Sådär. 14:e och sista delen i USA-bloggens serie med NHL:s mest hatade spelare. Hoppas att ni har gillat läsningen.

VANCOUVER: Mark Messier

När Mark Messier 1997 värvades till Vancouver gav det de hårt prövade Canucksfansen hopp om den efterlängtade Stanley Cup-titeln.
Messier var ju den perfekta lagkaptenen och en vinnarskalle utan dess like. Han kom till Vancouver med inte mindre än sex Stanley Cup-ringar på fingrarna. Men Messiers tid med Canucks blev en enda lång mardröm, både för stjärnan själv och för fansen.

Första säsongen blev hans poängmässigt sämsta någonsin i NHL. Trots det valde Canucks att byta bort ikonen Trevor Linden och ge lagkaptensuppdraget till ”Mess”.
(EDIT: Linden återvände sedan till Vancouver. Och det här klippet säger lite om hur stor han var i Vancouver – och resten av ligan. Calgaryspelarna återvänder från omklädningsrummet för att säga hejdå till Linden efter hans sista NHL-match i karriären).
Nästa säsong blev om möjligt ännu sämre. Och när Messier begärde att få använda nummer 11 – en tröja som Canucks hade tagit ett inofficiellt beslut på att aldrig använda, som en hyllning till bortgångne Wayne Maki – hade de flesta fansen fått nog.
(EDIT: Och Maki verkade ju vara en schysst snubbe…)
På våren 2000 tog Vancouvers klubbledning beslutet att skicka tillbaka Messier till New York Rangers. Ett beslut som kom tre år för sent, enligt de flesta fansen.

WASHINGTON: Jaromir Jagr

När Ted Leonsis köpte Washington Capitals, tänkte att han att det kunde vara trevligt att ge fansen en present.
Han gav dem Jaromir Jagr.
Tjecken hade gjort 121 poäng säsongen innan och skulle nu göra Capitals till ett riktigt topplag. För besväret skrev Jagr på ett kontrakt värt 77 miljoner dollar över sju år, det största kontraktet i NHL:s historia.

Det stod dock snabbt klart att superstjärnan vantrivdes i sin nya klubb. Washington missade slutspelet 2001/02 och Jagr skrapade ”bara” ihop 79 poäng.
Säsongen därpå blev det förvisso Stanley Cup, men Caps försvann direkt i den första rundan. När Jagr återvände för en tredje säsong i huvudstaden, uppträdde han så nonchalant och såg så ointresserad ut att klubben inte kunde göra något annat än att byta bort honom.
Ny klubb blev New York Rangers – även om Capitals fortfarande betalade nästan hälften av Jagrs
lön – där stjärnan plötsligt hittade formen igen.

/Stefan.

Det gäller att kliva fram vid rätt tillfälle.
Manu Ginobili vet.
Hans hysteriska formtopp har nu betalat sig: San Antonio Spurs ger honom en treårig kontraktsförlängning värd 38,9 miljoner dollar, rapporterar ESPN.

Ginobili har, vid 32 års ålder, spelat karriärens kanske bästa basket de senaste veckorna. I mars gjorde han 22,1 poäng, 5,8 assist och 3,8 returer per match. På tre matcher i april är snittet 30–5–4.
Argentinaren har steppat upp rejält med Tony Parker på skadelistan, och har sett ut som den lika orädde som svårförsvarade Manu som vunnit stora titlar över hela världen (tre NBA-mästerskap, ett OS-guld och en Euroleague-titel, bland annat).

Ginobili får en maxlön under de tre kommande säsongerna, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att Spurs-ledningen brukar vara tämligen restriktiv (och smart) när den skriver sina kontrakt.
Ginobilis underskrift innebär också att vi kan stryka ytterligare ett stort namn från listan över sommarens free agents – nyligen skrev ju Kobe Bryant på en förlängning med Los Angeles Lakers.

/Petter.

TAMPA BAY: Alexander Ovetjkin

I NFL har firandet av en touchdown blivit skön konst. I NHL-hockeyn kan spelarna knappt sträcka upp ena näven utan att det ska bli snack om ”överdrivet firande”.
Alex Ovetjkin gillar dock som bekant att tänja på gränserna. Hans studsa-in-i-plexit-firande är ju numera helt accepterat. Däremot kanske han gick lite över gränsen i Tampa Bay förra säsongen.
Lightnings fans uppskattade definitivt inte jag-bränner-mig-på-fingrarna-för-att-min-klubba-ärså-
het-målgest som ”Ovie” visade upp efter ännu ett mål på divisionsrivalen.
EDIT: Den här typen av tacklingar har inte gjort honom populärare i Tampa.

TORONTO: Daniel Alfredsson

Om Colorado–Detroit var 1990-talets hetaste rivalitet, så var Toronto–Ottawa det tidiga 2000-talets mest omtalade hatmöte. ”Battle of Ontario” blev inte mindre kittlande av att två av huvudrollerna spelades av lagens svenska kaptener: Mats Sundin i Maple Leafs och Daniel Alfredsson i Senators.

”Alfie” var till exempel inblandad i en av incidenterna som lade grunden till rivaliteten. I slutspelet 2002 satte han in en tackling i ryggen på Darcy Tucker, snodde pucken och sköt hem segern till Ottawa. Tränaren Pat Quinn var inte den enda med Torontosympatier som tyckte att hans lag blivit bortdömt.
– Daniel Alfredssons tackling på Darcy Tucker var vårdslös, ful och det borde ha blivit utvisning. Om det hade varit Tucker som tacklat in Alfredsson i sargen, hade det blivit utvisning, förklarade Quinn.
Som tuggade lite tuggummi och fortsatte:
– Domarna i fråga är antingen inkompetenta, har något mot Tucker eller i stort behov av ögonoperation. De där två domarna borde stängas av resten av säsongen och skickas tillbaka till domarskolan.
EDIT: Alfredsson har också tagit emot en och annan tackling från Torontospelare.

Så upprörd var alltså Quinn över tacklingen på Darcy Tucker. Varken han eller fansen blev knappast gladare när Alfredsson i en grundseriematch satte in en tackling på självaste Mats Sundin.
– Han siktade in sig på Mats knä. Han borde bli avstängd på livstid, sa Quinn.
Trots de två smällarna var det en helt annan händelse som fick Daniel Alfredsson att bli riktigt, riktigt illa omtyckt i Air Canada Center.
I en match borta mot Nashville 2004 gick Mats Sundins klubba sönder och utan att tänka sig för, kastade han upp ena delen på läktaren.
– Jag fick hjärnsläpp. Det finns ingen ursäkt för en sådan grej. Jag kan lova att det aldrig kommer hända igen och jag är glad att ingen blev skadad, sa Sundin.

Torontos lagkapten blev dock avstängd nästa match: hemma mot Ottawa Senators. Den här gången var det Alfredssons klubba som gick sönder och i ett försök att skoja till det lite, låtsades ”Alfie” kasta upp ena halvan på läktaren. Som Sundin gjorde.
Om skämtet gick hem? Inte direkt.
– Gör du något sådant får du vara beredd att betala för det senare, sa mysfarbror Pat Quinn.

/Stefan.

Det har surrats om hans storhet ett bra tag.
När Atlanta Braves rookie Jason Heyward äntligen klev upp till plattan i The Show så var det slut på snacket.
Heyward var bara verkstad, om du förstår vad jag menar.

Två strikes, tredje pitchen… Hejdå!
Carlos Zambranos fastball var inte snabb nog. 
Inte för Jason Heyward, inte för 19-åringen som redan jämförts med Hank Aaron.
Heywards home run i hans första at bat var inte på något sätt unik (104 spelare har gjort samma sak) men den betydde massor för Braves, för fansen – och för de experter som redan sagt att han är klar för basebollens hall of fame i Cooperstown.
– I had a blast, sa Heyward efter debuten mot Chicago Cubs.
Blast, jojo…

Men nu är frågan förstås: kan han göra om det? Allt talar naturligtvis för att han gör det. Allt talar för att han slår så många home runs att det är löjligt. Men va fan, allt har alltid talat för att vad som helst kan hända också. Eller inte hända.
Faktum är, att av de 104 som gått långt på sin första at bat så är det faktiskt 21 stycken som aldrig gjort om det. Det inkluderar Heyward och fyra spelare till som fortfarande är aktiva. Men 16 spelare som slog en home run på första försöket gjorde alltså aldrig om det i sina karriärer.
Så, Jason, det var inte i premiären du hade press på dig. 
Det är i natt. 
Braves möter Chicago Cubs 01.10.

För övrigt så draftade jag Heyward (alldeles för tidigt) i vår fantasyliga. Det var svårt att stå emot när man läste hyllningarna.
Kolla dom här:

– Hans talang är speciell. Jag har aldrig sett en grabb så här bra. Han har saker som jag aldrig har sett i en 19- eller 20-årig kille.
/Brian McCann, catcher i Braves.

– Hans Aaron är den bästa spelaren jag någonsin har sett, så det kanske inte är rättvist av mig att säga men… Det kanske visar sig vara sant. Så mycket talang har han. Och jag skulle inte säga det om han inte hade alla de där andra egenskaperna. Han är smart, han kommer bra överens med lagkamraterna, han tar instruktioner bra.
/Bobby Dews, coach i Braves, jämför Heyward med självaste Aaron.

– Vi letar alltid efter svagheter som vi kan jobba med. Men helt ärligt, jag spenderade två månader med att leta efter saker vi kunde jobba med och det låter galet – men jag kunde inte hitta några.
/Mississippi Braves manager Phillip Wellmen.

/Wikdahl

Hellohey. USA-bloggens lilla serie fortsätter. Ni hittar de tidigare delarna om ni letar bakåt i bloggen.

PITTSBURGH: Adam Graves

Pratar vi nutid är förmodligen Washingtons Alex Ovetjkin spelaren som rör upp mest känslor i Mellon Arena. Men vi väljer att backa bandet, till tidigt 90-tal, för att påminna Penguins fans om en spelare som förtjänade buropen betydligt mer än den målfarlige ryssen.

1992 möttes Pittsburgh och New York Rangers i en upphaussad kvartsfinalserie. Inför den andra matchen tvingades Rangers stora stjärna och lagkapten Mark Messier vila på grund av skada.
Om det var hans uppsåt eller inte går att diskutera, men av tv-bilderna ser det ut som att Rangers Adam Graves fick för sig att jämna ut oddsen en aning (cirka 40 sekunder in i klippet). Tidigt i matchen greppade han klubban som om det vore ett basebollträ och slashade Mario Lemieux rätt över handen.

Graves fick först bara två minuters utvisning, men ligan granskade händelsen i efterhand och stängde av forwarden i tre matcher.
Lemieux bröt handen och missade fem matcher, men Penguins lyckades ändå slå ut Rangers. Med Lemieux tillbaka i laget vann Pittsburgh sedan åtta raka matcher och tog hem Stanley Cup.

SAN JOSÉ: Corey Perry

Det är kanske inte NHL:s mest klassiska rivalitet, men ”Battle of California” håller på att utvecklas till ett möte fullt av hat och heta dueller.
Under den förra säsongen brakade till exempel Anaheims forward Corey Perry och San Joses målvakt Evgenij Nabokov ihop i ett bråk som utspelades både på och utanför isen.
– Han sparkade mig. Jag låg fortfarande på mina knän och plötsligt så vände sig Nabokov om och sparkade mig, sa Perry efter en incident i våras.
Nabokov svarade:
– I USA säger man ”crybaby” och det är precis vad han (Perry) är.
I ”The Sharktank” håller man naturligtvis på sin målvakt och Perry har snabbt gått från en i mängden av Anaheims tuffingar, till publikens hatobjekt nummer ett.
EDIT: Och inte bara publiken tycker illa om Perry. Det verkar som om Rob Blake och Douglas Murray också har något emot Kanadas OS-lirare.

ST LOUIS: Chris Chelios

Är St. Louis Blues ditt favoritlag, innebär det per automatik att du avskyr två andra: Chicago och Detroit.
Sedan i början av 1990-talet har spelare i Blackhawks och Red Wings kommit och gått. Ibland har klubbarna varit på dekis (mest Blackhawks), ibland har de varit topplag (definitivt mest Red Wings).
Men under alla dessa år har en sak varit konstant: Chris Chelios har spelat i något av lagen och ofta ställt till en herrans massa bråk.

/Stefan

Nej, det blev ingen NCAA-final för mig.
Och efter åtta timmar på akutmottagningen (alla mår finfint) så är jag lite för trött för att sätta mig in i varenda vinkel och vrå i matchen.

Jag har läst mig till att Duke vann en rysare, att deras försvar, inte offensiv, var nyckeln, att Kyle Singler visade varför jag äger en kopia av hans matchlinne, att Zoubek (som jag menade skulle avgöra matchen) hade sex offensiva returer och att Butlers underbare Gordon Hayward inte kom loss riktigt men fick chansen att avgöra matchen – men misslyckades.

Vi får göra vårt bästa att följa upp den här matchen. 
Men nu tar vi en tupplur (den längsta varianten) på det här och så hörs vi senare. Okej? Okej.

/Wikdahl

Hallå där vänner. Vi har stött på patrull. Jag är just nu på akuten med min lilla dotter och livebloggen från nattens NCAA-final är hotad. Jag hoppas och tror att vi är hemma till tipoff, men det finns inga löften längre. /Wikdahl

Good evening.
Naturligtvis blir det liveblogg från nattens NCAA-final mellan Duke och Butler. Det var mest det jag ville berätta.
Kika in här lite senare så ska vi nog ha några texter inför matchen också.
Från 03.00 går vi live.

Synes.

/Wikdahl 

LeBron var där. Dr. Dre var där. Johnny ”Pesky’s Pole” Pesky, 90, var där. Curt Schilling och Nomar var där. Pedro Martinez kastade the ceremonial first pitch. Hell, till och med Joshua Sacco var på plats.

