Inlägg av Wimp-redaktionen

Mikky Ekko: ”Jag vill inspirera andra att gå sin egen väg”

av Wimp-redaktionen
Mikky_1200

Han slog igenom tillsammans med Rihanna och hitlåten ”Stay”, men nu är Mikky Ekko redo att stå på egna ben. I veckan släppte den 30-åriga sångaren sitt debutalbum Time, och WiMP fick en exklusiv intervju.

Vad har du för planer för 2015?

– För mig handlar 2015 om att försöka få ut mitt nya album, och att människor ska hitta till musiken. Hur funkar låtarna live? Vad behöver förändras? Hur kan jag fortsätta växa som artist? Jag ser fram emot att kunna dela med mig av allt detta och nå ut till andra människor.

Hur kändes det att komma med på den prestigefyllda ”Ones to Watch”-listan?

– Jag älskar att stå i rampljuset så det kändes helt lugnt! Det är spännande! Och det är också en chans för mig att få visa upp vad jag har jobbat med under så lång tid.

Hur har succén med din och Rihannas ”Stay” påverkat dig? Har det fört med sig någon stress?

– Jag sätter rätt stor press på mig själv ändå, så ingenting har egentligen förändrats på så sätt! Men det fanns kanske en stress i att få ut någonting snabbt. Och där kände jag nog mest press utifrån – att många andra ville att jag skulle släppa mer material. Samtidigt visste jag att det viktigaste var att få ut ett album som kändes rätt, och jag tycker att jag lyckats med det. Och nu är det dags att få ut plattan till mina fans.

Har albumtiteln ”Time” någonting att göra med hur lång tid det tog att göra klart plattan?

– Ja, det har nog ganska mycket med det att göra. Anledningen till att det tog så lång tid var att jag ville göra allting rätt. Jag är perfektionist när det kommer till sådant där. Jag vet att många blev galna på mig – skivbolag, producenter, management, vänner… ja, alla. Men när man vet att det finns saker som måste göras för att kunna slutföra ett projekt så gör man det. Och eftersom jag inte hade någon specifik producent eller ett band så fick jag göra mycket själv. Jag är väldigt tacksam för de människor som stöttade och trodde på mig under den här processen.

Hur skulle du beskriva albumet?

– Det är ett viktigt album. Det känns som att jag fått ur mig saker som jag länge behövt säga. Jag tror också att många kan finna tröst i plattan. Jag gick igenom en massa olika saker under den här processen och det var inte lätt. Det tog lång tid och det var väldigt mycket ”blood, sweat and tears”. Jag är nöjd med att albumet är så varierat, och på många sätt är det mitt första ordentliga statement som artist. Mycket handlar om att nå ut till människor – jag vill ha dem omkring mig och jag behöver dem.

Albumet spelades in med olika producenter och på olika platser. Hur fick du ihop allting till en enhet?

– För mig är albumet som en resa, och om man lyssnar på det från början till slut så får man nog en bra bild av hur de två senaste åren har sett ut för mig. Jag skrev 250 låtar för det här albumet och sedan skalade vi ner det till 12 stycken. Det var en påfrestande process! I slutändan vet jag ändå att den gemensamma tråden är jag själv, och jag tror man hör hur jag växt som berättare.

Vilken respons hoppas du få?

– Man kan bara hoppas på det bästa, men jag vill så klart att alla ska älska det och att det ska nå ut till människor över hela världen. Jag hoppas också att det kan inspirera andra människor – framförallt unga människor som liksom jag inte kommer från någonting. Jag hoppas att de som lyssnar kommer känna sig stärkta och att musiken inspirerar dem att gå sin egen väg i livet.

Belle & Sebastian: ”Folk skulle glömma bort oss om vi inte gjorde nya plattor”

av Wimp-redaktionen
bellemag

Det finns få band som kommit att bli så betydelsefulla för indiepopens utveckling som skotska Belle & Sebastian. Bandets milda, litterära och förförande musik har sedan debuten med Tigermilk 1996 kommit att påverka en lång radda av likasinnade band. Utan Belle & Sebastian hade vi knappast få höra artister som Jens Lekman, The Pains of Being Pure at Heart och Peter, Bjorn & John.

Frontmannen Stuart Murdoch bildade gruppen efter att ha skrivit ett par demos för ett musikprojekt på det lokala universitetet i Glasgow. Dessa ville universitetet gärna ge ut och i all hast samlade Murdoch sina närmsta vänner (utan att veta ifall dessa behärskade några instrument). Snart var Belle & Sebastian ett riktigt band.

Tigermilk blev en överraskande stor succé och kom att bana väg för många andra skotska band. Och det som egentligen bara skulle ha blivit en engångslösning slutade med en lång karriär för de åtta vännerna från Glasgow. Sedan dess har gruppen gett ut nio album, där det senaste Girls in Peacetime Want to Dance kan ses som en välförtjänt comeback.

Här låter Belle & Sebastian mer välplanerade än på länge, och bygger samtidigt vidare på sitt signifikativa sound – inspirerat av artister som Nick Drake, Velvet Underground (de lugnare låtarna) och Television Personalities. Men samtidigt pekar albumet också framåt. Mest överraskande är det kanske att Belle & Sebastian den här gången gått mot ett sound som flirtat med euro- och electropop a la Pet Shop Boys.

Vi fick en exklusiv intervju med Stuart Murdoch, vilket resulterade i ett album som kom att handla mycket om det nya albumet samt om hur allting egentligen började.

Under de senaste 20 åren har Skottland, och kanske främst Glasgow, kunnat stoltsera med en mängd framgångsrika band. Varför tror du att det går så bra för skotsk musik?

– Det är en bra fråga. Men jag har nog inget bra svar på det. Jag är inte säker, men det kanske skulle kunna ha något att göra med att post-industriella städer – som exempelvis Glasgow, har en särskild melankoli över sig. Dessutom kanske många går arbetslösa i den här typen av städer. Dessa element samverkar och leder till att många utvecklar en längtan efter något annat.

Jag besökte Skottland för några år sedan och slogs direkt av hur många bra musiker det finns – till och med coverbanden och gatumusikerna är helt fantastiska. Tror du att er långa musiktradition har varit betydelsefull för hur den moderna skotska musikscenen ser ut idag?

– Helt klart. Jag tror att det är en stor del av förklaringen till varför den ser ut som den gör. Om människor inte växer upp med att sjunga så kommer de inte heller fortsätta att sjunga senare i livet. När vi växte upp fanns det musik överallt. I skolan, hemma och varje gång grannarna eller familjen hade fest. Dessa slutade för övrigt alltid med fyllevisor runt pianot.

Minns du dina första musikaliska upplevelser?

– Ja, några av dem. Jag minns att jag som fyraåring var med i ett band – The Imps. Vi lärde oss några låtar från Djungelboken, vilket också var den första musiken jag uppträdde med… (Murdoch börjar sjunga) ”I’m the king of the swingers, the jungle V.I.P”. Jag tror att vi spelade apor den gången. När jag började skolan var jag även med i en konsert där man sjöng cowboy-låtar. Jag gillade det eftersom att man fick ha på sig jeans. Jag var typ fem eller sex då, och jag minns att en av flickorna kom fram till mig och sa att jag såg så häftig ut i jeans och cowboy-hatt. Så jag tänkte väl ”Okey, I like this”.

När började du intressera dig för musik?

– Jag växte upp på 70-talet. Då fanns det bara två tv-kanaler, radio och så massor av fotboll. Det var inte som nu när alla barn har massa olika saker att sysselsätta sig med. Popmusik och fotboll – det var det två saker våra liv bestod av på den tiden.

bellemaglille2

Hur upptäckte du musik?

