Han har släppt hyllade album, spelat med några av världens främsta orkestrar och prisats för sitt nyskapande sätt att jobba. I kväll blir Daniel Hope – en av vår tids främsta violinister, den första klassiska artisten att spela på festivalen Way Out West i Göteborg. 

Programpunkten med Daniel Hope och Göteborgs Symfoniker sticker minst sagt ut bland andra band som Outkast, The National, Motörhead och Röyksopp & Robyn. Det här är första året som Way Out West –  en av Sveriges största musikfestivaler, valt att boka en klassisk akt. Och för den kända violinisten Daniel Hope blir det här också första gången han själv besöker en modern musikfestival.

– Jag har varit på enstaka konserter så klart, men aldrig på en riktig festival där det både finns rock, pop, hiphop och elektronisk musik. För mig är det häftigt att få vara en del av en så mångsidig festival.

Daniel Hope som i kväll kommer framföra Max Richters hyllade ”Recomposed” – en tolkning av Vivaldis fyra årstider, tillsammans med Göteborgs Symfoniker menar också att det är värdefullt att få spela för en publik som kanske inte vanligtvis lyssnar på klassisk musik.

– Det är alltid kul att möta nya människor som kanske inte har något tidigare förhållande till den här musiken. Många kanske har fördomar om klassisk musik och konstmusik och förhoppningen är ju att dessa går från konserten och tänker ”wow, det här är ju faktiskt riktigt bra”.  Alla är välkomna till mina konserter!

Han har precis flugit in till Göteborg från Mallorca, där han både semestrat och gjort en spelning. Efter festivalen väntar en höst av fortsatt turnerande, något som är vardag för brittiska Daniel Hope sedan han påbörjade sin professionella karriär som 15-åring. Sedan dess har han både haft en framgångsrik solokarriär, drivit flera projekt för utvecklandet av konsertformen, skrivit böcker och producerat film. Hemligheten bakom framgångarna och orken att driva igenom alla projekt menar han kommer från två saker: hård disciplin och stödet från familjen.

– Att vara en violinist på den här nivån kräver hårt jobb. Det handlar om att öva varje dag, hela livet. Tack vare allt stöd från min familj har jag fixat det. Nu när jag dessutom kan välja mina egna projekt känns det knappt som jobb längre – det är bara kul.

För två år sedan blev Daniel Hope kontaktad av vännen Max Richter, känd som en framgångsrik kompositör inom postklassisk musik och filmmusik. Han ville göra en re-komposition av Vivaldis fyra årstider, till Hopes stora förvåning.

– Jag frågade Max varför han ville göra om ett av världens mest fulländande verk, och han svarade ”Vivaldi är det bästa du kan lyssna på, men jag hör det överallt – i hissar, väntrum, garage och på flygplatser. Jag vill göra om det så att jag kan bli kär i det igen”. Jag tyckte att det var en mycket intressant tanke och hakade på, berättar Daniel.

Sedan albumet släpptes i april har det hyllats unisont av såväl kritiker som fans. Den brittiska tidningen The Independent skrev bland annat: ”It’s a beautiful recomposition, with undulating string beds carrying Daniel Hope’s lyrical lone violin lines”. På WiMP utsågs albumet tidigare i våras också till Veckans klassiska album. För Daniel Hope var projektet en utmaning, då han under många år spelat de klassiska versionerna av Vivaldi. Men efter att ha levt med projektet under en lång tid säger han sig nu ha fått en egen relation till de nya re-kompositionerna.

– Jag gillar framförallt ”Summer 3” som har dramatiken och energi från originalet, men som samtidigt fått en ny ”funkighet”. Det är en klockren kombination av det klassiska och det moderna. Sedan tycker jag också väldigt mycket om ”Winter 1” där inledningen liknar originalet men där man sedan leds in i en slags latino-dans-känsla. Den är häftig!

I början av september släpper Daniel Hope också ett nytt album, med en helt annan inriktning. ”Escape to Paradise” innehåller musik från europeiska kompositörer som levde i exil i Hollywood under 30- och 40-talet. Gästar på albumet gör bland annat Max Raabi men också den kända popstjärnan Sting. Exil och flykt är teman som ligger väldigt nära Daniel Hope personligen då hans föräldrar och farföräldrar själva fick fly och spendera tid i exil, under andra världskriget och apartheid. Daniel själv växte upp i Sydafrika, med en irländsk pappa och en tysk mamma och flyttade sedan till England. Idag är han bosatt i Wien, men befinner sig för det mesta ute på turné. På frågan om var han egentligen känner sig hemma, skrattar han lättsamt och säger:

– Jag har ingen plats att kalla hemma, utan ser hela Europa som ett slags hem. Jag gillar de olika språken och kulturerna, som trots att de är olika ändå liknar varandra mer än man tror. Var jag än befinner mig i Europa så känner jag mig hemma.

