Ligachefen hatar honom, journalisterna fruktar honom.
Han lärde sig allt om Sovjet, jobbade fem år i flygvapnet och tänkte bli CIA-spion – men sadlade om och blev coachgeni.
Gregg Popovich, 64, är en av NBA-finalens skönaste profiler.

Den 29 november 2012 gjorde Gregg Popovich sitt livs dyraste petning.
San Antonio Spurs spelade på bästa sändningstid mot regerande mästarna Miami. Miljonpubliken såg direkt att något fattades från toppmötet: Spurs tre största stjärnor.
Tim Duncan, Tony Parker och Manu Ginobili satt redan på planet hem med lagkamraten Danny Green.
Ligachefen David Stern var ursinnig.
– Jag ber om ursäkt till alla NBA-fans. Det här var ett oacceptabelt beslut av San Antonio Spurs och det kommer att få betydande påföljder, dundrade han före uppkast.

250 000 dollar – 1,64 miljoner kronor.
Så mycket fick San Antonio böta till NBA.
Det var ju inget nytt knep Popovich hade tagit till, det var ju ingenting konstigt för den fyrfaldige mästarcoachen. Han hade vilat ålderstigna nyckelspelare flera gånger förut utan bestraffning.
Men nu blev det kulmen på en mångårig spänning mellan ligans mäktigaste man, och dess starkaste coach.

Yahoo-krönikören Adrian Wojnarowski talade om ”ett misslyckat kulturkrig” mot Spurs och en ligachef som ”ville förnedra” Popovich. ”I åratal hade Stern och hans underhuggare i det tysta klagat på att ingen ville se Spurs spela, att de förstörde hans tittarsiffror, att de var ointressanta, oattraktiva och omöjliga att marknadsföra till den stora publiken”.
Chris Kaman, center i Dallas Mavericks, ställde sig också på Popovichs sida:
– David Stern hatar Spurs. Men deras basket är den renaste basketen du kan hitta i NBA. De spelar med bra fart, gediget försvar och ett gediget spelsystem.
1,64-miljonersmatchen? Spurs förlorade. Men inte förrän deras bänknötare pressat mäktiga Miami till de absoluta slutsekunderna.

”Varför är du så elak?”

Lika hatad som Gregg Popovich är på NBA-kontoret, lika fruktad är han i de stora mediehusen. Hans matchintervjuer är legendariska. Ibland är han glad och skämtsam, oftare är han sur och tvär. Ibland svarar han med ett ord på varje fråga. Ibland får han rena utbrott på journalisterna.
Tv-veteranen David Aldridge drog en nitlott ur Popovich-tombolan i höstas.
– Hur glad var du över era skottval, undrade han inför fjärde perioden.
– ”Glad”?! Glad är inte ett ord vi tänker på i sporten. Du måste komma på något annat. ”Glad”…jag vet inte hur jag ska bedöma ”glad”. Vi är mitt i en tävling. Ingen är glad, svarade stjärncoachen gruffigt.

Doris Burke på ESPN menar att Popovich är ”smart, rolig och underbar” utanför matcherna. Men intervjuerna på sidlinjen? Ångest.
– Min enda tanke: Gör honom inte arg, säger hon.
Gregg Popovich försöker faktiskt skärpa sig – för att slippa bli uppläxad av sin hustru.
– När jag kommer hem säger hon ”Jösses, varför är du så elak? Du är en skitstövel, folk hatar dig”.

Hur jag fick dig att älska mig

Frågar du spelarna i San Antonio Spurs, så är ”skitstövel” antagligen det sista ordet de använder om sin coach. De pratar snarare om humor, värme och intelligens.
– När folk hör mig beskriva honom säger de ”Wow Bruce, du låter som om du älskar honom”. Det är för att jag gör det, säger Bruce Bowen.
41-åringen vann tre NBA-titlar under Popovichs ledning.
– När du ser honom skrika under matcherna… Det är inte samma person som hjälpt så många människor i sitt område. Han fortsätter göra sådana saker men vill inte ha någon uppmärksamhet för det, säger Bowen.

Välgörenhet är en grej som inte syns på Popovichs arroganta tv-yta.
Hans medmänsklighet är en annan.
– Spelarna måste förstå att du bryr dig om dem. Och de måste bry sig om varandra och intressera sig för varandra. Då börjar de känna ett ansvar mot varandra. Och då börjar de göra saker för varandra, säger Popovich själv.
– Och jag har alltid tyckt att det hjälper om man kan ha kul. Du måste skicka budskapet att världen är större än en basketplan.
Därför pratar han om allt ifrån massförstörelsevapen till sin vinsamling till utländska riksdagsval.

Ibland, när han är rädd att truppen ska tappa intresset under serielunken, bryter han rutinerna drastiskt. Som när han låter spelarna själva coacha och sköta timeouterna. Eller den där gången då han satte Tim Duncan på skadelistan en match under kategorin ”gammal”.
– Timmy älskade det, han tyckte det var kul som fasen. Och det var ju sant. Han var gammal som gatan, säger Popovich.

