Onsdag innebär spelledigt för Celtics och Lakers. Om det innebär ledigt även för USA-bloggen? No way. 
Självklart tog vi oss till TD Garden för att se stjärnorna ”träna” och prata med media. 
Så här såg det ut: 

NBA-finalerna bjuder nästan på samma mediala cirkus som All Star-matchen. Här det dock inte lika fritt fram för journalisterna att snacka med stjärnorna. Nu anordnas små mini-presskonferenser med vissa av spelarna. Varken Kobe Bryant eller Derek Fisher snackade till exempel med pressen idag. 

Ron Artest snackade dock. 
Och hade den här – ungefärliga – konversationen med en reporter.
Reporter: Vad säger du om din offensiv? 
Artest: Vad om den?
Reporter: Skulle du inte vilja bidra mer offensivt?
Artest: Hur mycket vill du att jag ska bidra?
Reporter: Eh…jag vet inte. Kanske lite fler poäng än senast?
Artest: Säg hur många. 
Reporter: Nä, jag vet inte. 
Artest: Jo, säg hur många poäng jag ska göra i nästa match, så gör jag det. 
Reporter: Okej…..18 poäng?Artest: 18 poäng. Okej. Jag gör 18 poäng. 

Sasha Vujacic var på plats. Men ingen ville prata med stackars Sasha. 

Kan jag behålla den här platsen till matchen i morgon?

”Så, Ray, satt några trepoängare lately?” 

Rajon Rooooondo. Inte den mest pratsamma snubben, direkt. Två korta meningar på varje fråga, det var allt som Celticstjärnan orkade bjuda på. 

Fina bilder, right?
Nu ska USA-bloggen köpa biljetter till Buffalo Tom på fredag och så småningom bänka sig på Beantown Pub för att se NHL-finalen. Sam Adams ligger begravd en sådär 30 meter från Beantown Pub. Därför är det väl nästan ofint att inte beställa in en Boston Lager, va?  

/Stefan. 

Sportbladet i dag.

Gårdagskvällens stora mysterium på redaktionen:
Vad i hela friden gör Dirk Nowitzki på Örjans vall i Halmstad? På en fotbollsmatch mellan Sverige och Makedonien i kvalet till U21-EM?

Svaret hittar du förstås i tidningen (köp den!) eller i andra hand här.

/Wikdahl

Jag hade nästan glömt bort hur mycket jag avskyr Tony Kornheiser.
Tur att Aaron Rodgers kan påminna mig.

Green Bays magnifika quarterback har gjort en intervju med ESPN Radio i Milwaukee. Eller intervju… det kan väl mest beskrivas som ett lustmord på ESPN-personligheten Kornheiser.
– Han är fruktansvärd… Jag tycker inte att han är rolig. Jag tycker inte att han är kunnig. Jag tror inte att han vet, egentligen, nånting alls om sport, säger Rodgers.

Kornheiser, 61, är journalist och har ingen bakgrund inom idrotten. Under 2006 till 2008 var han bisittare på Monday Night Football. Det var då, vid ett möte inför en av de tv-sända matcherna, han och Rodgers möttes för första gången. Och Kornheiser lyckades aldrig radera ut det dåliga första intrycket.

– Han gjorde absolut ingen research alls. Vi satt i de där mötena och han bidrog absolut ingenting till diskussionerna. Han ställde en massa frågor som inte hade någon bäring alls på sporten eller det du gör, minns Rodgers.

(Får vi gissa så handlade flera av de där frågorna om en viss tidigare quarterback i Green Bay Packers.)

Rodgers kommentarer bekräftar alla de saker jag alltid sa om Kornheiser när han förpestade Monday Night Football-sändningarna. Låg kunskap om sporten; inget intresse för det som sker på planen; en påträngande ivrighet att propsa för sina (ofta krystade) storylines.
Skitsamma – ni som såg eländet, ni minns.
Kornheiser är helt okej som random åsiktsrabblare i Pardon The Interruption (som ju även kan ses i svensksända kanalen ESPN America), men jag hoppas att han aldrig någonsin får komma i närheten av en direktsänd match igen.

För er som vill höra Aaron Rodgers-intervjun går den att ladda ner i MP3-form här.
Det finns en del intressanta saker där. Bland annat listar han sina topp 5 quarterbacks: Tom Brady (”the best by far”), Peyton Manning, Philip Rivers, Drew Brees och Tony Romo.
Och precis som alla andra har han åsikt om LeBron James:
– Han borde gå till Los Angeles Clippers, säger Rodgers.

/Petter.

