De klassiska kompositörerna har alltid skrivit musik för julen – den tid på året då det finns värme, ljus och glädje i världens alla hem, och inte minst då vi firar att ett litet barn från Betlehem föddes för över 2000 år sedan. Men julen är också en tid för eftertanke, och detta är något som alltid varit ett vanligt förekommande tema för de klassiska kompositörerna.

När vi går in i december månad börjar jag också lyssna på julens alla klassiker. I det här inlägget tar jag därför med dig på en musikalisk resa där jag tipsar om vilken musik som passar bäst för denna vackra säsong. Och du får inte bara ta del av de mest kända och berömda låtarna, utan också några som du kanske aldrig hört förut. Vi reser helt enkelt långt och brett – både musikaliskt och geografiskt. Trevlig resa!

1. Vi börjar med den otroligt vackra och lyriska ouvertyren från Engelbert Humperdincks opera ”Hans och Greta”. Operan bygger på Bröderna Grimms mest kända saga från 1812, och spelas under december månad i många av världens alla operahus.

2. Vi fortsätter med Adolphe Adams ”Cantique de Noël – Minuit Cretien” – en låt som många, många sångare har sjungit genom åren. Här i den svenska versionen som framförs av en av de mest framstående tenorerna någonsin – Jussi Björling.

3-12. Och här kommer, som en av tungviktarna i den klassiska julmusik-repertoaren – G. F. Händels ”Messias”. Det finns förmodligen ingen kyrka eller konserthall i världen som inte har uppfört detta verk. Det kom till 1741 och är indelat i tre delar. Lustigt nog handlar bara de två första delarna om julen, medan den tredje istället har påsken som tema. Vid julkonserter brukar man, trots detta, ändå framföra de tre delarna tillsammans.

13. Här får du en riktig ”aha-upplevelse”, och det från Jan Jacob Rybas och hans ”Rozmilý slavícku”. Här framfört av den tjeckiska mezzosopranen Magdalena Kožená – otroligt vacker musik med en eminent sångare!

14. ”O Magnum Mysterium” är en katolsk morgonbön till en julmässa som kommit att musiksättas av en rad olika kompositörer. Det här är Palestrinas fantastiska version som framförs av den engelska sångensemblen The Sixteen, ledda av dirigenten Harry Christophers.

15. ”Ave Maria” är också en katolsk bön, och kanske också en av de mest kända sådana. I den här versionen är det Bach som skrivit ackompanjemanget; det första preludiet från ”Wohtemperiertes Klavier – bok 1”. För melodin står Gounod. Här framförs det på italienska av ingen mindre än Luciano Pavarotti.

16. Vi fortsätter vår tenor-resa med den spanska tenoren Plácido Domingo och dennes version av Cesar Francks ”Panis Angelicus”. Himmelskt bra!

17. Och så avslutar vi tenor-resan med ”El Nacimiento”, från Ramirez moderna klassiker ”Navidad Nuestra”. Ett av de bäst säljande albumen någonsin och i huvudrollen hör vi den spanska tenoren José Carreras.

18. Ingen jul utan ”Silent Night”. Det finns en nästan oändlig lista av versioner att välja på, men jag är och har alltid varit väldigt förtjust i den norska sångerskan Sissel Kyrkjebøs röst och tolkningar – så hennes version vinner!

19-26. Här kommer ett annat verk som det också skyltas för på många olika platser inför julen – nämligen Tjajkovskijs ”Nötknäpparen”. I Alexandre Dumas bearbetning av E. T. A. Hoffmans briljanta julsaga får vi följa den lilla flickan Clara som får vara med om en riktigt äventyrlig dröm (eller är det verkligen en dröm?). Musiken från ”Nötknäpparen” är fullkomligt lysande och kan avnjutas av människor i alla åldrar! Här framförs verket av Chicago Symphony Orchestra som leds av dirigenten Herbert Von Karajan.

27. Vi återvänder till England och den brittiska kompositören och organisten Harold Edwin Darke, som skrev den vackra ”In the bleak midwinter” (med text av Christina Georgina Rossetti). Här framförd av sopranen Rosemary Joshua och tenoren Ian Bostridge.

28. Från de brittiska stränderna reser vi nu istället till Rumänien och mer specifikt till kompositören Evghenie Humulescus, som levde mellan 1870-1931. Här hör vi den rumänska sopranen Angela Gheorghiu framföra den vackra ”Iubi-te-voi Doamne” (”Jag älskar dig”).

29. Gabriel Faurés ”Requiem” är egentligen inget julverk, men ”Pie Jesu” som hämtats därifrån är helt enkelt ett stycke musik jag tycker väldigt mycket om. Och när den framförs så här fint, av den italienska mezzosopranen Cecilia Bartoli, har jag inget annat val än att ligga till den i listan. Vid jul är allt tillåtet – även i den klassiska världen!

30. Nu tar vi en tur förbi Danmark och lyssnar på P. E. Lange-Müllers ”Gammel Julesang”. Han verkade under samma tid som Robert Schumann, vilken var en av hans stora inspirationskällor. Lange-Müllers musik är också oerhört romantisk och vacker. Här framförs klassikern av den danska sångensemblen Musica Ficta som leds av dirigenten Bo Holten.

31. J. S. Bach har skrivit otroligt mycket bra musik och hans Juloratorium hör till de allra bästa. Här framförs öppningstemat av den brittiska kören The English Baroque Soloists, The Monteverdi Choir och deras dirigent John Eliot Gardiner, som också var bland de första att framföra barockmusik på originalvis.

32. Vi landar i Frankrike och lyssnar på Hector Berlioz version av juloratoriet ”L’Enfance du Christ” (”Kristi födelse”). Och det är en utmärkt sådan! Stycket består av tre delar och hade urpremiär i Leipzig i December 1853. Här i den kanske mest kända av delarna: ”The Shepherd´s Farewell” med Choeur de Montreal Orchestra och Charles Dutoit.