Du ser Daniel Hope och Göteborgs Symfoniker spela ”Recomposed” på Way Out West i natt kl. 01.00 på Göteborgsoperan. Du kan också se ett annat förinspelat framförande av ”Recomposed” med Daniel Hope och barockorkestern L´Arte del Monde på SVT2 i kväll, kl. 20.00. 

WiMP fick en pratstund med Hozier – det irländska americana/blues-stjärnskottet som redan fått oss att trilla av stolen med den samhällskritiska singeln ”Take Me To Church”. I kväll uppträder Hozier på Stay Out West i Göteborg. 

Vi har hört att du jobbar på ett nytt album just nu. Hur går det?

– Det stämmer, och det är faktiskt helt färdigt. Jag är väldigt spänd på att släppa det, och under de senaste dagarna har vi gått igenom de sista detaljerna med albumdesignen.

Jag har fått intrycket att texterna är väldigt viktiga för dig. Stämmer detta?

– Texterna är otroligt viktiga. Det är alltid det första jag lyssnar på när jag hör ny musik, och när jag skriver är det alltid det som tar mest tid och eftertanke. För mig är texterna själva hjärtat i en låt.

Finns det en röd tråd i texterna på albumet? 

– Det finns definitivt teman som återkommer genom hela plattan, även om varje låt är unik. Mycket kretsar kring känslan att vara vilsen och sakna ett slags ankare som håller en kvar – och om att stanna kvar i den känslan.

I texten till ”Take Me To Church” kritiserar du kyrkan för att vara en trångsynt institution. Är du kritisk till kyrkan generellt sett? 

– Jag tror att vilken organisation som helst som har ett inflytande på fria människors beteende baserat på idén om vad Gud tycker bör synas. Speciellt om den organisationen tror att Guds vilja inkluderar att man särbehandlar kvinnor, ser ner på homosexuella och predikar mot användandet av preventivmedel. Det finns många fler anledningar att vara kritisk mot kyrkan, det här är bara några tydliga exempel.

Är religion och tro två olika saker för dig? Och i så fall, är det något som märks i dina texter? 

– Det är absolut två olika saker. Du kan ha den ena utan att ha den andra… Jag har upplevt dem båda i olika skeden av mitt liv. Just nu har jag ingen religion, men på någon slags grundnivå måste jag ändå säga att jag har en tro – annars skulle jag inte gå upp varje morgon. Tro på mig själv, på människor jag älskar och så vidare. Vi har inga bevis för det, men de flesta av oss har en tro om att livet är värt att leva. Genom mina texter har jag utforskat idén om att byta ut tron på en religion mot en tro på livet och kärleken.

Hur kommer dina låtar till? Börjar det med musiken eller med texterna?

– Det varierar från låt till låt. Ibland börjar det med texterna, och i andra fall med en melodi. Ofta binds flera idéer ihop och kompletterar varandra. För mig är det en process av att leka med olika idéer innan jag hittar formen.

Det går väldigt bra för dig på Irland. Hur planerar du att ta över resten av världen?

– Mina irländska fans har varit väldigt stöttande. Jag vet inte om jag kommer ”ta över” någonting direkt, men jag är spänd på att spela min musik för så många som möjligt och hoppas att de gillar den. Jag har ett galet turnéschema framför mig nu, och jag ser fram emot att besöka och spela på så många olika platser som möjligt.

Ikväll spelar Hozier på Stay Out West i Göteborg. Passa också på att kolla in hans gästlista här nedanför, med låtar från bland annat Nina Simone och Billie Holiday. 

Den italienska tenoren Carlo Bergonzi, som dessvärre avled nyligen, ses av många som en av 1900-talets största sångare inom sin disciplin. Veckans klassiska album är:

Carlo Bergonzi: The Sublime Voice

Carlo Bergonzi blev 90 år gammal och lämnade efter sig en stor och variationsrik diskografi. Dessutom var han en mycket begåvad sångare med en mycket raffinerad stil.

Han började sin karriär 1948, då som baryton. Men bara tre år senare gjorde han sin debut som tenor i titelrollen i Umberto Giordano opera ”Andrea Chenier” – vilket visade sig vara ett lysande beslut.

Bergonzi var tidigt i sin karriär medveten om att han kanske inte kunde få lika stark genomslagskraft som andra samtidiga kollegor, men att hans styrka låg i hans lyriska och musikaliska uttryck. Och det var nog bland annat den filosofin som ledde till att kan kunde sjunga och uppträda på högsta nivå i många, många år.

Han debuterade på Met i New York 1956 och gjorde sin avskedskonsert 1993. Genom att sjunga på ett sunt sätt och inte forcera stämman lyckades han vara aktiv i nästan ett halv århundrade.

På veckans klassiska album hör du Carlo Bergonzi i några av hans främst ögonblick – från några av de operor han älskare och behärskade som få – La Bohéme, Tosca, Don Carlos, Trubaduren, Aïda och Rigoletto. Vi hedrar Carlo Bergonzis minne och tackar för all fantastisk musik!