Gör bara inte misstaget att förväxla det öppna klimatet med slapphet. 64-åringen skällde ut Los Angeles Lakers stjärncenter Dwight Howard för att denne inte var tillräckligt seriös och uppmärksam – under en allstar-match.

Ett av Popovichs främsta adelsmärken som coach är att han behandlar alla likadant och lika hårt. Oavsett om det är odraftade nyzeeländaren Aron Baynes, eller 35-årige storstjärnan Manu Ginobili.
– Om ”Pop” är riktigt arg, då släpper man diskussionen, säger Ginobili.
– Vi kanske pratar i tio minuter om hur vi ska försvara ett pick-and-roll-anfall, och han kanske ändrar uppfattning. Men så fort han är övertygad om att han har rätt sätt, då är det rätt sätt. Och om du inte följer det, så hamnar du i skamvrån.

En fet, dum och lycklig ex-spion

Disciplin, lydnad. Gregg Popovich lärde sig allt om det där på college. Han var 17 år när han började plugga och spela basket på det amerikanska flygvapnets officershögskola. Fyra år senare, 1970, tog han examen med Sovjet-studier som huvudämne – och en dröm om att bli CIA-spion.
– Allt jag hade i huvudet då var att jag ville jobba med kontraspionage, har han berättat.
Han sökte ett topphemligt jobb i Moskva, men papperna kom in för sent. Istället fick han tjänstgöra i Turkiet, vid gränserna till Syrien och Iran.
Själv har Popovich alltid tonat ner sin roll i det militära.
– Jag var stationerad vid gränsen, men det var inte som att jag var James Bond.
På basen i Diyarbakir träffade han generalen som gav honom ett nytt uppdrag: Följ med vårt basketlag på turné genom Östeuropa. Popovich blev nykär i sporten, och snart var han tillbaka i USA som assisterande coach för flygvapnets collegelag.

1979 fick han sitt första jobb som huvudcoach för det lilla division 3-collegelaget Pomona-Pitzer. Han bodde med hustrun Erin och deras två barn i en studentlägenhet. Laget förlorade 22 av 24 matcher den första säsongen. Gregg Popovich? Han njöt i fulla drag.
– Jag hade varit fet, dum och lycklig om jag hade fått stanna på Pomona för alltid. Jag älskade det.
Utanför baskethallen utredde han fulspelande studentföreningar, och kämpade mot diskriminering av kvinnor och homosexuella.
På planen blev Pomona-Pitzer bättre och bättre.

Vägen till stjärnorna

Samtidigt växte vänskapen till stjärncoachen Larry Brown. Brown hade nobbat spelaren Popovich två gånger – först i uttagningarna till OS-laget 1972, sedan på en provträning för NBA-laget Denver Nuggets 1976. 1985 tog han emot Popovich som lärling på prestigefyllda Kansas University.
– Det var tydligt direkt att han hade hela paketet. ”Pop” har fantastisk karaktär, fantastisk passion för sporten och fantastisk intelligens. Allt du vill ha egentligen, säger Brown.

1988 gjorde han ”Pop” till sin assisterande coach i San Antonio Spurs.
Efter en mellanlandning i Golden State Warriors kom Popovich tillbaka till Spurs 1994 som general manager. Två år senare sparkade han coachen Bob Hill – och utsåg sig själv till efterträdare.
Smekmånaden uteblev. Sportchefen Popovich hade redan gjort sig impopulär när han trejdade bort Dennis Rodman. Coachen Popovich förlorade 47 av 64 matcher sin första säsong.
Då tycktes Spurs ha större chanser att vinna på lotto än att bli NBA-mästare.
Och det var just precis vad som hände.

Den 18 maj 1997 stod Gregg Popovich ensam i ett tält i New Jersey, käkade burgare och drack öl. I tv-studion intill lottades NBA-draften. Spurs hade 21,6 procents chans att få förstavalet – och rätten till givna superstjärnan Tim Duncan.
På en liten tv såg Popovich drömmen gå i uppfyllelse.
– Jag trodde inte det var sant. Jag var så chockad att jag bokstavligt talat tappade hamburgaren på marken.
Duncan parades ihop med legendariske centern David Robinson under korgarna – ”Twin Towers” var födda. Duncan blev årets rookie, togs ut i allstar-matchen och hjälpte Spurs till slutspelets andra runda.

Men uppförsbacken var inte över för Gregg Popovich.
Under den lockoutförkortade säsongen året därpå förlorade San Antonio åtta av sina fjorton första matcher. Spelarna tjafsade. Lokal-tv sände inslag med rubriken ”The Worst of Popovich”. Oron blev så stor att vissa delägare höjde röster för ett coachbyte.
Popovich fortsatte sitt metodiska arbete – några månader senare var Spurs i final.
– Jag läste en bok. Jag blev smart, blev det sarkastiska svaret när medierna ville veta hur han fick ihop lagbygget.
Den 25 juni 1999 vann klubben sin första NBA-titel.