33. Den brittiska kompositören och dirigenten Eric Whitacre och hans koral ”Lux Aurumque” (”Golden Light”) har fått en kultliknande status bland sångare och körer runt om i världen. Efter släppet av albumet blev det här stycket oerhört populärt och började spelas över hela världen. Och det förtjänar det! Här framfört av Whitacres egna sångensemble.

34. Palestrinas ”Alma Redemptoris Mater” är ett annat exempel på hur långt de tidiga kompositörerna hade kommit gällande kompositionsteknik. Palestrina komponerade detta i slutet av 1500-talet medan texterna, som firar Jungfru Maria, skrevs nästan 500 år innan dess.

35. Då har vi landat i Ryssland, och om det är något som ryssarna kan så är det att sjunga! Dessutom har de en mycket lång och fin körtradition. Här hör vi St. Petersburgs kammarkör framföra ”Zastupnitse Userdnaya” av Pavel Grigorievitch Tchesnokov.

36. ”Away in an manger” är i min mening en av de absolut vackraste julsångerna, särskilt i denna version med The Sixteen och Harry Christophers. Enjoy!

37. Den walesiska barytonen Bryn Terfel besitter i min mening en av de bästa mörka mansrösterna. Här sjunger han den österrikiska julsången ”Still, still, still. Weils Kindlein schlafen will”.

38-40. Ett av de julverk som jag är mest förtjust i är utan tvekan Corellis ”Concerto Grosso” med undertiteln ”Fatto per la notte di Natale”. Det här är barockmusik av finaste slag – här framförd av en av de ensembler som är starkast på just den här repertoaren, nämligen Il Giardino Armonico.

41. Vi fortsätter till Sverige och den svenska sångkvintetten The Real Group, som också är en av de bästa i sitt slag. När de framför den vackra ”Bereden väg för Herran” kan man verkligen höra deras förmåga att kontrollera de polyfona harmoniseringar, som Monteverdi, Palestrina och Schütz var pionjärer för, för 500 år sedan!

42. Norge – och en av deras största kompositörer, Edward Grieg, blir nästa stopp på resan. Anne-Sophie von Otter har haft en lång internationell karriär, med många imponerande uppdrag. Här hör vi henne framföra Griegs ”Julens Vuggesang” i ackompanjemang av pianisten Bengt Forsberg.

43. Det andra spåret på listan från Bachs ”Juloratorium” är det otroligt vackra mellanspelet ”Sinfonia”. Här kan man verkligen höra Bachs genialitet när det kommer till att komponera musik på olika teman. Här framfört av Virtuosi Saxoniae och Ludwig Güttler.

44. Ett av de mer moderna julverken är Benjamin Brittens ”A Ceremony of Carols” som kom till när Britten reste över Atlanten 1942. Verket skrevs för kör, solist och harpa, där harpan verkligen ger kören och texterna ett helt unikt sound.

45. I december månad är det nästan omöjligt att inte snubbla över låten ”I´m Dreaming of a White Christmas”. Irving Berlins evergreen som efter Bing Crosbys odödliga version av låten, har sålts i över 50 miljoner exemplar. Här framförd av den Nya Zeeländska sopranen Kiri te Kanawa.

46. Nu reser vi tillbaka till barocken och lyssnar till Marc-Antoine Charpentiers ”Messe de Minuit pour Noël” från 1690. Vilken underbar musik!

47. Och nu vidare till en annan utmärkt vokalensemble, enbart bestående av män: The Kings Singers. Här sjunger de ”The Quiet Heart” – vackert och berörande!

48. Vi närmar oss slutet av vår resa, och stannar än en gång till i England. Den här gången med kompositören John Rutter – en av de mest populära samtida brittiska kompositörerna. Vi hämtar fram hans julverk ”A Gaelic Blessing” och lyssnar på ”Meditation”. På harpa hör vi Catrin Finch.

49. Det näst sista spåret kommer ifrån den danska blockflöjts-virtuosen Michala Petri som här spelar underfundiga, roliga och oerhört musikaliska versioner av de älskade danska julpsalmerna ”Dejlig er den himmel blå” och ”Et barn er født i Betlehem”.

50. Och så avslutar vi resan med Giacomo Puccinis mästerverk – ”La Bohéme”. Operan utspelar sig i Paris kring jul, där den unga och tyvärr också mycket sjuka Mimi möter sin stora kärlek Rodolfo. Efter några timmar i detta gripande musikaliska drama avslutar så Mimi sitt unga liv i sällskap av Rodolfo och sina vänner. Här hör vi den ryska sopranen Anna Netrebko som sjunger ”Donde lieta usci” från tredje akten.

Med denna musikaliska resa vill jag önska dig en riktigt God Jul!

Morten Ernst Lassen

morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

FOTO: © Decca / Uli Weber

När den franska sopranen Patricia Petibon för ett tag sedan besökte Danmark, hade vi turen att lyckas få till en intervju med sångerskan. Den här veckan är Petibon också aktuell med veckans klassiska album i WiMP, som du kan lyssna på här!

Hur ser du på ditt yrke, och att stå på scen?
– Att stå på scen är lika med att glömma bort allt man lärt sig, och att vara i stånd till att riskera och släppa allt. Detta för att kunna leverera och vara övertygande.

Var hämtar du inspirationen till dina konsertprogram?
– Jag och Susan Manoff (Petibons pianist, reds. anm), som jag samarbetat med i mer än 15 år, sätter ihop repertoaren tillsammans. Detta gör vi framförallt genom att jobba med improvisation och det sceniska uttrycket. På så sätt får också den äldre musiken vi jobbar med nytt liv. Det är en form av frigörelse! För konserterna försöker vi ge mycket plats till improvisation – det ska kännas fräscht. Varje uppträdande är också unikt då vi interagerar med publiken. Det är samma sak när jag arbetar med Andrea Marcon (italiensk dirigent och musiker, reds. anm). Vi känner varandra så pass bra att vi både kan ta risker på scenen och återupptäcka musiken på plats. Det är i alla fall vad vi försöker göra.

