köp, vettja. 

Mike Modano behöver inte längre fundera om han ska återvända till Stars för ytterligare en säsong. Det beslutet tog klubben åt honom.
– We have the upmost respect for Mike Modano. He will always be a huge part of this hockey club. He is a great teammate and a great person. Mike is the face of this franchise. That’s what makes this decision so hard, säger GM Joe Nieuwendyk. 

Och Stars beslut är alltså att inte erbjuda legendaren något nytt kontrakt. Om 40-årige Modano – som innehar i stort sett alla tänkbara mål- och poängrekord i (North) Stars historia – vill spela vidare, får han göra det i en annan klubb.
– I always thought there would be an outside chance of something happening here. The dialogue that Joe and I have had going on for about a month-and-a-half led me to believe I needed to prepare for things not happening. But when it’s here and reality sets in, it’s disappointing. I didn’t think it would happen. I was told some years ago that I’d be able to decide when I wanted to stop playing. But that was verbally and things change, säger Modano.

Så, ska vi tycka synd om Modano här? Är det här ett exempel på en klubb som spottar en av sina största någonsin i ansiktet? Har Modano förtjänat att själv bestämma när han ska sluta i Dallas?
Nä, jag tycker faktiskt inte det. Niewendyk får betalt för att göra det som han tror är bäst för Dallas organisation. Och det här att veteraner väntar, väntar och väntar innan de ger besked om de ska spela eller inte, det sätter ju klubben i en väldigt svår situation. Därför borde också en spelare som Teemu Selänne meddela Anaheim sina framtidsplaner innan free agency-cirkusen drar igång.

Nu hoppas vi att Modano – som ju numera på sin höjd är en spelare för tredjekedjan – lägger skridskorna på hyllan och inte skriver på för ett nytt lag. Tänk om samma fans som var med om det här ögonblicket i fjol, snart tvingas se sin ikon i en Coyotes-tröja…

/Stefan.

PS. I morgon kväll följer ni allt det senaste från free agency i USA-bloggens liverapportering. Vi drar igång runt 18.00, är tanken. 

Spekulationerna haglar tätt, sportmedierna tävlar i ”reports” och ”unnamed sources”, och varje dag nämns en ny destination som den troligaste för LeBron James.
Det är rätt många som kommer se rätt dumma ut om ett par veckor.

Profilstarke journalisten och debattören Stephen A. Smith vill gärna undvika ett sådant scenario, så han gör allt för att helgardera sig.
För ett par veckor sedan hette det att LeBron ”lutar mer mot New York än Cleveland”. Nu – efter uppgifterna om ett möte mellan Dwyane Wade, LeBron och Chris Bosh – så hävdar Smith att det blir Miami Heat nästa säsong för hela supertrion.

Sedan har vi ju Chicago Bulls-ryktet, som påstods vara en ”done deal” av en anonym NBA-höjdare som ESPN citerade i helgen.

Mitt i alla fruktlösa gissningar och halv-avslöjanden kan vi i alla fall fastslå en sak: den ”free agency tour” som det snackats om, kommer LeBron inte att genomföra.
Istället blir det audiens hos kungen.
De intresserade klubbarna får träffa LeBron hemma i Ohio.

Mediespektaklet är redan på enorma nivåer, och ännu värre blir det.
Det man inte ska förringa är att LeBron trivs med det, tror jag. Han fick inte spela någon NBA-final, men all uppmärksamhet och uppvaktning validerar hans position som ligans största och viktigaste namn. Det är hans superegotripp; hans kompensation för den sportsliga besvikelsen.

New Jersey Nets och New York Nets har redan beviljats möten med King James på torsdag 1 juli, när free agency-fönstret officiellt öppnar.
USA-bloggen återkommer givetvis med mycket mer i ämnet.

/Petter.

Signaturen ”myslas” kommenterade i ett tidigare inlägg bråket mellan Cubs Carlos Zambrano och Derek Lee. I går var det två Tampa Bay Rays-polares tur att helt öppet braka ihop. Evan Longoria var inte helt nöjd med att B.J. Upton väldigt nonchalant joggade efter bollen i matchen mot Arizona. 

Ni ser allt här. 

Efter matchen försökte båda spelarna tona ned händelsen. Inte i typisk Lagerbäck-stil (”It was nothing”), utan mer i vi-bråkade-nu-har-vi-snackat-om-det-och-vi-har-gått-vidare-anda.
– We just disagreed, talked about it, it’s done with, and move on. We can’t have those type of distractions. We’ve got to move on and try to win some ballgames. We’re in the middle of a pennant race right now and that’s all that matters. … It’s squashed. Think nothing of it. We’ll be fine tomorrow, säger Upton. 

/Stefan

Edwin Jackson, Arizona, hissas av sina lagkamrater efter nattens no-hitter. Foto: AP

I en säsong som redan sett två perfekta matcher, en borde-ha-varit perfekt match, och en annan no-hitter så borde vi inte vara förvånade.
Det ska vara en pitcher i år.

Inatt skrev Edwin Jackson, Arizona Diamondbacks, in sig i historieböckerna. Inga hits, åtta walks och noll släppta runs på 149 (!) pitches. Resultatet: 1–0 mot hans gamla klubb Tampa Bay Rays.
– Att få komma tillbaka och ge min gamla publik något att se… Idag är en speciell dag, helt enkelt. Något jag aldrig kommer glömma, sa Jackson.

Vi förstår honom. I sin karriär har Jackson 42 segrar och 45 förluster. Hans ERA är 4,71 och hans WHIP är 1,50.
Han är en typisk journeyman, inne på sin fjärde klubb sedan han gjorde MLB-debut 2003 (och hans tredje klubb de tre senaste säsongerna).
Vi vill inte vara elaka och kalla honom en medioker pitcher på hans stora dag… men det är väl precis vad statistiken indikerar att Edwin Jackson är?
Det här är ju säsongen när även medelmåttorna stjäl rubriker och rekord i basebollen.
Dallas Braden hade sin perfekta match, Armando Galarraga borde ha haft sin.

Det är sannerligen inte bara stjärnor som Ubaldo Jimenez (no-hitter mot Atlanta 17 april) och Roy Halladay som får stå i rampljuset, denna pitcher-glada säsong.

– Det var definitivt en fantastisk känsla, sa Edwin Jackson efter sin galna match.
Han tog ju, typiskt nog, en riktig omväg till sin historiska match. Han släppte åtta walks – sju i matchens tre första innings – och hade vid ett tillfälle fyllda baser.
I slutändan kunde han rikta ett stort tack till sina lagkamrater för hjälpen i försvaret, och till Arizonas manager AJ Hinch som lät honom kasta hela matchen trots en vansinnig mängd pitches.
– Slutet gott, allting gott. Vi slutade räkna vid 115. Man vill inte fatta ”smarta” beslut. Har han en chans att skriva historia vill man inte ta det ifrån honom, sa Hinch.

/Petter.

Och etta gick…trumvirvel…John Wall!
Se på tusan.

Nu är kanske inte det det intressantaste som hände i natt. Men det som hände i den direkta närheten av Kentuckys John Wall kan förändra NBA:s maktbalans rejält.
Chicago Bulls skickar guarden Kirk Hinrich och deras 17:e val, forwarden Kevin Seraphin, till Washington i utbyte mot ett framtida val i andra rundan. Bytet ger Bulls en fet, fet plånbok och nu kan man skriva två maxkontrakt.
Sa någon LeBron James och Chris Bosh?
Traden kan inte genomföras officiellt förrän 8 juli.

Valet av John Wall är inte så mycket att diskutera om. Han kommer att vara fantastisk. Pojken saknar ett skott, men har å andra sidan allt annat. Draftens enda hundraprocentiga framtida superstjärna. Om han inte blir skadad förstås.
Kirk Hinrich påstås ska ha varit fantastisk med Derrick Rose när han draftades av Chicago (och tog Hinrichs plats i startfemman) och nu får han guida John Wall genom rookiesäsongens minfält.

Ohio States Evan Turner, som kallats ”the best player in college basketball” trots John Walls närvaro gick tvåa till Philadelphia 76ers. Turner har storleken, mognaden och en redan slipad och förfinad talang.
Store forwarden Derrick Favors, Georgia Tech, blev New Jerey Nets första val under ryske ägaren Mikhail Prokhorovs era. Favors är ung, född 1991, och är byggd som en superstjärna i alla fall. Om han sedan blir det, Favors är långt ifrån slipad som Turner, är en annan sak. Han var i vilket fall som helst den bästa spelaren Nets kunde ta som nummer tre.
Fyra till Minnesota Timberwolves gick Wesley Johnson och Sacramento Kings valde DeMarcus Cousins som nummer fem.