Kollektivet framför allt

Under 17 säsonger har han byggt och förädlat den ultimata lagmaskinen i San Antonio. Ingen coach i de fyra stora proffsligorna – NBA, NFL, NHL och MLB – har varit längre med sitt nuvarande lag än Gregg Popovich.
Frågar du honom själv så har han haft ”tur” som haft Robinson, Duncan, Parker och Ginobili i sina lag.
Frågar du en motståndarcoach så hyllar han Popovich.
– ”Pop” är ett lysande exempel för vår yrkeskår. Sättet han styr en organisation…han är värd allt beröm. Det jag verkligen beundrar med honom är att jag hade chansen att träffa honom för 20 år sedan, och han är samma kille i dag som han var då. All framgång, alla mästerskap…han har inte ändrats ett dugg. Fantastisk ödmjukhet, fantastisk coach, fantastisk klubbledare, säger Chicagos Tom Thibodeau.

17 säsonger, 16 raka slutspel, 1034 segrar, 2 årets coach-utmärkelser, 4 NBA-titlar.
För Gregg Popovich är de enda siffrorna som betyder något just nu… 1–1.
Det är ställningen i NBA-finalen mellan San Antonio och Miami. I natt leder ”Pop” sin osjälviska, offervilliga trupp genom en ny ödesmatch.
Räkna med att han coachar, klurar, motiverar, analyserar, agerar och reagerar med brinnande engagemang.
Tro bara inte att han är ”glad” när han gör det.

//Petter Westin.

Källor: Dallas News, ESPN, National Post, New York Times, Orlando Sentinel, Sheridan Hoops, Sports Illustrated, USA Today, Yahoo Sports.

– Basically I told myself, ”you’re going to end up on SportsCenter one way or another”. Either get dunked on or get a block. Luckily I was on the good side of the Top 10.

…där har ni LeBron James kommentar till nattens stora wow-ögonblick, blocken på Tiago Splitter.

Annars kommer jag nog minnas finalmatch nummer två som ”Mario Chalmers-matchen”. Han hade ju en sån ifjol också. 27-åringen från Alaska må vara lagets hackkyckling, men han är sannerligen inte rädd för de stora matcherna (här är ett annat exempel). 19 poäng från hans bössa, och framför allt var Miami +30 med honom på planen.

Heat vann med 103–84 till slut och utjämnade till 1–1 i finalserien.
– We wanted to put them away. Let’s send them a message, sa Chalmers efter utklassningen.
– If you turn it over and you don’t shoot well, that’s a very bad combination, analyserade Spurs-coachen Gregg Popovich mycket nyktert.
Match tre spelas i San Antonio natten mot onsdag.

San Antonio Spurs skrällde direkt när NBA-finalerna drog igång, 92–88 borta mot Miami Heat. Det var en av de allra bästa, snyggaste och mest underhållande finalmatcher jag sett. Öppet spel, roliga matchups, bra tempo och bra utförande. När matchen stod och vägde i fjärde quartern, då vann laget som tätade till försvaret bäst. Precis som det ska vara.

Jag tycker inte att man ska såga Miami efter den här matchen. Det var Spurs som gjorde en femstjärnig prestation och vann en tajt, välspelad basketmatch. Bara en sån sak som att San Antonio kommer undan med fyra turnovers mot detta fruktade Miami-försvar. Fyra! Det är fan overkligt bra.

Några frågor måste man ändå ställa sig om man är Miami:

• 40 poäng på 47-procentigt skytte av icke-big-three-spelare. Det är bra produktion och borde väl räcka längre?

• Vad hände med Dwyane Wade? Han öppnade med samma aggressivitet som i sjunde matchen mot Indiana. Han hade 13 poäng på 8 skott i halvtid. Kanske behövde han bara press och blodigt allvar för att kräma ur max ur sin sargade kropp, tänkte jag. Men när Miami som mest behövde honom, i fjärde quartern, försvann han helt. Två avslut, noll poäng. Inga assist, inga returer. Ingenting.

• Finns det något sätt att effektivisera LeBron James poänggörande? Är han för osjälvisk och passiv, eller måste coach Erik Spoelstra designa fler spel som ger honom bollen i bra attacklägen? Bron gjorde bra ifrån sig totalt sett. 18 poäng, 18 returer (!), 10 assist och 2 turnovers talar för sig självt. Men ligans MVP sköt också för honom mediokra 7/16. Skyttet utifrån funkade inte alls, samtidigt som Spurs gjorde ett lysande jobb med att begränsa hans åtkomst till korgen.

• Hur fasiken ska Miami hantera Tony Parker? Den franske trollkarlen spelade 40 minuter och gjorde 21 poäng, varav 10 i fjärde quartern. Han levererade 6 assist – det kunde ha varit fler men Spurs missade öppna skott hela kvällen – och inte en enda bortslängd boll. Han hade det där sjuka skottet med 5,2 sekunder kvar, med LeBron på sig, efter att smått kaotiskt ha dribblat ner hela skottklockan, och det blev spiken i kistan. Tv-kamerorna visade också prov på hans ledarskap i slutsekunderna, när han snackade ihop lagets defensiva strategi (”No fouls! D-Wade’s gonna pump fake, don’t jump!”). Parker var planens bäste spelare, även om Tim Duncan (20 poäng/14 returer/4 assist/3 blockar) förtjänar en eloge för hur han spelade upp sig efter en jobbig start.