Om du har några frågor eller synpunkter, tveka inte att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

Som över en natt blev hon en världsstjärna och fick turnera världen runt. Men Elly Jackson, mer känd som La Roux, gick till slut in i väggen och fick börja om. Efter en separation från sin producent och utdragna röstproblem är hon nu tillbaka med albumet ”Trouble In Paradise”.

Det är många av oss som dansat sig svettiga till hitsinglarna ”In For The Kill” och ”Bulletproof” – 2009 var nämligen dessa några av de mest spelade danslåtarna över hela världen. Den brittiska gruppen La Roux, då bestående av den karismatiska sångerskan Elly Jackson och producenten Ben Langmaid, fick en raketstart som ledde fram till omfattande världsturnéer och samarbeten med artister som Florence + The Machine och Major Lazer. Men turnerandet började snart slita på Elly, som till slut klappade ihop.

– Det var en period under 2010 då mitt turnéschema var väldigt intensivt. Vi turnerade tre veckor i Europa, sedan vidare till Los Angeles för promotion och sedan till Australien för mer spelningar. Redan innan det här var jag helt utmattad, och den perioden kom att krossa mig totalt, berättar Elly.

Samtidigt blev spänningarna mellan henne och Ben Langmaid större, vilket till slut ledde fram till att deras samarbete avbröts. Dessutom började Elly få allt mer problem med sin röst. Till slut fungerade den inte alls, och hon fick avsluta turnerandet och söka hjälp. Efter två år av terapi och röstträning, började sångerskan så sakta få tillbaka sin sångförmåga igen.

– Först trodde jag att det var något fysiskt fel på mig, men insåg snart att anledningen till att jag fick problem med min röst berodde på den omfattande stressen och pressen från omvärlden.

Hur såg detta ut? 

– Det fanns en enorm press på mig från skivbolaget, och från många andra i branschen. Rent generellt så tror jag att många inom musikbranschen lever i en fantasivärld, där de inte förstår att artister också är mänskliga.

Hur menar du?

– Inställningen från början var att jag var tvungen att göra alla saker – spelningar, intervjuer, promotion. Hände det att man var sjuk eller mådde dåligt så bemöttes man med hårda ord om att man aldrig skulle bli någonting och att man förstörde sin egen karriär. Det finns väldigt många elaka människor i den här industrin. När jag ser tillbaka på den perioden kan jag till exempel se att många av de saker som skivbolaget tyckte var viktiga för mig att göra, inte alls var viktiga. Det känns hemskt att jag tvingades göra saker trots att jag inte mådde bra!

Det är inte ofta man hör artister prata om sina röstproblem, men du har varit väldigt öppen med detta. Varför? 

– Det har varit en terapeutisk grej för mig att prata om det. Det har hjälpt mig att ta mig vidare. Dessutom tycker jag att det är viktigt för människor att se att artister inte är perfekta och fläckfria, vilket många verkar tro och förvänta sig. Jag är ingen supermänniska! Alla artister jobbar extremt hårt och turnerar mycket, och blir man för trött är det oftast rösten som ryker först. Om jag är öppen och pratar om det här kanske det kan hjälpa andra att inse att det är okej att må dåligt.

Men till slut fick du tillbaka din röst, och är nu aktuell med ett nytt album. Känns det som att din relation till musiken har förändrats, med allt som har hänt under vägen?

– Ja, definitivt. Nu känns det som att jag har en stabil grund att stå på, varifrån jag kan göra den musik jag vill, och göra det för resten av mitt liv. Så var det absolut inte första gången. På många sätt känns den här plattan egentligen mer som min debut än ”La Roux” (2009). Det här albumet har ”ben att stå på” – det känns mer stabilt.

Du har varit borta från rampljuset i nästan fem år. Känns det konstigt att få uppmärksamheten riktad mot sig igen?

– Absolut, det känns lite ovant. Men jag är väldigt glad för responsen och stödet jag fått. Trots att vi inte släppte någon stor singel den här gången känns det ändå som att folk har tagit till sig musiken. Dessutom verkar det som att de gamla La Roux-fansen gillar skivan, vilket jag är väldigt glad för. Vi hade ett gig i onsdags där alla i publiken redan kunde texterna till låtarna – det var fantastiskt!

Hur är det med dina gamla hits – kommer du fortfarande spela ”In For The Kill” och ”Bulletproof” eller har du stängt den dörren?

– Det där är en svår fråga. En del av mig vill absolut stänga den dörren och gå vidare – de gamla låtarna väcker en viss känsla hos mig, som även om jag älskar att sjunga dem, är svår att få ihop med mitt nya jag och de nya låtarna. Men samtidigt vet jag att 90 % av mina fans blir superglada om jag spelar dem. Det är viktigt för mig att inte göra mina fans besvikna, samtidigt som jag försöker gå vidare här. Det är svårt helt enkelt, vi får se vad som händer.