På ditt nya album framför du chansons från kompositörer som Poulenc och Satie. Vad kan dessa kompositörer och deras musik berätta för oss idag?
– Även om de kommer från ett annat århundrade ligger de väldigt nära oss. Detta då de båda inte anpassade sig efter normer. Erik Satie betraktades som analfabet i den klassiska musikvärlden. När det kommer till Poulencs verk så representerade de både en gentleman och en slyngel. Erik Saties musik innehåller en blandning av det absurda, det dadaistiska, konstmusik och det mer populära. För en vokalist är det mycket inspirerande musik.

Hur prioriterar du din tid – blir det flest konserter eller operaföreställningar?
– Allt är en prioritering. Och det är variationen av olika upplevelser som tillfredställer människan. Möten med andra konstnärer är viktiga eftersom de hjälper oss att komma vidare och öppna upp.

Hur ser dina planer ut för den närmsta tiden?
– Jag kommer ha master-classes med modern musik där vi tar vara på erfarenheten från andra artister, och inte bara från den klassiska världen. Det kommer bli en mix av olika perspektiv – som en kameleont.

FOTO: © DGG / Felix Broede

Ett fantastiskt musikår går mot sitt slut. 2014 var året då The War On Drugs, Sharon Van Etten, Seinabo Sey och Àsgeir fick sina stora genombrott. Men det var också året då Caribou ägde electronica-scenen, då Tove Lo, Beyoncé och Lana Del Rey klättrade på topplistorna och då First Aid Kit nådde nya höjder i deras redan gnistrande karriär.

Att sammanställa årets låtar har varit ett stort nöje. När Hozier ropar ut sitt desperata ”Aaaamen” i ”Take Me To Church”, gitarrerna vibrerar i The War On Drugs ”Under The Pressure” eller när basen kickar in på refrängen till Lykke Lis ödesmättade ”Gunshot” – ja, då är det lätt att se tillbaka på 2014 med ett stort leende.  Vår spellista blev lång, variationsrik och fylld med fantastisk musik. För dig som vill få koll på några av guldkornen listar vi här 10 av låtarna från listan som utmärker sig lite extra:

1. Hozier – Take Me To Church

Desperat och vacker anti-kyrko-indie från en av årets mest framstående nykomlingar. Ligger i skrivande stund även på topp 3 på Billboard Hot 100 – oväntat och fantastiskt kul! Kolla in intervjun vi gjorde med Hozier tidigare i år.

2. The War On Drugs – Under The Pressure

Maffig och Bruce Springsteen-flirtande gitarrindie från årets mest uppmärksammade och hyllade band.

3. Sam Smith – Stay With Me

Sammetslen och hjärtskärande soulpop-ballad som förmodligen kommer slåss i kategorin om decenniets bästa låtar.

4. Lykke Li – Gunshot

Tung indiepop-dänga från indiedrottningens tredje fullängdare ”I Never Learn”. När den mäktiga och ödesmättade refrängen kickar igång ramlar vi av stolen! Lykke Li fortsätter regera.

5. Seinabo Sey – Hard Time

Bluesig gospel-pop som avsevärt höjde nivån för den svenska musikscenen 2014. Nu väntar vi bara på ett debutalbum! Kolla in intervjun vi gjorde med Seinabo Sey tidigare i år.

6. Beck – Blue Moon

Soliga gitarrer, stompigt komp, drömska körer och en Beck som kanske aldrig sjungit bättre. En fantastisk låt från ett album som kanske hamnade lite i skymundan i år. Gör din läxa – lyssna på Morning Phase nu!

7. Röyksopp & Robyn – Monument

Årets snyggaste produktion? Den norska duon hittade en monoton, mörk och hypnotisk ljudbild för Robyns svala sång och skrev samtidigt ny pophistoria.

8. Blonde Redhead – Dripping

Med ett luftigt, avskalat och intimt sound var det inte svårt att förföras av indiegruppen Blonde Redheads album Barragán, kanske framförallt av den sensuella singeln ”Dripping”. Kolla även in intervjun vi gjorde med bandet tidigare i år.

9. Sharon Van Etten – Tarifa

Den galet talangfulla singer/songwritern Sharon Van Etten gjorde ett av årets bästa album, där vi också hittar den här musikaliska pärlan. Text- och musikmässig perfektion!

10. Caribou – Can´t Do Without You

En av årets snyggaste låtar kom helt klart från kanadensiska Caribou. ”Can´t Do Without You” blev snabbt soundtracket till årets alla glammiga reklamer och TV-produktioner.

Veckans klassiska album i WiMP kommer från Patricia Petibon som bjuder på vackra franska chansons – o la la…!!

Patricia Petibon, Susan Manoff: ”La Belle Excentrique”

När man som artist sätter ihop ett konsertprogram finns det många saker att ha i åtanke: Passar låtarna ihop? Vilken historia vill man förmedla? Hur pass varierat ska programmet vara? och så vidare. När man ser Patricia Petibon framträda, vilket jag hade turen att göra häromdagen, ser man en artist där alla dessa faktorer stämmer överens.

Petibon är en intensiv och mycket begåvad sångerska som verkligen har hittat sitt eget uttryck. Dessutom är hon väldigt rolig. Programmet hon genomförde var precist och genomtänkt så att man som publik bara kunde luta sig tillbaka och njuta av vad som serverades. Även då vissa låtar krävde mer gällande gester, rörelser eller rekvisita, klarade hon detta galant.

Detsamma gäller också för veckans klassiska album i WiMP. Här har Petibon valt att framföra franska chansons från kompositörer som Satie, Poulenc, Fauré, Hahn och Rosenthal. På albumet gästas hon också av en av hennes mest trogna musikaliska samarbetspartners – Susan Manoff. Andra gästinhopp kommer från stjärnviolinisten Nemanja Radulovic och skådespelaren Olivier Py.

Njut av den underbara musiken från en av vår tids mest allsidiga vokalkonstnärer – Patricia Petibon!

Har du några frågor eller kommentarer är du välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com.