Inför match 1 var Miami klara titelfavoriter hos spelbolagen, runt 1,45 jämfört med 2,90 för Spurs. Nu ger Spurs 1,77 och Miami 2,13. Jodå, den här matchserien är en rysare.

Vi är bara timmar från uppkast.
Världens bästa basketspelare är i NBA-final för tredje året i rad med sitt Miami Heat.
Mellan LeBron James och en ny titel står ligans slugaste coach och mest väloljade lagmaskin.
Här betygsätter vi båda lagen position för position, plus coach och avbytarbänk. Kommentarsfältet står öppet för funderingar, invändningar och rena sågningar. 03.00 börjar partyt – häng med oss på Twitter.

MIAMI HEAT
Point guard: Mario Chalmers ++
Ålder: 27. Längd/vikt: 188 cm/86 kg.
Lagets ständiga hackkyckling. De retar honom för hans Spalding-skor, och skäller på honom när hans fokus brister. ”Oavsett hur hårda vi är mot honom, så tror han faktiskt att han är lagets bästa spelare. Det är en välsignelse och en förbannelse”, har Wade sagt. I stjärntäta Miami kan Chalmers fokusera på att spela försvar och skjuta när han är fri.

Shooting guard: Dwyane Wade ++++
Ålder: 31. Längd/vikt: 193 cm/100 kg.
Den normalt så explosive och attackvillige Wade har haft stora problem de senaste veckorna. Ett smärtande högerknä är boven i dramat. Med ryggen mot väggen levererade han ändå en lysande match 7 i semifinalen mot Indiana. 100-procentig är Wade en fem plus-spelare, men i vissa av slutspelsmatcherna har han knappt varit godkänd.

Small forward: LeBron James +++++
Ålder: 28. Längd/vikt: 203 cm/113 kg.
Byggd som en hulk, elegant som en konståkare. Som om hans dödliga ”drive” inte var nog, så har han numera också ett utmärkt trepoängsskott och ett bra spel nära korgen. Intelligent spelmotor, krävande ledare – och ett monster i försvaret. Njut medan du kan. I framtiden lär man tala om LeBron i samma andetag som Jordan, Magic och Bird.

Power forward: Udonis Haslem +++
Ålder: 32. Längd/vikt: 203 cm/107 kg.
Viktig symbolspelare för Miami. Klok, arg och energisk. När skottet sitter ger han anfallet en extra dimension – men det är inte det viktigaste. ”Efter att ha känt Udonis i tio år så vet jag att det inte är statistik som gör honom till den han är. Det är vinnande spel och en tuffhet som de flesta spelare inte har”, säger coach Erik Spoelstra.

Center: Chris Bosh +++
Ålder: 29. Längd/vikt: 211 cm/107 kg.
”Two and a half men”, har elaka tungor kallat Miamis supertrio. Och det är ändå ett av de snällare skämten om Chris Bosh. Precis som Wade är han egentligen ett plus bättre, men hans förbryllande passivitet i slutspelet sänker betyget. Är annars ett formidabelt vapen defensivt och offensivt tack vare sin rörlighet och sitt skytte utifrån.

Avbytarbänken: +++
Rutin i mängder, men ingen riktig kreatör. Att ha evighetsmaskinen Ray Allen, 37, lurandes runt trepoängslinjen när James och Wade penetrerar försvaret…det är ren lyx. Chris ”Birdman” Andersen, 34, är omöjlig att missa med sina tatueringar, sin tuppkam och sitt energiska spel. Juwan Howard, 40, har bara spelat 51 minuter den här säsongen – noll i slutspelet – men är en viktig röst i omklädningsrummet.

Coach: Erik Spoelstra ++++
Ålder: 42. Meriter: Tre raka NBA-finaler, mästare 2012.
Halvvägs ut ur dörren flera gånger, men visade i fjol att Miamis ledning gjorde rätt som fortsatte satsa på honom. Har enat alla egon i sitt stjärnspäckade lagbygge. Spelsystemet är skräddarsytt efter deras färdigheter. Spoelstra lät sig inspireras av Chip Kelly, framgångsrik coach i amerikansk fotboll, och vred upp tempot samtidigt som han skrotade traditionella roller och positioner.

Bonusplus: ++++
Enbart LeBron James är värd två extra plus. Alla hans mentala spöken är borta. Nu känner han av matchens karaktär perfekt, involverar sina lagkamrater men tar över själv när det behövs. Två bonusplus också till Miamis intensiva, pressande försvarsspel. När de väl bestämmer sig kväver de motståndarnas anfall – och skapar enkla poäng till sig själva.