– De första plattorna jag köpte hittade jag på loppmarknader. Jag var nog inte särskilt gammal och jag gick nog mest på hur omslagen såg ut. En av de första plattorna jag föll för var Simon & Garfunkels Bridge Over Troubled Water, som jag sedan förälskade mig i.

I en intervju för inte allt för länge sedan sa du att även om människor kan läsa om alla band och artister online så är det den personliga rekommendationen som betyder mest. Har det funnits någon person i ditt liv som varit betydelsefull för vilken musik du valt att lyssna på?

– Inte när jag var ung, tyvärr. Det hände nog först mycket senare. Men jag hade nog alltid antennerna ute så att säga. Min släkting gav mig alla sina gamla Beatles-album, vilka jag så klart spelade sönder.

Fanns det någon speciell låt eller konsertupplevelse som inspirerade dig till att börja skriva musik?

– Det är konstigt, men jag tror inte jag någonsin kopplade ihop de delarna på det sättet. Jag hade bara uppfattningen att jag älskade musik, och det var det. När jag var 20 kunde jag inte någonting om att låtskriveri. Jag älskade musik men jag hade ingen aning om att jag själv kunde skriva låtar.

Jag har alltid älskat historien om hur Belle & Sebastian kom till –  hur ni startade upp bandet som ett musikprojekt på universitetet, och hur ett par demos sedan förvandlades till ett succéalbum. Men var det verkligen så det gick till?

– Ja, självklart! Jag tror att alla de bästa sakerna i livet sker av en slump. Det är bara att titta på oss människor – vi är som insekter! Vi springer bara runt helt utan riktning. Hur ska vi kunna veta vad vi är ämnade att ägna oss åt? Jag hade länge försökt starta upp ett band, men ingen jag träffade hade visat det minsta av intresse för det. Jag hade förlikat mig med och hade tänkt ge upp musiken för att flytta till Kalifornien. Och då hörde universitetet i Glasgow av sig och frågade om jag kunde göra ett album. Men jag hade inget band. Så jag frågade helt enkelt lite folk jag kände om de kunde tänka sig var med. Och det var så bandet kom till.

bellemaglille

Hur kom det sig att det blev just ni som bildade ett band?

– Tja, det är det som är grejen. De var de enda som visade minsta intresse för projektet. Allt var väldigt sporadiskt. Jag visste inte ens om de kunde spela några instrument. Den enda jag hade koll på musikaliskt var Stevie (Jackson reds. anm) som jag visste var en duktig gitarrist och sångare. Till honom skrev jag dessutom många brev innan jag lyckades övertala honom att vara med i bandet.

Girl in Peacetime Want to Dance är albumtiteln för er nya platta. Det är en riktigt bra titel tycker jag. Men jag vet inte om jag riktigt förstår den. Var kommer den ifrån?

– Jag tycker nog precis som dig när det kommer till titeln. Jag gillar den, men jag är inte helt säker på att jag förstår den. Titeln ramlade över mig plötsligt varpå jag skrev ner den i min anteckningsbok. Jag har burit med mig den under ett par år, och när vi höll på att spela in plattan så kom den plötsligt tillbaka till mig igen.

Albumet visar helt klart på ett nytt sound och en ny inriktning för bandet. Man hör spår av bland annat disco, europop och electropop. Vilket sound eftersträvade ni under arbetet med plattan?

– Vi hade nog ingen tydlig plan. Men många av låtarna skrevs under en ganska kort period, vilket är ganska ovanligt för oss. Beatet och basen är den röda tråden. Och det kändes som vi hittade en bra inriktning. Sedan krävdes det en bra producent för att lyckas få ihop låtarna på ett snyggt sätt.

Hur går det till när du bestämmer dig för att göra ett nytt album? Har du redan 10-12 låtar klara innan eller hur funkar det?

– Nej, så funkar det inte längre. Vi är inga Rod Stewarts. Vi vaknar inte upp i våra slott och inser att nu – nu behöver vi göra en ny platta. Vi MÅSTE göra nya plattor. Vi försöker leva på det här, och vi älskar musik, så det är helt enkelt alltid tid för att göra ett nytt album.

Du har beskrivit albumet som ett ”vinn-eller-försvinn-album”. Vad menar du med det?

– Vi lever i en kommersiell värld, och vi måste hela tiden se till att producera relevant musik. Jag tror att folk skulle glömma bort oss om vi inte gjorde nya plattor.

Men tror du verkligen det? Det är jag nog inte så övertygad om.

– Kanske. Men kolla här – vi tänker inte på oss själva som… Jag antar att många har personliga minnen som är kopplade till vår musik. Och många uppfattar oss som ett slags ”vintage-band” från 90-talet. Men i verkligheten är det ett ”working band”. Och för att vara det måste vi också fortsätta att jobba hårt.

Jonas Kleinschmidt

jonas.kleinschmidt@wimpmusic.com

Månadens HiFi-album: GoGo Penguin – v2.0

av Wimp-redaktionen
gogomag

Den här månadens HiFi-album i WiMP är v2.0 – det Mercury Prize-nominerade andra albumet från de brittiska nykomlingarna i GoGo Penguin. Här nedanför hittar du vår recension av plattan, följd av en intervju med bandets basist Nick Blacka.

***

Intressanta band beskrivs ofta som ”unika”, men när det kommer till GoGo Penguin är det inte bara något man säger – det är på riktigt. Med deras intensiva break-beats, telepatiska samspel och känsla för melodier skapar de ett sound som känns helt eget. GoGo Penguin har inte heller någon ledare. Chris Illingworths filtrerade pianomelodier kombineras snyggt av basisten Nick Blackas energiska spel och trummisen Rob Turner.

Man kan försöka definiera det, men att placera GoGo Penguin i ett fack leder bara till att man begränsar den gränslösa filosofi som utgör gruppens sound.

Med influenser från såväl Brian Eno och John Cage som Squarepusher finns det inga begränsningar för var gruppen hämtar inspiration. Sättningen kan sägas vara typisk för en pianotrio, men gruppen lånar fritt från melodiska, harmoniska och strukturella idéer inom jazzen och klassisk musik. När det kommer till rytmer närmar de sig också de elektroniska ljudlandskapen. Det är också det här mötet mellan genrer och stilar som bidrar till att gruppens ”akustiska electronica” låter så fantastiskt bra.

Även om det här tekniskt sett är Manchester-gruppens andra release, måste v2.0 ändå ses som GoGo Penguins stora genombrott. Nick Blacka som tidigare spelade i en jazztrio tillsammans med Illingworth, gick med i gruppen i slutet av 2012 efter att grundaren Grant Russell lämnat bandet. Blacka bidrog till en ökad sammanhållning inom gruppen – både gällande funktion, medvetenhet och sound. Om debuten Fanfares visade på en bandprototyp så är istället v2.0 – med dess så passande titel, ett bevis på GoGo Penguins mycket framgångsrika omstart.

Det är ljudet av ett band som blivit mer närvarande men också mer medvetna om den ljudmässiga värld de själva skapat.

Öppningsspåret ”Murmuration” kan närmast liknas vid ett manifest – tydligt improviserad men också med drag från exempelvis Jon Hopkins och Massive Attack. Låten är döpt efter sättet som fåglar samlar sig i flock – en stark och vacker helhet där det inte finns någon ledare och där ingen fågel är mer betydelsefull än den andra.

Den pulserande ”Garden Dog Barbecue” sätter ljus på det som är bandets värld – influerad av Aphex Twin men med sin grund i bebopen. ”Kamaloka” förför med sin vackra och Four Tet-liknande melodi, medan ”Fort” rör sig från Arvo Pärt-inspirerat pianospel till en rytmisk trumdel som för tankarna till techno.