FOTO: © Felix Broede / DGG

Idag kan vi på WiMP stolt presentera den första delen i vårt samarbete med Jazzapparat! Jazzapparat är ett projekt där tolv jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Vi på WiMP älskar jazz, varför vi under det kommande året kommer att presentera alla releaser från Jazzapparat. Detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Först ut är Hans Olding som nyligen släppte den kritikerrosade plattan ”Far From Rio”.

Hej Hans! Den 29 oktober släpptes albumet ”Far from Rio”. Kan du berätta lite om skivan?

– Det är ett gemensamt projekt från mig och den finska trummisen Jaska Lukkarinen. Under de senaste åren har vi flera gånger stött på varandra runt om i världen, och vi har även spelat en del tillsammans i replokaler i Sverige, Helsingfors och New York. Idén om ett gemensamt band växte fram för ett par år sedan när vi båda bodde en kortare period i New York. Snart började vi också fundera över vilka vi ville ha med i bandet. Karl-Martin Almqvist är utan tvekan en av Sveriges mest briljanta saxofonister och vi har spelat ihop många gånger under de senaste tio åren. Han har bidragit med två spår till skivan och det kändes jättekul att äntligen få spela in någonting tillsammans med honom. Mattias Welin är en fröjd att spela med. Jag brukade gå och lyssna på honom så ofta jag kunde när han bodde i Stockholm. Han är även med i några av mina absoluta favoritgrupper. De är två monstermusiker som alltid ger allt! Skivan är inspelad på en dag eftersom det är svårt att samla musiker på den här nivån – för tillfället bor vi ju dessutom i fyra olika städer. Därför har plattan också fått ett väldigt direkt och spontant tilltal. Jag tycker verkligen att det svänger så att det svartnar – vi är jättestolta!

Hur skiljer sig den här skivan från tidigare saker du gjort?

– Den skiljer sig inte så väldigt mycket, men kan ses som ytterligare ett steg på vägen från min förra skiva ”No Place Like Home”, även om ”Far From Rio” har ett lite mer direkt tilltal. Det rör sig fortfarande om samtida, groovebaserad, melodisk jazz med breda influenser. Den här gången delar jag dessutom ledar- och kompositörsrollen med Jaska Lukkarinen, som både är en av mina favorittrummisar men också en spännande kompositör. Mattias och Karl-Martin är också otroligt viktiga för helheten och det känns verkligen som vi hittat ett unikt sound tillsammans.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda – vilka skulle du då välja?

– Jag har väldigt många hjältar som jag så klart skulle vilja göra musik tillsammans med – några av dessa finns också på min spellista. Annars tycker jag redan att jag spelar med otroligt bra och kreativa musiker som också utmanar mig till att utvecklas. Men det är klart att det finns några drömsamarbeten i Europa, men framför allt på andra sidan Atlanten.

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Bra, men villkoren är tuffare och nivån bredare och högre än någonsin tidigare. Vi lever i en otroligt kreativ era där stilar krockar och berikar varandra. Begreppet jazz är bredare än någonsin.

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?
– Otroligt viktigt. Jag tror att nästa stora förändring inom musikbranschen kommer att vara högre upplösning på ljud. Jag har ingenting emot mp3 och annat komprimerat ljud – det är praktiskt. Men för egen del föredrar högupplöst ljud när jag lyssnar på musik. Det är först då som det hårda arbetet vi lägger ner i studion verkligen kommer till sin rätt, och magin i musiken kan lysa igenom.

Hur skulle du/ni beskriva din spellista med tre ord?

– 100 procent inspiration!

FOTO: Nina Varumo

Veckans klassiska album i WiMP kommer från Anne Netrebko och Daniel Barenboim som här hyllar 150-års-jubileumet av Richard Strauss.

Med sina Vier Letzte Lieder gav Richard Strauss något av en utmaning till sopranen Anna Netrebko: ”Visa mig hur du konfronterar död, hågkomst och tröst så ska jag berätta för dig vilket typ av sångare du är” – en musikalisk och existentiell fråga som Netrebko nu fått ställa sig själv.

På albumet får Anna Netrebko också sällskap av några av nutidens mest betydelsefulla dirigenter och musiker – Daniel Barenboim och Staatskapelle Berlin. Här spelar de bland annat Strauss ”Ein Heldenleben”, som för övrigt också blev hans sista musikaliska dikt, även om den komponerades flera år tidigare. Det är också ett stycke där Strauss ofta citerar sig själv i musik, och den betraktas av många som en form av musikalisk självbiografi.

Inspelningen av albumet skedde under en välgörenhetskonsert i Berlin i augusti, med anledning av renoveringen av Berliner Staatsoper. Konserten beskrevs efteråt som en ”musikalisk uppenbarelse”. När vi nu snart når slutet av jubileumsåret kan dessa framföranden av Vier Letzte Lieder och Ein Heldenleben ses som hyllningar till denna själssökande, upptäcktsresande skildrare av humanismen: Richard Strauss!

Njut av några av de vackraste musikaliska stycken som någonsin skrivits!

Har du några kommentarer eller synpunkter är du välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com.

FOTO: © Kristian Schuller / DGG

Med en lång och framgångsrik karriär bakom sig har producenten, ljudteknikern och artisten Daniel Lanois nu tagit språnget ut i okända vatten.

Som Brian Eno´s främsta skyddsling tog han tidigt den ambienta musik till nya nivåer, vilket kanske är tydligast på Ambient 4: On Land (1982) och Apollo: Atmospheres And Soundtracks (1983). Men som studioproffs har Daniel Lanois också spelat in tongivande album för U2 och Peter Gabriel, samt gett nytt syre till bland annat Bob Dylan och Neil Youngs karriärer. Hans egen musik tar ofta upptäcktsfärder inom den ambienta världen, samtidigt som han aldrig irrar sig för långt bort från sin trogna pedal steel – lyssna till exempel på den western-doftande och instrumentala plattan Belladonna från 2005. Med Flesh And Machine visar Daniel Lanois på hur han för första gången använt varje vapen i sin ljudarsenal.