***

SAN ANTONIO SPURS
Point guard: Tony Parker +++++
Ålder: 31. Längd/vikt: 188 cm/84 kg.
Fransmannen är bättre än någonsin. Speedar, snirklar och sicksackar sig igenom försvaret. Avslutar själv med hög procent, eller passar till fria lagkamrater. Fortfarande skeptisk? Lyssna på Charles Barkley, Dream Team-legendar och tv-tyckare: ”Parker är ligans bästa point guard. Han är bättre än Chris Paul, och han borde vara MVP”.

Shooting guard: Danny Green +++
Ålder: 25. Längd/vikt: 198 cm/95 kg.
Proffskarriären fick en trög start med sent draftval, bänknötande i Cleveland, spel i farmarligan och Slovenien. Men hos Spurs – som tycks hitta fynd överallt – har Green blommat ut. Mångsidig spelare med ett farligt trepoängsskott. Hans försvar på stjärnskottet Stephen Curry var en nyckel i kvartsfinalserien mot Golden State.

Small forward: Kawhi Leonard +++
Ålder: 21. Längd/vikt: 201 cm/102 kg.
Vilken stöld det var, när San Antonio trejdade ordinäre spelfördelaren George Hill mot Leonard. Man fick en framtida storstjärna som bemästrar försvar, returtagning och skytte. Han använder sin väldiga räckvidd (223 centimeter) och händer (29 centimeter från tumme till lillfinger) till att sabotera motståndarnas anfall.

Power forward: Tim Duncan +++++
Ålder: 37. Längd/vikt: 211 cm/116 kg.
En av tidernas största. Inte lika fysiskt dominant längre, men får ändå högsta betyg. För sin spelintelligens, för rutinen och för en teknik som alla unga spelare borde studera. När coachikonen Gregg Popovich fick frågan om hur han förnyat sitt yrke, sa han bara: ”Äh, jag vet ingenting om innovation. Jag draftade Tim Duncan. Det är allt”.

Center: Tiago Splitter +++
Ålder: Längd/vikt: 211 cm/109 kg.
Inte hipp, inte spektakulär – ”bara” en typisk Spurs-spelare som accepterar sin roll, jobbar hårt och producerar effektivt. Free agent i sommar. Real Madrid sägs stå beredda med ett drömkontrakt för att locka brassen tillbaka till Euroleague. Själv skrattar Splitter åt ryktena – han vet att NBA-lagen står i kö för att betala en kvalitetscenter.

Avbytarbänken: +++
Det stora namnet här, x-faktorn som kan gå in och avgöra en match, är lurige vänsterspelaren Manu Ginobili. En vinnare överallt han varit – NBA (tre titlar), argentinska landslaget (OS-guld 2004) och Italien (Euroleague-mästare 2001). Dock skadedrabbad och fyller 36 år i juli. Andra profiler på Spurs bänk är trepoängsspecialisten Matt Bonner och knubbige men spelskicklige Boris Diaw.

Coach: Gregg Popovich +++++
Ålder: 64. Meriter: Fyra NBA-titlar (1999, 2003, 2005, 2007), Årets coach 2003 och 2012.
En levande legend. Arkitekten bakom ligans renaste, vackraste lagspel. Spelarna älskar honom – han vågar vara lika hård mot Hall of Fame-spelaren Duncan som mot en oborstad rookie. Har tagit Spurs på en imponerande filosofisk resa från långsamt, inside-orienterat spel till den upptempo-basket laget spelar i dag.

Bonusplus: ++
Man kan alltid spekulera i huruvida långa uppehåll i slutspel är bra eller dåliga, men för firma Parker/Duncan/Ginobili – 3299 NBA-matcher sammanlagt – torde nio dagars vila göra gott. Spurs får också ett extra plus för att man har så många saker som är krångliga att hantera för Miami: storlek under korgen, en blixtrande snabb point guard och ett orubbligt lagkoncept.

***TOTALT***
Miami 28+
San Antonio 29+
Att tippa emot LeBron James i nuvarande form känns djupt obehagligt. Men får han den hjälp han behöver? Och orkar Miami hålla det knockout-tempo man gjorde i sista semifinalmatchen? San Antonio kommer extremt välförberedda till det som kan vara sista chansen för det här sammansvetsade gänget att vinna ännu en titel ihop. Hursomhelst: Räkna med en rysare.

Några tankar inför kvällens match:

• Men vadå, den här matchserien är väl redan över? Närå. Pittsburgh är för talangfullt för att vika ned sig i fyra raka. Vi spår att match fyra blir nyckelmatchen, då det avgörs om det blir 3-1 till Boston eller 2-2 i matcher.

• Penguins GM Ray Shero har – med all rätt – hyllats för sina smarta trejder. Men två andraval för Douglas Murray? Känns ju sådär.

• Det finns naturligtvis flera anledningar till att Bruins har 2-0 i matcher. Och vi kan snacka om Pittsburghs svaga insatser till korna går hem, men det är ju faktiskt Bostons försvarsspel som ligger till grund för segrarna.
Med det sagt, visst är det överraskande att Pittsburgh gått in i matchserien med helt fel fokus. Varför försöka buffla, tjafsa och tackla ikapp Boston? Makes no sense. Jag köper att det kan gå snett i match ett, då adrenalinet tar över och förståndet glöms kvar i omklädningsrummet. Men två matcher i rad? Sanslöst.

