Det är ju tusan att man måste jobba också. På riktigt, menar jag. En viss hockeybilaga har gjort att det inte blivit lika många NHL-inlägg som jag hade önskat i den här bloggen.

Men utan den där hockeybilagan hade jag inte snubblat över det här fantastiska klippet. Ni känner väl till Eric Nystrom i Flames, va? Hårt arbetande forward, son till Bob. För två år sedan var Eric nere och harvade i Flames farmarlag. Under tiden där arrangerade Quad City en tröjauktion där alla intäkter gick till välgörenhet. Och Eric, ja, han bestämde sig helt enkelt för att ge tillställningen lite extra krydda.
Slap Shot-style.

/Stefan.

Slutspelslandskapet i NBA börjar ta form. Inatt blev det klart att regerande mästarna Los Angeles Lakers ställs mot Oklahoma City Thunder i första rundan.

Kobe Bryant mot Kevin Durant. Dåtid mot framtid, nutid mot nutid. Två fantastiska, eleganta spelare, där Kobe redan har uppnått så mycket i sin karriär medan Durant blott börjat upptäcka djupet av sin väldiga talang.

Det blir roliga dueller att bevittna, men spännande? Nja… Thunder blir kraftiga underdogs mot Lakers. Laget brände sista chansen att undvika detta mardrömsmöte när man förlorade mot Portland Trail Blazers inatt. Thunder ledde med åtta poäng i halvtid, men föll med 103–95 till slut i en match där Marcus Camby – av alla – smällde i 30 poäng.
Camby, som hade tagit 20 eller fler returer i sex matcher den här säsongen – men som hade toppat 20 poäng i en enda match…

Slutspelet i Western Conference känns, med undantag för Lakers–Thunder, väldigt öppet i år.
Nämnda Trail Blazers kämpar i motvind, förstås, med stjärnguarden Brandon Roy som ska försöka spela med ett trasigt knä. Frågan är om det går, och om det går – vilken nivå kan Roy prestera på?

Lite annat som fångade vår uppmärksamhet från nattens NBA:

• Atlanta Hawks slog Milwaukee Bucks (104–96) i vad som kan ha varit en förhandstitt på en slutspelsmatchup. Atlanta, detta drivna lag, har siktet inställt på tredjeplatsen i Eastern Conference. Belöningen är självklar: Att slippa LeBron James i andra rundan.

• Bucks har ägnat de senaste månaderna åt att skrälla, överraska och imponera. Men utan Andrew Bogut, den viktige centern som är skadad resten av säsongen, har laget ingenting att hämta i ett slutspel. (Och sedan är jag fortfarande en extrem Brandon Jennings-skeptiker).

• Chris Bosh-lösa Toronto Raptors har lite liv i sig än. Förnedrade i ödesmatchen mot Chicago i söndags, men snabb revansch inatt: 111–97 borta mot Detroit Pistons.

• Vi repeterar förutsättningarna: Toronto, 39 segrar och 42 förluster, behöver sluta med samma eller bättre facit som Chicago Bulls, 39 segrar och 41 förluster, för att ta den åttonde och sista slutspelsplatsen.
Torontos kvarvarande schema: New York Knicks hemma.
Chicagos kvarvarande schema: Boston Celtics hemma, Charlotte Bobcats borta.

• Floppvärvningen Charlie Villanueva hade garanterat en seger på Twitter, och redan där borde vi förstås ha sett varningsflaggorna för Detroit…

• Jonas Jerebko noterades för 17 minuter, 4 poäng, 2 returer och 2 steals.

• För att fortsätta på Pistons-spåret: Hur lyckas Ben Wallace hinna skrapa ihop minus 28 poäng i plus/minus-statistiken – i en 14-poängsförlust – när han bara spelar 19 minuter!?

• San Antonio Spurs har för elfte säsongen i rad nått 50 segrar. Klass.

/Petter.

Det händer saker i New York Jets.
Redan under säsongen fick hyllade rookien Mark Sanchez receivern Braylon Edwards som target. Nyligen fick han LaDainian Tomlinson att ge bollen till. Och nu hävdar källor till ESPN att Pittsburghs Super Bowl-MVP Santonio Holmes är klar för Jets.

Det verkar vara tämligen säkra källor. För så här twittrade överjävliga cornerbacken Darrelle Revis:
”Wow we got Holmes this is crazy”.

Jets har även tradeat för cornerbacken Antonio Cromartie och signat safetyn Brodney Pool och kickern Nick Folk.