Det är lätt att stämpla albumet som ambient, men under ytan bubblar det av nya idéer och unika ljud, även om det hela är rotat i den ambienta filosofin om hur man förmedlar en idé. Lanois spenderade oändligt många timmar med att bearbeta olika ljud för att skapa den vibrerande ljudpaletten som utgör Flesh And Machine. Resultatet är en komplex, men också koncis samling instrumentala låtar där varje spår särskiljer sig samtidigt som de passar perfekt in i helheten.

Konceptet för albumet är att föra studion till scenen, vilket sammanfogar Lanois två världar som ljudmakare och artist. Man kan likna det vid en arg forskare med stora planer för hur han ska demonstrera sina ljudmässiga laborationer för publiken.

”Jag kan på ett effektivt sätt visa vad det är jag gör i studion”, säger Lanois i en kommande intervju med WiMP. ”Det är ett sätt att kombinera artisteriet med teknologi – därav titeln Flesh And Machine”. I intervjun berättar Lanois också att albumet i hans mening är något av det bästa han producerat.

Vi är väldigt glada över att kunna presentera Flesh And Machine som månadens HiFi-album i WiMP. Istället för att marknadsföra en skiva, försöker Daniel Lanois här istället omdefiniera vad ett album är. Lanois låser upp dörrar och öppnar portaler till det ljudmässigt okända. Om Flesh And Machine inte låter bekant, eller som någonting annat du tidigare hört, beror detta på att det också var Lanois intention. Han uppfinner ett nytt språk, som både är okänt men också universellt.

Med sin intrikata och exotiska estetik, är det här ett av årets mest spännande album – och ett som förtjänar att lyssnas på hög ljuskvalitet. Här nedanför kan du ta del av Lanois egen beskrivning av varje spår på albumet. Snart kommer också en längre och mer djupgående intervju med ljudkonstnären Lanois upp på WiMP Magazine  – håll ögonen öppna efter den!

”För omslaget skapade jag en karaktär som representerar den delen av mig som alltid letar efter nya och oupptäckta ljud. Jag spenderade oräkneliga timmar i mitt laboratorium med att processa inspelade ljud och vokaler för att få fram en symfonisk mix. Mitt mål har alltid varit att ta med lyssnaren på en ljudmässig resa. Att få lyssnaren att känna en känsla de aldrig tidigare upplevt skulle vara den ultimata komplimangen” – Daniel Lanois

Rocco 

Pianodelen följer ackorden från ett Bach-stycke. Jag lade till Taurus bas-pedaler, vilket är en Moog-synth med en djup, mjuk och filmisk botten. Rocco DeLuca, som bor på andra sidan av dammen här i Silver Lake [Los Angeles] är en nära vän, men också en fantastisk sångare. Jag frågade honom att lägga ”ad libs” ovanpå pedalerna. Efter att ha spelat in 10 spår, gick jag igenom de och valde ut de bästa delarna. Vissa stunder snuddade det vid ett sound som jag älskar – ett sound jag minns från den bulgariska kvinnokör som Brian Eno visade mig för många år sedan. Jag blev väldigt exalterad när jag hörde kombination av dessa harmonier. Och jag döpte låten efter honom. Det är något väldigt djupt och emotionellt över den här låten.

The End

En slags instrumental protestsång. Ett stycke som svarar på alla rubriker vi behöver stå ut med nuförtiden – det verkar vara krig non-stop över hela planeten och människor måste leva med detta. Låten representerar krigszonernas gråtande röster som existerar samtidigt som vi andra kan ha trygga samtal med varandra över telefonen. Det finns mycket ilska därinne – ljud av krig och lidande. Det låter verkligen som att himlen störtar in. Det är inte menat att vara någon fredlig lyssning, utan ett utmanande stycke som bidrar till att människor stannar upp och börjar fundera över vad som händer i de otrygga delarna av världen.

Sioux Lookout

”Sioux Lookout” är min idé om ett modernt ursprungsrop  – ett rop efter balans och efter att vi ska leva i balans med våra släktingar. Det är en gammal ursprunglig filosofi – vi behöver respektera våra släktingar, ”the sky people”, våra fyrbenade vänner och havsfolket. Jag försökte kombinera ljud från människor med de från djur. Detta var något jag och Brian Eno även testade på albumet On Land, och jag ser det här som en fortsättning på det sättet att se på musik.

Tamboura Jah

Jag har ett hus i Jamaica, och det här var ett trumspår jag manipulerade när jag var där – detta genom ett par ”processing boxes”. Men jag hade en väldigt begränsad utrustning – bara en mixer och två boxar. Signalen gick igenom boxen utan att ens passera mixern. Jag var så begränsad att slutresultatet också blev väldigt radikalt. Trummorna låter nästan som att de kommer från en annan dimension. Jag tycker att det är ett fint exempel på vilken djup känsla man kan åstadkomma med så pass lite utrustning.

Two Bushas

Från början var ”Two Bushas” en av Rocco DeLucas låtar som jag bara mixade för honom. Jag bearbetade och samplade mina ljud och skapade två spår som var menade att ligga i bakgrunden av Roccos sång. Men när jag skalade bort sången upptäckte jag att dessa i sig var fascinerande och rätt så orkestrala. Jag började se framtidens symfoni framför mig – resultaten var väldigt symfoniska men man kunde ändå inte känna igen ljuden. Jag spelade upp det för Rocco och han blev väldigt exalterad. Jag frågade honom om jag fick använda det på min egen skiva, och han sa ”Självklart”. Det är en dekonstruktion där bara de gömda komponenterna har lyfts fram och går att urskilja.

Space Love

Här hörs min steel-gitarr, även om den är väldigt manipulerad. Den känns väldigt elektronisk, där de elektroniska komponenterna låter lite som viskande djur. Det är något väldigt rörande och romantiskt över låten – lite som två bisamråttor som älskar med varandra i buskarna, haha. Det här är faktiskt en av mina favoriter. Det som hörs i låten ligger så långt ifrån den ursprungliga ljudkällan, vilket är något som verkligen tilltalar mig.