SLUT: 91–84.
Och det får bli en kort sammanfattning, innan batteriet klappar ihop. Det här blev ju en…underlig match. Bara en sån sak att Ray Allen gick 0-13!? Okej att du eller jag skulle göra det, men vi satte ju inte åtta trepoängare för bara någon dag sedan. Sjukt, så sjukt. 
Men visst var Lakers bättre. När det verkligen gällde hade de regerande mästarna TVÅ spelare som klev fram, i Kobe Bryant och framför allt Derek Fisher. Boston? Inte en själ. Fast det saknades ju inte chanser. Allen hade en rätt öppen trea när det fortfarande var match. Big Baby drällde bort bollen när Boston hade kunnat kvittera.  
Så är det kört nu?
Enligt statistiken har ju segraren av match tre – i en serie som står 1–1 – vunnit titeln, tio gånger av tio. Men nä, inte känns det som om den här serien är över redan. 

• DÄR avgjordes matchen. Ray Allen missar ytterligare en trea (Allens rad 0-13 FG, 0-8 3P) och Derek Fisher lyckas få i bollen trots att han blir foulad av tre spelare samtidigt. 87–80. 48 sekunder kvar. Och game over, så klart. 

• Ojoj. Lakers boll, blir det till slut. Avgjordes matchen där? Eller kanske inte: i nästa spel är det Lakers tur att ge över bollen. 1.10 kvar. 84–80 till Lakers.

• Wow, vilken avslutning vi får. Gasol ligger nästan ner när han lyckas hålla bollen i spel. Sedan gör han själv två väldigt viktiga poäng. Under den efterföljande timeouten går Bryant och skakar på huvudet åt domarna. Kanske läge att koncentrera sig på något annat, no? 82–78, med 2.17 kvar. 

• Big Baby slarvar å det väldigaste när Celtics kan gå ikapp och ger bort bollen. Fisher hystar i två snabba poäng. 

• KG kan ju inte sätta allt och därför har Lakers nu 74–70 med 5.40 kvar. Nämnvärt: Pierce har fem fouls, Fisher och Rondo fyra. Just Fisher har klivit fram i sista quartern…och där kom två poäng till. 

• Mer jubel: Tom Brady! I en….ful jävla frisyr, rent ut sagt. 

• Roooondo! 68–67. (Förresten ska jag passa på att be om ursäkt till er Lakersfans. Jag håller ju på Boston. Det är liksom ingen idé att försöka låtsas om något annat. Jag lovar att inte bli någon hejaklacksledare för Celtics, men ibland kan jag bara inte hålla mig. Alright?)

• Plötsligt får Rasheed fart på benen. Tråkigt nog är det hans sätt att protestera efter en foul. Men, ah, vem bryr sig? Nu är det ju match! 68–65 till Lakers. 

• Bara sex poängs försprång nu….67–61 inför sista quartern. Det sista lilla Celticsrycket fick också ordentlig fart på publiken. Det har nästan varit lite avslaget sedan Celtics kastade bort sin fina inledning. Nu lyfte taket ordentligt när Tony (ja, inte fan var det Ray) Allen la in sista reduceringen.  

• Just när man sitter och tänker ”har inte Kobe varit rätt blek i kväll”, så kliver han fram och gör fyra snabba, viktiga poäng. 62–54 nu, med 3.04 kvar att spela. Apropå bleka. Visst är det väldigt många som underpresterat i den här matchen? KG, Odom och i viss mån Bryant är väl de enda som spelar på topp?

• Många kändisar på läktaren. Störst jubel? Det kommer när Kevin McHale zoomas in. Det du, Niva. 

• Det är inte bara Allen som gör lite poäng. Ron Artest har två poäng hittills. Något annat var väl inte att vänta, i och för sig. Artest fick sig en redig utskällning av Phil Jackson efter att ha skjutit så illa i match två. Karln vågar väl inte misslyckas igen. 

• Det är så mycket mediafolk uppe i pressboxen (som väl inte är en box direkt, det finns platser runt hela översta våningen) att den berömda konditorivagnen aldrig åker fram. Det tycker USA-bloggen är SKANDAL. I want my chokladtårta. 

• Svag inledning av Lakers och Celtics kryper i alla fall lite närmare. Båda lagen missar ju mängder av lägen, även om Allen nu i alla fall gjort en poäng…

• Halvtid: 52–40 till Lakers. Det är nästan en smickrande siffra för Boston, vars offensiv har haft stora problem. Vi har snackat om Pierce tidigare. Men hellooo, Ray Allen? 0 av 5 på FG och 0 av 3 på treorna. Och det är alltså samma snubbe som totaldominerade i match två. Underligt, mycket underligt. 