”One Percent” (en referens till dagens finansvärld) har lett till den konstiga, men ack så hjärtliga beskrivningen av bandet: “sounds like a CD skipping – but live”. Det första stycket som bandet skrev tillsammans var annars den hiphop-doftande ”Home” som öppnas med Blackas välkomnande basintro.

”The Letter” – som förövrigt spelades in i totalt mörker, är en långsam och närmast spirituell ballad som kombinerar klassiska jazzharmonier med en mer modern känsla. Här får man en stunds vila innan man slungas in i den intensiva ”To Drown In You” samt albumets mest experimentella höjdpunkt – ”Shock & Awe”.

Albumet avslutas med den vackra ”Hopopono” som med sin mix av olika influenser också tar oss tillbaka till början av vår färd – en resa som tagit oss med genom mytomspunna landskap, spiritualitet, kärlek men också genom politiska underground-rörelser. Men som med all bra musik och litteratur är det här också ett album där lyssnaren tillåts att skapa sin helt egna historia.

Efter framgångarna med debuten har bandet också utnyttjat sina nya tillgångar. Ljudteknikern Joe Reiser och studioteknikern Brendan Williams har gjort ett briljant jobb. Det här är en färgsprakande ögonblicksbild av ett band som hittat sin egen röst samtidigt som de på ett modigt sätt också skapat ett helt eget sound.

Foto: Arlen Connelly
Foto: Arlen Connelly

Har albumtiteln – v2.0, någonting att göra med omstruktureringarna inom bandet?

– Ja, absolut. På många sätt tänker vi nog på det här som ett nytt debutalbum. Med det sagt vill vi så klart inte göra oss av med vår första platta – jag tycker den är superbra och jag vet att alla var väldigt nöjda med den. Men redan när den plattan spelades in ville alla egentligen gå i en annan riktning, så jag antar att den var ”gammal” redan från början. De ville gå mer mot soundet som hörs på v2.0 – med electronica, eller i alla fall att få musiken att låta mer som electronica.

Albumtiteln syftar på allt det här och konceptet att vara en uppgraderad ”version” av sig själv. Under arbetet delade vi med oss av olika idéer inspelade på våra laptops. Vi delade filer och omgjorda versioner. Det var från den processen som albumet sedan utvecklades.

Är den här elektroniska inriktningen den största förändringen som skett sedan du gick med i bandet?

– Ja, jag tror det. Jag menar – om du byter ut en person i en trio så kommer allt att låta annorlunda. Och jag tror att alla var medvetna om det.

Arbetet med det här albumet var mer kollektivt. När debutalbumet skrevs tog killarna istället med sig färdigställda idéer och så spelade dem det. Under den här processen tog vi fram våra olika idéer i ett mycket tidigare skede, och sedan kom vi med synpunkter och slutförde det tillsammans. Ibland tog vi ut en liten del av en låt och loopade den i flera timmar för att försöka hitta rätt stil innan vi bestämde oss för ett slutgiltigt sound.

Albumet låter lite mer electronica – det är i alla fall vad vi medvetet försökte göra. Men det är fortfarande en pianotrio som spelar akustisk musik. Det finns inte så mycket samplingar och så, förutom små bitar här och där. Och så lite pedaleffekter till min bas.

Även om vi är en trio så har vi också en hemlig fjärde medlem – en kille som heter Joe Reiser. Han är vår ljudtekniker och har också varit med och producerat albumet. Så jag är inte det enda nya tillskottet. Att jobba med Joe var att ta ett stort steg framåt – både ljudmässigt och när det kommer till teknikerna vi använder oss av när vi spelar live.

På vilket sätt då?

– Han bidrog väldigt mycket till live-showerna – till exempel genom att använda nya och smarta sätt att förstärka basen och pianot på. Om du ser oss live så liknar det nästan en rockkonsert. Vi kör rätt hårt, med mycket bas och så. Och då måste pianot förstärkas för att matcha trummorna.

Joe har kommit på lösningar för allt det här. Jag låter säkert väldigt nördig nu, men för pianot har han sådana här speciella magnetiska mickar som placeras på insidan, under strängarna. Detta gör att man kan förstärka pianot till samma nivå som trummorna. Joe har varit väldigt betydelsefull för att bandets utveckling.

När du pratar om bandet känns det som att ni befinner er i ständig förändring och utveckling?

– Ja kanske det, men det är svårt att säga. Just nu har vi precis börjat jobba med nytt material. Vi har ett stort gig i Paris och efter det kommer vi låsa in oss någonstans och skriva klart den tredje plattan. Jag gillar att tänka på album som ögonblicksbilder av en specifik tid, så det är ganska svårt att redan nu säga hur plattan kommer att låta.

Men det kommer att förändras så klart. Just nu är vi ganska sammanhållna som band eftersom att vi varit ute och turnerat med v2.0 i nästan 18 månader. Men för att vara ärlig så vet jag faktiskt inte vad som kommer hända i framtiden.

Vad kommer fortsätta att vara detsamma då?

– Vi kommer inte börja använda massor av synthar. Vi kommer aldrig bli fåniga gällande den elektroniska sidan och förlora vår akustiska natur. Vi vill fortfarande att det ska finnas tre instrument: piano, bas och trummor.

Med det sagt så skulle jag nog ändå vilja säga att soundet ni har på gång till stor del kan definieras av dess likhet med elektronisk musik. Den har ofta också kallats för ”akustisk electronica”.

– Tja, på ett sätt så stämmer inte ”akustisk electronica” in överhuvudtaget. Grundidén är att vi är en akustisk pianotrio som hämtat inspiration från elektronisk musik och funderat över hur den kan översättas till vårt musikaliska språk.

Er musik är till stor del också baserad i jazzen och den klassiska musiken. Hur lyckas ni balansera mellan alla dessa olika skolor och genrer?

– Chris är en klassiskt skolad pianist. Han och Rob gick båda på The Royal Northern College of Music i Manchester där de studerade klassisk musik i fyra år. Jag och Rob träffades på en jazzscen i Manchester. Grejen är väl den att om vi säger att vi är ett renodlat jazzband så stämmer det inte heller. Det är inte så att vi vill distansera oss själva från jazzen. Vi vill bara inte definiera oss som ett jazzband eftersom begreppet kommer med en mängd olika begränsningar.

Ibland kan man nästan känna sig taskig mot jazzpubliken som kommer för att se oss. Det har hänt, även om det inte varit många gånger, att människor kommer fram till oss efter spelningarna och säger ”Hey, varför var det inte mer improvisation?”. Vad ska man svara? ”Det är för att vi inte vill att det ska vara så”.

Vi letar efter kreativitet överallt, och vi hämtar delar och bitar från olika ställen. Om vi gillar stilen hos en specifik klassisk kompositör så kanske vi lånar den, och om vi hittar jazzelement och improvisationsdelar vi gillar så tar vi det. Men vi vill inte bli placerade i ett specifikt fack. Det blir begränsande för oss – men också förvirrande för publiken, haha.

Det var ett glädjande svar. För ett tag sedan pratade jag med Bill Frisell, och vi kom in på hur man kan missuppfatta jazzen som genre. För precis som med er musik så tänker jag inte på hans musik som jazz. Han menade att jazz inte är en specifik stil utan mer av en process och ett sätt att närma sig musiken. Vad tycker du om det?

– Ja jag skulle nog vilja hålla med om det. Det är en svår fråga. Speciellt idag när man knappt kan säga vad som är jazz längre. Jag tror att det är många olika saker helt enkelt. Vissa kommer nog alltid tycka att vi är ett jazzband – vi har en typisk jazzsättning och använder oss av improvisation. Men själv är jag tveksam till om det verkligen är jazz. Jag antar att det är upp till lyssnaren att bestämma.

Skivbolag kan vara kontraproduktiva när det kommer till att förklara konst. Genom att försöka definiera något kan det kanske också leda till att musik missuppfattas?