Iceland

Jag satt vid pianot och Brian Blade bakom trummorna. Det är ett väldigt ”rent” live-framträdande. När Blade lämnade studion, fortsatte jag med mitt manipulerande och bearbetande. Allt man hör är egentligen piano, men jag dubbade det med en cittra – samma som jag också använde på Emmylou Harris´s Wrecking Ball. Cittran är lead-instrumentet här och det är något väldigt rörande med dess rena ljud. Det blev en bra kombination av fina akustiska instrument, även om de är väldigt elektroniskt bearbetade.

My First Love

Här hör man återigen min steel-gitarr. Den här är annars väldigt mycket en flirt med det tidiga 80-talet och perioden då jag jobbade med Eno. Detta eftersom jag använde ett litet leksaksinstrument som kallas för Suzuki Omnichord, vilket är som en elektronisk cittra. Det var egentligen bara menat att vara ett leksaksinstrument, men när man drar ner tempot på det får det ett rätt fint ljud. Så jag spelade riktigt snabbt, och drog sedan ner tempot och lade på dubbar. Och så gör Brian Blade en fin insats på trummorna – även om det låter väldigt enkelt så binder hans spel ihop allting väldigt bra. Det här är det roligaste ögonblicket på  skivan.

Opera

”Opera” går i ett högt tempo och har en väldigt elektronisk känsla. Grunden är en trummaskin, en känd trumlåda även kallad för Roland 808. Jag hittade också ett kompletterande eko till 808-beatet. Det blev låtens ryggrad. Den har också ett särskilt personlighetsdrag: halvvägs igenom låten börjar en melodi som följs åt av basen. Detta är ett väldigt ovanligt drag, men det passar rätt bra.

Aquatic

Här får steel-gitarren sitt solo, med ett väldigt distat sound. Jag hittade det här soundet genom att dra gitarren genom ett par Fender-stärkare som jag använde på Neil Young´s album Le Noise som jag gjorde för några år sedan. Jag använde samma inställningar som då, men med min steel-gitarr – den har ett väldigt mullrande och ibland undervattens-liknande sound. Det påminde mig om några av ljuden från 1960-talets San Francisco. Det lät alltid som om man befann sig under vattenytan. I mitt huvud skapade jag en bild av en karaktär, vilket lika gärna kunde ha varit jag, som flöt på ytan av St. Lawrence och ändra ner till Atlanten. Jag fantiserade även om alla de figurer som karaktären träffade under vägen dit. Låten känns som att den ständigt vecklar ut sig – det är en ensam resa, men en väldigt vacker sådan.

Forest City

”Forest City” började med en anteckning på min Les Paul-gitarr. Jag har en liten samplings-kontroll som jag använder i min Les Paul-rigg, så jag tryckte igång den samt satte den på ”hold”. Den fick en vacker mantra-liknande ton och stil, så jag fortsatte med det. Jag lade på saker eftersom, men hela den fem minuter långa resan är från början uppbyggd av en enda ton. Låten har väldigt många texturer. Jag spelade upp den för filmskaparen Terrence Malik, som blev förälskad i den. Han sa ”Det här är precis som jag ser på livet”.

“Det är en någorlunda elegant avfärd.”

Så säger Nick Mason, trummis i Pink Floyd om The Endless River – bandets nya album som består av deras sista studiotagningar.

The Endless River började ”flyta” redan under arbetet med The Division Bell under 1993-94, då bandets kärna bestod av gitarristen/vokalisten David Gilmour, keyboardisten Richard Wright samt Mason (bandets grundare – basisten och vokalisten Roger Waters lämnade bandet 1983). Under den andra halvan av 2013 träffades Gilmour och Mason för att spela in kompletterande material till albumet – en mestadels instrumental samling som lyser lika starkt som bandets tidigare förstklassiga verk. Albumet är också ett passande minnesmärke för Wright som gick bort under 2008.

Vi besökte Andy Jackson – medproducent för The Endless River, i kontrollrummet på Astoria (bandets husbåt till studio som ligger förtöjd vid Thames nära Hampton, Middlesex i England), och Nick Mason på Sony Club i New York, för att få deras perspektiv på de slutgiltiga delarna av Pink Floyds fantastiska inspelningshistoria.

I vilket ögonblick, efter arbetet med The Big Spliff (ett ambient album som aldrig släpptes, bestående av delar från The Division Bell) – insåg ni att ni faktiskt kunde göra ett nytt album av materialet?

Andy Jackson: Det hela började med att Rick gick bort, varpå David vände sig till Phil Manz [Manzanera, en av de andra producenterna för albumet] och sa ”Gå och se efter vad vi har”. Det var ganska intressant. Och sen förmedlades det till Youth, som gjorde sitt. Han polerade vissa grejer och lade till några konstiga saker – vilket är det han alltid gör. Sedan träffades vi alla och lyssnade på det och sa, ”yeah, det låter som vi har ett album här”. Det var i början av november förra året. Då hade vi utvecklat det ett steg till efter att Youth lekt runt med materialet. ”Har vi en platta? Ja, det har vi” Ja, kanske inte riktigt än, men det fanns därinne någonstans. Sedan slipade vi på detaljerna: ”Det där låter bra, ta bort det där, den här delen var bättre förut”…

Så när ni började mixa på allvar där i november – pratade du och David då någonsin om hur ni ville att karaktären på soundet skulle vara?

Andy Jackson: Inte direkt. När jag hade fått ihop det kom han in och såg det genom mina ögon. Han litar på oss, på samma sätt som han litar på James (Guthrie, bandets andra husproducent). Han förlitar sig på att vi kommer göra det som är rätt. Det som var intressant med det här albumet var att vi hade väldigt stora och omfattande Pro Tools-projekt. Och eftersom vi jobbade med musik som låg en generation tillbaka Pro Tools-mässigt, hade vi hela tiden problem att hitta utrymme i projektet för nya sångspår. Det var riktigt svårt.

Nick – enligt Andy´s producent-anteckningar satte du dig ner för exakt ett år sedan, den 11e november 2013, och började spela in trummor för albumet. Hur kändes det?

Nick Mason: Det var grymt. Jag gillade verkligen att spela in den här plattan. Det gav mig möjligheten att återupptäcka låtar jag spelade på för 20 år sedan, granska hur jag gjorde då, samt bestämma i fall jag gillade det eller ville ändra någon aspekt av det – kanske spela ett annorlunda fill eller så. Det var fantastiskt.

Lite som att hitta ”förlorade pärlor”, som du sa till mig tidigare. Vad tycker du om soundet i Astoria´s inspelningsrum?

Nick Mason: För det första är det väldigt speciellt, eftersom att det är så litet.

Det är sant. När jag befann mig i rummet verkade det inte alls så stort som på bilden från LP:n till albumet där du, David och Rick spelar tillsammans.

Nick Mason: Jag vet! Det är pyttelitet. Man är fel ute om man tror att det skulle vara ett bra ställe att spela på. Men det är känslan av båten som är det viktiga – till exempel simmar svanar förbi utanför. Det är en så cool plats att jobba på.

Finns det är särskilt sound eller en känsla där som är svår att hitta någon annanstans? Detta med tanke på att ni tre – och på senaste, bara ni två – har jobbat så nära varandra?

Nick Mason: Det är inte soundet, utan mer vägen till att hitta musiken. Där är man väldigt uppmärksam på på vad de andra gör. Vi har alltid ögonkontakt, vilket är väldigt annorlunda från exempelvis Abbey Road, där det finns ett trumbås. Och det är viktigt att vara så nära varandra i och med att vi blir äldre och därför också allt mer närsynta, haha.

Har ni något favoritögonblick på The Endless River?

Andy Jackson: Det finns ett ögonblick på albumet där man hör en stor orgel [”Autumn ´68”] – det är kyrkorgeln från Royal Albert Hall. Vi var på Albert Hall under David´s turné [29-31 maj, 2006], vilket var första gången bandet var tillbaka efter att ha förbjudits tillträde. De spelade på Albert Hall 1968 och blev bannade från lokalen efter att ha släppt loss kanoner och spikat fast saker i golvet! Men när de var här samma år så spelade Rick orgel. Det fanns en Revox och några mickar så det lyckades bli inspelat. Damon [|ddons, ljudtekniker] som också är vår bibliotikarie, och spelar in allt möjligt som går igenom, sa ”Oooh, jag ska säga er vad jag har! Det här är grymt!”. Och det är ett snyggt ljud.

Nick Mason: Det var något speciellt, jag visste inte ens att det existerade. Jag antar att det är en av pärlorna, precis som ”Wish You Were Here” med Stéphane Grappelli [en version av den legendariska låten där den klassiskt skolade violinisten Grappelli spelar solo]. Jag trodde att vi hade tappat bort den – att vi hade för lite utrymme och hade råkat spela över den. Jag blev riktigt glad när vi hittade den. Och den stora fördelen med den digitala tekniken är att allt går att spara.

Kommunikation är ett viktigt tema för det här albumet – vilket exempelvis märks i den inledande låten ”Things Left Unsaid” med pratet man hör i bakgrunden, men även i den avslutande ”Louder Than Words” som kan ses som ett definitivt statement för hur interaktion mellan människor kan se ut idag.

Nick Mason: Det är något vi själva ser som ett misslyckande inom bandet.

Varför tror du att det var så svårt?

Nick Mason: Jag vet inte riktigt. Jag vet inte om det hade med våra egon att göra, eller om det handlade om oviljan att rubba balansen i gruppen. Jag skulle behöva hjälp från någon expert för att kunna förklara det. Det berodde nog delvis på att vi hade sysslat med samma sak under hela våra yrkesverksamma liv – vi jobbade tillsammans i en miljö som hela tiden förändrades när det kom till framgång eller olika personers insatser. Sättet vi jobbade och umgicks på 1967 såg helt annorlunda ut än vad det till exempel gjorde 1978-79 när Roger satte ihop The Wall. Man förändras nästan lika snabbt som man växer upp. Allting förändras och blir till något annat.

Ni fick i alla fall ett stort ögonblick tillsammans när du, Rick, David och Roger en sista gång återförenades som Pink Floyd under Live 8 2005.

Nick Mason: Om det tänker jag bara ”good for us”. En stor mängd människor tyckte om det. Och kanske ännu viktigare – vi bevisade för våra barn att vi faktiskt kunde växa upp.

Jag är glad att jag var där, det är ett som är säkert. En annan sak jag alltid har gillat är att ni är bra på att redigera ner innehållet. Alla era album – till och med The Wall – är koncisa, och när man trycker igång ett av dem känner man ett behov av att lyssna på det från början till slut. Tycker du att ni var framgångsrika när det kom till att presentera era album för publiken?

Nick Mason: Den största kritikern gällande i princip alla artisters arbete, är artisten själv. Det är väldigt få som kan gissa sig till vad publiken vill ha, så det enda man kan göra är att skapa det man själv gillar. Det är därför jag menar att ödet också spelar en viss roll. Hur bra man än är, finns det inga garantier för att ett album kommer att gå bra.

Soundet på The Endless River känns tidlöst, men samtidigt inte daterat. Det är som en kombination av det typiska Pink Floyd, med vissa signifikativa inslag, tillsammans med nyare element.

Andy Jackson: Vad bra, det är intressant att höra. Jag tror att det är något som vi blev väldigt medvetna om. När vi spelade in A Momentary Lapse of Reason (1987) fanns det produktionsmässiga beslut som främst kom från Bob Ezrin: ”Vi borde göra ett album som känns väldigt nu”. Nu låter det självklart istället väldigt ”då”. När vi återigen plockade fram The Division Bell och River sade vi: ”Låt oss inte göra ´det där´. Låt oss göra det ´classic´”. Vi fick det att låta tidlöst istället för att låta som det kom ”från en tid”.

Kommer det någonsin att göras ett nytt Pink Floyd-album?

Andy Jackson:  Nej, det tror jag inte. Tyvärr. Jag har verkligen uppskattat processen med det här albumet. Det var så otroligt annorlunda än när man jobbar med andra plattor. Detta eftersom jag fick använda mig av redan existerande byggklossar – det tog bort en stor del av processen men bidrog samtidigt till att det var så roligt. Med Floyd har det alltid varit så att man går in i studion med ett blankt papper. Man spenderar ett år i studion, varav 9 månader går åt till att skriva. Resten av tiden fungerar mer som en vanlig studioinspelning. Med de flesta andra band är man inte lika delaktig. Det finns vissa som har jobbat likadant – Genesis och Queen har också haft ”sin kille”. Men så ser vårt liv ut.

David har sagt att The Endless River är bandets sista ”statement”, Roger har inte varit med i bandet på över tre decennier, och Rick finns inte längre med oss. Med det i bakhuvudet, Nick, skulle du fortfarande vilja spela live med Pink Floyd om det gick?

Nick Mason: Ja, det skulle jag. Jag har alltid sagt det, och ville egentligen heller aldrig sluta. Jag älskar att spela live – gå ut på scen och bara göra det, helst tillsammans med de här killarna. Men om de inte vill göra det, och inte David heller, så är det som det är. Man kan inte få sådana här saker att hända, och det finns ingen poäng med att göra det om det inte finns någon entusiasm. Det måste komma från en känsla av entusiasm.

Skulle du kunna spela in ett annat album på egen hand?

Nick Mason: Nej, för jag gillar inte att jobba på egen hand. Trummisar är lite som flockdjur – de behöver andra människor att jobba med. Får jag möjligheten ställer jag gärna upp och spelar med nästan vemsomhelst.

Alla som växer upp idag går nästan alltid igenom en Pink Floyd-fas. Varför tror du att det är så?

Nick Mason: För människor som tycker om musik så tror jag att vi representerar någonting – någonting som är lite knäppt. Du vet, vi har alltid stått utanför det som är mainstream. Andra band gör promotion för sig själva och är i första hand ”showmen”. Och Mick Jagger är väl den ultimata rockstjärnan där. På något sätt hittade vi ett sätt att jobba oss runt allt det där – även om jag inte tror att det var ett medvetet beslut. Vi behövde göra något annorlunda.

Om man tänker på myten kring Pink Floyd och det faktum att bandet funnits i nästan 50 år – hur ser du då på det här albumet?

Nick Mason: The Endless River är en någorlunda elegant och mjuk avfärd. Jag brukar försöka undvika att placera oss i en historisk kontext och recensera oss själva. Det här slitna uttrycket gäller fortfarande: ”Ju mer jag berättar för människor om hur smart jag, desto dummare känner jag mig”, haha. Jag föredrar när andra ger oss applåder och berättar hur bra vi är.

Mike Mettler

***

Mike Mettler, a.k.a. The SoundBard är skribent för Digital Trends, chief content officer på Hi Res Audio Central, och musikredaktör på Sound & Vision där han också var chefredaktör under 7 års tid. Mettlers texter har synts i Guitar Player, Palm Springs Life, Car Stereo Review och UniVibes. På sin fritid drömmer han om att äga en Mustang från 1967.

Veckans klassiska album i WIMP kommer från den framgångsrika lettiska mezzosopranen Elīna Garanča, och bjuder på en mycket skön och personlig blandning av musik från dennes hemland.

Elīna Garanča – Meditation

”Oavsett vad jag spelar in, är det alltid en spegling av min egna känslomässiga och psykologiska situation” säger Elīna Garanča. Med andra ord är ”Meditation” ett mycket personligt album, precis som hennes senaste. Här sjunger hon ett urval av lugna och vackra stycken, bland annat från flera lettiska kompositörer men också från mer kända namn som: Mozart, Bizet och Mascagni.

På ”Meditation” har hon även samarbetat med sin make, dirigenten Karel Mark Chichon, samt med Deutsche Radio Philharmonie och den lettiska radiokören.

Den musikaliska och historiska utgångspunkten för albumet är den vidunderliga ”Miserere” av Allegri – som själv blev medlem i Urban VIII:s kör 1629. I sina egna kompositioner skapade han musik som nästan ”svävar över våra huvuden” och som på många sätt gjort ett varaktigt intryck. Bland hans mest hängivna fans från den tiden hittar vi bland annat kompositörer som Goethe och Mendelssohn.

Elīna Garanča uppträder på operahus världen över och är en av de få sångerskor som besitter en röst som verkligen kryper in under huden och går rakt in i hjärtat.

Ta dig god tid att njuta av detta vackra album, med en av världens främsta vokala konstnärer. Lyssna helst i WiMP HiFi för en ultimat ljudupplevelse.

Har du några frågor eller kommentarer är du välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

FOTO: © Paul Schirnhofer / DGG

Veckans klassiska album i WiMP kommer från den kinesiska stjärnpianisten Lang Lang som här ägnat ett helt album åt musiken från Wolfgang Amadeus Mozart.

LANG LANG: ”The Mozart Album” 

På det här helt nya albumet, där du kan höra två av Mozarts älskade pianokonserter och ett antal av hans solopianosonater, får Lang Lang sällskap av dirigenten Nikolaus Harnoncourt samt av Wiens filharmoniker.

Albumet spelades in i den Gyllene salen i Musikverein i Wien – en av världens mest eftertraktade och besökta konsertsalar som många dessutom känner igen från de årliga, legendariska nyårskonserterna.

Harnoncourt är berömd för sin förmåga att kunna matcha djupa kunskaper om 17- och 1800-talets tonspråk med en enastående originalitet – och den här skivan är inget undantag.

Samarbetet mellan den unga pianostjärnan, och den högt respekterade maestron – som nyligen också tilldelades priset ECHO Klassik Award vid årets utdelning i München – är briljant från början till slut. Harnoncourt uttalades sig för ett tag sedan om Lang Lang och sa då att: ”det är ovanligt att hitta någon som är så öppensinnad”.

Lyssna och njut!

Morten Ernst Lassen

morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

FOTO: © SONY / Harald Hoffmann