Nu väntar turnéer och promotion-rundor – är du orolig för att det kommer bli för mycket press på dig igen? 

– Nej det är jag nog inte. Den här gången finns en ny rutin, och turnéschemat är mycket lugnare. Men framförallt har jag bestämt mig för att min lycka är viktigast. Om jag inte är lycklig så är ingenting annat värt någonting heller. Börjar jag må dåligt igen, så är det bara att hoppa av.

Sent på fredagskvällen, efter att dagens våldsamma regn- och åskskurar lagt sig entrade det ikoniska rockbandet Placebo scenen på Bråvalla Festival. Innan gigget fick vi en pratstund med gruppens trummis Steve Forrest, som både berättade om varför bandet inte firar sitt 20-årsjubileum samt passade på att hylla Veronica Maggio.

Placebo inledde sin karriär 1994, då med en annan Steve bakom trummorna (Steve Hewitt). Trots stora framgångar ledde dock interna konflikter snart till att han hoppade av och ersattes av Robert Schultzberg. Men 1996 var Hewitt tillbaka igen, och behöll platsen bakom trummorna ända fram tills 2007 då de personliga skillnaderna mellan honom och de övriga medlemmarna återigen började tära på sammanhållningen. Men trots att rollen som trummis i Placebo minst sagt varit laddad tidigare, menar nu Steve Forrest, 27 att stämningen inom gruppen aldrig varit bättre.

– Vi bråkar aldrig, och det menar jag verkligen. Vi kanske diskuterar saker, men vi låter aldrig de små problemen vinna. Innan varje rep pratar vi alltid igenom allt, kramas och delar med oss av vad som händer i våra liv utanför musiken. Men börjar man hänga upp sig på fel saker inom ett band kan det gå väldigt fel…

Är det hemligheten bakom att hålla ihop som band tror du?
– Ja, det tror jag verkligen. Det låter kanske som en klyscha, men att vara i ett band är precis som att vara i ett långt förhållande. När jag frågade mina föräldrar hur de lyckats hålla ihop så länge svarade de bara: ”You just stick together”. Och precis så är det!

Eller så ogillar man inte varandra lika mycket samtidigt?
– Precis, det är en ännu bättre definition av det. Än en gång – låt inte de små problemen ta över!

Men ni firar 20 år som band i år. Även om du inte varit med från början – kommer ni fira det på något sätt?
– Vi har faktiskt inte planerat in något firande. Många snackade om att vi borde haft en speciellt turné och så vidare men det blev inget. Fansen kommer dock säkert hitta på någonting, och vårt management kommer nog hålla någon liten ceremoni vid lämplig tidpunkt. Men något större firande blir det inte. Alltså, det handlar väl ganska mycket om att jag inte varit med från början och så också…

Ja, hur känns det?
– Jo, nu känns det ju superbra. I början var det så klart lite svårt att komma in i allting, men sedan senaste plattan (”Loud Like Love”, 2013) har allt fallit på plats. Men det är klart att det var lite knäppt, jag menar, jag var 10 år när bandet bildades och samma år fick jag min första virveltrumma av min pappa. Och idag spelar jag i Placebo liksom! Det är roligt hur livet funkar, eller hur?

Men nu då, har Placebo en framtid?
– Absolut! Vi pratar hela tiden om nästa platta, nästa gig och nästa turné. Det finns absolut inga planer på att lägga av.

Hur hittar man energin att fortsätta år efter år?
– Oh, man. Det är enkelt – vi älskar musik helt enkelt. Det är det enda vi kan här i livet, och vårt enda mål. Vad skulle vi göra om vi lade av? Ingenting! Därför jobbar vi hårt och lägger ner all energi på att förbättra oss och göra låtar som både vi och våra fans gillar.

Nu har ni turnerat med ”Loud Like Love” i nästan ett år. Hur funkar det, utvecklar man en förkärlek för vissa låtar medan andra känns tråkigare att spela?
– Absolut, så är det ju. Men det där förändras hela tiden också. Ta till exempel en låt som ”A Million Little Pieces”, den brukade jag tycka var supertråkig att spela för att den är så långsam. Jag gillar att spela intensivt och hårt liksom. Men nu är den en av mina favoriter. Jag kan luta mig tillbaka och bara följa med i ”groovet”. Det där med groove har blivit allt viktigare för mig. Jag värmer till exempel alltid upp med de här (visar bok med trumnoter – ”Groove Alchemy” bredvid hans elektroniska trumset), det får mig i rätt stämning inför giggen.

Men ikväll är det regnigt och kallt på området. Hur påverkar det er, känns det jobbigare att spela sådana gig?
– Nej, sådant kan man inte tänka på, då gör man inte ett bra jobb. Det var till exempel som nu tidigare ikväll då gick vi och tittade på den där blonda svenska tjejen…

Veronica Maggio?
– Exakt! Trots att det regnade och var blött och lerigt så bara körde hon på och hade rätt energi, och då gjorde publiken det också! Det är så det ska vara – det är bara att gå upp och göra ditt allra bästa. Skulle man börja deppa ihop och spela svår är man ute och cyklar. Jag menar, vi är ett rockband, inte några klassiska musiker.

Vad händer efter gigget?
– Ja, vi kommer väl till hotellet vid tre inatt. Sedan sover vi fem timmar, går upp och flyger vidare till nästa ställe. Det kanske låter tufft, men så ser vårt liv ut just nu, det är bara att gilla läget.

Under lördagseftermiddagen drabbades Bråvalla Festival av ett massivt regn- och åskoväder där flera personer också skadades. Några som fick uppleva ovädret på nära håll var Mikkel Christiansen, 22 och Simen Auke, 21 från dj-duon Broiler.

– Vi gick över området när en blixt slog ner precis bredvid oss, det var mycket obehagligt, säger Mikkel Christiansen.

Broiler gjorde senare under eftermiddagen en efterlängtad Sverigespelning på festivalen, och sa innan de gick på scenen att de hoppades att händelserna inte skulle skrämma bort publiken allt för mycket.

– Det är klart man påverkas mycket när något sådant här händer, man blir lite nere. Men vi hoppas ändå att vi kan sprida god stämning och att vädret blir bättre under den resterande delen av festivalen.

Duon, som bildades 2011 i Dremmen i Norge började som en humorgrupp men har sedan dess utvecklats till att satsa allt mer seriöst på musiken. De har redan släppt flera singlar som placerat sig högt på de norska topplistorna, och med de senaste ”Get Drunk” och ”Rays Of Light” har de även börjat få uppmärksamhet internationellt.

– Nu kommer vi satsa mycket på att spela i Sverige faktiskt och bygga upp en kontakt med den svenska publiken. Det finns en stor dansscen här som vi är nyfikna på att utforska mer, säger Simen Auke.

Den norska musikscenen har under de senaste åren fått ett ordentligt uppsving där flera akter nått stora internationella genombrott. Ett av dem är popduon Envy, som också är nära vänner till Mikkel och Simen.

– De har verkligen lyckats. Nicco och Vince visar att det går att göra sin egen grej och de inspirerar samtidigt många i Norge att våga satsa på musik. Man märker att fler och fler vågar sikta högre nu än förut, vilket är väldigt roligt, säger Mikkel Christiansen.

Liveshowerna är en viktig del av Broilers framgångskoncept och inför spelningen på Bråvalla har de laddat upp ordentligt och tagit med sig såväl pyroteknik som konfetti.

– Vi lade ned hela vår budget på det, haha. Så vi får hoppas att publiken gillar det, säger Mikkel Christiansen.

Samtidigt menar duon att de fortfarande blir nervösa inför sina spelningar, helst när det kommer till att spela på större festivaler.

– Ja, just nu är det rätt pirrigt. Men när vi väl går ut på scen blir det fullt ös! Då kör vi bara.

Vid säsongsavslutningen av WiMP Live Sessions gästades vi av det hajpade norska bandet Psyence Fiction. Redan tidigt i våras fick vi upp ögonen för gruppen (som då hette iampsyencefiction) när de imponerade stort med sin öppningskonsert på norska by:larm.

Därför var glädjen stor när bandet tackade ja till att komma till Story Hotel och vårens sista upplaga av WiMP Live Sessions. Bandet, som körde hela vägen från Oslo på morgonen, gjorde sedan en bejublad konsert, för att sedan sätta sig i bilen igen och köra de många milen tillbaka igen. Men med tanke på det här bandets kvaliteter, borde det inte dröja länge innan de slipper trånga turnébussar och dagsjobb. De har bland annat redan hunnit med att öppna för Volcano Choir (Justin Vernons sidoprojekt), samt spelat på många stora norska scener. Det här är helt enkelt ett band vi kommer få höra mycket mer av i framtiden!

Missade du konserten? Då tycker vi att du ska kolla in klippet här nedanför där du ser två av de låtar som bandet framförde under kvällen.

Kolla också in vår intervju med sångaren Aleksander, där han berättar lite mer om vad som händer för bandet just nu.

Han har varit verksam som artist i över 20 år men känner sig fortfarande osäker på sin röst och nervös inför att släppa nytt material. Vi fick en pratstund med David Gray, aktuell med albumet Mutineers som du också kan förhandslyssna på i WiMP från och med idag.

Med hittar som ”This Year´s Love”, ”Babylon” och ”Sail Away” har David Gray kommit att bli en av de mest framgångsrika brittiska soloartisterna i modern tid. Men under de senaste åren har det varit ganska tyst om mannen med den skönt raspiga poprösten. Efter turnén till senaste albumet ”Foundling” (2010) försökte Gray skriva ny musik, men det blev snart tydligt att det inte gick att följa några gamla mönster.