– Ja, det är definitivt ett problem. Av någon anledning försöker människor desperat att kategorisera allting. Jag antar att det bara är ett sätt att försöka förstå musiken. Det är bara det att vi inte ser det på det sättet. Musik är bara musik – det är toner och rytmer. Du kan ta vilken stil du vill och använda den i din musik. Det finns inga begränsningar.

Förra året blev ni nominerade för The Mercury Prize. Hur kändes det?

– Det var otroligt kul att bli utvalda på det sättet, och jag tror att vi fick ut mer av det än de andra banden, eftersom vi var minst kända. Det ledde till att fler upptäckte oss, och det är egentligen allt vi önskade oss.

Vad tycker ni om de andra som blev nominerade?

– Ärligt talat så har jag inte lyssnat så mycket på dem. Vi gillar East India Youth. Speciellt en låt som heter ”Glitter”. Polar Bear är riktigt coola också – jag gillar deras grej.

Vilka andra musiktrender tycker du annars känns spännande?

– Om jag pratar för gruppen som helhet så gillar vi helt olika saker. Något vi har gemensamt är vårt intresse för electronica, vilket kanske också förklarar varför vår egen musik influerats så mycket av den stilen.

Chris lyssnar väldigt mycket på obskyr electronica. Vi gillar också en kille som heter Frederik Robinson –  jag tror han kommer från Sverige? Under arbetet med plattan lyssnade vi väldigt mycket på Jon Hopkins, Burial, Radiohead och andra projekt där Thom Yorke varit inblandad.

Hur känner du inför den digitala revolutionen inom musikbranschen?

– Det är en pågående debatt. Vissa artister verkar vara rädda för den. Alla är oroliga för försäljningen och hur mycket pengar de kommer förlora om människor inte längre köper plattor.

Jag tror inte att det påverkar oss så mycket, vilket också beror på att vi har en så speciell nisch. Det är helt enkelt så utvecklingen ser ut och man måste anpassa sig efter den. Nu verkar det till och med som att nedladdning är på väg ut. För egen del tycker jag att det är en fantastiskt möjlighet att ha tillgång till så mycket musik på en och samma gång.

Jag måste fråga – finns det någon speciell story bakom ert bandnamn?

– Haha, ja det finns det. Och jag brukar oftast låta Chris berätta den eftersom jag inte var med då. Men okej. När bandet startade fanns det egentligen inga intentioner att spela in album eller spela live. Det var helt enkelt bara ett sätt för killarna att samlas och spela musik de själva gillade.

Och så en dag ringde en kompis som jobbade på Sand Bar i Manchester. De hade fått ett återbud och undrade om bandet kunde hoppa in. Men de hade inget namn. I replokalen fanns det ett mjukisdjur i form av en pingvin. Och när någon sedan frågade vad de hette var det någon som svarade ”Vad tror ni om Penguin?” Eller Go Penguin!? Eller kanske GoGo Penguin?”. Och det var det. Sedan dess har namnet hängt med.

Ryan Pinkard

ryan.pinkard@wimpmusic.com

Veckans klassiska: Nyårskonserten 2015

av Wimp-redaktionen
mehta1200

Nyårskonserten med Wienerfilharmonikerna tillhör en av världens äldsta och mest prestigefyllda konserter. Konserten har getts under 70 år och har genom åren letts av en mängd berömda dirigenter. Vid årets konsert fick vi se en levande legend – Zubin Mehta leda filharmonikerna, och i samband med detta fick vi också en exklusiv pratstund med maestron.

Vad är det som gör Nyårskonserten så speciell?

– Wien har en lång tradition av klassisk musik, och en av de mest imponerande delarna i detta är utan tvekan Wienerfilharmonikerna och musiken från Straussdynastin. Traditionen med att ge en konsert för det nya året har funnits sedan 1950-talet, och konserten följs av upp emot 50 miljoner TV-tittare från 90 olika länder. Musiken, som skrevs av Johan Strauss den äldre och hans söner, åtnjuts av musikälskare världen över.

Zubin Mehta föddes 1936 i Indien och avslutade sin musikaliska utbildning vid Hans Swarowsky-konservatoriet i Wien. Det var också här han debuterade år 1958. Två år senare genomförde Mehta sin första konsert med filharmonikerna. Efter många år som chef för Los Angeles Philharmonic, och senare New York Philharmonic, har han nu olika positioner – bland annat som musikalisk ledare för Israel Philharmonic Orchestra och chefsdirigent för Maggio Musicale-festivalen i Florens. År 2001 blev Mehta också utnämnd till hedersmedlem i Wienerfilharmonikerna, efter ett samarbete som sträcker sig över 40 år. Detta gör honom också till dess mest varaktiga dirigent någonsin.

– Jag tillbringade sju år av mitt liv som student i Wien, och lärde mig då filharmonikernas tolkningar av de stora klassiska mästarna: Haydn, Mozart, Beethoven, Wagner och så vidare. Men jag har också följt orkesterns otroliga engagemang för Straussdynastin, säger Zubin Mehta.

Vad är det som gör att den här musiken fortfarande känns relevant?

– Wienerfilharmonikerna har alltid behandlat tolkningar av Strauss-familjens musik på samma sätt som med exempelvis Haydn och Mozart. Varje framförande av en polka eller en vals kan därför ses som ett bevis på deras kärlek för denna repertoar.

Berätta om årets program!

– Årets program firar 600-årsdagen av universitetet i Wien, samt 200-årsdagen av den tekniska högskolan. Ett par av programmets stycken kommer dedikeras till dessa firanden: ”Elektro-Magnetische-”, ”Mit Dampf-” eller ”Studenten-Polka”.

I programmet hittar vi också musik från en av de mest kända danska kompositörerna – H. C. Lumbye – hur kommer det sig?

– Det är väl känt att H. C. Lumbye studerade i Wien samtidigt som Langer och Strauss-familjen. Då han var mycket influerad av dessa, och då årets program generellt sett tar oss i nordlig riktning (”An der Elbe”), tyckte vi att det kändes helt rätt att ta med Lumbyes bubblande ”Champagne Galop”.

Wienerfilharmonikernas historia går tillbaka till 1842, då Otto Nicolai genomförde en konsert med samtliga medlemmar från den kejserliga operan. Denna händelse betraktas generellt som grundandet av orkestern. Sedan dess har orkestern varit organiserad som en privat förening som arbetar självstyrt såväl konstnärligt och organisatoriskt som ekonomiskt. Sedan starten har de haft viktiga konstnärliga samarbeten med exempelvis Richard Strauss, Gustav Mahler, Arturo Toscanini och Wilhelm Furtwängler. Efter 1945 märks samarbetspartners som Karl Böhm, Leonard Bernstein och Herbert von Karajan. Orkestern är utan tvekan en av de bästa någonsin, och har dessutom lyckats ligga på denna höga nivå under många år.

Vad tror du att orkesterns framgångar beror på?

– Jag tror att Wienerfilharmonikerna har varit framgångsrika när det kommer till att föra över musikaliska traditioner från lärare till elev. På detta sätt har inte bara tolkningar av de stora mästarna bevarats, utan också den tonala skönheten från varje instrument behållits intakt.

Så avslutades min pratstund med en av vår tids stora musikaliska ledare. Lyssna och njut av de sköna tonerna från Wien.

Morten Ernst Lassen

morten.ernst.lassen@wimpmusic.com.

5 klassiska album du kanske missade 2014

av Wimp-redaktionen
unnamed-6

Varje år släpps det en stor mängd klassiska album – både från lovande unga artister och från erfarna stjärnor. Här kommer fem album från 2014 som kanske hamnade lite under radarn och inte fick den uppmärksamhet jag tycker de förtjänar.