UPPDATERING: Traden är bekräftad. Steelers fick ett draftval i femte rundan. Jets får dock klara sig utan Holmes de första fyra matcherna. Holmes stängdes i dag av för att ha brutit mot ligans substance abuse policy.

/Wikdahl

Det är tydligen sentimentala veckan här på USA-bloggen. Men det blir ju lätt så, när hjältar hyllas och avtackas i var och varannan match.
Keith Tkachuk sa adjö till NHL häromdagen och fick naturligtvis stående ovationer. Och i går natt var det Daniel Alfredssons tur att hyllas efter 1000 spelade NHL-matcher.

Det här är det bästa klippet jag hittat från Scotiabank Place.

Förresten, ni missar väl inte Flyers-Rangers ikväll? En klassisk do-or-die-uppgörelse om den sista slutspelsplatsen i Eastern. USA-bloggen lovar också att återkomma med ett fett paket inför stundande Stanley Cup.

/Stefan.

Ångestladdat för Torontos José Calderón och Reggie Evans. Foto: AP

Jag har en dejt ikväll.
En dejt med mitt NBA League Pass.

Grundserien spelas i 82 omgångar, men NBA är ändå inte ojämnare än att vi kan få en veritabel ödesmatch i den 79:e.
Studera tabellen i Eastern Conference.
Åtta, med 38 segrar och 41 förluster: Toronto Raptors.
Nia, med 38 segrar och 41 förluster: Chicago Bulls.

Vid midnatt svensk tid möts de.
Den sista biljetten till årets slutspel står mellan de här två lagen. Och även om varje vettig instinkt i mitt 25-åriga basketsinne skriker att båda lagen ändå åker direkt i ett slutspel, så måste jag älska det.
Så har det alltid varit.

Nog kan även jag glädjas åt en seriefinal eller en showdown mellan två giganter.
Men i det tysta bär jag på en pervers, mörk hemlighet: Jag har alltid njutit mer av streckmatcherna, bottenmötena, kniven-på-strupen-scenarion där en tjock ångestdimma hänger över arenan – och där skiljelinjen mellan framgång och fiasko är smärtsamt tydlig.
Kanske är det den medfödda losermentaliteten hos en Sundsvallare; kanske är det min inneboende sado-masochist; men vafan – ge mig en kvalmatch före en semifinal alla dagar i veckan!
Och ge mig för guds skull Raptors–Bulls före el Clásico…

Med detta bekänt, lite mer förutsättningar och noteringar inför kvällens drabbning:
• Torontos två sista matcher: Detroit borta, New York hemma.
• Chicagos två sista matcher: Boston hemma, Charlotte borta.
• Toronto har 2–0 på Chicago den här säsongen, vilket innebär att laget redan har säkrat fördel i inbördes möten. Samma record = Toronto slutar före Chicago.
• Pressen är alltså störst på Chicago, som vid förlust ikväll måste vinna sina två sista och hoppas att Toronto förlorar sina två sista.
• För Toronto vore en förlust inte riktigt lika ödesdiger. Då krävs att man vinner en match mer än Chicago i de två sista omgångarna.

Ändock – det lag som vill kontrollera sitt eget öde måste vinna ikväll. Don’t you just have to love it?

/Petter.

Bring your napkins, kids.

/Stefan.

Henrik Sedin är på väg att ta hem hela jäkla poängligan och Nicklas Bäckström närmar sig 100 pinnar.
Det är stort.
Oerhört stort.
Det här är också stort:

Alex Steen har inte gjort sig känd som en målmaskin (förra toppnoteringen: 18 kassar, säsongen 05/06) men nu toppar han alltså Blues interna skytteliga. Det finns flera anledningar till att det är en stor bedrift.
Som till exempel:

• Sex forwards i St. Louis har mer speltid än Alex Steens 16,11 minuter per match. Näst bästa målskytten (Andy McDonald) snittar nästan två minuter mer per match.

• Hur mycket snittar Henrik Sedin? 19,37 minuter. Nicklas Bäckström? 20,26.

• Om du ska göra mycket poäng hjälper det ju om du har vassa kedjekamrater. Under 48,5 procent av sin speltid lirar Nicklas Bäckström med en snubbe som heter Alexander Ovetjkin. Steen? Han får oftast (24,06 procent av tiden) spela i en kedja med Brandon Crombeen (15 poäng) och Jay McClement (28 poäng).

/Stefan.