– Det fungerade inte längre att jobba på samma sätt som jag brukar, jag fick helt enkelt tänka om. Jag ville inte låta som någon gnällig medelålders man, utan ville att musiken skulle kännas mer ”hallelujah”. Men det tog ett tag att hitta fram dit.

Själv beskriver han perioden som ”the end of an era” där han fick lämna allt han visste bakom sig för att återupptäcka musiken på nytt. Och när han nu är tillbaka med nytt material menar han att detta närmast går att likna vid en pånyttfödelse.

– Mutineers är till viss del ett album som handlar om att ge upp. Att ge upp för att sedan uppfinna något nytt. Det var skrämmande att känna att allt föll samman, men sedan hände något underbart – ljuset kom tillbaka. Därför är det här en platta som också handlar om att leva i nuet och om glädjen över att finnas till.

Inför albumet började Gray utgå mer i från sina texter i stället för att fokusera på melodier och ackord – något han aldrig testat innan. Han började också använda rösten på ett nytt sätt, och jobba mer med körer och lager-på-lager av vokaler. Efter ett tag kom också producenten Andy Barlow (tidigare medlem i Lamb) in i bilden, vilket kom att bli helt avgörande för albumets sound. Men att samarbeta med någon så tätt inpå menar Gray också var en stor utmaning.

– Det är svårt när en producent kommer in och styr och ställer. Andy är en otrolig trevlig kille, men vi är väldigt olika. Jag är intensiv och rätt hård i studion medan han är betydligt känsligare. Han kunde plötsligt säga ”nej nu behöver jag en paus på en timma” medan jag är som en bil som bara kör vidare. Till slut blev det ändå så att jag fick kompromissa och försöka följa hans sätt att jobba, vilket var väldigt svårt för mig.

Var det utvecklande eller bara jobbigt?
– Det gjorde mig helt klart mer mänsklig. I början trodde jag inte på hans idéer. Allt kändes liksom bortom horisonten och jag kunde inte se slutresultatet i huvudet. Men i slutändan hade han rätt, och det blev väldigt lyckat. Det var bra för mig att gå igenom det där.

Det låter som att du gick in väldigt mycket i arbetet med plattan. Är det alltid så eller kan du hålla distans till ditt jobb?
– Jag går alltid upp väldigt mycket i mitt jobb, och blir närmast besatt. Den enda pausen jag får är när jag är ute och går i naturen.

Men lyssnar du inte på dina demos när du är ute och går då?
– Nej, alltså jag lyssnar aldrig på musik på det sättet, vilket jag vet är annorlunda från hur resten av världen beter sig. När jag är ute och går vill jag höra vinden och fåglarna och inte ”the f*ucking human battering” i mina öron. Det är okej om man sitter på en buss eller ett tåg, men i naturen – aldrig.

Vilken är din egen favoritlåt från plattan?
– Det finns många. Men jag gillar verkligen ”The Incredible”, som också är inspirerad av en novell från den norska författaren Tarjei Vesaas.

Men något som slår mig när jag lyssnar på albumet är att din röst fortfarande låter väldigt ung. Håller du med om det?
– Det var det snällaste någon sagt till mig idag! Det måste vara all plastikkirurgi haha. Nej då, men jag känner att min röst faktiskt har blivit starkare och också mer fyllig under de senaste åren. På något konstigt sätt känns det lite som att jag använder den för första gången.

Tar du hand om den på något särskilt sätt?
– Nej, det gör jag verkligen inte. Och det är väl lite av ett problem just nu – jag får inte festa någonting. Jag gör så mycket intervjuer och sjunger så mycket att min röst redan är överbelastad. Men jag har ingen rutin direkt, däremot gör jag långa soundchecks inför varje gig vilket funkar rätt bra som uppvärmning.

Men känner du dig självsäker när det kommer till din röst?
– Just nu, nej. Jag är ju bara människa, och på senaste har det varit väldigt mycket jobb. Så ja, jag får dra ner på alkoholen helt enkelt och inte stanna uppe för länge på kvällarna. Generellt sett så behandlar jag min röst ganska dåligt – man kan väl säga att den fått sig en ”rough ride”. Med tanke på det är det ändå ganska fantastiskt att den kan fungera så bra!

Du har ju varit verksam som artist i över 20 år, känns det fortfarande nervöst att släppa en ny platta?
– Absolut, det gör det verkligen. Det känns lite som att lämna sitt barn på dagis för första gången. En del av ens hjärta följer med, och det går inte att kontrollera vad som händer. Men alla jag känner som har lyssnat på plattan gillar den, så det känns redan som en vinst, hur det än går.