1. En av dagens mest framstående manliga sångare från den yngre generationen är utan tvekan den tyska barytonen Christian Gerhaher. Hans empatiska och personliga tolkningar, framförallt av tyska kompositörer som Mendelssohn, Schumann, Wolf och Brahms, har lovordats överallt. Så var fallet även för detta album som släpptes tidigare i år, där han uteslutande sjunger Lieder av Franz Schubert. Albumet bär titeln ”Nachtviolen”, vilket också är namnet på en av de 24 sånger som Gerhaher och hans pianist Gerold Huber valt att framföra här. Lyssna och njut av Schuberts eleganta, melankoliska, skrämmande och vanvettigt vackra Lieder i händerna på två av de som bäst lyckats tolka dessa.

2. Grekiska Teodor Currentzis är en av dagens progressiva och ambitiösa unga dirigenter. Och med hela två studioinspelningar (Cosi fan tutte och Nozze di Figaro) och en mängd konsertföreställningar var han också en av årets mest produktiva. På detta album hör vi Currentzis och hans orkester Musica Aeterna framföra operamusik av den franska barockkompositören Jean-Philippe Rameau. Du hör bland annat stycken från operorna Les Boréades, Les Fêtes d’Hebe, Nais, Zoroastre samt från den opera som kanske var Rameaus mest populära på den tiden – Les Indes Galantes.

3. Mitt tredje album kommer från den italienska barockviolinisten Giuliano Carmignola, som här spelar J. S. Bachs två violinkonserter samt dubbelkonserten i d-moll. Han framför dessa tillsammans med Mayumi Hirasaki och Concerto Köln. Och precis som för många av Carmignolas tidigare album, är det här så välspelat, uttrycksfullt och genommusikaliskt att det inte kan sägas vara något annat än en fröjd att lyssna på. Och vad är det nu änglarna lyssnar till? Jo, Bach naturligtvis!

4. Den danska gruppen Nightingale String Quartet har sedan sina första inspelningar av Rued Langgaards musik, fått oändligt mycket beröm – både från kritiker och publik. Och deras tredje album blev inget undantag. I september i år fick de även ta emot priset för Young Artist of the Year vid Gramophone Awards i London. Tidigare har de också utnämnts till Editor´s Choice av två av världens ledande tidskrifter för klassisk musik: Gramophone och BBC Music Magazine. Lyssna på den här otroligt lyriska och vackra musiken.

5. Mitt sista tips kommer från den georgiska pianisten Khatia Buniatishvili – en ung talang som redan utmärkt sig på den internationella scenen och har hunnit släppa flera soloalbum. Den senaste plattan Motherland”, är tillägnad hennes mor Natalie, och bjuder på en mängd vackra och suggestiva stycken. Lyssna och njut!

Morten Ernst Lassen

Har du några frågor eller kommentarer så är du välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

FOTO: © Esther Haase / SONY CLASSICAL INT.

WiMP Klassiskt: Den bästa julmusiken

av Wimp-redaktionen
classical1200

De klassiska kompositörerna har alltid skrivit musik för julen – den tid på året då det finns värme, ljus och glädje i världens alla hem, och inte minst då vi firar att ett litet barn från Betlehem föddes för över 2000 år sedan. Men julen är också en tid för eftertanke, och detta är något som alltid varit ett vanligt förekommande tema för de klassiska kompositörerna.

När vi går in i december månad börjar jag också lyssna på julens alla klassiker. I det här inlägget tar jag därför med dig på en musikalisk resa där jag tipsar om vilken musik som passar bäst för denna vackra säsong. Och du får inte bara ta del av de mest kända och berömda låtarna, utan också några som du kanske aldrig hört förut. Vi reser helt enkelt långt och brett – både musikaliskt och geografiskt. Trevlig resa!

1. Vi börjar med den otroligt vackra och lyriska ouvertyren från Engelbert Humperdincks opera ”Hans och Greta”. Operan bygger på Bröderna Grimms mest kända saga från 1812, och spelas under december månad i många av världens alla operahus.

2. Vi fortsätter med Adolphe Adams ”Cantique de Noël – Minuit Cretien” – en låt som många, många sångare har sjungit genom åren. Här i den svenska versionen som framförs av en av de mest framstående tenorerna någonsin – Jussi Björling.

3-12. Och här kommer, som en av tungviktarna i den klassiska julmusik-repertoaren – G. F. Händels ”Messias”. Det finns förmodligen ingen kyrka eller konserthall i världen som inte har uppfört detta verk. Det kom till 1741 och är indelat i tre delar. Lustigt nog handlar bara de två första delarna om julen, medan den tredje istället har påsken som tema. Vid julkonserter brukar man, trots detta, ändå framföra de tre delarna tillsammans.

13. Här får du en riktig ”aha-upplevelse”, och det från Jan Jacob Rybas och hans ”Rozmilý slavícku”. Här framfört av den tjeckiska mezzosopranen Magdalena Kožená – otroligt vacker musik med en eminent sångare!

14. ”O Magnum Mysterium” är en katolsk morgonbön till en julmässa som kommit att musiksättas av en rad olika kompositörer. Det här är Palestrinas fantastiska version som framförs av den engelska sångensemblen The Sixteen, ledda av dirigenten Harry Christophers.

15. ”Ave Maria” är också en katolsk bön, och kanske också en av de mest kända sådana. I den här versionen är det Bach som skrivit ackompanjemanget; det första preludiet från ”Wohtemperiertes Klavier – bok 1”. För melodin står Gounod. Här framförs det på italienska av ingen mindre än Luciano Pavarotti.

16. Vi fortsätter vår tenor-resa med den spanska tenoren Plácido Domingo och dennes version av Cesar Francks ”Panis Angelicus”. Himmelskt bra!

17. Och så avslutar vi tenor-resan med ”El Nacimiento”, från Ramirez moderna klassiker ”Navidad Nuestra”. Ett av de bäst säljande albumen någonsin och i huvudrollen hör vi den spanska tenoren José Carreras.

18. Ingen jul utan ”Silent Night”. Det finns en nästan oändlig lista av versioner att välja på, men jag är och har alltid varit väldigt förtjust i den norska sångerskan Sissel Kyrkjebøs röst och tolkningar – så hennes version vinner!

19-26. Här kommer ett annat verk som det också skyltas för på många olika platser inför julen – nämligen Tjajkovskijs ”Nötknäpparen”. I Alexandre Dumas bearbetning av E. T. A. Hoffmans briljanta julsaga får vi följa den lilla flickan Clara som får vara med om en riktigt äventyrlig dröm (eller är det verkligen en dröm?). Musiken från ”Nötknäpparen” är fullkomligt lysande och kan avnjutas av människor i alla åldrar! Här framförs verket av Chicago Symphony Orchestra som leds av dirigenten Herbert Von Karajan.

27. Vi återvänder till England och den brittiska kompositören och organisten Harold Edwin Darke, som skrev den vackra ”In the bleak midwinter” (med text av Christina Georgina Rossetti). Här framförd av sopranen Rosemary Joshua och tenoren Ian Bostridge.

28. Från de brittiska stränderna reser vi nu istället till Rumänien och mer specifikt till kompositören Evghenie Humulescus, som levde mellan 1870-1931. Här hör vi den rumänska sopranen Angela Gheorghiu framföra den vackra ”Iubi-te-voi Doamne” (”Jag älskar dig”).

29. Gabriel Faurés ”Requiem” är egentligen inget julverk, men ”Pie Jesu” som hämtats därifrån är helt enkelt ett stycke musik jag tycker väldigt mycket om. Och när den framförs så här fint, av den italienska mezzosopranen Cecilia Bartoli, har jag inget annat val än att ligga till den i listan. Vid jul är allt tillåtet – även i den klassiska världen!

