Nu i helgen är det äntligen dags för Stockholm Music & Arts som anordnas för tredje gången i rad på Skeppsholmen. WiMP är stolt huvudsponsor i år och kommer givetvis vara på plats! Ett annat gäng som kommer härja runt på festivalen, dock på scenen och inte i vårt WiMP-tält, är det svenska folkrock-bandet Goat. Förutom de bejublade albumet ”World Music” från 2012 och sina spektakulära shower är bandet även kända för sina hemliga identiteter, som göms väl bakom masker. Trots detta lyckades vi få mailkontakt med en av de manlig bandmedlemmarna!

Vi älskade er senaste platta ”World Music”. Kommer nya plattan ”Commune” gå i samma tappning eller vad kan vi förvänta oss? 

– Tack! Ja, jag antar det. Mer eller mindre. Nya albumet är i huvudsak inspelad i vår studio, precis som förra albumet, men vi har blivit bättre på att experimentera i studion så jag tror den innehåller fler instrument och ger en större mångfald. Det är fetare ljud.

Man blir ju så nyfiken att få reda på vilka som döljer sig bakom maskerna – är det meningen att vi ska känna oss så här nyfikna eller varför bär ni masker?

– Det spelar egentligen ingen roll om ni vet eller inte för ni vet ändå inte vilka vi är. Vi vill hålla våra identiteter hemliga av flera anledningar, bland annat för att vara friare i vardagen samt för att spirituellt känna oss som en enda själ då vi spelar. Glöm inte bort att det är rätt grymt med en show också!

Ni har turnerat en del! Vad gör en konsert extra minnesvärd? Kan ni inte berätta om något speciellt som hänt under en konsert?

– Under en spelning i New York började en av sångerskorna levitera och sjunga i tungor. Det kändes speciellt.

Nu ska ni spela på Stockholm Music & Arts – Vad ser ni mest fram emot? Kommer ni hinna se något annat band under Stockholm Music & Arts? 

– Vi spelar på söndagen och då spelar tydligen även Neil Young och Seun Kuti. Så det ska jag försöka se i alla fall. Om jag hinner.

Ni är extremt energifulla på scenen! Hur orkar ni hålla igång ett helt gig?

– Det är mest kvinnorna som håller igång. Det gör dom genom att ta vara på energin i musiken.

Bandet spelar på Stockholms Music & Arts söndagen den 3 augusti klockan 19.00 på den stora scenen. Dessutom kan vi berätta att nya albumet ”Commune” släpps den 24 september men redan nu kan du höra första singeln ”Hide from the sun” här.

Janne konstaterar att det kommer att bli fruktansvärt varmt i deras djurkostymer, speciellt för Klasse som bär en huva. ”Det härdar en”, säger Klasse. Det är med glimten i ögat de är sarkastiska och under intervjuns många skratt märks det att de är ett sammansvetsat gäng.

Electric Banana Band bildades år 1977, med Lasse Åberg, Klasse Möllberg och Janne Schaffer som frontmedlemmar. Musiken och dess tillhörande rörelser har levt vidare genom alla generationer. Klasse minns spelningen på Sweden Rock Festival i början av juni ”Ett minne som kommer att sitta kvar tills det att man lämnar jordlivet”. Samtliga i publiken sjöng med i låtarna och de blev minst sagt berörda när ”30.000 hårdrockare gjorde piraya-rörelsen”, säger Lasse.

Det blir inte så mycket semester i sommar då de har alla spelningar och jobb framför sig – runt om hela Sverige. När de får tid över njuter de gärna av en god matbit. Vi började diskutera de bästa restaurangerna i Stockholm, här kommer ett par tips från Electric Banana Band:

1. Lux, Primusgatan 116
2. The Flying Elk, Mälartorget 15
3. Sturehof, Stureplan 2
4. Oaxen, Beckholmsvägen 26
5. Grodan, Grev Turegatan 16

Titta på #musikminuten med Electric Banana Band för att höra vad bandet skulle bjuda på om de fick laga maten. Observera att du kan behöva ta med dig egen efterrätt…

Sandra Stadelmann
sandra.stadelmann@wimpmusic.com

När jag hälsar på Ison & Fille har jag precis sett dem repetera Allsång På Skansen och blir genast nyfiken på hur det känns att kallas ’folkkära’. Killarna skrattar över uttrycket, något de aldrig tänkt att skulle komma att kallas för. Ovan kan ni se dem på 60 sekunder i #musikminuten, nedan följer ett sammanfattande textreferat.

Den svenska hiphopduon träffades år 1994 i basketklubben JKS i Bredäng. Ison Glasgow och Felipe Leiva Wenger påbörjade sin rapkarriär på en ungdomsgård i Skärholmen, ett decennium senare (2012) tog de emot pris i P3 Guld och kategorin årets hiphop/soul.

Vi kommer in på hur hiphop har förändrats genom åren i Sverige. Med den nya skivan Länge Leve Vi (2014) lämnar de sina kommentarer till det rådande klimatet och Ison menar på att hiphop har en betydande röst i samhället; ”Det finns mer att ta på innehållsmässigt, man kan se röster som tar upp de sakerna som inte finns på agendan”. Han syftar bland annat på den senaste vågen rasistiska partier och kravaller – där budskapet i musiken är mer behövd än någonsin. Fille fyller i och säger: ”Folk lyssnar verkligen på innehållet, hiphop är den musikgenre som är mest samhällskritisk”.