Jag måste bara dela med mig av följande:
Texas Rangers placerar sin catcher Jarrod Saltalamacchia på skadelistan.
På hans plats i natt spelar Taylor Teagarden.

Saltalamacchia och Teagarden.
Obetalbart.

Jag har ingen vetenskaplig grund för det här påståendet – men verkar inte MLB ha ett överskott av coola namn? 

/Wikdahl

Kentucky gick 35–3 den här säsongen. Visst, det slutade surt med förlust mot West Virginia i Elite Eight men Kentucky lyste på basketkartan igen.
Nästa säsong?
Vi får se.
Fem spelare, inkluderat John Wall förstås, lämnar Kentucky i förtid för att satsa på NBA.

Skandal! Eller hur? Att lämna skolan innan man gått klart alla sina fyra år är huvudlöst. En utbildning är det viktigaste du bär med dig genom livet. Och du, kunskap är inte tungt att bära.
Men i alla fall.
John Wall (freshman), DeMarcus Cousins (freshman), Eric Bledsoe (freshman), Daniel Orton (freshman) och Patrick Patterson (junior) lämnar Kentucky, sina utbildningar, och går pro.
Alla fem har deklarerat att de är med i NBA-draften i sommar.

Det här kommer inte som en total chock.
Guarden John Wall är ett troligt förstaval och forwarden DeMarcus Cousins lär gå topp fem. Bledsoe och Orton skulle kanske behöva ett år till i college.
– Jag är inte samma spelare som jag var när jag kom till Kentucky. Jag tror att jag är redo för nästa utmaning, precis som Derrick Rose och Tyreke Evans var de två senaste säsongerna under coach ”Cal”, säger Wall.
Coach Cal är John Calipari, som de två senaste säsongerna guidade Rose och Evans i Memphis. Nu leder han Kentucky.
– Det är extremt ovanligt att fyra freshmen i samma lag har den här möjligheten men det är mitt jobb som coach att förbereda de här unga männen för såna möjligheter, säger Calipari.

Fler som säger hejdå till skolan och klär upp sig för NBA-draften i sommar är Ohio States superguard Evan Turner (junior), Kansas Xavier Henry (freshman), lagkamraten Cole Aldrich (junior) och Cincinattis Lance Stephenson (freshman).
– Det är det tuffaste beslut jag någonsin har tagit. Men jag blev välsignad med det här beslutet och jag har en fantastisk chans. Jag vänder blad och går vidare till nästa fas i mitt liv, säger en gråtfärdig Turner.

/Wikdahl

Gammal är äldst. Och störst. Och etta på listan.
Don Nelson har fler vinster än någon annan NBA-coach genom tiderna.
– It’s just such a neat feeling, säger Nelson.

Det ska sägas direkt, Don Nelson, The Mad Scientist, hör inte till mina favoriter. Ibland känns det som att han medvetet coachar tvärtom mot vad han borde göra. Som George Costanza i det där Seinfeld-avsnittet när han hela tiden gör motsatsen till vad han vanligtvis gör. 
Då lossnar allt för George. 
För herr Nelson har det inte alls lossnat den här säsongen.
Hans Golden State Warriors har vunnit 24 matcher och förlorat 54. Men 24 segrar räckte för att nå en vansinnigt vacker milstolpe. Don Nelson vann i natt sin 1 333:e match som NBA-coach.
Han passerade därmed Lenny Wilkens på listan över ligans meste segrare.

Spelarna i Golden State hade kallat det här, att göra Nelson historisk, för deras mästerskap. Och Nelson firades därefter.
– Vi hade inga champagneflaskor så vi tog lite Sprite och lite Mountain Dew och vatten och sprutade över honom, säger Anthony Tolliver, en i den lyckade armé av D-League-spelare som Nelson plockat upp på grund av de många skadorna i truppen.

En liten törn i Nelsons sida är det faktum att han är den enda coachen som nått
1 000 segrar som inte är invald i Hall Of Fame.
– Om jag inte kom in när jag hade hur många segrar det nu var när säsongen började, men sen kom in för att jag fick 1 333, shame on them. Några få matcher ska inte göra skillnad, sa Nelson tidigare i veckan.
Don Nelson har aldrig vunnit titeln som coach och lär aldrig göra det. Däremot vann han fem gånger som spelare.
Och oavsett vad jag skrev i början där, om att han inte är en personlig favorit, så är han naturligtvis en stor, stor coach och USA-bloggen lyfter på den imaginära hatten.
Grattis, herr Nelson. 

/Wikdahl