30. Nu tar vi en tur förbi Danmark och lyssnar på P. E. Lange-Müllers ”Gammel Julesang”. Han verkade under samma tid som Robert Schumann, vilken var en av hans stora inspirationskällor. Lange-Müllers musik är också oerhört romantisk och vacker. Här framförs klassikern av den danska sångensemblen Musica Ficta som leds av dirigenten Bo Holten.

31. J. S. Bach har skrivit otroligt mycket bra musik och hans Juloratorium hör till de allra bästa. Här framförs öppningstemat av den brittiska kören The English Baroque Soloists, The Monteverdi Choir och deras dirigent John Eliot Gardiner, som också var bland de första att framföra barockmusik på originalvis.

32. Vi landar i Frankrike och lyssnar på Hector Berlioz version av juloratoriet ”L’Enfance du Christ” (”Kristi födelse”). Och det är en utmärkt sådan! Stycket består av tre delar och hade urpremiär i Leipzig i December 1853. Här i den kanske mest kända av delarna: ”The Shepherd´s Farewell” med Choeur de Montreal Orchestra och Charles Dutoit.

33. Den brittiska kompositören och dirigenten Eric Whitacre och hans koral ”Lux Aurumque” (”Golden Light”) har fått en kultliknande status bland sångare och körer runt om i världen. Efter släppet av albumet blev det här stycket oerhört populärt och började spelas över hela världen. Och det förtjänar det! Här framfört av Whitacres egna sångensemble.

34. Palestrinas ”Alma Redemptoris Mater” är ett annat exempel på hur långt de tidiga kompositörerna hade kommit gällande kompositionsteknik. Palestrina komponerade detta i slutet av 1500-talet medan texterna, som firar Jungfru Maria, skrevs nästan 500 år innan dess.

35. Då har vi landat i Ryssland, och om det är något som ryssarna kan så är det att sjunga! Dessutom har de en mycket lång och fin körtradition. Här hör vi St. Petersburgs kammarkör framföra ”Zastupnitse Userdnaya” av Pavel Grigorievitch Tchesnokov.

36. ”Away in an manger” är i min mening en av de absolut vackraste julsångerna, särskilt i denna version med The Sixteen och Harry Christophers. Enjoy!

37. Den walesiska barytonen Bryn Terfel besitter i min mening en av de bästa mörka mansrösterna. Här sjunger han den österrikiska julsången ”Still, still, still. Weils Kindlein schlafen will”.

38-40. Ett av de julverk som jag är mest förtjust i är utan tvekan Corellis ”Concerto Grosso” med undertiteln ”Fatto per la notte di Natale”. Det här är barockmusik av finaste slag – här framförd av en av de ensembler som är starkast på just den här repertoaren, nämligen Il Giardino Armonico.

41. Vi fortsätter till Sverige och den svenska sångkvintetten The Real Group, som också är en av de bästa i sitt slag. När de framför den vackra ”Bereden väg för Herran” kan man verkligen höra deras förmåga att kontrollera de polyfona harmoniseringar, som Monteverdi, Palestrina och Schütz var pionjärer för, för 500 år sedan!

42. Norge – och en av deras största kompositörer, Edward Grieg, blir nästa stopp på resan. Anne-Sophie von Otter har haft en lång internationell karriär, med många imponerande uppdrag. Här hör vi henne framföra Griegs ”Julens Vuggesang” i ackompanjemang av pianisten Bengt Forsberg.

43. Det andra spåret på listan från Bachs ”Juloratorium” är det otroligt vackra mellanspelet ”Sinfonia”. Här kan man verkligen höra Bachs genialitet när det kommer till att komponera musik på olika teman. Här framfört av Virtuosi Saxoniae och Ludwig Güttler.

44. Ett av de mer moderna julverken är Benjamin Brittens ”A Ceremony of Carols” som kom till när Britten reste över Atlanten 1942. Verket skrevs för kör, solist och harpa, där harpan verkligen ger kören och texterna ett helt unikt sound.

45. I december månad är det nästan omöjligt att inte snubbla över låten ”I´m Dreaming of a White Christmas”. Irving Berlins evergreen som efter Bing Crosbys odödliga version av låten, har sålts i över 50 miljoner exemplar. Här framförd av den Nya Zeeländska sopranen Kiri te Kanawa.

46. Nu reser vi tillbaka till barocken och lyssnar till Marc-Antoine Charpentiers ”Messe de Minuit pour Noël” från 1690. Vilken underbar musik!

47. Och nu vidare till en annan utmärkt vokalensemble, enbart bestående av män: The Kings Singers. Här sjunger de ”The Quiet Heart” – vackert och berörande!

48. Vi närmar oss slutet av vår resa, och stannar än en gång till i England. Den här gången med kompositören John Rutter – en av de mest populära samtida brittiska kompositörerna. Vi hämtar fram hans julverk ”A Gaelic Blessing” och lyssnar på ”Meditation”. På harpa hör vi Catrin Finch.

49. Det näst sista spåret kommer ifrån den danska blockflöjts-virtuosen Michala Petri som här spelar underfundiga, roliga och oerhört musikaliska versioner av de älskade danska julpsalmerna ”Dejlig er den himmel blå” och ”Et barn er født i Betlehem”.

50. Och så avslutar vi resan med Giacomo Puccinis mästerverk – ”La Bohéme”. Operan utspelar sig i Paris kring jul, där den unga och tyvärr också mycket sjuka Mimi möter sin stora kärlek Rodolfo. Efter några timmar i detta gripande musikaliska drama avslutar så Mimi sitt unga liv i sällskap av Rodolfo och sina vänner. Här hör vi den ryska sopranen Anna Netrebko som sjunger ”Donde lieta usci” från tredje akten.

Med denna musikaliska resa vill jag önska dig en riktigt God Jul!

Morten Ernst Lassen

morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

FOTO: © Decca / Uli Weber

Patricia Petibon: ”Att stå på scen är lika med att glömma bort allt man lärt sig”

av Wimp-redaktionen
patricia1200

När den franska sopranen Patricia Petibon för ett tag sedan besökte Danmark, hade vi turen att lyckas få till en intervju med sångerskan. Den här veckan är Petibon också aktuell med veckans klassiska album i WiMP, som du kan lyssna på här!

Hur ser du på ditt yrke, och att stå på scen?
– Att stå på scen är lika med att glömma bort allt man lärt sig, och att vara i stånd till att riskera och släppa allt. Detta för att kunna leverera och vara övertygande.

Var hämtar du inspirationen till dina konsertprogram?
– Jag och Susan Manoff (Petibons pianist, reds. anm), som jag samarbetat med i mer än 15 år, sätter ihop repertoaren tillsammans. Detta gör vi framförallt genom att jobba med improvisation och det sceniska uttrycket. På så sätt får också den äldre musiken vi jobbar med nytt liv. Det är en form av frigörelse! För konserterna försöker vi ge mycket plats till improvisation – det ska kännas fräscht. Varje uppträdande är också unikt då vi interagerar med publiken. Det är samma sak när jag arbetar med Andrea Marcon (italiensk dirigent och musiker, reds. anm). Vi känner varandra så pass bra att vi både kan ta risker på scenen och återupptäcka musiken på plats. Det är i alla fall vad vi försöker göra.

På ditt nya album framför du chansons från kompositörer som Poulenc och Satie. Vad kan dessa kompositörer och deras musik berätta för oss idag?
– Även om de kommer från ett annat århundrade ligger de väldigt nära oss. Detta då de båda inte anpassade sig efter normer. Erik Satie betraktades som analfabet i den klassiska musikvärlden. När det kommer till Poulencs verk så representerade de både en gentleman och en slyngel. Erik Saties musik innehåller en blandning av det absurda, det dadaistiska, konstmusik och det mer populära. För en vokalist är det mycket inspirerande musik.