Vilken bild har du av musikbranschen idag jämfört med när du började?
– Min bild har verkligen förändrats sedan dess, då visste jag ju ingenting. Jag antar att jag är en överlevare i allt det här, och jag hade turen att börja när branschen var betydligt ”snällare”. Jag tycker att idioterna som kör den här showen, ”missade båten” någonstans där på 80-talet. Idag vill ingen betala för musik längre, förutom när man får chansen att vara med i en reklamfilm eller när någon rik unge vill att man ska spela på deras födelsedagsfest. Det är extremt tufft att ta sig fram, och det är ingen trevlig värld att jobba i. Det gäller att hitta människor som har hjärtat på rätta stället och som kan göra rätt val när det kommer till väldigt avgörande frågor. Men som sagt, det är tufft.

Kommer du någonsin jobba med något annat än musik?
– Jag längtar faktiskt efter att få mer tid över till att måla, vilket är något jag verkligen älskar att göra. Annars skulle jag också vilja hitta fler tillfällen att bara vara. Jag tror att det skulle vara väldigt hälsosamt för mig. Men just nu är det svårt att hitta tiden och platsen för det.

Vill du ha ett signerat exemplar av ”Mutineers”? Skicka då dina kontaktuppgifter samt en motivering på varför just du bör vinna till tavla@wimpmusic.com så är du med i tävlingen.

Tidigare under året har vi flera gånger kommit tillbaka till George Ezra – det 21-åriga underbarnet från Bristol som fått en given plats på den brittiska folkpopscenen. Idag har vi glädjen att berätta att du nu kan förhandslyssna på George Ezras debutalbum – Wanted On Voyage, bara i WiMP!

Med handklappsvänliga och mer rockiga låtar (”Cassy´O”, ”Did You Hear The Rain”) blandat med lugnare folkballader (”Barcelona”, ”Budapest”, ”Leaving It Up To You” osv) är det här ett album som vi mer än gärna tar med oss in i sommaren.

För dig som vill se mer av George Ezra – glöm inte heller att kolla in liveklippet här nedanför där George framför låten ”Budapest” exklusivt för WiMP.

Den kända musikern Don Was, som några kanske känner igen från bandet Was (Not Was), blev 2012 utnämnd till VD för Blue Note Records. Han är också en välkänd producent som bland annat jobbat med ikoner som The Rolling Stones, Bob Dylan, Roy Orbison, Elton John och Brian Wilson samt med nyare talanger som John Mayer och Lucinda Williams. I samband med vårt firande av Blue Notes 75-årsjubileum fick vi möjligheten att prata med musikprofilen – ett samtal som kom att handla om visioner, WiMP HiFi och hur viktigt det är att ”not to make any shitty records”. Och så berättade Was om en planerad Blue Note-release med artisten Ryan Adams.

Vad säger du om skivbolaget du leder idag i förhållande till grundarnas vision?  

– Jag tror att våra grundare skulle varit mer än nöjda med det som vi gör på Blue Note idag. Vid starten 1939, skrev de ett slags manifest som kom att bestämma skivbolagets kurs för de kommande 75 åren. Vi hänvisar ofta till den skriften, och tar den verkligen på allvar. I dessa paragrafer poängterade de sin dedikation till så kallad ”autentisk musik”, och önskade att stå bakom artisternas kompromisslösa uttryck. Definitionen av modern jazz är i ständig förändring, men jag tror att vårt artiststall är lika briljant idag som det var förr i tiden. Bara under de senaste 12 månaderna har vi släppt album med Wayne Shorter, Robert Glasper, Terence Blanchard, Gregory Porter, Ambrose Akinmusire, Brian Blade & The Fellowship Band, Jason Moran, Joe Lovano och Dave Douglas, José James, Takuya Kuroda, Derrick Hodge, Bobby Hutcherson, David Sandborn, Joey DeFrancesco och Ravi Coltrane. Det är möjligt att jag glömmer någon, men vi har en lika fantastisk releaseplan som vilket annat skivbolag som helst! Vi har också utvidgat vår definition av ”autentisk musik” till att inkludera artister med nerv, som Van Morrison, Norah Jones, Annie Lennox, Elvis Costello and The Roots, Rosanne Cash, Ryan Adams och Vintage Trouble. Samtidigt har vi riktat fokus mot vår formidabla katalog, där vi remastrat mer än 100 titlar de senaste året för HiFi-formatet, till exempel för WiMP. WiMP erbjuder en väldigt värdefull tjänst där musiken låter som artisterna menade att den skulle låta från början. Tack ska ni ha för det!

Under de senaste 25 åren har jazzen som uttryck blivit mer öppet och inkluderande. Beror detta på det kommersiella värdet eller finns det en konstnärlig anledning till detta? 

– Om du går tillbaka till Blue Note-artister som totalt ändrat jazzens uttryck, till exempel Thelonious Monk, Sonny Rollins, Art Blakey, Herbie Hancock, Wayne Shorter, Ornette Coleman och Cecil Taylor – hittar man ett mönster av öppenhet där man inkluderat tidsandan av varje epok. På samma sätt passar Robert Glasper och hans hip hop-influerade jazz väl in i Blue Note-traditionen av musik i kontakt utveckling. När du skapar musik med konstnärligt värde ökar samtidigt det kommersiella värdet. Det här sättet att jobba har fungerat väldigt bra för oss under de 75 år vi varit verksamma!

Du har själv en imponerande diskografi, både som artist och producent. Hur kommer det sig att du tog på dig ledarrollen för detta legendariska skivbolag? 

– Jag närmar mig musik på ett liknande sätt, vare sig det är som artist, producent eller som skivbolagschef – ”Try really hard not to make any shitty records!”. Om du skapar musik som framkallar känslomässiga reaktioner, och sätter publiken i kontakt med sina egna känslor, kommer du göra mänskligheten en tjänst och samhället kommer förmodligen låta dig fortsätta göra det du älskar.

På vilket sätt hänger jazz och High Fidelity-fokuset ihop? Och vilka ideal jobbar Blue Note efter när det kommer till ljudproduktion? 

– Hos Blue Note jobbar vi för att ljudet av inspelningarna ska stämma med det emotionella innehållet i musiken. Om det involverar oredigerade råupptagningarna eller genomtänkta mikrofonpositioner, så är det en sak. Om det betyder att man förvränger ljud eller använder sig av lo-fi-element, så är det också roligt. Alla ska ha möjligheten att uppleva musiken så som den lät i studion vid inspelningen – och det viktigaste är att publiken hör musiken så som artisternas hade tänkt att den skulle låta. För mig betyder ”High Fidelity” att vara trogen artistens intentioner.

Våra HiFi-kunder verkar lyssna på till exempel klassiskt och jazz i högre utsträckning än våra andra kunder. Varför tror du att det är så?

– Vi har gjort en del publikundersökningar, och har sett att det finns några väsentliga kundgrupper som är intresserade av vår musik specifikt. Det finns definitivt en sofistikerad grupp fans med hög inkomst som lägger pengar på olika premium-abonnemang. Men vi ser också en yngre, rebellisk och cool grupp av lyssnare som vill lyssna på något mer än topplistor, och som gillar jazz när det väl exponeras för dem. Dessa fans kanske inte har råd eller har intresset för ett fast abonnemang. När du säger att era vanliga kunder lyssnar mindre på jazz är min första reaktion att Blue Note måste försöka göra ett bättre jobb med att få ut vår musik till dem. Våra undersökningar visar att många människor som säger att de inte lyssnar på jazz faktiskt reagerar väldigt positivt när man spelar musiken för dem utan att sätta en stämpel på genren. Musik får dig antingen att känna något, eller inte.

Hur viktigt tror du att det är att nya digitala tjänster utvecklar nya lösningar för att förbättra ljudkvaliteten?

– Försäljningen av fysiska produkter avtar, och många i musikbranschen ser på digitala tjänster som framtiden inom distribution och uppspelning av musik. En av faktorerna som möjligen har hållit tillbaka dessa tjänster från att nå ytterligare framgångar är den medelmåttiga ljudkvaliteten. Oavsett ljudformat kommer du inte lyckas om du inte kan engagera lyssnarna. Det som ni gör med WiMP HiFi tar verkligen utveckligen framåt. Bravo!

Hur lyssnar du själv på album? Sitter du någonsin ner och njuter av ett album från början till slut? 

– Om du ger dig själv ett break från allt mejlande och SMS:ande, slutar oroa dig för framtiden och att ångra ditt förflutna och istället är fullt närvarande i stunden och lyssnar på ett riktigt bra album, så kommer du bli belönad med en upplevelse som kommer att förbättra ditt liv! Det här är inte något billigt säljtrick – utan är till 100 % baserat på bevisade principer inom hjärnforskningen! För att vara ärlig – inom CD-eran fanns många 72-minuters-album som kunde vara utmanande att lyssna igenom. Innan detta var musiken skräddarsydd av artisterna för ett enkelt vinylalbum – 40 minuter fördelat på två sidor med 15-20 musik vardera, enbart designade för att ta med dig på en fantastisk musikalisk resa. Under den senaste tiden har jag gjort en del spellistor som bara är 15 minuter långa. Då tillåter jag mig själv att bli ”swept away” varje dag. Prova det och du kommer återupptäcka hur bra musik det finns!

Vilken produktion från din tid på Blue Note skulle du vilja rekommendera för våra HiFi-användare?

– Haha, den här frågan kan ge mig trubbel med våra artister. Jag kan rekommendera ALLA våra utgivningar, åtminstone för vissa av era användare. Eller så kan jag rekommendera vissa av våra releaser för ALLA era användare! Men vad tror ni om detta: om du lyssnar på Robert Glaspers ”Black Radio”, Gregrory Porters ”Liquid Spirit”, Elvis Costello and The Roots ”Wise Up Ghost” och Wayne Shorters ”Without A Ne” så kan jag personligen garantera att du kommer hitta något som berikar ditt liv! Är det diplomatiskt nog?