Jonas Jerebkos Detroit Pistons valde en power forward som nummer sju. Georgetowns Greg Monroe tycks inte vara den mest engagerade spelaren i historien (det kan Ben Wallace fixa) men är stor man med mängder av skills. Han har både storleken och känslan och en bra baskethjärna. Det är inget defensivt monster men han är bara 20 år gammal och han kan lära sig (Ben Wallace får fixa igen). Monroe lär också kunna spela center.
Därmed är Jerebkos minuter på position tre, där jag gillar honom bäst, ohotade av nyinflyttade. Om man nu bara lyckas byta bort Tayshaun Prince också…
I andra rundan valde Detroit överraskande nog comboguarden Terrico White. Många trodde att Pistons skulle sikta på en rejäl center, och det fanns ett par kvar att välja mellan.

Glad midsommar!

/Wikdahl

…och tradefesten bara fortsätter.
Som ni säkert vet kickar Kane & Toews monsterkontrakt in nästa säsong och därför var Chicago Blackhawks tvungna att göra utrymme i spelarbudgeten. Vi hade dock inte räknat med att Stanley Cup-hjälten Dustin Byfuglien skulle bli den förste att offras. I natt skickades ”Big Buf” till Atlanta.

Hela traden ser ut så här.
Atlanta får: Dustin Byfuglien, f, Brent Sopel, b, Ben Eager, f, Akim Aliu, f. 
Chicago får: Marty Reasoner, f, Jeremy Morin, f, Joey Crabb, f, ett förstaval i draften (Devils val), ett andraval i draften (Devils val). 

Innan traden hade Chicago 1,8 miljoner dollar kvar upp till taket. Långt ifrån tillräckligt eftersom man fortfarande inte skrivit nya kontrakt med spelare som John Madden, Niklas Hjalmarsson, Antti Niemi och Adam Burish. Byfuglien och Sopel tjänar sammanlagt 5,33 miljoner dollar nästa säsong (Eager är RFA och Aliu är ett prospect), medan Reasoner tjänar 1,15 miljoner dollar. 

Så vilket lag vinner på den här traden? Båda, skulle jag vilja säga. Chicago var ju tvungna att göra en sådan här trade och får en stortalang i Morin och ett värdefullt draftval. Atlanta blir bättre direkt, med en karaktärsspelare som Byfuglien och stabil back som Sopel. 

Räkna också med att det kommer fler Chicagotrader inom kort. Klubben behöver ännu mer utrymme i lönebudgeten till nästa säsong. 

/Stefan.

När inte ens Henrik Sedin själv vågade hoppas på det – klart vi andra också blev chockade.
Men hans MVP-utmärkelse är fullständigt välförtjänt.

De 112 poängen var nice, såklart. Klubbrekord och 30 poäng bättre än hans tidigare personbästa.
Men jag tror att jurymedlemmarna – de 46 som tyckte att Henrik Sedin var bäst, i alla fall – främst föll för det faktum att han levererade även när brorsan Daniel var skadad.
Och utan Henrik hade Vancouver aldrig överlevt tidernas längsta road trip i NHL.
Mellan 30 januari och 10 mars – med OS-spel mitt i – spelade Canucks 14 raka bortamatcher. Man vann åtta av dem, och Henrik Sedin gjorde tre mål och elva assist.

Bedriften att vinna Hart Trophy blir ännu större när man ser Henriks svåra position, både geografiskt och medialt. Han spelar i ett västkustlag, har sena matcher och får inte alls samma uppmärksamhet som ”Ovie” eller ”Sid the Kid”.
Heck, för en kille som en gång tvingades stå ut med epitetet ”the Sedin Sisters” har det ju funnits en del mediala barriärer att övervinna.
Därför känns den här triumfen ännu skönare.

For the record – ingen inbillar sig väl att Henrik Sedin skulle väljas före Ovechkin eller Crosby, om NHL-klubbarna rensade ut sina laguppställningar och draftade om ligan från scratch.
Men det här handlar inte om bäst.
Det handlar om värdefullast.
Och där var Henrik Sedin #1 den gångna säsongen.

/Petter.

Mo Williams har hört ryktena, och via Twitter skickar han ett desperat meddelande till Clevelands nye general manager Chris Grant: Låt mig stanna!