Hur prioriterar du din tid – blir det flest konserter eller operaföreställningar?
– Allt är en prioritering. Och det är variationen av olika upplevelser som tillfredställer människan. Möten med andra konstnärer är viktiga eftersom de hjälper oss att komma vidare och öppna upp.

Hur ser dina planer ut för den närmsta tiden?
– Jag kommer ha master-classes med modern musik där vi tar vara på erfarenheten från andra artister, och inte bara från den klassiska världen. Det kommer bli en mix av olika perspektiv – som en kameleont.

FOTO: © DGG / Felix Broede

Veckans klassiska: Patricia Petibon – La Belle Excentrique

av Wimp-redaktionen
unnamed-3

Veckans klassiska album i WiMP kommer från Patricia Petibon som bjuder på vackra franska chansons – o la la…!!

Patricia Petibon, Susan Manoff: ”La Belle Excentrique”

När man som artist sätter ihop ett konsertprogram finns det många saker att ha i åtanke: Passar låtarna ihop? Vilken historia vill man förmedla? Hur pass varierat ska programmet vara? och så vidare. När man ser Patricia Petibon framträda, vilket jag hade turen att göra häromdagen, ser man en artist där alla dessa faktorer stämmer överens.

Petibon är en intensiv och mycket begåvad sångerska som verkligen har hittat sitt eget uttryck. Dessutom är hon väldigt rolig. Programmet hon genomförde var precist och genomtänkt så att man som publik bara kunde luta sig tillbaka och njuta av vad som serverades. Även då vissa låtar krävde mer gällande gester, rörelser eller rekvisita, klarade hon detta galant.

Detsamma gäller också för veckans klassiska album i WiMP. Här har Petibon valt att framföra franska chansons från kompositörer som Satie, Poulenc, Fauré, Hahn och Rosenthal. På albumet gästas hon också av en av hennes mest trogna musikaliska samarbetspartners – Susan Manoff. Andra gästinhopp kommer från stjärnviolinisten Nemanja Radulovic och skådespelaren Olivier Py.

Njut av den underbara musiken från en av vår tids mest allsidiga vokalkonstnärer – Patricia Petibon!

Har du några frågor eller kommentarer är du välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com.

FOTO: © Felix Broede / DGG

Veckans klassiska: Maurizio Pollini – Beethoven Piano Sonatas

av Wimp-redaktionen
poliini1200

Veckans klassiska album kommer från en av världens mest framstående profiler inom den klassiska genren, nämligen Maurizio Pollini.

För 40 år sedan påbörjade den italienska pianisten ett av sitt livs största projekt – inspelningen av Beethovens pianosonater. Och med det här albumet avslutar han också den här omfattande processen. Albumet, som släpps av det ikoniska skivbolaget Deutsche Grammophon (som Pollini jobbat med under hela sin karriär) innehåller sonaterna no. 16-20.

För att göra det hela ännu bättre kan du den här veckan också ta del av den fullständiga samlingen från Maestro Pollini, så nu borde du ha pianomusik som räcker för flera veckor framöver!

Beethoven var själv en utomordentlig pianist, vilket också gäller för Pollini – lyssna därför och njut av veckans klassiska album!

Morten Ernst Lassen

morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

Pink Floyd´s Final Cut: Historien bakom ”The Endless River”

av Wimp-redaktionen
river_1200-2

“Det är en någorlunda elegant avfärd.”

Så säger Nick Mason, trummis i Pink Floyd om The Endless River – bandets nya album som består av deras sista studiotagningar.

The Endless River började ”flyta” redan under arbetet med The Division Bell under 1993-94, då bandets kärna bestod av gitarristen/vokalisten David Gilmour, keyboardisten Richard Wright samt Mason (bandets grundare – basisten och vokalisten Roger Waters lämnade bandet 1983). Under den andra halvan av 2013 träffades Gilmour och Mason för att spela in kompletterande material till albumet – en mestadels instrumental samling som lyser lika starkt som bandets tidigare förstklassiga verk. Albumet är också ett passande minnesmärke för Wright som gick bort under 2008.

Vi besökte Andy Jackson – medproducent för The Endless River, i kontrollrummet på Astoria (bandets husbåt till studio som ligger förtöjd vid Thames nära Hampton, Middlesex i England), och Nick Mason på Sony Club i New York, för att få deras perspektiv på de slutgiltiga delarna av Pink Floyds fantastiska inspelningshistoria.

I vilket ögonblick, efter arbetet med The Big Spliff (ett ambient album som aldrig släpptes, bestående av delar från The Division Bell) – insåg ni att ni faktiskt kunde göra ett nytt album av materialet?

Andy Jackson: Det hela började med att Rick gick bort, varpå David vände sig till Phil Manz [Manzanera, en av de andra producenterna för albumet] och sa ”Gå och se efter vad vi har”. Det var ganska intressant. Och sen förmedlades det till Youth, som gjorde sitt. Han polerade vissa grejer och lade till några konstiga saker – vilket är det han alltid gör. Sedan träffades vi alla och lyssnade på det och sa, ”yeah, det låter som vi har ett album här”. Det var i början av november förra året. Då hade vi utvecklat det ett steg till efter att Youth lekt runt med materialet. ”Har vi en platta? Ja, det har vi” Ja, kanske inte riktigt än, men det fanns därinne någonstans. Sedan slipade vi på detaljerna: ”Det där låter bra, ta bort det där, den här delen var bättre förut”…

Så när ni började mixa på allvar där i november – pratade du och David då någonsin om hur ni ville att karaktären på soundet skulle vara?

Andy Jackson: Inte direkt. När jag hade fått ihop det kom han in och såg det genom mina ögon. Han litar på oss, på samma sätt som han litar på James (Guthrie, bandets andra husproducent). Han förlitar sig på att vi kommer göra det som är rätt. Det som var intressant med det här albumet var att vi hade väldigt stora och omfattande Pro Tools-projekt. Och eftersom vi jobbade med musik som låg en generation tillbaka Pro Tools-mässigt, hade vi hela tiden problem att hitta utrymme i projektet för nya sångspår. Det var riktigt svårt.

Nick – enligt Andy´s producent-anteckningar satte du dig ner för exakt ett år sedan, den 11e november 2013, och började spela in trummor för albumet. Hur kändes det?

Nick Mason: Det var grymt. Jag gillade verkligen att spela in den här plattan. Det gav mig möjligheten att återupptäcka låtar jag spelade på för 20 år sedan, granska hur jag gjorde då, samt bestämma i fall jag gillade det eller ville ändra någon aspekt av det – kanske spela ett annorlunda fill eller så. Det var fantastiskt.

Lite som att hitta ”förlorade pärlor”, som du sa till mig tidigare. Vad tycker du om soundet i Astoria´s inspelningsrum?

Nick Mason: För det första är det väldigt speciellt, eftersom att det är så litet.

Det är sant. När jag befann mig i rummet verkade det inte alls så stort som på bilden från LP:n till albumet där du, David och Rick spelar tillsammans.

Nick Mason: Jag vet! Det är pyttelitet. Man är fel ute om man tror att det skulle vara ett bra ställe att spela på. Men det är känslan av båten som är det viktiga – till exempel simmar svanar förbi utanför. Det är en så cool plats att jobba på.

Finns det är särskilt sound eller en känsla där som är svår att hitta någon annanstans? Detta med tanke på att ni tre – och på senaste, bara ni två – har jobbat så nära varandra?

Nick Mason: Det är inte soundet, utan mer vägen till att hitta musiken. Där är man väldigt uppmärksam på på vad de andra gör. Vi har alltid ögonkontakt, vilket är väldigt annorlunda från exempelvis Abbey Road, där det finns ett trumbås. Och det är viktigt att vara så nära varandra i och med att vi blir äldre och därför också allt mer närsynta, haha.

