Gåshud, aha-upplevelser och de klaraste tonerna vi kan ha hört. Att få ha Max Elto på WiMP Live Sessions var verkligen a dream coming true. Från första gången vi hörde talas om Max Elto, eller Taped Rai som de kallade sig förut, så blev vi frälsta. Vår bokning av duon visade sig vara väldigt uppskattad då Story Hotel överöstes med en förväntansfull publik. Summan av kardemumman: Detta var en kväll som vi sent kommer glömma och vi hoppas få se mer av dessa killar i framtiden. Vilket inte borde vara en omöjlighet då vi inte kan se annat än en helt lysande karriär.
Missade du konserten eller känner du precis som vi att du bara måste få uppleva den igen? Då kan vi med glädje berätta att du kan höra och se spelningen igen på Aftonbladet. Där kan du även se den intervju som Karin Moberg gjorde med grabbarna. Där berättar de bland annat om sin tredje medlem och om samarbetet med David Guetta.
Missa inte nästa WiMP Live Sessions med Flykten. Läs mer här!
När Juha Mulari blev ombedd att framföra en låt på en kompis bröllop tackade han givetvis ja. Då visste han inte att detta skulle leda till ett skivkontrakt och ett tätt samarbete med en av Sveriges främsta artister. För en dryg vecka sedan släpptes det självbetitlade debutalbumet, men att den 49-årige sångaren, vars liv kantats av fängelsevistelser och umgänge i ”mörka kretsar”, skulle satsa på musiken var länge långt ifrån självklart.
Juha Mulari föddes i Finland, men kom redan som treåring till Sverige då familjen valde att flytta till miljonprogramsområdet Rosengård i Malmö. Tio år senare gick flytten upp till Upplands Väsby och senare till Stockholm, där Juha bott kvar sedan dess. Uppväxten och tonåren kantades av problem inom familjen, vilket tidigt ledde till att Juha spenderade allt mindre tid i hemmet.
– Jag gav mig tidigt ut på rymmen och började umgås i fel typer av kretsar. Det var ett sätt att rättfärdiga för allt som var skit hemma, säger Juha.
Juha berättar vidare om hur han ”halkade av vägen” och begav sig in i ”mörkret” – något som senare ledde till flera fängelsevistelser och många sargade förhållanden. Att bryta den onda cirkeln var inte lätt men blev till slut den enda möjligheten. Han orkade ta sig tillbaka men såg samtidigt många bekanta som inte lyckades besegra sina demoner.
– Jag har min starka överlevnadsinstinkt att tacka för mycket, då jag liksom alltid fixat det även om jag varit nere på botten. Jag har suttit tillräckligt länge i fängelse för att veta att jag inte vill vara där. Detsamma gäller tyvärr inte för många vänner från den tiden.
Musiken kom in i Juhas liv tidigt, och gitarren blev redan under tonåren en trogen följeslagare, framförallt i perioder då Juha mådde dåligt. Men att satsa på en musikkarriär var aldrig något alternativ, även om det flera gånger kom på tal i den närmsta bekantskapskretsen.
– Vid festligare tillfällen var det många som tjatade om att jag borde göra något med musiken. Då är man så jävla kaxig och tänker att ”tja varför inte”, men det är en annan sak att göra det på riktigt.
Under åren samlades melodier och låtar på lager, och Juha spelade ibland upp dem för vänner och bekanta. När en kompis-kompis skulle gifta sig blev Juha tillfrågad om han kunde framföra en låt på bröllopet, vilket Juha tackade ja till – ovetandes om vilka konsekvenser det skulle komma att få. Bland gästerna på bröllopet fanns nämligen rapparen Petter, som blev helt ”blåst av banan” av Juhas framförande. De bestämde sig för att hålla kontakten, och en månad senare hade de ett första möte. Ett samarbete inleddes och planerna på en skiva började ta form.
– Petter gav mig ganska mycket utrymme vilket var skönt då jag själv var ganska osäker på om jag verkligen skulle ge mig in i det här. Vi hade även många samtal om vad det innebar att satsa på musiken och stå på scen, vilket gjorde att jag mognade in i rollen med tiden.
Allt eftersom blev fler och fler låtar klara, och Juha kontrakterades till Petters eget skivbolag. Inspelningsprocessen tog fart, och Juha fick chans att jobba tillsammans med flera framgångsrika musiker så som Heinz Liljedahl, Peter Kvint, Johan Lindström och Lars Halapi samt producenten Simon Nordberg. Med på ett hörn fanns också sångerskan Caroline Af Ugglas som sjunger på duetten ”Upp och gå”. För en vecka sedan släpptes det självbetitlade debutalbumet, och Juha säger sig nu vara redo för att ta steget ut i offentligheten.
– Jag hade en spelning för ett tag sedan, och redan på morgonen började jag känna mig lite sjuk och tänkte ”kan jag verkligen spela ikväll?”, ”känner jag mig inte lite för dålig” och så vidare. Sedan kom jag på att ”vad fan din jävel, nu försöker du smita igen”. Man har massor av rädslor liksom. Men nu har jag kommit över det där.
Många har jämfört Juha med Johnny Cash, vars sound också varit en referenspunkt under arbetet med albumet. Att skala av låtarna så mycket som möjligt för att istället sätta text och röst i fokus var en av de viktigaste förhållningspunkterna och flera gånger i processen gick Juha in och tog bort ”överflödiga” ljud.
– Många säger att ”Sjömanshjärta” har en ”fetare” ljudbild än de andra låtarna, men då ska de veta att vi flera gånger skalat av den och tagit bort saker. Jag ville ta bort nästan alla ljud runt omkring produktionen och skapa det där sköna torra soundet som också finns på många Cash-plattor.
Juha menar att det färdiga albumet gett honom större perspektiv på de livsval han gjort. Även om många av låtarna tar upp personliga nederlag och misslyckanden säger han sig inte ångra något, utan menar att detta istället gett honom en mer optimistisk bild på hans nuvarande livssituation.
– Ser man på mitt liv utifrån skulle man kanske inte kunna tro att jag kan älska och bli älskad tillbaka, men det är det som är så häftigt – idag är jag så oerhört tacksam för de människor jag har omkring mig. Hade jag inte varit ”i mörkret” tror jag inte att jag hade uppskattat ljuset lika mycket.
Samtidigt säger sig Juha vara orolig för utvecklingen i Sveriges förorter och för de ungdomar som bor där – som han menar får sina drömmar krossade allt för tidigt i livet. Att Juha själv haft en svår uppväxt och lyckats ta sig upp till ytan igen ser han som ett kvitto på att det faktiskt går att förändra sitt liv, trots att man har alla förutsättningar emot sig.
– Jag och mina barndomsvänner drömde om att fixa snabba cash, och sneglade på andra som hade pengar, föräldrar med akademisk utbildning och bra kontakter, och visste att vi aldrig skulle nå dit. Vi lever i ett samhälle där ytan betyder mest. Men nu står jag här idag, och har folk som tror på mig. Det låter som en klyscha, men det gäller att aldrig ge upp.
Att vara på glid i samhället är ett ämne som behandlas i flera av låtarna på albumet, men kanske allra tydligast i ”Harry”, där Juha målar upp en bild av en kriminell man som valt fel umgänge, men som till slut bestämmer sig för att ta sig upp igen; ”Han ansågs va förlorad, en belastning och en skam, men Harry ska bevisa vad han kan”.
– Låten handlar egentligen inte om en särskild person, utan ”Harry” är en bild av alla de här ungarna som inte har någonstans att ta vägen. Det var viktigt för mig att ”Harry” fick ett lyckligt slut, då de flesta av de här killarna inte får det.
Själv funderar Juha på att åka ut och prata med ungdomar i utsatta områden för att på så sätt försöka förmedla att det går att välja en annan väg i livet än droger och kriminalitet. Det finns även lösa planer på att åka ut och spela i landets fängelser, precis som inspiratören Johnny Cash.
– Jag vet att sådana turnéer görs hela tiden, men det kanske blir lite annorlunda när jag själv suttit inne och vet hur det känns. Dessutom har jag ju fått den här Johnny Cash-stämpeln nu. En svensk Johnny Cash – tja, varför inte.
Hon har utsetts till en av årets mest lovande artister, och har redan hunnit samarbeta med storheter som Avicii och Diplo. Om 2013 blev året då Mø slog igenom ordentligt så är 2014 definitivt året då den danska vitamininjektionen kommer erövra världen. Idag släpps debutalbumet “No Mythologies To Follow” – ett album som man helt klart bör lyssna på från början till slut. Men vad lyssnar Karen själv på just nu och vad är, i hennes ögon, ett bra album? Svaren hittar du här nedanför!
När lyssnade du senast på ett album från början till slut, och vilket album var det?
– Det var “Hung At Heart” med The Growlers! Det är egentligen ganska ovanligt att jag lyssnar på helt album i sträck, men i november förälskade jag mig i Growlers, och köpte allt jag kunde hitta med dem. Jag älskar det albumet – det gör mig ohämmad och får mig att börja längta efter något som jag inte riktigt kan sätta fingret på, vilket är bra.
Vid vilka tillfällen och i vilken miljö lyssnar du helst på ett album från början till slut?
– När jag åker bil, buss och tåg och känner mig så där drömmande. Eller när jag har tid att hänga på mitt rum och rita, göra collage eller hålla på med någon annan typ av hantverk.
I vilken utsträckning är “No Mythologies To Follow” gjord för att lyssnas på från början till slut?
– Ett album ska vara som en historia. Du vill berätta en story från A-Ö. Du vill också att det ska vara ett konstverk, och därför måste det sättas ihop med stor noggrannhet. Jag tror inte att “No Mythologies To Follow” leder till någon slutsats, men det var också min intention – en historia ska vara öppen för lyssnarens egna tolkning.
Vilket album (av valfri artist), skulle du vilja rekommendera våra läsare att lyssna på från A-Ö?
– Ett album jag har lyssnat mycket på är “Fever To Tell” med Yeah Yeah Yeahs, framförallt på bussar och tåg under tonåren. Jag minns att jag satt där och fantiserade om att jag var Karen O. Jag drömde mig bort totalt, och det är något jag skulle vilja att alla fick uppleva.
Under min korta visit till by:larm-festivalen förra veckan hann jag ändå se några riktigt bra band. Ett som stod ut lite extra var definitivt norska Iampsyencefiction som fick den ärovärda uppgiften att öppna hela festivalen. Bandet har bara uppträtt ett fåtal gånger förut men känns ändå som en av de mest ”färdiga” grupper jag hört på länge. Med ett sound som för tankarna till bland annat Mark Kozelek, The National och Bon Iver är det här en av de mest spännande nya akterna just nu. Jag bestämde mig för att trotsa språkbarriärerna och ringde upp Aleksander Johansen, sångare och låtskrivare i Iampsyencefiction för att få veta lite mer om bandet.
Hej Aleksander! Berätta lite om Iampsyencefiction och hur bandet bildades?
– Jag startade bandet själv och gjorde först en egen EP hemma i mitt sovrum. Efter det ville jag gå vidare och jobba med fler musiker och mer professionellt och då växte projektet till att bli ett band.
Namnet Iampsyencefiction är inspirerat av Unkles debutplatta ”Psyence Fiction” från 1998, som varit en stor inspirationskälla för mig. Så här i efterhand vet jag inte om det var ett bra bandnamn då jag väldigt ofta får frågan hur det uttalas och stavas. Men att byta namn på projektet nu känns lite som att byta namn på sitt eget barn – det tar emot. Överlag är det här fortfarande ett väldigt färskt projekt där vi inte riktigt vet hur utvecklingen kommer se ut.
Intressant! Under ert gig på by:larm fick jag nämligen intrycket av att ni spelat ihop länge…
– Ja, det kanske verkar så, men under by:larm gjorde vi vårt fjärde, femte och sjätte uppträdande som band. Men jag har medvetet valt att vänta med att spela live. Med andra musikprojekt har jag gjort misstaget att gå ut och spela live även om bandet inte ”känts färdigt” och låtarna inte suttit på plats ordentligt. Här valde jag istället att skriva klart många låtar, sätta ihop ett bra band och sedan repa ihop bandet ordentligt innan vi började spelade live. Om man ser på den responsen vi fått så tror jag att det var en betydligt bättre strategi.
För ett tag sedan agerade ni förband till Volcano Choir – Justin Vernons sidoprojekt – när de besökte Oslo. Hur var det?
– Oslo var sista stoppet på deras Europaturné, vilket märktes då det var en väldigt skön och avslappnad stämning under hela kvällen. Det var som att ”alla var färdiga på jobbet”. De är oerhört trevliga människor, lugna och softa – precis som vi. Det känns som att vi kom väldigt bra överens och efteråt bytte vi email-adresser. Sedan dess har vi faktiskt haft lite mejlkontakt vilket så klart är jätteroligt. Sedan var det självklart en häftig upplevelse i sig att spela på ett fullsatt Sentrum Scene, som utan tvekan är Oslos bästa scen.
Er musik är väldigt emotionell och drömsk. Vad inspirerar dig och har du några särskilda influenser?
– Jag lyssnar väldigt mycket på annan musik och går ofta på konserter, men när det kommer till mitt eget låtskrivande skulle jag nog säga att jag främst inspireras av film, litteratur och händelser i mitt liv. Regissören Jim Jarmusch och författaren Albert Camus är några av mina största inspirationskällor, och även samtal mellan andra människor som man hör på stan, på bussen och så vidare. Jag tror att detta återspeglas i musiken, där texten och känslan står i fokus istället för starka melodier och catchiga refränger.
Vad händer framöver? Kommer ni till Sverige och spelar snart?
– Vi vill jättegärna spela mycket live, och då helst utanför Norges gränser. Bjuder någon från Sverige in oss så lovar jag att vi kommer! Sedan ska vi börja planera inspelningen av vårt kommande album, som vi hoppas bli klara med under året. Vi får se vad som händer, men jag hoppas och tror väldigt mycket på det här projektet och tycker att vi är på god väg att nå dit vi vill.
Iampsyencefiction består av Aleksander Johansen, Nils Martin Larsen, Eirik Kirkemyr, Simen Aasen och Eivind Almhjell. Bandet kommer från olika delar av Norge men bor och verkar i Oslo. I november 2013 släpptes bandets självbetitlade EP, som fått mycket varmt mottagande i Norge.
Poprock-bandet Little Great Things träffades på Rytmus i Stockholm men började inte spela musik tillsammans förrän efter studenten. Några år senare stod de med ett skivkontrakt på Universal och debuterade i Melodifestivalen. För WiMP har bandet besvarat några frågor om vilka album som är bäst och när de helst lyssnar på musik. Vi har även knåpat ihop en lista med bandets favoritmusik, exklusivt för WiMP
När lyssnade du senast på ett album från början till slut, och vilket album var det?
– Adam: För ett par dagar sedan. Thirty Seconds To Mars – This Is War. Felix: Senast jag lyssnade på ett helt album var för knappt en månad sen när jag åkte bil ner till Norrköping. Då lyssnade jag på Hopes and Fears med Keane flera gånger om, både resan dit och hem. Cristoffer: Igår i bilen mellan Köln och Hamburg, The National – Boxer. Charlie: Jag lyssnar på album från början till slut mer eller mindre varje dag. Idag lyssnade jag igenom Yellowcards album ”Lights And Sounds”.
Hur lyssnar du helst på en hel skiva?
– Adam: Hemma medan man gör något vardagligt, som att tvätta eller diska, så det blir roligare. Skulle svarat i bilen på det här om jag haft körkort! Felix: Jag brukar lyssna på album när jag åker bil. Beror väl lite på att man lyssnar mer på skivor då, annars föredrar jag att variera musik. Cristoffer: I Bilen på motorvägen där ingenting stör eller blir stört. Charlie: Oftast när jag är ute och går, åker buss/tåg eller när jag pluggar, men helst gör jag det när jag sitter hemma i sängen med några bra hörlurar och bara lyssnar.
Vilket album skulle du rekommendera att lyssna på från början till slut, och vad ska man lyssna efter
– Adam: Hiromi Uehara – Voice. Lyssna efter Hiromis tekniska sätt att spela, hennes förmåga att framkalla olika känslor/sinnesstämningar och på den varierande karaktären i låtarna! Felix: The Black Parade av My Chemichal Romance. Ett album där varje låt är unik och håller lika hög kvalité. Texterna är också värda att lyssna på. Cristoffer: The Royal Concept – Goldrushed. Detaljerna i produktionen och deras sätt att använda en vocoder. Charlie: Finns många, men Linkin Parks album ”A Thousand Suns” gör sig som absolut bäst när man lyssnar från början till slut. Låter kanske lite klyschigt eller så men jag tycker man ska släppa allt, öppna sig och bara lyssna efter sina egna tankar. Som om musiken får filtrera det hav av tankar man har i huvudet och hitta det som känns viktigt och meningsfullt.
På albumets första spår ”Min stad” tycker vi oss höra ”Ja, jag kommer alltid, alltid tillbaka”. Det är en textrad som vi gärna använder när vi pratar om Linnea, för vi blir alltid lika glada när hon släpper ny musik. Hon är en mästare på att leka med ord och vi tycker oss hitta nya betydelser för varje gång låtarna spelas. Linnea har hittat konsten att förmedla svåra känslor på ett äkta och naturligt sätt. Det känns i hjärtat helt enkelt.
För WiMP har Linnea Henriksson svarat på några frågor om vilka album hon gillar och hur tanken gick kring sitt eget album.
När lyssnade du senast på ett album från början till slut, och vilket album var det?
– Beyoncés nya skiva, när det plötsligt bara fanns där i slutet av 2013.
Hur lyssnar du helst på en hel skiva?
– I bra lurar, antingen när jag reser eller ute på promenad.
I vilken utsträckning spelade du in ”Du söker bråk, jag kräver dans” med tanken på att den ska spelas från A till Ö?
— Även om jag skrev låt för låt och lät allt bli vad det blev hade jag en övergripande idé om att mina låtar skulle fungera som ett album. Jag gillar albumformatet och vill gärna att det ska funka att lyssna på från början till slut med medveten dynamik. Jag är hela tiden vaksam på att jag inte fastnar i ett och samma mönster när jag skriver och spelar in musik och försöker skriva olika typer av låtar som just ska fungera tillsammans och komplettera varandra istället för att ta ut varandra.
Vilket album skulle du rekommendera att lyssna på från början till slut, och vad ska man lyssna efter?
– Jag tycker att Janelle Monáes senaste album ”The Electric Lady” är ett roligt album då det verkligen är gjort för att just gå att lyssna på från början till slut. Många låtar flyter ihop med varandra och det finns många mellanspår som binder ihop plattan och skapar en röd tråd. Så är det med Missy Elliotts skivor också, som jag lyssnade väldigt mycket på under högstadiet och har hittat tillbaka till igen.
Återigen har en popexport satt Sverige på kartan. Tobias Jimson, Michel Flygare och Stina Wäppling är namnen bakom NONONO – poptrion som tokhyllats både i Sverige och utomlands.
Vi får tag i gruppens sångerska Stina i sminket inför medverkan i SVT:s Skavlan.
– Den här studion är inte läskig utan jag kan låtsas att vi inte ska vara med på tv så just nu känns allt rätt lugnt, berättar hon.
Brukar det vara läskigt med tv?
– När man gör ett vanligt live-framträdande är det mycket lättare att gå in i en känsla, det blir sällan samma effekt i en tv-studio. Då har man en inhyrd publik och jag känner mig lätt rätt löjlig.
Ni har hunnit göra en del tv-framträdanden ändå, vilket har varit coolast?
– P3 Guld var nog coolast scen och så där. Men Jimmy Kimmel var också riktigt häftigt, det var så overkligt och surrealistiskt!
Vad har varit galnast än så länge?
– Senaste USA-svängen var jobbig! Det var snökaos och vi blev insnöade på flygplatsen. Sedan försvann våra väskor och vi fick ha samma kläder på oss i en vecka. Jag fick tvätta mina trosor i vasken och hänga på elementen. Det var en konstig turné med mycket snö, olyckor och skit. Samtidigt spelade vi för den största publiken hittills.
Har ni hunnit landa i all framgång ni fått?
– Vi är ju verkligen mitt i det nu och vi har inte direkt hunnit sätta och ner och tänka oss in i det än. Det har verkligen blivit på en helt annan nivå än vad vi hade kunnat tänka oss! Det har varit så mycket nya upplevelser och val så det är mycket att tänka på och svårt att ta in. Men vi försöker sätta oss ner så ofta vi kan och bara uppskatta vad vi har just i dag. Vi ska vara glada och tänka positivt.
Hur tänkte ni att det skulle bli då?
– Tanken var väl inte att vi skulle göra ett projekt bara för att tjäna pengar. Vi hade känt varandra i två år innan vi började med NONONO. Jag var borta och pluggade psykologi men när jag var hemma på loven hängde vi och när jag flyttade hem igen för ett och ett halvt år sedan började vi lira ihop. Vi hade kul och blev väldigt kreativa tillsammans. Jag var låtskrivare innan men var sugen på att sjunga mina egna låtar för en gångs skull och Tobias och Michel ville producera. Vi förstod rätt fort att det skulle bli bäst om alla bara körde – alla fick bestämma.
Det kan ju tära rätt mycket på vänskapen att turnera ihop. Tror du att din psykologutbildning kan hjälpa till att hålla ihop NONONO?
– Man pluggar nog psykologi för att man är analytisk och eftertänksam. Jag tror det är viktigt att ventilera mycket och prata innan det blir problem och det gör vi i bandet. Sedan kanske jag har några extra strategier i bakfickan för att lösa problem innan de hunnit bli just problem, så vi kommer nog kunna hålla ihop ett tag.
Vad blir det nu?
– I år blir det liveturné och vi tar in två nya medlemmar för att spela med oss – en trummis och en på keys. Det blir turné för hela slanten.
Ingen kan väl ha undgått svenska Marlene? Denna nya popprinsessa som vi på WiMP ständigt övervakar. Nu är hon aktuell med en musikvideo till senaste singeln ”Stay Awake”. Vi bad henne svara på några frågor om hur man bäst lyssnar på musik.
När lyssnade du senast på ett album från början till slut, och vilket album var det?
– Det måste ha varit Beyonces senaste album. Det släppet var så himla spännande! Jag lyssnar inte så ofta på hela album längre, tyvärr.. Älskar egentligen tanken och upplägget med album och sättet de kan berätta en hel historia, måla en hel bild. Samtidigt tycker jag att det finns något befriande i att som lyssnare få sätta ihop sina egna playlists och välja sina favoritrussin ur kakan.
Hur lyssnar du helst på en hel skiva?
– Det blir oftast någon kväll när jag är helt själv och vet att jag kommer vara hemma några timmar i sträck. Jag pysslar gärna med något under tiden; gör mig i ordning innan jag går ut, städar, diskar. Av någon anledning är det förknippat med hemma-mys för mig. Eller en lång tågresa. Jag vill ha lugn och ro.
Vilket album skulle du rekommendera att lyssna på från början till slut, och vad ska man lyssna efter?
– Lalehs första album ”Laleh”. Det är för mig en platta om frihet och då pratar jag inte först och främst om den fantastiska musiken, utan mer om albumet i sig. Hon har producerat och skrivit allt själv och det märks att hon haft full kontroll och gjort precis som hon själv velat från början till slut. Att sjunga på tre olika språk på sitt debutalbum är brave och det är precis så musik måste få vara. Det ska man lyssna efter.
Sedan första singeln ”Life Will Kill You” släpptes i maj har karriären gått spikrakt uppåt och både media och fans har visat ett starkt intresse för iida, även utanför Sveriges gränser. Med rötter ur klassisk musik, afrosång, fiolspelande och ett starkt intresse för folkmusik har iida tagit sig in i popvärlden. I dag släpper hon singeln ”Hands” och i samband med detta har iida gjort en videointervju exklusivt för WiMP. Här avslöjar hon bakgrunden till singeln och den kommande musikvideon.
”En Resa För Livet” är en svensk dokumentärserie där vi får följa fyra kända svenska musiker – Eagle-Eye Cherry, Sophie Zelmani, Darin Zanyar och Uno Svenningsson. Samtidigt som artisterna skickas iväg på en livsresa där de får uppleva ett av världens fattigaste områden så ska de skriva musik. Vi blev sugna på att höra mer om denna resa och hur låtarna kom till så vi tog en pratstund med mannen med kanske världens coolaste namn – Eagle-Eye Cherry.
Du har nu varit med i ”En resa för livet” – Kan du berätta om hur upplevelsen var för dig?
– Ja, det var kanske livsförändrande på många sätt. Jag har känt i många år att jag vill göra en sådan här typ av resa – men jag hade inte tänkt göra det med ett TV-team. Jag fick tänka ganska mycket på om jag skulle orka göra det inför svenska-folket, vilket kändes lite läskigt. Men när jag fick höra att Sophie Zelmani tackat ja så tänkte jag ”om hon kan göra det här, då måste även jag klara det”. Resan var en kombination av tiden i barnbyn med alla fantastiska barn och deras mammor, som tar hand om dem. Jag hade ett par dagar då jag bara hängde medan Darin, redan första dagen, dök in i misären. Efter att ha spenderat ett par dagar i barnbyn så åkte jag ut och såg vad som fanns utanför och förstod vad alla barnen varit med om och vilket stort problem det här är. Människor lever utan någonting och det var mycket att ta in för mig.
Hur var inställningen till programmet innan – under – efter?
– Innan inspelningen kändes det lite som när man är på väg upp i en berg- och dalbanan med den här känslan av ”Nej, va fan”. Men när man väl har åkt så vill man göra det igen. Jag kände att det här är viktigt och det är kul att kunna göra något – även om det bara är ett barn man hjälper så gör det skillnad. Jag blir sugen på att kunna göra mer. Efter inspelningen så kom jag hem till det lugna, rena, fina Sverige och uppskattar vad vi har här. Det önskar jag att fler skulle få göra, för vi glömmer hur bra vi har det.
Vad handlar låten ”Dream Away” om?
– Jag var den av oss fyra som var skeptisk till konceptet att skriva låtar. Jag ville åka dit och kavla upp armarna och hjälpa till. Men så fort jag kom dit och hade varit med i bara en dag så åkte gitarren fram för jag behövde få ur mig alla känslor. Darin frågade om jag hade lust att skriva ihop och arbetet med låten gick väldigt smidigt. Jag minns inte riktigt hur textraden ”Dream Away From Here Tonight” kom till, men den meningen kändes väldigt rätt för de här barnen som har det så tungt. Den handlar mycket om att kunna ha drömmar och få uppfylla de.
Tror du att du kommer åka tillbaka till Manila?
– Det tror jag, någon gång. Vi alla kände att vi ville komma tillbaka om några år och se hur det har gått för barnen. Jag har nu bara sett en sida – den mörka delen av Filippinerna– så jag skulle gärna åka runt i landet och se mer. Människorna var väldigt sköna och jag gillade verkligen de jag träffade.
Känner du att din medverkan i programmet påverkat din artistkarriär?
– Den har påverkat mig och jag är artist så det klart att resan har inspirerat mig på flera sätt. Tidigare har jag varit mycket utomlands i min karriär men nu har jag fått blodad tand på att komma tillbaka till Sverige, då kan jag jobba närmare hemmet och min familj.
Har du planer på att släppa någonting nytt nu?
– Det har jag! Jag hade gjort en del akustiskt och tänkt göra en akustisk skiva. Men den tanken har förändrats nu då jag är sugen på att göra något större. Jag ska till LA i mars och skriva i fem veckor så förhoppningsvis har jag någonting efter det. Jag siktar på att släppa något till hösten.
WiMP är en musikstreamingtjänst med över 25 miljoner låtar. Med lokala redaktioner i varje land ger WiMP dig dagliga tips, rekommendationer och spellistor för alla tillfällen. För dig som uppskattar hög ljudkvalitet finns även WiMP HiFi - musikstreaming i CD-kvalitet. Läs mer om och skaffa WiMP här. Vill du komma i kontakt med oss på redaktionen?Skicka då ett mejl till Nora eller Felizia så hör vi av oss så fort vi kan.