Sweden Rock Festival 2014 – nu är vi äntligen här! Men det var inte helt enkelt. De strejkande Öresundstågen har helt klart satt sin stämpel på festivalen, där många fått betala otaliga timmar och extrapengar för att överhuvudtaget ta sig fram till Blekinges rockmecka: Sölvesborg. Undertecknad fick byta tåg tre gånger och till sist snällt ta taxi för att komma fram till hotellet. Och jag var inte den enda. Lilla Bromölla har plötsligt fått sin plats på kartan som gränsstation mellan festivalen och de lila Pågatågen som tar folk till och från landskapet. För några tåg från Sölvesborg går fortfarande inte. Nu på morgonen gick festivalen också ut med information att en vattenläcka tvingat kommunen att stänga av vattnet för tillfället. Det finns alltså mörka moln som seglar strax av SRF:s huvud i år. Men så är det ju fortfarande ”Sveriges trevligaste festival”, eller?

Ja, när vi gled in på området på eftermiddagen hade en regnskur precis dragit förbi och när de amerikanska 80-tals-rockarna i Tesla entrade Rock Stage trängde några solstrålar igenom den kompakt-gråa himlen. Och det blev en riktigt fin kväll på området, även om många menade att området kändes glesare än vad det brukar vara.

Många besökare nämnde dragplåstret Black Sabbath som deras must-see under festivalen, men även Volbeat, Monster Magnet, W.A.S.P, Rob Zombie och Dark Angel verkar vara stora favoriter i år. Och så får vi inte glömma ikonen Alice Cooper, som faktiskt kom att imponera stort med sin slipade show senare på torsdagskvällen. Tidigare höll en avslappnad Mr. Cooper presskonferens för en uppsluppen skara journalister som sattes i skratt när Alice deklarerade att han efter sin bortgång tycker att Johnny Depp eller Brad Pitt kan ta över hans roll eftersom ”vi praktiskt taget ser likadana ut”. Och ja, det kanske ligger något i det?

Allt som allt måste vi ändå säga att vi hade en fantastisk första dag på SRF! Idag skiner solen lite starkare och kan besökarna bara ta sig till området kan Nationaldagen nog bli en av festivalens starkaste. Mer om det senare!

Kaliforniabandet Rival Sons har sedan de dök upp för fem år sedan, kommit att bli ett av världens ledande klassiska rockband. Vi fick en pratstund med bandets trummis Michael Miley, som berättar om deras nya album Great Western Valkyrie, som också släpps i WiMP idag.

Först av allt – grattis till ett fantastiskt bra album. Jag tycker att det är rimligt att säga att ”Pressure & Time” pekar tillbaka mot innovatörer som Led Zeppelin, medan ”Head Down” för mig låter lite mer ”modern” och har en viss glamrock-känsla. Den här gången verkar det som att ni har grävt er rätt in i en guldgruva av klassisk rock. Albumet har ett rått sound, trummorna är autentiska och vokalerna är fulla av 70-tals-smärta. Vilka är dina tankar om den musikaliska resan mot Great Western Valkyrie – och hur bestämmer ni vilken väg ni ska gå musikaliskt som band? 

– Tack för fina ord och för intresset. Jag gillar egentligen inte att ge ett samlat svar på en så pass genomtänkt fråga, men verkligen: albumet ger bara en ögonblicksbild av vilka vi var på den tiden när vi spelade in. Det är ingen pre-produktion; vi kommer upp med idéer på plats och sedan spelar vi in dem. Det är en ganska autentisk process. Så om din värdering av det istället är att det är som en ”guldgruva” så ska du ha ett tack för det, säger Miley och fortsätter:

– Jag tror att vi dök ner i något som är större än vad vi själva är i stånd att förklara – och det är jag väldigt stolt över. Jag ler lite för mig själv när folk säger att vi lånat från ”klassisk rock”. Vi älskar självklart Led Zeppelin, The Who, The Beatles, Animals och så vidare; vi växte upp med den musiken. Men först och främst älskar vi blues – bluesen som inspirerade dessa klassiska rockband, och vi älskar och respekterar bra låtskriveri och produktion. 1960-talet är ”klassisk” eftersom att det är en epok som genomsyrades av ärlighet och ett konstnärligt uttryck. Folk ville påminnas om att de hade en själ! Som moderna musikaliska konsumenter av idag saknar vi detta, men jag vill tro att Rival Sons ändå representerar det ”klassiska sättet” att göra saker på. Förlåt, jag är en konstnär, vi är ganska dåliga på att sätta någon stämpel på oss själva, haha….

En av mina favoriter från nya albumet är ”Rich And The Poor”, med sin otroligt filmiska melodi. 

– Hah, där lyckades du också pricka in min personliga favorit. Jag sa till killarna att ”det här är en låt som borde varit med i nästa Quentin Tarantino-film”. Så ja, filmisk är den. Tack! Jag kan inte prata för Jay (Buchanan, vokalist och låtskrivare) om vad som inspirerade honom till att skriva den här låten, men jag kan säga att när jag hörde ”…that´s how babies are made” så transporterades jag direkt till ungdomen, och fick ett nytt perspektiv på livet. När det gäller trummorna så försöker jag tänka på vad låter betyder, och bygger upp dem utifrån det. Som ”Open My Eyes, där behövs det ”earth”; ett tungt fundament, eller hur? ”Rich And The Poor” är däremot lite mer orolig av sig.

I Oslo har ni tagit er upp från att spela på små indieklubbar till att spela på stora utescener med upp mot 10 000 personer i publiken. Hur kommer det sig att ni gjort så många spelningar i Skandinavien? 

– Jag vet inte! Vi bara fortsatte att komma tillbaka. Det började på Blå i Oslo. Vi sålde ut vår första konsert där och publiken var helt vild. Vi hade så himla roligt! Men jag vet inte, ibland träffar du någon som du vill släppa loss med. Det är lite så vi känner med Norge. Och vi får inte glömma att Norge också är ett av de vackraste landen på jordklotet.

Den här sommaren ska ni besöka bland annat Sverige, Danmark, Norge och Tyskland, supporta Aerosmith, spela på små bluesfestivaler och på stora rockfestivaler som Donington och Rock am Ring. Hur förbereder ni er för så många olika livesättningar? 

– Vi gör vår grej. Oavsett var vi spelar så kör vi på vårt rock n roll-varumärke: ärligt och 110 %.

Albumet spelades i huvudsak in med analog utrustning, och ni tillbringade ganska kort tid i studion. Finns det några fördelar eller nackdelar med att spela in på det sättet? 

[wimp type=”playlist” id=”f562c86b-86ce-4915-a1c3-a1d22698b811″]Rival Sons Square One[/wimp]

– Fördelarna vinner över nackdelarna! Ibland skulle man önska att det fanns mer tid att fixa till saker, men man inser också att det bästa sättet att göra saker på är att inte övertänka dem. Det gäller för allt i livet. Ska jag göra det här eller ska jag göra det där? Bla-bla-bla, sluta med grubblandet! Så närmar vi oss också inspelningsprocessen. Som man brukar säga, ”there´s no crying in baseball”. Livet händer. Detsamma gäller för musik. Det är jazz. Det är improvisation. Varje ögonblick gäller.

Vi har bjudit in er till en speciell studio i Notodden i slutet av juli. Juke Joint byggdes av Steve Wold, också känd som hobo-bluesartisten Seasick Steve. Han är en vintage-entusiast och har samlat studioprylar i många år. Hjärtat av studion är en legendarisk Audiotronix-mixer från STAX i Memphis. Är detta en miljö som inspirerar er, och vad kan vi förvänta oss från er om ni kommer dit? 

– You had me at STAX! Några av tidernas största musiker någonsin har spelat in på det bordet. Vi har fått mycket inspiration från liknande mixerbord, så man vet aldrig vad som kan hända. Dave Grohls film om ”Sound City” handlade ju till exempel bara om det. Rival Sons handlar också om det.

Sveinung Rindal

Vill du ha ett fysiskt exemplar av Great Western Valkyrie? Beskriv då vilken som är din favoritlåt från plattan och skicka svaret till tavla@wimpmusic.com så är du med i tävlingen om ett ex.

Countrymusikens okrönta drottning har fyllt 68 år, och kan se tillbaka på en karriär som på många sätt saknar motstycke i modern musikhistoria. Hon har skrivit över 3000 låtar, gett ut över 40 studioalbum och dessutom sålt ett tresiffrigt antal miljoner ex av dessa. Hon har åtta Grammy-troféer och är självklart invald i Country Music Hall of Fame. Dolly Parton är en levande legend, personifieringen av den amerikanska rags-to-riches-myten, för vissa; en symbol för Nashvilles vulgära och polerade industri, men för långt fler; en unik artist som konstant har lyckats förnya sig och hållit sig på toppen i 60 år. Det är en anmärkningsvärd prestation, men så är inte heller Dolly Parton vem som helst. Med sin image som en ”simple gal” från landsbygden har hon ändå visat sig vara en tuff affärskvinna, en outtröttlig artist med klara förhållningssätt. Hon har dessutom kommit att bana väg för många andra kvinnliga countryartister. Hon är inte bara en oslagbar sångerska och låtskrivaren utan också en kulturell ikon. Och nu är Parton aktuell på nytt, med albumet Blue Smoke.

Blue Smoke är utan tvekan Partons starkaste platta på många år, och det är ett album som pekar tillbaka mot bluegrassens rötter och områdena kring Great Smoky Mountains – rötter som Parton trots allt aldrig har glömt. Hon kom från fattiga förhållanden, som fjärde barn av totalt 12 syskon, och växte upp i det avskilda Sevier County i de östliga delarna av Tennessee. Regionen har en stark koppling till ”pentecostal” – en kristen riktning som också haft stort inflytande på utvecklingen av den amerikanska musiken. Kyrkan tillät tidigt instrument som gitarr, munspel och trummor, och blev en viktig plats för framväxten av gospel, blues och country i den amerikanska södern.

På 1940-talet gick countrymusiken från att vara något regionalt och landsbygdscentrerat till att bli ett nationellt fenomen i USA. Billigare inspelningsmetoder, cowboyfilmer från Hollywood, ökad mobilitet bland befolkningen och framväxten av radion (inte minst populära shower som Grand Ole Opry) bidrog till countrymusikens framfart. 1949 började Billboard att lista countrymusik, ungefär samtidigt som artister som Bill Monroe, Hank Williams, Gene Autry och många fler fick sitt stora genombrott. I en mansdominerad bransch är det också värt att nämna Kitty Wells som inspirerade artister som Loretta Lynn, Parton och Tammy Wynette.

När Dolly Parton växte upp på 40/50-talet hade hon countrymusiken med sig hemifrån men såg också den lokala musiken runt omkring henne få mer och mer exponering. Hon började sjunga tidigt, och redan som 13-åring hade hon gett ut en singel på ett lokalt skivbolag samt spelat på Grand Ole Opry. Samma dag som hon tog examen packade hon sin väska och flyttade till Nashville. Hon etablerade sig snabbt i countrymusikens mecka, fick kontakt med Monument och skrev låtar för bland annat Kitty Wells och Hank Williams Jr. Men det var först 1967 hon hittade en partner som skulle komma att bidra till att Partons karriär skjöt i höjden. Porter Wagoner var en etablerad stjärna i Nashville med sitt eget TV-program. Parton blev inbjuden att vara med i programmet, vilket blev starten på ett sex år långt lyckat samarbete. Porter & Dolly kan idag räknas som en institution i countrymusiken. Parallellt med deras samarbete lyckades Parton få sin egen karriär at spira, bland annat med det tidlösa albumet Coat Of Many Colors från 1971.

Med ”I Will Always Love You” som varmhjärtat avsked till sin partner inledde Parton sedan det som skulle komma att bli hennes verkliga solokarriär. Många var skeptiska till om hon var kapabel till att klara sig på egen hand, men sex år senare kunde hon se tillbaka på en konstant placering på hitlistorna. Hon fick sin egen TV-show och vågade sig senare över till det mer mainstream/crossover-aktiga segmentet. Där befann hon sig fram till mitten av 1980-talet, då hon återigen uppsökte gamla musikaliska trakter. Det är musikaliska spår hon mer eller mindre följt fram till årets Blue Smoke.

”I may look fake but I´m real where it counts” sa Dolly Parton i en intervju för några år sedan. Och det är verkligen så det är. Bakom fasaden finns ett äkta hjärta som brinner för äkta musik – något som vi försökt belysa med vår spellista där du hittar några av Partons största hits och bästa låtar från karriären.

Bjørn Hammershaug

Veckans klassiska album kommer från en av de mest framstående unga musikerna just nu, som också spelar på ett instrument med en särskilt skön klang, nämligen: cellon!

Alisa Weilerstein: Dvorak

Den unga amerikanska cellisten Alisa Weilerstein, har av BBC Music Magazine beskrivits som ”en av de mest extraordinära” solisterna från sin generation. På den här plattan, som är efterföljaren till hennes kritikerrosade debutalbum med Elgars Cellokonsert, har hon nu valt Dvoráks konsert.

I denna vitala nytolkning av Dvoráks cellokonsert, kastar hon, dirigenten Jiri Belohlavek och den Tjeckiska Filharmoniska Orkestern nytt och visionärt ljus på den tjeckiska kompositörens episka konsertverk. Tillsammans fångar de verkligen Dvoráks anda, samtidigt som de visar på hans djupt förankrade kärlek till sitt älskade hemland.

På albumet spelar Weilerstein utöver cellokonserten också några av Dvoráks mest kända och älskade melodier, ackompanjerad av Anna Polonska. Bland dessa hittar vi bland annat: Rusalkas ”Sången till månen”, ”Tysta träd” och det oförglömliga temat från hans 9:e symfoni (”Från den nya världen”), även kallat för ”Going Home”.

Alisa Weilerstein har som tidigare nämnts, samarbetat med den Tjeckiska Filharmoniska Orkestern och deras chefsdirigent Jiri Belohlavek i ett partnerskap som måste ses som enastående. Inspelningen skedde i Prags Rudolfinum, där Dvorák själv också uppförde konserten 1896.

Lyssna och njut!

Morten Ernst Lassen

Har du några frågor eller kommentarer är du alltid välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com.

En enkel inledning på en text om Älmhults garagerockare-omvandlade-till-hipsters The Creeps vore att de lika gärna kunde ha arbetat för IKEA. Man skriver lätt så. Men ett band som The Creeps tar liksom inte anställning hos något så “Svenssonskt” som IKEA. Man går sin egen väg istället. Och blir ett av vårt lands största popakter någonsin.

Puritanerna vill förstås inte höra talas om annat än att ett klassiskt The Creeps-album heter antingen Enjoy The Creeps eller Now Dig This!. Och man kan förstås fråga sig varför någon som jag, som håller den Lyres-osande ”Down At The Nightclub” som deras största sång, då sitter och skriver vackra ord om en helt annan av deras skivor. Men Blue Tomato, bandets tredje album, hade något som de båda föregångarna saknat: star quality.

Tre faktorer satte topplistebollen i rullning för den redan etablerade, tajta kvartetten från det småländska bondesamhället: 1) Clarence Öfwerman, producenten som bandet träffade i samband med deras turné som förband till Roxette, 2) Smash, framgångsrik Herngren & Holm-skapad komediserie i SVT, samt 3) lyckosam, modeinriktad, tidsenlig och prisbelönt musikvideo till ”Ooh – I Like It!”.  Utifrån dessa fann de stora massorna att de faktiskt gärna hade en soulröst med pondus i radio dagligen, vilket de fick i form av Robert Jelinek som inte gav ifrån sig något annat än perfekt fraserade Stax-framträdanden. ”Right Back On Track” blev en funkig andrahit från albumet, näst efter ”Ooh…”, som lika gärna kunde ha fångats i en Alabama-studio, med hundraprocentig andrastämma från Zemya Hamilton.

Man kan ha invändningar mot Öfwermans radioorienterade produktion, mot en fräckhet som försvann i takt med att förpliktelserna mot skivbolaget WEA skulle uppfyllas, mot att äktheten från deras vara i otakt med samtiden urholkades när de lämnade de små scenerna för de stora. Men att Blue Tomato blivit ett album som sällan nämns när tidernas största svenska alster räknas är inget annat än ett svek.

Jag får en stund med en av bandets grundare, trummisen Patrick ”Putte” Olsson (numera i Americana-på-svenska-gruppen HONKS), och det blir lite snack om musikers möjligheter och omöjligheter att överleva på musiken innan han drar sig till minnes hur allt ledde fram till att The Creeps blev Sveriges populäraste rockband.

Berätta den fantastiska sagan om hur lilla Älmhults The Creeps blev hela världens The Creeps.

– Vi var ju inte beredda på att allt skulle bli så stort som det blev. Vi trodde ju att det blev större och större för alla band. Först med Enjoy The Creeps då vi turnerade sjukt mycket, vi var aldrig hemma. Tyskland, Italien, Frankrike, Spanien – 60-talsvågen var så stor i de länderna. Dock blev det inte så mycket England.

Från början var det ju mycket garagerock för er, men sedan svängde ni mer åt soulen för varje album?

– Mmm, vi hade ju alla olika referenser, jag själv lyssnade mycket på AC/DC och punk. Just där 1983-1985 var det ju bara skit som spelades i radio, det absolut värsta pisset någonsin ute på discona. Det gjorde att väldigt många sökte sig tillbaka, och helt plötsligt upptäckte man The Sonics, The Pretty Things, Them och sånt. På 70-talet var det väldigt många mods i Älmhult, vilket var väldigt konstigt. Vi växte upp i ett stort hus där det bodde en kille vars föräldrar var döda, och där hängde vi hela tiden. Alla som fick stryk av raggarna; hårdrockarna, punkarna, syntarna, modsen och alla outsiders samlades där och tillsammans blev det världens bästa skivsamling. Deep Purple, Misfits, The Who, The Kinks, Front 242 och allt där emellan. I och med att Hot Stuff Records (legendarisk postorderskivaffär, red:s anm.) fanns i Älmhult blev det också naturligt. Alla fick någon sorts grundutbildning i hur musik skulle vara.

– Något som skilde pojkarna från männen var sångarna som fanns bland oss. Det tog ett tag innan Robban (Jelinek) kom på att han sjöng så jävla bra, men sedan när han väl upptäckte det var det bara en väg framåt. Efter en spelning på Ritz i Stockholm fick vi kontrakt med WEA/Warner för att spela in Now Dig This!. De hyste in oss i Polarstudion på nätterna då den stod oanvänd, och det blev rena himmelriket för oss. Vi tvingades byta ut alla våra instrument och utrustning, för allt gav plötsligt missljud ifrån sig som inte hade hörts i studios där vi tidigare spelat in!

– Sen drog vi ut på turné igen 1988, och fick recensionerna för Now Dig This! faxade till någon bensinmack i Italien. Den blev oerhört hyllad där hemma, och så satt vi där i någon landsortsby. När vi kom hem skulle vi göra en turné med albumet, men först var vi med i TV för första gången i Sverige, i programmet Gig (1989 – avsnittet finns tillgängligt i SVT:s Öppet arkiv). Alla musikintresserade tittade ju på det programmet, och plötsligt ringde varenda bokare och ville boka om till betydligt större lokaler än de ”fritidsgårdar” vi skulle spelat på!

Var det i samband med det som ni fick åka på turné med Roxette?

– Ja, efter att plattan kommit ut läste vi att Marie Fredriksson tyckte att vi var Sveriges bästa band och sen fick vi veta av vår manager att vi skulle vara förband till dom. Vi fattade ju ingenting! När vi var uppe i Silence-studion uppe i Koppom kom Hasse (Ingemansson, organist) på att ”scenerna är säkert skitstora, vi måste ha någon dansrutin eller nåt”. Så vi stegade upp i ett stort rum och började öva in steg samtidigt som vi skrev ”Intro” (startspår på Blue Tomato, red:s anm.), inklusive några uppsydda jättefula caper med texten. Sedan kom vi till premiären i Halmstad fick veta att det skulle vara 20.000 i publiken. Efter soundcheck kände vi att måste öva mer, så vi åkte ut i skogen på någon grusväg där vi mätte upp 18 meter och började köra ”Beat the groove…” och räknade ”1, 2, 3″ som världens sämsta Let’s Dance-deltagare.

– För oss var det ett djävulskt hårt jobb, men det betalade sig för vi hade 30 minuter totalunderhållning med våra små medel, precis som man måste ha innan Roxette körde igång.

Och det var i den vevan ni träffade Clarence Öfwerman som producerade Blue Tomato?

– Precis, och det var liksom helt naturligt för oss att spela in nästa platta med Roxettes producent. Vi tänkte att ”nästa år kör vi själva en sådan turné”, man fattade inte nivån. Det hade ju varit uppåt, uppåt hela tiden för oss, så varför skulle inte det fortsätta? I slutet av turnén kom vi överens om att jobba ihop och rätt som det var befann vi oss i Polarstudion igen. Hur alla låtar skrevs, det har jag ingen aning om, Robban bara hade dom.

Även om Robert Jelinek var den som skrev alla låtar måste väl ändå ni andra ha haft en hel del inverkan på exempelvis arrangemang?

– Robban har alltid gjort väldigt riffbetonade låtar, så det man spelade på trummorna spelade även med basen, gitarren och hammondorgeln. Han hade oftast riffen klara och visade hur vi skulle spela, därefter blev det upp till oss att forma låten tillsammans.

– För min egen del var det helt nytt att spela efter click-tracks som höll takten. Dom gjorde specialrytmer åt mig med konstgjorda congas och bongotrummor, som lät helknäppa i öronen. På grund av det spelade jag rätt stifft och trist på det här albumet mot för vad jag brukar göra, men det blir så när man sitter där och det ska vara ”på riktigt”. Annars hade jag ju gjort det helt annorlunda, och när Clarence sa att man måste ta om det då tog man om det, så klart.

Hur kom ”Ooh – I Like It!”, med sina coola grooves och nonsensrim, till?

– Grejen var att vi inte ens ville släppa den låten. Vad jag minns var vi i en studio i Malmö och spelade in demos och njöt av det fina vädret ute på ståltrappan när vi började slänga ut lite ord och rim. Innebörden av Blue Tomato var nåt vi funderade över; alltså, det är ju en planet, och folk som kommer därifrån har jävligt mycket groove, och då ska vi ner på jorden och rensa upp bland folk som inte har något groove. Så själva låten började som ett stort garv för oss när vi slängde ur oss oneliners om allt och alla som saknar groove. Vi spelade in den och tyckte den lät jävligt bra, men den var inte riktigt vår grej. Sedan testade skivbolaget den på ungdomar och alla ville höra ”Ooh – I Like It!”. Man fick den där hitlåten alla ville ha, men samtidigt blir det lite av ett rockbands förbannelse när den där ursprungliga urkraften i en svettig klubblokal byts ut mot picknickfiltar på Sofieros gräsmatta.

Samtidigt hade ni ju några fler, som ”Right Back On Track” och ”SMASH!” från TV-succén med samma namn.

– Vi kände Felix (Herngren) som hade gjort videon till ”Don’t Go Away”. Sedan har Hasse och Felix jobbat vidare i alla år med Papi Raul, Dan Bäckman och så vidare, så de klickade direkt. Felix ville ha en låt med tennistema, så då gjorde vi ”SMASH!”.

Apropå videos, hur gick inspelningen av videon till ”Ooh – I Like It!” till?

– På den tiden var inte populärmusiken så kopplad till kommersialismen, men vår manager John Gray fick höra att man skulle göra en ny reklamfilm åt H&M, och dom hade hyrt in ett videocrew från USA som använde någon ny sorts film som tog fram färger på ett helt nytt sätt men som var så jävla dyrt. Vi gjorde ett byte så att dom fick refrängen på ”Ooh – I Like It!” mot att vi fick låna detta videocrew i en dag. Så någon sprang ut på Drottninggatan och frågade lite folk som såg balla ut om dom ville komma in och dansa i den här videon med massa ballonger i olika färger. Förutom att vi även ringde Kayo, som vi kände via Warner, deltog även en modell som var H&M:s nya ansikte. Hon var så kort att hon fick stå på en telefonkatalog och dansa!

– När MTV såg videon tyckte dem att det var något helt nytt, och den rullade hela tiden. Vi vann en MTV Video Award med den före Sinead O’Connors ”Nothing Compares 2 U” och Laid Backs ”Baker Man”. Men vi sket i att hämta priset i USA och åkte och fiskade istället. Ett tag blev det nästan löjligt med all uppmärksamhet. Vi vann även någon utmärkelse från GT och vår basist Anders (Johansson) hämtade ut någon affisch, tavla och priset innan vi stack iväg ut på någon krog. Morgonen efter frågade vi vad han gjort av grejerna, varpå han svarade ”…jag lade det ju i bilen, i bagageutrymmet.” Problemet var att vi inte hade någon bil, så dom såg vi aldrig röken av…

Ni vann en Grammis också?

– Ja, för Årets Bästa Svenska Artist. Inför själva galan stod det tydligt i inbjudan ”Mörk kostym”, så vi gick direkt och hyrde oss varsin vit smoking. Folk trodde att det var uppgjort när vi vann, men det var det inte. Direkt efter ceremonin flögs vi i privatplan till Bergen i Norge där Grammisgalan sändes med några timmars fördröjning på ett ställe på storbildsskärm. Precis när sändningen nådde fram till ögonblicket där vi tar emot priset gick ridån upp och så stod vi där i samma kläder och började spela.

Vilken är din favoritlåt från Blue Tomato?

– ”Right Back On Track”, det är ju en jävligt bra låt. Det finns någon singelversion där en blind pianist har gjort något groove. Jag har den själv bara inspelad på kassett, det är ett sånt jävla sväng! Vi spelade in den själva först, sedan fick han komma in och lägga piano på den. Jag vet inte hur man får tag på den, jag tror att omslaget har vårt namn plus pianistens, men jag är osöker. En sak som gjorde oerhört starkt intryck på mig var när hela plattan var klar, och vi fick sätta oss i ett mörkt rum i studion med en grogg i handen och lyssna på skithög volym. När ”Way Cool” började gick det riktiga rysningar genom kroppen.

När ni sedan skulle turnera med plattan gick du och blev sjukskriven mitt i allt?

– Ja, jag opererades för slitage i axeln och gick på sprutor, men var med på scenen iförd klänning och mitella. Tror det handlade om fem gig och det var trummisen i Dive, Jimmy Lindberg, som fick den sköna upplevelsen att spela inför 10 000 personer på Storsjöyran…

Skivan kom ut i slutet av 1989, fast officiellt 1990?

– Ja, det var det första nya albumet det stod 1990 på, fast av någon anledning gick det att köpa redan i december 1989. Vi åkte runt på skivsigneringar i Jönköping, Göteborg, Malmö och så vidare. Vi kom upp till Stockholm strax före jul 1989 och det dök upp 15 personer i skivaffären. Dom tog gärna våra autografer på en gammal platta trots att det var fullt med Blue Tomato-affischer överallt, men vi var ändå rätt nöjda. Sedan gick jul- och nyårshelgerna och någon vecka in på 1990 gjorde vi samma resa på nytt, och då fick vi ha poliseskort både på NK i Stockholm och i Nordstan i Göteborg! Det var flera tusen som kom. Varannan köpte CD:n, som då var ett rätt nytt format. ”Ooh – I Like It!”-videon hade under tiden slagit igenom med dunder och brak, och pressen utsåg oss redan då till årets genombrott.

Genomslaget var mycket riktigt enormt. Musiknördar som jag själv köpte plattan, lika väl som mina tjejkompisar som lyssnade på Wet Wet Wet. Men när ”kännare” talar om The Creeps idag handlar det nästan bara om era två första plattor. Varför?

– Det är ju lite så folk fungerar när något blir för stort och för allmänt – då finns det alltid de som tycker att “jag föredrar deras tidigaste album” och så vidare. Men vi gjorde nog ett jävla intryck, för min fru var med i skolorkestern och där spelade dom ”Ooh – I Like It!”!

Tommy Juto
songsforwhoever@hotmail.com

Tommy Juto driver bloggen Songs for Whoever och är även musikskribent på Kulturbloggen. Tillbringade under tonåren ohälsosamt många timmar framför Fisher-stereon med ett skivfodral i handen och rec-knappen i ständig beredskap. Har gått igenom ”perioder” av de flesta genrer: synth, grunge, powerpop, soul, country, psykedelia, reggae. Har oftast orimligt höga krav på sina spellistor. Väljer alltid ut musik för en biltur om den så tar fem minuter.

Veckans album i WiMP Klassiskt är ett som verkligen ställer ens öron på ända.

Kompositör, pianist, producent och remixare – Max Richter trotsar definitioner och konventioner och kan vara svår att bli helt klok på. Men han är utan tvivel en av de mest produktiva och kreativa musikerna från sin generation.

Med inspiration från Beatles, Back, punkrock och electronica, blandar Max Richter barockmusikens skönhet – med sin minimalistiska metodologi och klassiska orkestrering, med modern teknologi. Resultatet är ett monumentalt musikaliskt universum som omfattar allt i från konsertstycken, operor, balletter, konst och videoinstallationer, film, teater och TV. Förutom detta har Richter även släppt hyllade soloplattor som innehåller poesi och litteratur.

På sitt nya album har han valt ett av de mest kända klassiska styckena – Vivaldis ”De fyra Årstiderna” – och arrangerat om det så det passar bättre för 2000-talet.

I en intervju för Søren Schauser på tidningen Berlingskes förklarade Richter nyligen valet av det klassiska verken och sa: ”Jag kände nästan till dem för bra. För de missbrukas ju konstant i reklamer och allt möjligt. Så jag tänkte knappt på dem som fyra verk från barocken längre. Man kan säga att jag ville ”reclaima” dem. Jag ville liksom erövra dem och förvandla dem till musik igen.”

På albumet har han slagit sig ihop med andra internationella stjärnmusiker, som också jobbat i den klassiska världen och använt den både som genre och ”lekplats”. Bland dessa hittar vi bland annat den brittiska violinisten Daniel Hope.

Lyssna och döm själv om du tycker att Vivaldis ”De fyra årstiderna” mår bra av en modern uppdatering!

Morten Ernst Lassen

morten.ernst.lassen@wimpmusic.com.

Under vårens jakt på goda ljudupplevelser har vi både lyssnat på avantgarde-jazz (The Bad Plus – Rite Of Spring) och electronica (Todd Terje – It´s Album Time). Två album som visar på den yppersta kvaliteten i ljud och dynamik inom instrumental musik. Därför känns det nu naturligt att lyfta fram ett album där vokalerna utgör det allra viktigaste instrumentet, med de finesser och kvaliteter som kan användas i en sådan produktion.

Tori Amos har sedan tidigt nittiotal byggt en karriär med sin klassiskt skolade stämma. Inom en singer/songwriter-tradition, ofta med piano som komp, har hon utvecklat sin egen stil. Hitten som blev hennes genombrott – ”Cornflake Girl” från albumet ”Under The Pink” tog henne till toppskiktet av internationella artister. Sedan ”Abnormally Attracted To Sin” från 2009, har hon ägnat sin tid åt barock- och kammarmusik. Men nu gör hon en äkta comeback med samma typ av pianopop som gjorde henne stor på nittiotalet.

Månadens HiFi-album, ”Unrepentant Geraldines” är en njutning för örat. Tori Amos har själv producerat albumet, som redan har fått mycket fina recensioner. Amerikanska NPR utropade nyligen albumet som hennes bästa på 20 år, medan Der Spiegel rätt och slätt fastslog att Amos nu tangerar Kate Bush-nivå. Bortsett från vokalerna och piano är musiken sparsamt arrangerad med inslag av trummor, gitarrer och orgel. På grund att detta får lyssnaren ta del av många detaljer som annars hade drunknat i ljudbilden. Detaljer som vi också ger dig möjligheten att upptäcka med WiMP HiFi.

Vill du lyssna in dig på Tori Amos tidigare material? Lyssna då även på vår spellista ”Tori Amos: ”Original och covers”. Här kan du bland annat höra många av Amos största hits, som ”Cornflake Girl” och ”Crucify”, samt säregna covers av Nirvanas ”Smells Like Teen Spirit” och Slayers ”Raining Blood”.

Foto: © Amarpaul Kalirai / Mercury Classics

Förra två veckor sedan hade vi HiFi-vecka där vi fokuserade på och lyfte fram vår tjänst WiMP HiFi – musikstreaming i lossless CD-kvalitet. I samband med detta anordnade vi en tävling, där man förutom dagliga musikpriser från Warner, Sony, Universal, TEN och Cosmos, också kunde tävla om en Hegel Super DAC, ett par Pioneer S-DJ 50X från emusic.se, eller ett par JBL Synchros S700.

För att vara med i tävlingen bad vi er att svara på frågan:

”Du ska köpa en svindyr stereo. Men du får bara testa med en enda skiva. Vilken väljer du? Och varför?”

Vi fick in över 800 bidrag, med väldigt varierande och kreativa motiveringar. Vi har haft väldigt roligt när vi har läst igenom alla bidrag, och vill börja med att tacka för alla värdefulla musiktips vi fått in!

Till slut valde vi ut tre bidrag, som vi tycker fångar essensen av hur bra musik ska låta, och vilken känsla som en bra platta faktiskt kan ge lyssnaren.

Vinnaren av Hegels Super DAC blev Torbjörn som valde Michael Jacksons album ”Dangerous” med motiveringen:

”Jag väljer Michael Jacksons fenomenala album Dangerous från 1991. Skivan innehåller ett knippe odödliga superlåtar, inspelade med den tidens topputrustning. Allt från finstämd körsång till nydanande grooves med grym dynamik, tunga, hårtslående basgångar, stor ljudbild och ett myller av detaljer som verkligen sätter anläggningen på prov. I cd-konvolutet kan man läsa att vid inspelningen som utnyttjade en ”Quantum Range Recording Process” så användes uteslutande kablar från Monster och mikrofoner från Bruel & Kjaer och Milab. Hur många album från den här tiden brukade upplysa köparen om såna detaljer? Inte ens idag är det speciellt vanligt. Michael Jacksons album Dangerous var den skiva som introducerade mig till den underbara världen av äkta HiFi-ljud. Tack Michael för all välproducerad musik du gav världen! Eftersom jag kan albumets alla fjorton låtar på mina fem fingrar och lyssnat på albumet flera hundra gånger sedan 1991 så är det mitt solklara val av album om jag ska testa en helt ny stereoanläggning!”

Vinnaren av högtalarna Pioneer S-DJ 50X från emusic.se blev David som valde Skinny Puppys album ”VIVI sect VI” med motiveringen:

”Jag väljer det kanadensiska industribandet Skinny Puppys skiva ”VIVIsectVI”. Den kom 1988 och pressade gränserna för vad musik är och blandade skönhet och harmoni med sylvasst oljud, förvrängda röster och dansanta rytmer. Skivan låter fortfarande futuristisk och den är extremt krävande att lyssna på, men också så givande. Produktionen låter alla register jobba maximalt och det är inte bara en bra skiva, utan en skiva som kräver en bra stereo för att komma till sin rätt. På innerkonvolutet står det också ”play loud or not at all”, vilket är en rekommendation som bör följas.”

Och så blev det Sven som belönades med ett par JBL Synchros S700 för sin motivering för Arne Domnerus album ”Jazz at the Pawnshop”:

”Ett svårt val, men mitt faller på ”Jazz at the Pawnshop” med Arne Domnerus m.fl. När väl anläggningen är uppvärmd blir första spåret att lyssna på ”Take Five” för att se om anläggningen passar mitt lyssningsöra. Skivan är inspelad på Stampen i Gamla Stan, Stockholm, i mitten av 70-talet och räknas av många som en av världens bästa live-inspelningar trots långt ifrån ideala förutsättningar.”

Grattis till er!

Och nu lite statistik för oss som älskar att nörda ner sig i siffror. Pink Floyd gick vinnande ur striden om vilket album som de flesta ville testa sin stereoanläggning till – och det med stor marginal. Som band fick Pink Floyd hela 68 röster, jämfört med Dire Straits som landade på 24 röster. Och det album som fick allra flest röster var det ikoniska ”Dark Side Of The Moon”, tätt följt av ”The Wall”. Därefter var det Dire Straits ”Brothers In Arms” och Daft Punks ”Random Access Memories” som placerade sig högst. Här följer en lista över de 10 mest populära albumen:

Topp 10

1. Pink Floyd – Dark Side Of The Moon: 31 röster

2. Pink Floyd – The Wall: 17 röster

3. Dire Straits – Brothers In Arms: 12 röster

4. Daft Punk – Random Access Memories: 11 röster

5. Pink Floyd – Wish You Were Here: 10 röster

6. Steely Dan – Aja: 8 röster

7. Queen – A Night at the Opera: 7 röster

8. Michael Jackson – Thriller: 5 röster

9. Michael Jackson – Bad: 5 röster

10. Dire Straits – Sultans Of Swing: 4 röster

Och här kommer ännu nördigare siffror över de sex mest populära artisterna.

Pink Floyd fick sammanlagt 68 röster

Pink Floyd – Dark Side Of The Moon: 31

Pink Floyd – The Wall: 17

Pink Floyd – Wish You Were Here: 10

Pink Floyd – Division Bell: 2

Pink Floyd – Delicate Sound Of Thunder: 2

Pink Floyd – Echoes: 1

Pink Floyd – Final Cut: 1

Pink Floyd – A Momentary Lapse of Reason: 1

Pink Floyd – Animals: 1

Pink floyd – Pulse: 1

Best of Pink Floyd: 1

Dire Straits fick sammanlagt 24 röster

Dire Straits – Brothers In Arms: 12

Dire Straits – Love Over Gold: 2

Dire Straits – Sultans Of Swing: 4

Dire Straits – Communique: 2

Dire Straits – Dire Straits: 1

Dire Straits – Money For Nothing: 1

Dire Straits – Private Investigation (låt): 1

The best of Dire Straits & Mark Knopler – Private: 1

Daft Punk fick sammanlagt 15 röster

Daft Punk – Random Access Memories: 11

Daft Punk – Discovery: 2

Daft Punk – TRON: Legacy – Original Motion Picture Soundtrack: 1

Daft Punk – Alive: 1

Michael Jackson fick sammanlagt 14 röster

Michael Jackson – Thriller: 5

Michael Jackson – Bad: 5

Michael Jackson – Dangerous: 2

Michael Jackson – The Essential Michael Jackson: 1

Michael Jackson – History: Past, Present and Future: 1

Steely Dan/Donald Fagen fick sammanlagt 12 röster

Steely Dan – Aja: 8

Steely Dan/Donald Fagen- The Nightfly: 2

Steely Dan – Two against nature: 2

Queen fick sammanlagt 11 röster

Queen – A Night at the Opera: 7

Queen – Greatest Hits II: 2

Queen: – A Day At The Races: 1

Queen – I Want To Break Free: 1

Tack till alla som var med i tävlingen! Här har vi sammanställt en lista över era samlade favoritalbum – lyssna och njut!

Den här veckan har vi valt ut ett exceptionellt album som Veckans Klassiska, nämligen:

Reza e iRagazzi: Grieg Unheard – Reza e iRagazzi

Exklusivt för WiMP Klassiskt har vi nu glädjen att presentera ett helt unikt projekt med titeln: ”Reza e iRagazzi: Grieg Unheard”. Albumet är inspelat på Troidhaugen – Edvard Griegs hem för de sista 22 åren av hans liv. Och albumet bjuder på några av hans bästa vokalverk någonsin – för manskör!

Reza Agahmir som dirigerar och ackompanjerar, har haft en äventyrlig livsresa. Han växte upp i Iran, men flydde 1986 med föräldrarna från Khommeinis regim. Som 15-åring kom han till Norge och blev snart en äkta rebell på den klassiska musikscenen. När han inte ägnade sig åt att dansa hiphop, blev han bland annat antagen till Norges Musikhögskola – bara för att snart därpå kastas ut därifrån igen.

Sångarna på albumet är en kör bestående av några av Norges främsta solister, flera av dem med internationella karriärer: Carsten Stabell, Yngve Søberg, Marius Roth Christensen, Henrik Engelsviken, Hallvar Djupvik, Thor Inge Falch, Espen Langvik, Ole Jørgen Kristiansen, Rolf Magne Asser, Håvard Stensvold, Fredrik Otterstad, Kjetil Støa och Jens-Erik Aasbø.

Med projektet önskar man inte bara att presentera hög musikalisk kvalitet utan också att bryta musikaliska gränser och bygga en bro mellan olika kulturer inom musiken. Och detta gör man med en blandning av ett mycket högt konstnärligt uttryck, en stor portion humor samt en helt otrolig energi.

I samband med releasen vill Reza och kören även försöka slå världsrekord i att spela så många konserter som möjligt under ett dygn. De börjar i Tromsø och flyger sedan söderut till 10 olika städer för att sedan avsluta i Bergen. Samtidigt är detta alltså också ett officiellt försök att placera sig i Guinness Rekordbok.

Så ja, ”Reza e iRagazzi” är ett ganska exceptionellt projekt. Lyssna och njut!

Varje vecka väljer vi ut ett nytt klassiskt album som förtjänar lite extra uppmärksamhet. Och den här veckan föll valet på:

Leonidas Kavakos / Yuja Wang: BRAHMS VIOLIN SONATAS

På det här nya albumet har den grekiska violinisten Leonidas Kavakos inlett ett samarbete med den kinesiska pianisten Yuja Wang. Här har de båda kastat sig över en av de klassiska tungviktarna -nämligen Johannes Brahms och hans violinsonater.

Kavakos, född i Aten, hade redan innan han hunnit fylla 21 vunnit hela tre tävlingar inom violin. Sedan dess har han flera gånger utmärkt sig som en av den unga generationens ledare för sitt instrument. Och violinen är ett tema som de unga grekerna är passionerade för. Kavakos äger flera violiner, inklusive en nästan ovärderlig Abergavenny Stradivarius från 1724, vilket också är den som hörs på det här albumet!

På den nya skivan spelar han tillsammans med den 27-åriga, kinesiska pianisten Yuja Wang som också utmärkt sig som en av de mest efterfrågade unga musikerna på den internationella musikscenen. De två började sitt musikaliska samarbete under Verbier Festival 2013 och har sedan dess fortsatt att jobba tillsammans vid sidan av deras egna solistkarriärer.

Brahms Violin Sonatas startar rätt på med ”FAE Sonata”; en sonat som Brahms skrev tillsammans med sina två vänner – Dietrich och Schumann.

Och att stycket kallas för FAE Sonata är ingen tillfällighet. FAE har här den dubbla betydelsen av att:

1. Sonaten är byggd på tonerna F, A och E.
2. Det romantiska uttrycket: Frei Aber Einsam (”Fri men ensam”), vilket är temat för sonaten.

De tre violinsonaterna som följer är skrivna för Brahms musa när det kommer till allt som hade med violiner att göra – nämligen Joseph Joachim. Han spelade också världspremiären av violinkonserten samt bidrog med egna kadenser och hjälpte Brahms med kompositionen. Albumet avslutas med den berömda och underbara ”Wiegenlied ” (”Vaggvisa”).

Lyssna och njut!

Morten Ernst Lassen
morten.ernst.lassen@wimpmusic.com