• Kobe har 16 poäng och visade klassen med ett grymt spel i slutsekunderna. Han kastade sig ut över linjen, höll bollen vid liv, spelade fram Bynum som la in två poäng och blev foulad. Men annars har det väl inte varit direkt blixtar och dunder från Bryants sida?

• …och då sänker Pierce naturligtvis en trea.

• Inför kvällens match sa Celtics Paul Pierce att han ”inte hade några planer på att åka tillbaka till Los Angeles” för att fortsätta serien. Well, om ”The Truth” inte ska behöva packa resväskan igen, är det dags att börja leverera. Med 3.27 kvar att spela av andra quartern har Pierce noll poäng. 0 poäng. Zero. Zip. Nada. 

• Ojoj. 17 poängs ledning för Lakers, tidigt i den andra quartern. Vad är detta? Ska matchen ta slut så här snabbt?

• Snacket om att det där tidiga momentumet var så viktig, visade sig vara just snack. Celtics inledde ju grymt starkt (KG!), men tappade sedan både koncentration och disciplin. Det var rätt signifikativt att Odom la in två poäng med 00.7 sekunder kvar att spela, blev foulad och satte extrapoängen. 
26–17 till Lakers efter första quartern. Hur svarar Celtics på det? 

• Lakers har vaknat. Ledning 18–16 med 2.59 kvar. Och samtidigt har Boston redan börjat dra på sig en massa fouls. Perkins har två, Rondo likaså. Den sista på Rondo var ju inte direkt populär bland hemmafansen, om man säger så. 

• 12–5 och 7.41 kvar av första quartern när Lakers tar första timeouten. KG och Rondo ser stekheta ut, medan Ray Allen (stekhet i match två) börjat tveksamt. Lakers? Dags att vakna. 

• Kevin Garnett fick – med all rätta – massor av kritik efter förra matchen. Den här har ju börjat…bättre. Sex raka poäng och efter alley-oop:en får arenan tokspel. Fullständigt tokspel.

• Det är ju sällan man får rysningar av Phil Collins. Men som intro till lagens uppvärmning får man ju säga att ”In the air tonight” fungerar riktigt bra. Lagom till uppkast är det dock Dropkick Murphys ”Shippin up to Boston” som får TD Gardens väggar att skaka. Herrejäklar vilket ös. 

Låt partyt börja.
USA-bloggen är på plats i Boston för att följa match tre i NBA-finalen och det ska naturligtvis bli osannolikt kul. Nu ber vi bara en stilla bön om att uppkopplingen på läktaren fungerar lika bra som den i Gardens katakomber. I så fall blir det liveblogg, från och med matchstart (03.00). 

• Båda coacherna hade – precis som vanligt – en kvarts presskonferens innan matchen (känn på den, Hardy Nilsson). Doc Rivers och Phil Jackson var coola och roliga när det snackades om KG:s foulproblem, vikten av att få tidigt momentum i matchen och sexmiljonerserbjudandet till Tom Izzo. 

• 2–3–2-formatet diskuteras vilt. Nu snackas det om att formatet gynnar bortalaget – alltså laget som inte har match sju på hemmaplan – för mycket. 
Spelarna själva?
De talar om ”taking care of business”.
– That’s the schedule, I can’t control it, I can’t change it. Hopefully it works to our advantage, but we gotta take it one game at a time. Game 3 at our house, we gotta take care of business, säger Paul Pierce. 
– We’ve just got to go into Boston and win. It’s a series. You’re trying to stay even keel. You don’t get too high, don’t get too low after a win or a loss. You just go into the next one and take care of business, säger Kobe Bryant.  
USA-bloggen gillar formatet. Nu får vi ju tre matcher och en hel vecka i världens bästa Boston.  

• Under mitt år i Boston var TD Garden lite som ett andra hem; jag hittade lika bra här som i Templet. Men nu är jag helt vilse. För att få plats med den enorma mängden journalister har man byggt om mediaområdet fullständigt. Bara media dining är stort som en sjumannaplan. Men det är trångt. Om jag hamrar på tangentbordet lite yvigt är det risk att jag sätter en armbåge i ESPN:s och Los Angeles Times J.A. Adande. Ric Bucher är här också. Men var är Bill Simmonds?

• Ron Artest var usel i match två. Historiskt usel. Ultranördarna på Elias Sports Bureau har räknat ut att Artest var den första spelaren i en NBA-final på 41 år att bli utfoulad och skjuta mindre än tio procent. 

• När USA-bloggen tidigare har gästat TD Garden har vi fått en plats på läktaren bakom ena korgen. Men inte idag. Nu är det upp till pressboxen som gäller. Tänker vi klaga? Nä. 