Har ni något favoritögonblick på The Endless River?

Andy Jackson: Det finns ett ögonblick på albumet där man hör en stor orgel [”Autumn ´68”] – det är kyrkorgeln från Royal Albert Hall. Vi var på Albert Hall under David´s turné [29-31 maj, 2006], vilket var första gången bandet var tillbaka efter att ha förbjudits tillträde. De spelade på Albert Hall 1968 och blev bannade från lokalen efter att ha släppt loss kanoner och spikat fast saker i golvet! Men när de var här samma år så spelade Rick orgel. Det fanns en Revox och några mickar så det lyckades bli inspelat. Damon [|ddons, ljudtekniker] som också är vår bibliotikarie, och spelar in allt möjligt som går igenom, sa ”Oooh, jag ska säga er vad jag har! Det här är grymt!”. Och det är ett snyggt ljud.

Nick Mason: Det var något speciellt, jag visste inte ens att det existerade. Jag antar att det är en av pärlorna, precis som ”Wish You Were Here” med Stéphane Grappelli [en version av den legendariska låten där den klassiskt skolade violinisten Grappelli spelar solo]. Jag trodde att vi hade tappat bort den – att vi hade för lite utrymme och hade råkat spela över den. Jag blev riktigt glad när vi hittade den. Och den stora fördelen med den digitala tekniken är att allt går att spara.

David Gilmour & Nick Mason (Foto: Harry Borden)
David Gilmour & Nick Mason (Foto: Harry Borden)

Kommunikation är ett viktigt tema för det här albumet – vilket exempelvis märks i den inledande låten ”Things Left Unsaid” med pratet man hör i bakgrunden, men även i den avslutande ”Louder Than Words” som kan ses som ett definitivt statement för hur interaktion mellan människor kan se ut idag.

Nick Mason: Det är något vi själva ser som ett misslyckande inom bandet.

Varför tror du att det var så svårt?

Nick Mason: Jag vet inte riktigt. Jag vet inte om det hade med våra egon att göra, eller om det handlade om oviljan att rubba balansen i gruppen. Jag skulle behöva hjälp från någon expert för att kunna förklara det. Det berodde nog delvis på att vi hade sysslat med samma sak under hela våra yrkesverksamma liv – vi jobbade tillsammans i en miljö som hela tiden förändrades när det kom till framgång eller olika personers insatser. Sättet vi jobbade och umgicks på 1967 såg helt annorlunda ut än vad det till exempel gjorde 1978-79 när Roger satte ihop The Wall. Man förändras nästan lika snabbt som man växer upp. Allting förändras och blir till något annat.

Ni fick i alla fall ett stort ögonblick tillsammans när du, Rick, David och Roger en sista gång återförenades som Pink Floyd under Live 8 2005.

Nick Mason: Om det tänker jag bara ”good for us”. En stor mängd människor tyckte om det. Och kanske ännu viktigare – vi bevisade för våra barn att vi faktiskt kunde växa upp.

Jag är glad att jag var där, det är ett som är säkert. En annan sak jag alltid har gillat är att ni är bra på att redigera ner innehållet. Alla era album – till och med The Wall – är koncisa, och när man trycker igång ett av dem känner man ett behov av att lyssna på det från början till slut. Tycker du att ni var framgångsrika när det kom till att presentera era album för publiken?

Nick Mason: Den största kritikern gällande i princip alla artisters arbete, är artisten själv. Det är väldigt få som kan gissa sig till vad publiken vill ha, så det enda man kan göra är att skapa det man själv gillar. Det är därför jag menar att ödet också spelar en viss roll. Hur bra man än är, finns det inga garantier för att ett album kommer att gå bra.

Soundet på The Endless River känns tidlöst, men samtidigt inte daterat. Det är som en kombination av det typiska Pink Floyd, med vissa signifikativa inslag, tillsammans med nyare element.

Andy Jackson: Vad bra, det är intressant att höra. Jag tror att det är något som vi blev väldigt medvetna om. När vi spelade in A Momentary Lapse of Reason (1987) fanns det produktionsmässiga beslut som främst kom från Bob Ezrin: ”Vi borde göra ett album som känns väldigt nu”. Nu låter det självklart istället väldigt ”då”. När vi återigen plockade fram The Division Bell och River sade vi: ”Låt oss inte göra ´det där´. Låt oss göra det ´classic´”. Vi fick det att låta tidlöst istället för att låta som det kom ”från en tid”.

Kommer det någonsin att göras ett nytt Pink Floyd-album?

Andy Jackson:  Nej, det tror jag inte. Tyvärr. Jag har verkligen uppskattat processen med det här albumet. Det var så otroligt annorlunda än när man jobbar med andra plattor. Detta eftersom jag fick använda mig av redan existerande byggklossar – det tog bort en stor del av processen men bidrog samtidigt till att det var så roligt. Med Floyd har det alltid varit så att man går in i studion med ett blankt papper. Man spenderar ett år i studion, varav 9 månader går åt till att skriva. Resten av tiden fungerar mer som en vanlig studioinspelning. Med de flesta andra band är man inte lika delaktig. Det finns vissa som har jobbat likadant – Genesis och Queen har också haft ”sin kille”. Men så ser vårt liv ut.

David har sagt att The Endless River är bandets sista ”statement”, Roger har inte varit med i bandet på över tre decennier, och Rick finns inte längre med oss. Med det i bakhuvudet, Nick, skulle du fortfarande vilja spela live med Pink Floyd om det gick?

Nick Mason: Ja, det skulle jag. Jag har alltid sagt det, och ville egentligen heller aldrig sluta. Jag älskar att spela live – gå ut på scen och bara göra det, helst tillsammans med de här killarna. Men om de inte vill göra det, och inte David heller, så är det som det är. Man kan inte få sådana här saker att hända, och det finns ingen poäng med att göra det om det inte finns någon entusiasm. Det måste komma från en känsla av entusiasm.

Skulle du kunna spela in ett annat album på egen hand?

Nick Mason: Nej, för jag gillar inte att jobba på egen hand. Trummisar är lite som flockdjur – de behöver andra människor att jobba med. Får jag möjligheten ställer jag gärna upp och spelar med nästan vemsomhelst.

Alla som växer upp idag går nästan alltid igenom en Pink Floyd-fas. Varför tror du att det är så?

Nick Mason: För människor som tycker om musik så tror jag att vi representerar någonting – någonting som är lite knäppt. Du vet, vi har alltid stått utanför det som är mainstream. Andra band gör promotion för sig själva och är i första hand ”showmen”. Och Mick Jagger är väl den ultimata rockstjärnan där. På något sätt hittade vi ett sätt att jobba oss runt allt det där – även om jag inte tror att det var ett medvetet beslut. Vi behövde göra något annorlunda.

Om man tänker på myten kring Pink Floyd och det faktum att bandet funnits i nästan 50 år – hur ser du då på det här albumet?

Nick Mason: The Endless River är en någorlunda elegant och mjuk avfärd. Jag brukar försöka undvika att placera oss i en historisk kontext och recensera oss själva. Det här slitna uttrycket gäller fortfarande: ”Ju mer jag berättar för människor om hur smart jag, desto dummare känner jag mig”, haha. Jag föredrar när andra ger oss applåder och berättar hur bra vi är.

 

Mike Mettler

***

Mike Mettler, a.k.a. The SoundBard är skribent för Digital Trends, chief content officer på Hi Res Audio Central, och musikredaktör på Sound & Vision där han också var chefredaktör under 7 års tid. Mettlers texter har synts i Guitar Player, Palm Springs Life, Car Stereo Review och UniVibes. På sin fritid drömmer han om att äga en Mustang från 1967.

Sida 2 av 1
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB