Duke–Butler.
Hade du i höstas sagt till mig att det skulle blir NCAA-finalen så hade jag skrattat åt ditt skämt.
Det gör jag nu också.
Inte åt skämtet i höstas men åt verkligheten nu.

Om vi börjar med det vi inte såg.
Butler, som nu börjat kallas för ”America’s Team” för att folk gillar underdogs och man måste ju hålla på någon, rullar vidare. Tyvärr kunde jag inte se matchen men jag kan läsa mig till att Michigan State inte vårdade bollen (en dödssynd mot ett defensivt starkt lag som Butler) och att Gordon Hayward var… Well, Gordon Hayward. Butlers stjärna gjorde 19 poäng och tog nio returer.
– Om jag inte spelade så skulle jag var en Butlersupporter. Jag gillar sättet de spelar, jag gillar deras story, sa Michigan States coach Tom Izzo efter matchen.
Butler 52, Michigan State 50.

Sen har vi ju det vi såg. Duke vs West Virginia. Och jag ska inte hymla här, jag trodde verkligen på West Virginia. Jag trodde på West Virginias intensitet och lagspel, på den här maskinen som liksom tröskar sig fram.
Jag såg aldrig den där maskinen. Den måste ha fått soppatorsk efter segern mot Kentucky.

Det jag såg var ett Duke som ser väldigt, väldigt svårslaget ut. Kyle Singler studsade tillbaka efter en svag Elite Eight, Jon Scheyer plockade isär och åt upp West Virginias försvar som vore det en färdiggrillad kycklin och Nolan Smith var hänsynslös när matchen stod och vägde.
The Big Three hade 23 (Scheyer), 21 (Singler) och 19 (Smith) poäng. Lägg därtill att de hade 6, 5 och 6 assist så förstår du vilka som låg bakom Dukes kross av West Virginia.
För en kross var det. Duke vann med 78–57 och det mot ett lag som inte viker sig, som sliter och river som om varje match vore den sista.

Vi såg också att Duke är mer än The Big Three.
Ungefär 216 centimeter och 118 kilo mer.
Han heter Brian Zoubek och är ett berg.
Zoubek täppte till mitten i försvaret och offensivt var han ett ständigt närvarande bollplank till Scheyer, Singler och Smith. Fem offensiva returer tog han också, Zoubek. Det är inte siffror som skapar rubriker, men det är siffror som vinner matcher.

Obehagligast i natt var West Virginias stjärna Da’Sean Butlers knäskada. Butler vred sig i smärtor på golvet efter att ha kolliderat med en Dukespelare när han gick på korgen. Coach Bob Huggins låg på golvet och höll om sin skadade och otröstlige spelare.
– Han sa åt mig att inte oroa mig, att jag kommer att bli bra. Och jag sa åt honom att det gör ont nu, men om jag kan komma tillbaka ut på planen så gör jag det, sa Butler.
Så blev det inte. Men de senaste rapporterna säger att det inte ska vara någon större fara med Butler. Skönt för honom. Butler är senior och planerar att draftas i sommar. En allvarligare knäskada kunde ha dödat hans NBA-dröm redan nu.

NCAA-finalen spelas natten mot måndag.
Och det känns som en rätt skön final, va? Stora Duke, hatade Duke mot lilla underhunden Butler. Duke och Butler kommer båda från basketgalna stater (North Carolina och Indiana) och det kan bli en klassiker.
Det kan det alltid.
Jag hade aldrig tippat de här två. Med en pistol mot tinningen hade du fått mig att säga Duke. Men Butler? Inte en chans. Inte med lag som Kansas, Kansas State, Georgetown, Ohio State, Pittsburgh och Syracuse på samma halva av slutspelet.
Men så här blev det.
Man måste älska det. 

/Wikdahl

God kväll.
Joråsåatteh… I natt smäller det.
Final Four i Lucas Oil Stadium, Indianapolis, Indiana, USA.

Semifinaler (nationell rankning inom parentes):
00.07: (28) Michigan State – (12) Butler
02.47: (3) Duke – (4) West Virginia

USA-bloggen kommer naturligtvis att vara med dig under natten – åtminstone i tanken.
Tyvärr gör våra arbetsförhållanden att vi inte kan köra liveblogg under natten. Ingen är mer öedsen över det än jag.
Däremot så kommer vi naturligtvis att rapportera från matcherna i natt. Så ni nattugglor, eller väldigt tidig morgon-ugglor, borde surfa in här efter den sena matchen, Duke–West Virginia, och se hur vi känner över det som har hänt.
Matcherna sänds på ESPN America och finns dessutom streamade på NCAA.com. 

Men fram till dess kan ni ju läsa de små texterna om West Virginia och Butler om du scrollar ned.
Eller varför inte kolla in det här knäcket från i fjol som delvis handlar om den klassiska finalen 1979 då två väldigt speciella spelare möttes för första gången…
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/article4683954.ab

Syns i natt.

/Wikdahl

Du ska spela den största matchen i ditt liv på den största scenen du någonsin har sett.
Mediatrycket är enormt. 10 miljoner amerikaner kommer att se dig på tv och granska varenda studs, skott och retur du tar. 70 000 till finns på läktaren.
Hur laddar du?
Spelarna i Butler gör det med matematiklektioner.

För lagen som passerat varenda hinder på vägen så är Final Four-veckan ett minne för livet. Naturligtvis för det sportsliga, för utmaningarna, för att synas – och vinna. Men också för att man förstår magnituden av evenemanget. Spelarna är navet i ett gigantiskt evenemangshjul som rullar i 180 kilometer i timmen. 
Spelarna vet att 40 miljoner människor tittar på tv under March Madness och att 70 000 till kommer att se Final Four på plats i Indianapolis. Och de vet att Las Vegas tar in lagliga spel för cirka två miljarder kronor under mars. De vet att världens mäktigaste man, president Barack Obama, tar sig tid att resonera kring hur det kommer att gå för just deras lag.
Klart det blir en viss press.

Det är ju aningen intressant då, att Butlers spelare förbereder sig för den här sanslösa helgen med att, precis som vanligt, gå på lektioner.

Final Four spelas alltså i Indianapolis och dagarna innan spenderar tre av lagen, Michigan State, Duke och West Virginia, just där. De tränar, nöter taktik och ser matchvideos och är fullt fokuserade på uppgiften de har framför sig. Skolarbete? Glöm det.
Men Butler University ligger nästgårds från Lucas Oil Stadium. Butler får inte relokalisera till Indiapolis och fokusera på basket. I stället får man kasta ned näsan i böckerna.
I går, dagen innan semifinalen, hade flera av Butlers spelare lektioner på morgonen, sedan träning på Lucas Oil Stadium och träff med media (cirka 40 journalister väntade på spelarna efteråt) och sedan lektioner på Butlers campus igen.
Gordon Hayward, som är Butlers nyckel till seger mot Michigan State i semifinalen i natt, hade tre mattelektioner och en lektion i något som heter game theory. Jag tror faktiskt att den har med matte att göra också.
– Jag har ett tungt lass på fredagen, sa Hayward tidigare i veckan.
– Några lagkamrater har ingenting men jag hade inte tur med schemat.

Coachen Brad Stevens gillar lektionerna. Han gillar tanken på att livet inte förändras speciellt mycket, att man har kvar rutinerna trots att man ska spela skolans viktigaste match i historien.
– Vi vill begränsa störningsmomenten, men samtidigt vill vi inte ta ifrån dem Final Four-upplevelsen. De har förtjänat det här, säger Stevens.
Så från torsdagen bodde spelarna i alla fall med varandra på hotell.
Alltid något.

/Wikdahl

– That ain’t no fucking joke! I’m going to find out who did it … put my fucking hands on one of y’all. I’m going to put my hands on whoever did it. You better believe that. It’s fucking personal. You better believe it!

Kenyon Martin är vansinnig.
Någon har ”lånat” hans bilnycklar och fyllt hans Range Rover – med smörpopcorn.
Nu står Denver Nuggets-stjärnan mitt i omklädningsrummet och skriker mot sina lagkamrater.
– How ’bout if I don’t play in the playoffs until somebody tells me who did it, repeterar han flera gånger.

***

Det är ESPN som avslöjar den bisarra storyn.
Händelsen inträffade – såklart – kvällen den första april. Efter att en aggressiv Kenyon Martin sprungit in och ut ur omklädningsrummet flera gånger fick han till slut fram namnet på den skojfriske gärningsmannen:
Laquan Johnson, en före detta bollpojke som nu jobbar som chaufför åt Martins lagkamrat J.R. Smith (nån som tror att strulputten J.R. hade ett finger med i spelet, månntro?).

Under matchen mot Portland Trail Blazers, medan den skadade Martin satt oombytt på bänken, smög Johnson alltså in i omklädningsrummet, tog bilnycklarna och sprang ut till lagets privata parkeringsplatser.
Och där utförde han popcorndådet.

Den bristande säkerheten – att ingen reagerade när en före detta bollpojke snodde nycklar ur en spelares skåp – uppges ha gjort Kenyon Martin mer förbannad än aprilskämtet i sig.

Fast det är klart, aldrig kul att få sin vita bilklädsel nersolkad av smörpopcorn. Laquan Johnson bad om ursäkt och har lovat att stå för ”reparationskostnaderna”.
Tur, det. Kenyon själv tjänar ju bara 114 miljoner kronor den här säsongen…

/Petter

På ett sätt så är det väl ganska enkelt, det här med idrott. Gör man det man ska göra så går det bra.
”Do What We Do.”
West Virginia upptäckte det sent – men i tid.

Hela säsongen har coachen Bob Huggins (bilden till höger) predikat ”Do What We do,” gör det vi ska. Halva säsongen har spelarna slagit dövörat till.
– Jag har en teori, säger Huggins.
– Alla spelare i dag vill visa folk allting de inte kan göra. Så jag säger ”okej.” När träningen startar tar vi de sämsta skotten, dribblar bollen på foten, kastar bollen bakom ryggen – gör allting vi inte kan göra. Och sen, 3-4 veckor in på säsongen, så sa jag ”All right, ni har visat mig allt ni inte kan göra. Jag är väldigt bekväm med det. Sluta göra det nu.

Alla spelar lyssnade inte. De som inte kunde skjuta fortsatte bomba treor, de som inte kunde dribbla försökte lura sin försvarare till korvkiosken, de som inte kan gå på korgen borrade ned huvudet och skenade in i färgen som ett tåg som spårat ur.

Det gick… Okej, faktiskt. Men coach Huggins såg att det spelet inte skulle räcka så långt som man ville gå den här säsongen. De är först den senaste tiden, när West Virginia har radat upp tio raka segrar, som Huggins har känt att laget håller sig inom gränserna för vad man är kapabel till.
Nu gör man vad man ska.
”Do What We Do.”
Och gissa vad?
Nu är West Virginia en match ifrån NCAA-finalen.

West Virginia var rankat tvåa i East och surfade hela vägen till regionsfinalen. Segermarginalen var 16 poäng i snitt på tre matcher innan man stötte på förstarankade Kentucky i finalen.
Där blev West Virginia mosat på returerna av ett lag med inte bara en men två all-americans (John Wall och DeMarcus Cousins).
Men det är klart, skjuter man 10 av 23 från trepoängslinjen för 43,5 procent samtidigt som Kentucky sköt 4 av 32 utifrån för 12,5 procent så spelar det ingen roll.
West Virginia 73, Kentucky 66.
”Do What We Do.”

Nu är West Virginia framme i Final Four i Indianapolis. Huggins lag möter Duke i morgon (02.47 natten mot söndag, sänds på ESPN America) och om man inte vaknar i morgon och tror att man är Harlem Globetrotters så är en plats i NCAA-finalen väldigt, väldigt möjlig.
Det handlar bara om att fortsätta spela ett gediget lagspel, stå upp i i försvarsspelet, ta skotten man kan sätta (förslagsvis från trepoängslinjen) och jaga varenda lös boll tills korna kommer hem.
– Vi kan inte försöka spela på ett sätt vi inte kan och göra saker vi inte kan. Det låter enkelt men det är sant. Det är det enda sättet vi kan vinna matcher, säger lagets stjärna Da’Sean Butler (som till höger firar segern mot Kentucky).
”Do What We Do.”

/Wikdahl

SÅ SPELAS FINAL FOUR
Lucas Oil Stadium, Indianapolis, Indiana.
Semifinaler (nationell rankning inom parentes), lördag:
00.07: (28) Michigan State – (12) Butler
02.47: (3) Duke – (4) West Virginia
Finalen spelas 03.21 natten mot söndag.

16 år. 137 nummer. 177 olika omslag.
Inte en enda gång har framsidan av spelarnas favoritmagasin prytts av en Atlanta Hawks-spelare.
Förrän idag.

När Slam #138 når butikerna står Al Horford, Joe Johnson och Josh Smith sida vid sida och ser elaka ut.
Tajmingen kunde inte ha varit bättre: Det forna strykgänget är slutspelsklart för tredje året i rad, och lär vinna 50 matcher för första gången sedan 1997/98. I går kväll spöade man regerande mästarna Los Angeles Lakers med 109–92.

Klubben som missade slutspel åtta säsonger i rad på 2000-talet har gett Atlanta, historiskt en miserabel sportstad, någonting häftigt och positivt att sluta upp kring. Man har tillochmed fått sin alldeles egna variant av courtside celebrities med alla hiphop-stjärnor från distriktet. Glöm Spike Lee i New York och Jack Nicholson i Los Angeles – i Atlanta är det Young Jeezy, Ludacris och T.I. som står för glamouren på åskådarplats.
Just därför är det lite ironiskt att Hawks aldrig haft en Slam-cover. Tidningen har, ända sedan starten 1994, spelat en central roll i sammanflätningen av basketen och hiphop-kulturen.

Återstår att se om vi får Atlanta-omslaget till våra svenska butiker, eller om det blir det andra omslaget – med Wikdahls favorit Kevin Durant flankerad av Thunder-lagkamraterna Jeff Green och Russell Westbrook:

/Petter.

Är du i New York den 16 augusti?
Boka in en dagstripp till East Rutherford, New Jersey. Där möts NFL-lagen New York Giants och New York Jets i första matchen i nybyggda Meadowlands Stadium.
Försäsong, förvisso, men ändå en halvrolig match med tanke på slantsinglingskontroversen häromsistens.
Och sen kan du ju kolla in den nya arenan som…

…kostat 1,4 miljarder dollar att bygga.
…rymmer 82 500 fans.
…har skiftande färger på belysningen beroende på vilken klubb som spelar (grönt på Jets hemmamatcher, blått på Giants).
…inte har något tak.
…tävlar med Sun Life Stadium i Miami Gardens och Raymond James Stadium i Tampa om att få stå värd för Super Bowl 2014.

Hela NFL:s försäsongsschema hittar du här.

/Petter.

OTTAWA: Alexej Jasjin

NHL fungerar ju så att lagen som slutar längst ned i tabellen ”belönas” med höga val i nästa års draft. Efter ett par usla säsonger i början av 90-talet hade således Ottawa Senators lyckats knyta till sig två supertalanger: Alexander Daigle och Alexej Jasjin.
Det var duon som Ottawa skulle bygga sin framtid kring. Det var duon som skulle lyfta laget mot en Stanley Cup-titel. Fem år efter att ha blivit vald som nummer ett i draften, bytte Ottawa 1998 bort Daigle till Philadelphia.

Alexej Jasjin blev dock kvar till 2001 och hann under den tiden bli en sorts symbol för Senators ständiga misslyckanden. Sett ur ett rent sportsligt perspektiv får man faktiskt säga att den stämpeln var ordenligt orättvis. Under sina sju säsonger i Ottawa vann Jasjin den interna poängligan vid sex tillfällen.
Det hade dock antagligen inte räckt om ryssen snittat 180 poäng per säsong. Alla skandaler vid sidan om planen gjorde Jasjin så hatad att han blev utbuad även av Ottawafansen. Det var framför allt de ständiga kontraktsbråken som retade folk.

Under sina första fem år i klubben, krävde Jasjin att få omförhandla sitt kontrakt vid tre tillfällen. Han lönestrejkade i början av säsongen 1995/96 och begärde att få bli bortbytt tre år senare. Ottawa vägrade, gav kaptensuppdraget till Daniel Alfredsson och såg till att Jasjin blev avstängd från all hockey under resten av säsongen.
Ryssen – som vid den här tiden fått smeknamnet ”Cash-in” – kom tillbaka för säsongen 2000/01, men blev därefter bortbytt till New York Islanders (EDIT: Men fortsatte att buas ut i Ottawa).

PHILADELPHIA: Sidney Crosby

Under sin första säsong i NHL blev ”Sid the Kid” snabbt stämplad som en gnällspik och filmare. Både motståndare och publik tyckte att han uppträdde som en… ja, tonåring, helt enkelt.
Hockeyvärlden är nog ganska överens om att Crosby – nu hela 22 år gammal – har mognat betydligt under sina fyra säsonger i ligan.
I alla fall hockeyvärlden utanför Philadelphia.
I Wachovia Center anser man nämligen fortfarande att Crosby ska prata mindre med domaren och koncentrera sig på hockeyn. Fast Phillyfansen brukar dock uttrycka sig mer direkt, om man säger.

Och nog har Stanley Cup-mästaren tagit åt sig av den hätska stämningen inne i arenan (EDIT: Och i korridorerna…. Crosby är känd för att vara en svärmorsdröm vid intervjusituationer, men när det handlar om Philadelphia och deras supportrar, blir även han lättretad. Inför en match borta mot Flyers i vintras, fick han frågan om han tyckte det var ”roligt” att se hur fansen betedde sig mot honom.
– Det är inte ”roligt”. Det är en fientlig stämning där inne. Det är intensiva matcher. Varje gång du är på isen så försöker de tackla mig och fansen vill att jag ska bli tacklad. Så det är inte ”roligt”, snäste Crosby.

PHOENIX: Jim Balsillie

Okej, nu fuskar vi lite. Kanadensaren Jim Balsillie borde diskvalificeras från den här listan eftersom han helt enkelt inte är en hockeyspelare. Men vi gör ett undantag. Jim Balsillie är nämligen för tillfället alla Coyotesfans värsta mardröm.
Mannen bakom BlackBerry gjorde sitt första försök att köpa en NHL-klubb redan för tre år sedan. Då hade Balsillie siktet inställt på Pittsburgh Penguins. Efter flera turer valde dock Balsillie att dra tillbaka budet för att i stället försöka köpa Nashville. Men den dåvarande ägaren avbröt affären när det stod klart att Balsillie hade för avsikt att flytta laget till kanadensiska Hamilton.
Affärsmannen har dock inte gett upp. Nu försöker han köpa konkursdrabbade Phoenix och om han lyckas, lär det inte dröja länge innan hockeyfansen i Arizona får klara sig utan en NHL-klubb.

EDIT: Som ni kanske vet är den här artikelserien en repris från ett tidigare nummer av Sportmagasinet. Därför är inte Balsille-historien helt aktuell.

/Stefan.

Säsongen har inte varit en jakt, bara en flykt.
En flykt undan stämpeln: tidernas sämsta lag.
Inatt smet New Jersey Nets undan – för gott.

90–84 hemma mot San Antonio Spurs innebär seger nummer tio, och nu slipper Nets skriva in sig i historieböckerna med NBA:s sämsta record någonsin.
– En stor lättnad, sa Courtney Lee – och ett knippe andra Nets-spelare.
– Det är inte så att man tackar gud, men man vill inte bli ihågkommen som det sämsta laget i sportens historia, sa veteran-guarden Keyon Dooling.

Bottenrekordet blir kvar i Philadelphia.
76ers avslutade säsongen 1972/73 med nio segrar, 73 förluster.
Anekdoterna skvallrar om spelare som lirade under bokstavliga pistolhot, drack under matcherna, och tävlade sinsemellan om vem som skulle bli tradead först. Phillynews.com har hela historien.
– När vi gick genom flygplatserna vände jag loggan på resväskan in mot kroppen, så folk inte visste vilka vi var, minns Fred Carter, guarden som trots allt lyckades göra 20 poäng per match i det miserabla sällskapet.

Men tro inte att Carter sörjer idag, bara för att Nets lyckats passera Sixers pinsamma facit:
– Med jämna mellanrum dyker det upp ett lag som visar alla tecken på att kunna slå vårt rekord. Det tvingar mig att gå ner till kyrkan och tända ljus för att få behålla det. Det finns inte så många sätt att bli odödlig på; om vårt rekord blir slaget kommer folk kanske inte komma ihåg att jag spelade i NBA. Vi skulle bli bortglömda själar.

/Petter.

NEW YORK ISLANDERS: Dale Hunter

Jodå, Hunter är avskydd även på Long Island. I 1993 års slutspelsmöte med New York Islanders snodde stjärnan Pierre Turgeon pucken från Dale Hunter och avgjorde matchen.
När Islanders målskytt svängde upp längs sargkanten – med armarna sträckta i luften som målgest – smög Hunter upp bakom och crosscheckade Turgeon i ryggen.
Dale Hunter fick 21 matchers avstängning för tilltaget, då den längsta avstängningen i NHL:s historia.

NEW YORK RANGERS: Denis Potvin

Har du inte full koll på NHL-hockeyn och besöker Madison Square Garden för första gången, finns det viss risk för förvirring. För vad är det egentligen fansen skriker? ”Pottvän socks”? Nähä, ”Potvin sucks”. Det var ju elakt, men det finns ju ingen Potvin i motståndarlaget? Nej, men det fanns.
Denis Potvin var New York Islanders lagkapten under åtta säsonger och en av frontfigurerna under klubbens makalösa framgångar under 1980-talet.
Bara det räcker naturligtvis för att bli avskydd av Rangersfansen, men Potvin gjorde mer än så. I en match i februari 1979 tacklade han Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson så illa att svensken bröt foten.
– Det var egentligen inget speciellt. Jag fick en tackling nere i hörnet och isen var inte den bästa. Skridskon fastnade i en spricka och jag bröt foten, säger Nilsson.
Skadan kom under hans första säsong i NHL och den allmänna uppfattningen är att han på grund av smällen aldrig nådde sin fulla potential i ligan.
– Det var en av mina bästa säsonger, fram till skadan. Men det var inte bara den smällen. Under mina fyra första år i Winnipeg och WHA tog både jag och Anders Hedberg enormt mycket stryk. Jag hade inte mycket kvar att ge, kroppen började säga ifrån, säger Nilsson.
(EDIT: Fantastiska bilder och missa inte det här eller det här, om ni vill se mer av WHA. Och läs för guds skull Ed Willes fantastiska bok ”The Rebel League”. En av de absolut bästa sportböcker jag har läst).
Ramsan – om man nu kan kalla ”Potvin sucks” för en ramsa – har levt kvar sedan dess och Rangersfansen dammar av den lite då och då. Oftast när Islanders är på besök, så klart, men också när fansen bara är lite…uttråkade.
– Den stora skillnaden nu är att publiken skriker med ett leende på läpparna. Förr var det mer hat. Jag antar att det är en sån där grej som förs vidare från generation till generation. Ungefär som säsongsbiljetter, säger Potvin själv.

/Stefan.