Men framför allt var Yoooooooouk där. Kevin Youkilis ledde Boston Red Sox feta upphämtning mot The Evil…förlåt, New York Yankees på Fenway Park under Opening Day. Yankees hade 5–1 och 7–5, men Sox gjorde som Sox brukar på Fenway: de vände och vann (med 9–7).
– We all have faith in ourselves. We know we’re a good-hitting team, sa Youk efter matchen.
Och nog handlade det mer om ”good-hitting” än good-pitching i går. Josh Beckett gav upp efter fyra innings och den där 5–1-ledningen till Yankees. Inte heller CC Sabathia hade en särskilt lyckad kväll.
– This one is my fault. It’s on me, sa CC efter matchen.

Segern innebar också att Red Sox fortsätter att äga Yankees under säsongsupptakten. De senaste tre åren har man 3–0, 3–2 och 5–1 i matcher under april månad. Mellan maj och oktober? Då är siffrorna 9–6, 7–6 och 9–3 – till Yankees.
Too bad att de inte delar ut några troféer i april.

/Stefan.

Vi blir alldeles yra av alla spännande saker som händer på andra sidan Atlanten just nu. Mattias Wikdahl och Petter Westin tycker till om tre heta frågor:

1. Major League Baseball hade äntligen premiär natten mot måndagen. Vem/vad kommer du ha ögonen på den här säsongen?
Petter: Jag är lite spänd på att se vad Minnesota Twins kan prestera. Klubben tog hand om sin business inför säsongen när man gav lokalt uppfostrade superstjärnan Joe Mauer den typ av kontrakt som man ger till, well, en lokalt uppfostrad superstjärna. Mauer brinner för Twins, och Minnesota älskar Mauer. Sedan flyttar klubben in i en ny arena (utomhus, äntligen!) och jag räknar med slutspel för andra säsongen i rad.
Wikdahl: Eftersom jag i princip är uppväxt i New York (nä, det är jag inte, men jag önskar att jag vore) så håller jag ögonen på New York Mets. Mets hade ligans näst högsta lönekostnader i fjol, efter New York Yankees, men missade slutspel. Jag tror inte på slutspel i år heller, men jag håller ögonen på Mets ändå. Dessutom håller jag ögonen på rookien Jason Heyward i Atlanta Braves som påstås vara en framtida superstjärna. Jag tog honom alldeles för tidigt i min fantasydraft. Jag ber för att det ska betala sig.

2. Philadelphia Eagles tradear bort sexfaldige Pro Bowl-quarterbacken Donovan McNabb, och det är inte till vilket lag som helst: NFC East-rivalen Washington Redskins. Din reaktion?
Petter: Vansinne. Fullskaligt, skrämmande vansinne. Jag undrar vad Eagles vet som vi andra inte vet, men sist jag kollade så hade McNabb ändå 3500 passing yards (på 14 matcher) och tog laget till slutspel förra säsongen. Kevin Kolb kan säkert bli en riktigt duktig quarterback och ledare, men McNabb är allt det där och mer redan idag. Och att tradea honom till en divisionsrival, där han de facto kan spela bort dig från slutspelet? Djärvt, Eagles. (Eller är ”idiotiskt” ordet jag egentligen letar efter?).
Wikdahl: Min reaktion? Vad fan håller Eagles på med? Ett 37:e val i år och ett val i tredje eller fjärde rundan nästa år? Är det vad man får för en alldeles utmärkt quarterback som vinner matcher? Trots allt, det är inte JaMarcus Russell vi snackar om här. Eller ens Michael Vick…

3. Duke–Butler gör upp om collegebasketens mästartitel natten mot tisdag. Vem vinner och varför?
Petter: Duke, eftersom jag har dem i min bracket. Det är enbart min tilltro till Coach K som hjälper mig att undvika total skam i USA-bloggens tävling.
Butler har 25 raka segrar och jag köper inte snacket om att det är en superskräll med laget i Final Four. Men mot Duke tar det ändå slut, tror jag. Duke har storleken och den offensiva klassen för att hålla undan till en komfortabel tiopoängsseger, till slut.
Wikdahl: Duke vinner och nu tror du att jag ska säga att det beror på The Big Three, alltså Kyle Singler, Jon Scheyer och Nolan Smith. Men det är inte därför, även om jag är ett erkänt stort fan av just Singler. Anledningen att jag tror att Duke vinner heter Brian Zoubek. Zoubeks storlek, försvarsnärvaro och kapacitet att hitta skyttar från sin insidepositionen ger Duke det lilla extra. Storleken räknas.