• Fleury eller Vokoun? Löjligt svår fråga. Det var ju inte så att Fleury glänste när han kom in i match två. Nästan att Bylsma borde gå till Crosby och fråga vem laget litar mest på.

• Så hur ska Penguins spela för att vinna i natt? Spela snålt som bara faan i första perioden, stick bara vid givna kontringslägen och gör allt för att hålla nollan halvvägs in i matchen. Nej, det är inte Pittsburghs spel, men jag tror inte laget är mentalt starkt nog att vända ett nytt underläge.
Håller Pittsburgh nollan så länge, kan det i stället bli Bruins som börjar uppträda frustrerat. Sedan är det bara hoppas på att Crosby eller Malkin avgör efter en individuell prestation.
Och ja, jag är medveten om att den här utläggningen kommer se idiotisk ut om Pittsburgh har 4-0 efter första perioden.

• En sak till: Crosby ska inte ens titta åt Charas håll. Cooke ska inte åka och leta efter tacklingar och han ska framför allt låtsas som om det regnar när Marchand börjar babbla.

• Nathan Horton blir UFA till sommaren och om Pittsburgh åker ut här lär man kasta dollares över forwarden.

• Jag hade velat vara i TD Garden i kväll.

/Stefan.

Miami Heat slog Indiana Pacers med 99–76 och är klart för NBA-final. Där väntar San Antonio Spurs. Här är några spridda reflektioner efter nattens kross:

• LeBron James spelade en mästerlig basketmatch. Istället för att känna sig stressad att göra för mycket själv – mot bakgrund av sina lagkamraters undermåliga prestationer de senaste matcherna – så agerade han spelmotor. Han litade på sina medspelare, och det var tydligt redan från start att Miami ville vinna en lagseger. Det gjorde de.

• För mig var matchens stora story dock Heats försvar. Som de kvävde Indiana! Som de vägrade alla deras intentioner och önskemål! Bara att se LeBron stänga ner Paul George var en uppvisning i sig.

• Men George kommer tillbaka, förstås. Pacers var aldrig nära i sjunde matchen, men vilken läropeng den här serien var för laget. Det blir mycket intressant att se dem bygga kring George och Roy Hibbert.

• Offensiva returer var en styrka för Pacers genom hela matchserien. Men inatt var rollerna ombytta, 15–8 till Heat.

• David West fyller 33 i augusti och är free agent. Han har betytt mycket för Indianas tuffa, orädda attityd. Vad som kommer hända med skadeförföljde Danny Granger, ett år och 14 miljoner dollar kvar på kontraktet, är också intressant.

• Så, vem vann courtside-fashion-matchen – Justin Bieber, Miguel Cabrera eller David Beckham?

• Tony Parker har, i mina ögon, varit slutspelets näst bäste spelare. Han kommer ge Miami ett helvete i finalen.

• Chris Boshs returtagning var ett stort problem tidigare i matchserien, men när det som bäst behövdes skärpte han sig. Åtta ribbor i första halvlek – efter att ha snittat 4,4 i de åtta föregående matcherna. Men hans offensiva spel är fortfarande bekymmersamt. Uppenbarligen bär han på mycket frustration också. Han vrålade ut ”Fuck them! Fuck them! Fuck them motherfuckers!” … efter att ha satt ett hoppskott i första halvlek. Totalt sköt han 3/13.

• Dwyane Wade såg mer ut som Dwyane Wade i match sju. Kan han hålla den nivån i finalserien?

• Den första finalmatchen spelas natten mot fredag, 03.00 svensk tid (japp, nu blir det till att kliva upp tidigt/vara vaken sent). Finalserien spelas enligt formatet 2–3–2. De två första matcherna i Miami, sedan tre i San Antonio, och de sista två i Miami. Om det blir sju matcher, alltså. Vilket jag idag både hoppas och tror.

• Vi avslutar väl med en liten tipstävling. Vem vinner, med hur många matcher, och vem blir MVP i finalserien?

– Grant Hill lägger av!, utbrast jag inatt på Sportbladets redaktion.
– Jaha. Ja… Han blev inte den nya Jordan då alltså. Det tog sig aldrig, konstaterade nattchef Ihse skämtsamt.
En gång i tiden var jämförelsen inte alls så lustig. Den var tvärtom ganska vanlig. Gamla Lakers-coachen Del Harris förutspådde Hill i Hall of Fame – innan den elegante forwarden ens spelat en minut i NBA. Och några av er har säkert kvar den här tidningen i en kartong nånstans:

Sina sex första säsonger med Detroit Pistons levde Grant Hill upp till hajpen: 21,6 poäng, 7,9 returer och 6,3 assist per match med 48-procentigt skytte.

Sedan kom skadehelvetet. Allt började 1999/00, det som blev Hills sista säsong i Detroit. Han spelade med utgående kontrakt och mediefokuset var enormt. Framemot vårkanten, när Pistons jagade slutspel, började foten strula. Han fick behandling och körde på trots svåra smärtor.

”As we got closer to the end of the season, my ankle was really getting worse. I was missing practice. To the point where we had a nationally televised game against Philadelphia and I just pulled myself. My ankle was just killing me. We get back, we get an MRI. They say it’s a bone bruise”, berättade Hill i en Jason Whitlock-podcast för ett par år sedan.

Klubben gav honom ännu mer smärtstillande och lät honom fortsätta spela – ett beslut som med facit i hand blev ödesdigert. I andra slutspelsmatchen mot Miami brast allt.

”When we got back, we found out it was broken. I had been told everything was fine. I even found out that certain team doctors were questioning whether I was really hurt, thinking I was soft or whatever. This was after I had pulled myself from Game 2 against the Heat. At that time, when I found out I had broken my ankle, as crazy as this sounds, I was relieved. I finally had some confirmation, I finally had proof that I’m really not making it up.”

Hill har hävdat att Pistons misskötte hans skada, och att han indirekt straffades för att han efterträdde Isiah Thomas som klubbens stora stjärna.

”He grew up in Chicago. He was tough. He played hurt. He had that great game against the Lakers in the Finals (on a twisted ankle). He was the face of the franchise and I’m sort of the exact opposite. I’m sure there were Isiah supporters within the organization. Who knows? I can only speculate. But it was like no matter what I did, it wasn’t as good as Isiah.”

Fotproblemen fortsatte i flera år och saboterade stora delar av Hills karriär. I Orlando missade han hisnande 292 matcher på sex säsonger.
Väl på planen bidrog han alltid på en hög nivå – även långt upp i 30-årsåldern – inte minst som en förstklassig försvarsspelare.

Visst, storyn om Grant Hill kommer alltid vara en ”what if?”-story. Men det är också en inspirerande historia om att kriga sig tillbaka och vägra ge upp. 19 säsonger, han lägger av som 40-åring…det är kärlek till sporten, det.

Om du tvivlar på vilken ikon han var på 90-talet? Ta en titt på vad dagens NBA-stjärnor skriver om sin gamla hjälte:

***

Till sist är vi tacksamma för att det blir en sjunde match mellan Miami och Indiana. Den matchserien har varit grym. Missa måndagens batalj på egen risk – den kan bli en klassiker.

Glöm returtagning, glöm trepoängsskytte, glöm Udonis Haslems produktion, glöm Birdmans attityd, glöm rim protection som det varit så mycket snack om, glöm Wade och hans knä, glöm mesige Chris Bosh, glöm kampen mot Roy Hibbert, glöm guardmatchen, glöm den ständiga tuppfäktningen – och glöm coachningen.

Miami Heat leder semifinalserien mot Indiana Pacers av en enda anledning.

LeBron Raymone James.

Hans slutliga statistikrad – 30 poäng på 50-procentigt skytte, 8 returer, 6 assist, 2 steals, 1 block och 3 turnovers – är inte grejen. Sådär producerar han hela tiden. Men den tredje quartern…herrejävlar. Det var bland det häftigaste jag sett.

Det började med ett tal till lagkamraterna som var så argt och svordomsfyllt att TNT fick blurra 28-åringens mun i den ljudlösa videon. Han hade bestämt sig – en förlust var inte bara oacceptabel, den var omöjlig. Miami vände underläge 40–46 till ledning med 70–57 under tolv dominanta LeBron-minuter. Han låg bakom 25 av lagets 30 poäng i quartern, via egna poäng eller assist. Det var rycket som avgjorde matchen.

Jag var bara 13 år när Michael Jordan knuffade undan Bryon Russell och sköt hem sin sjätte ring. Jag kan läsa statistiken, höra vittnesmålen och se om de klassiska matcherna. Jag kan förstå Michael Jordans betydelse för basket och NBA. Men jag kan aldrig säga att jag upplevde hans resa mot legendstatus med egna ögon och känslor, i realtid och i en medveten ålder.

Det gör uppskattningen av LeBron James så mycket större. Visst har min generation förtrollats av Kobe Bryants dödsföraktande scoring, Shaquille O’Neals ångvältsbasket och Tim Duncans intelligenta dominans. Men det känns som att LeBron är någonting annat. Inte större eller bättre nödvändigtvis – inte än, åtminstone – men någonting annat. Unik, kraftfull och med potentialen att faktiskt nå den där Greatest Player of All Time-statusen som allra oftast tillskrivs Michael Jordan.

Det är klart att vi ska fortsätta granska, diskutera och kritisera LeBron James. Den pressen slipper han inte undan. Men vi ska också njuta medan vi kan, av den här spelaren. Framtida basketälskare kommer sörja att de inte hade chansen.

Allroundfenomenet Paul George har varit basketnördarnas och fantasylirarnas älskling i ett par år nu. Den gångna grundserien gjorde han sig ett namn hos den breda massan, med sitt första allstar-framträdande och utmärkelsen som NBA:s mest förbättrade spelare.