• En grej till om 2-3-2-formatet. Sedan formatet introducerades 1985 har laget som vunnit match tre – när ställningen varit 1–1 i matcher – vunnit titeln, tio gånger av tio. 

• Det snackas – som kollega Wikdahl skriver om här nedan – inte bara om NBA-finalerna i USA. ESPN har, precis som alla andra här borta, gått bananas över Nationals Stephen Strasburg och hans major league-debut. ”The whole world is looking on”, sa en av alla dessa basebollanalytiker på ESPN…

• När USA-bloggen är på besök i Boston bor vi på Omni Parker Hotel. I morgon är det en stor konferens i Kennedy-salen. Vilka som ska konferera? FBI. 

/Stefan. 

Frälsaren Stephen Strasburg. Foto: AP

Det finns alltid anledningar att vara vaken efter midnatt, men få bättre än den här:
I natt gör Stephen Strasburg debut.

Stephen Strasburg är en 21-årig högerhänt pitcher. Han valdes etta i draften i fjol av Washington Nationals, hans fastball är 95-98 mph, han har en curveball som når 82–84 mph – och han har ordet ”Vinnare” tatuerat i pannan.
När han gör debut i natt kommer USA att stå stilla.
– Jag har aldrig sett någon som liknar Strasburg, säger förre major league-pitchern Curt Schilling – och menar att Strasburg – innan han ens spelat en enda match in the show – kan vara ligans bästa pitcher.
– Jason Marquis (pitcher i Washington) ringde mig i våras. Han sa: ”Minns du när jag åkte till St Louis? Jag sa till dig att Albert Pujols är den bästa hittern jag någonsin sett. Och kom ihåg, jag är från Staten Island, jag blir inte imponerad så lätt. Men jag aldrig sett en boll explodera ur en pitchers hand som den gör med den här grabben, berättar San Francisco Giants Mark DeRosa.

Washington Nationals ligger risigt till i tabellen och har svårt att locka folk till matcherna. Men inte i natt mot Pittsburgh Pirates. Naturligtvis är det utsålt och man kommer till och med att öppna grindarna en timme tidigare än normalt för att hantera trycket.
Det påstås vara den mest hypade debuten sedan man införde draften 1965. Nationals har delat ut 187 mediaackrediteringar. Det är nästan lika många som delas ut i World Series. Skillnaden är att World Series spelas mellan ligornas två bästa lag, Nationals och Pirates är ytterst mediokra. Journalister från alla hörn i landet är där.
– Har du någonsin sett något liknande? Jag har aldrig varit med om något sånt här. Det har ingen varit. Det finns inte tillräckligt många timmar på dygnet för att hantera alla mediaförfrågningar, säger Nationals president Stan Kasten.

Strasburg har dominerat farmarligorna med Harrisburg och Syracuse den här våren. Under en svit på 59 batters släppte han bara fyra hits. Enligt att kännare och förståsigpåare kommer han att vara tämligen opåverkad av allt hallabaloo. Strasburg har huvudet korrekt påskruvat. Han är ödmjuk, respektfull mot veteranerna och väl medveten om att han än så länge inte har kastat ut en enda slagman i MLB.
Då spelar det ingen roll att lagkamraten Nyjer Morgan kallat honom Jesus. Strasburg vet vad som är snack och hype och vad som är verklighet.
– Jag kommer inte ha några visdomsord till Stephen Strasburg. Jag kommer bara att fråga honom hur långt det var till hemmaplattan från pitcherplattan på Syracuse och han kommer att svara ”60 feet, 6 inches” och jag kommer att säga ”perfekt, för det är exakt så långt det här i the big leagues”, säger Washington Nationals manager Jim Riggleman.

01.05 smäller det i Nationals Park, Washington.
USA-bloggens tips: Succé. Även om det är obehagligt att bloggens egen Stefan Persson – som du naturligtvis följer live från NBA-finalen i Boston i natt – har honom i sitt lag i vår oerhört tuffa fantasyliga.

/Wikdahl

Sådär. 
Då har USA-bloggen landat i Boston och börjat nedräkningen inför kvällens match, den tredje NBA-finalen mellan Boston Celtics och Los Angeles Lakers.  
Om det är Celticsfeber i stan?
Jovars.  

(Helt plötsligt tar min iphone små, lågupplösta bilder. Det är därför ni får använda förstoringsglas för att se bilderna, sorry). 

USA-bloggen tänker liveblogga från Banknorth Garden i kväll, med start runt 02.45. Är ni vakna då, får ni gärna hänga med. 

/Stefan.