Men fullödig superstjärnestatus? Det är 23-åringen på väg mot först nu, i semifinalserien mot Miami Heat. När vi ser tillbaka på hans karriär om 20 år kommer vi minnas den här sekvensen – Paul Georges sjuka dunk, LeBrons buzzerbeater-trea, det efterföljande handslaget – som en milstolpe.

…och bara för att vi kan, här är monsterdunken på Birdman i några vinklar till:

Ja, visst är det en knasig bild. Om man inte hade sett matchen med egna ögon hade man aldrig trott att det här var…
…en matchavgörande layup.
…efter ett inkast med 2,2 sekunder på skottklockan.
…i en förlängning i en FREAKING CONFERENCE FINALS-MATCH.

LeBron James är fantastisk, och han har verkligen skämt bort oss när en tripledouble och buzzerbeater inte väcker större beundran, men bilden ljuger ju inte: Han fick sina sista två poäng alldeles för billigt. Orörd, ostörd och ofoulad la han i bollen. Miami Heat 103, Indiana Pacers 102.

Sedan onsdagnattens drama har basketvärlden diskuterat samma sak: Varför i hela friden finns inte Roy Hibbert med i bilden här ovan? Indianas centerbjässe – 218 centimeter, 127 kilo – har till uppgift att skydda korgen i försvaret. Men under matchens sista spelsekvens satt han på bänken. Precis som han hade gjort med tio sekunder kvar, när LeBron drajvade i 101–99.

Anledningen var att Pacers coach Frank Vogel fruktade att den mindre och kvickare Chris Bosh kunde kliva ut och få ett fritt skott mot Hibbert. Priset han fick betala blev istället att LeBron James fick öppen gata till korgen efter att ha slagit George Hill respektive Paul George från dribbling.

Så här tyckte de inblandade, och omvärlden, om det kontroversiella coachbeslutet:

”I didn’t say anything, and I wish I did. From now on, I need to speak up”
– Roy Hibbert pratar med Yahoo om petningen, och tänker i framtiden kräva sin plats på planen

”I love this team. N I love this coach. Period. #GoPacers #turntup”
– Hibbert på Twitter

”I’m 100 percent sure he would’ve been there”
– Paul George, Indianas 23-årige stjärna som var sekunder från att bli hjälte, tror att Hibbert hade utmanat LeBrons skott

”Why take Hibbert out? Why take Hibbert out? Why take Hibbert out? Why take Hibbert out? Why take Hibbert out? Why take Hibbert out?”
– ESPN-profilen Bill Simmons på Twitter

”I don’t understand why Vogel took Hibbert out. LeBron’s eyes lit up. When Roy Hibbert went to the bench there’s nobody to protect the rim”
– TNT:s expertkommentator Steve Kerr efter 101–99

”You gotta have Roy Hibbert in the game”
– Kerr fick medhåll av sin kollega, Pacers-legendaren Reggie Miller, om LeBrons två layups i slutet

”The Pacers players restrained themselves somewhat from questioning their coach, but they just couldn’t help it. In the corners of the locker room, you could hear about the ’Melo play,’ a reference to Hibbert’s devastating fourth-quarter rejection of Carmelo Anthony in the closeout game of the Pacers’ series with the New York Knicks.”
– ESPN:s stjärnreporter Brian Windhorst inifrån omklädningsrummet

”I would of kept Roy Hibbert in the game BOTH TIMES….”
– Boston-rookien Jared Sullinger på Twitter

”Frank Vogel is a terrific coach. He’s taking way too much heat today (no pun intended). I would’ve had Roy in,but Vogel rationale was sound. Remember, the Pacers were 17-27 when he took over for Jim O’Brien. Vogel’s turned them into contenders”
– ESPN:s Chris Broussard försvarar beslutet på Twitter

”Roy Hibbert erases those bad defensive possessions bc he clogs the middle & challenges people at the rim. Would of made a difference.”
– Gamla Duke- och Bulls-spelaren Jay Williams twittrade också

”A lay up for game????????? Got to have big fella in there with 2.2 seconds left. ”Shot blocking”! got to love the NBA playoffs because its filled with excitement!”
– Jermaine O’Neal, Phoenix Suns-centern som en gång var en storstjärna i Indiana

”By the time this series is over, we’ll see the Pacers put themselves in the very same situation again, and we’ll see the Heat find different ways to beat them”
– Ken Berger, krönikör på CBS, ville inte leta syndabockar

Och Frank Vogel själv? Well, efter matchen förklarade/försvarade han sitt resonemang, men var samtidigt öppen och ärlig:
– I would say we would probably have him in next time.
På onsdagens träning berättade den 39-årige coachen också att han kan tänka sig att spela zonförsvar för att få in Hibbert på planen i framtiden, men att det i dagsläget inte finns intränat i Pacers repertoar.

Match två mellan Miami och Indiana spelas 02.30 natten mot lördag svensk tid. Du kan se den på TV10 eller via NBA:s league pass.