Vid frågan om vad som har gjort intryck på dem i livet svarar de båda: ”livet”. Jag föreslår att de borde föreläsa om sin musik, tankar och erfarenheter för unga – något de redan tänkt på. Ison vill göra det på ett ”väldigt bra sätt, så att informationen man förmedlar kommer fram rätt”. Planer om föreläsningarna är planer för framtiden, fokus nu ligger på musiken.

Någon timme senare står de sedan på scen i Allsång På Skansen och framför låten ”Länge Leve Vi” live inför hela svenska folket. Ison & Fille är en hiphopduo som vunnit och blivit folkkära.

Sandra Stadelmann
sandra.stadelmann@wimpmusic.com

Sent på fredagskvällen, efter att dagens våldsamma regn- och åskskurar lagt sig entrade det ikoniska rockbandet Placebo scenen på Bråvalla Festival. Innan gigget fick vi en pratstund med gruppens trummis Steve Forrest, som både berättade om varför bandet inte firar sitt 20-årsjubileum samt passade på att hylla Veronica Maggio.

Placebo inledde sin karriär 1994, då med en annan Steve bakom trummorna (Steve Hewitt). Trots stora framgångar ledde dock interna konflikter snart till att han hoppade av och ersattes av Robert Schultzberg. Men 1996 var Hewitt tillbaka igen, och behöll platsen bakom trummorna ända fram tills 2007 då de personliga skillnaderna mellan honom och de övriga medlemmarna återigen började tära på sammanhållningen. Men trots att rollen som trummis i Placebo minst sagt varit laddad tidigare, menar nu Steve Forrest, 27 att stämningen inom gruppen aldrig varit bättre.

– Vi bråkar aldrig, och det menar jag verkligen. Vi kanske diskuterar saker, men vi låter aldrig de små problemen vinna. Innan varje rep pratar vi alltid igenom allt, kramas och delar med oss av vad som händer i våra liv utanför musiken. Men börjar man hänga upp sig på fel saker inom ett band kan det gå väldigt fel…

Är det hemligheten bakom att hålla ihop som band tror du?
– Ja, det tror jag verkligen. Det låter kanske som en klyscha, men att vara i ett band är precis som att vara i ett långt förhållande. När jag frågade mina föräldrar hur de lyckats hålla ihop så länge svarade de bara: ”You just stick together”. Och precis så är det!

Eller så ogillar man inte varandra lika mycket samtidigt?
– Precis, det är en ännu bättre definition av det. Än en gång – låt inte de små problemen ta över!

Men ni firar 20 år som band i år. Även om du inte varit med från början – kommer ni fira det på något sätt?
– Vi har faktiskt inte planerat in något firande. Många snackade om att vi borde haft en speciellt turné och så vidare men det blev inget. Fansen kommer dock säkert hitta på någonting, och vårt management kommer nog hålla någon liten ceremoni vid lämplig tidpunkt. Men något större firande blir det inte. Alltså, det handlar väl ganska mycket om att jag inte varit med från början och så också…

Ja, hur känns det?
– Jo, nu känns det ju superbra. I början var det så klart lite svårt att komma in i allting, men sedan senaste plattan (”Loud Like Love”, 2013) har allt fallit på plats. Men det är klart att det var lite knäppt, jag menar, jag var 10 år när bandet bildades och samma år fick jag min första virveltrumma av min pappa. Och idag spelar jag i Placebo liksom! Det är roligt hur livet funkar, eller hur?

Men nu då, har Placebo en framtid?
– Absolut! Vi pratar hela tiden om nästa platta, nästa gig och nästa turné. Det finns absolut inga planer på att lägga av.

Hur hittar man energin att fortsätta år efter år?
– Oh, man. Det är enkelt – vi älskar musik helt enkelt. Det är det enda vi kan här i livet, och vårt enda mål. Vad skulle vi göra om vi lade av? Ingenting! Därför jobbar vi hårt och lägger ner all energi på att förbättra oss och göra låtar som både vi och våra fans gillar.

Nu har ni turnerat med ”Loud Like Love” i nästan ett år. Hur funkar det, utvecklar man en förkärlek för vissa låtar medan andra känns tråkigare att spela?
– Absolut, så är det ju. Men det där förändras hela tiden också. Ta till exempel en låt som ”A Million Little Pieces”, den brukade jag tycka var supertråkig att spela för att den är så långsam. Jag gillar att spela intensivt och hårt liksom. Men nu är den en av mina favoriter. Jag kan luta mig tillbaka och bara följa med i ”groovet”. Det där med groove har blivit allt viktigare för mig. Jag värmer till exempel alltid upp med de här (visar bok med trumnoter – ”Groove Alchemy” bredvid hans elektroniska trumset), det får mig i rätt stämning inför giggen.

Men ikväll är det regnigt och kallt på området. Hur påverkar det er, känns det jobbigare att spela sådana gig?
– Nej, sådant kan man inte tänka på, då gör man inte ett bra jobb. Det var till exempel som nu tidigare ikväll då gick vi och tittade på den där blonda svenska tjejen…

Veronica Maggio?
– Exakt! Trots att det regnade och var blött och lerigt så bara körde hon på och hade rätt energi, och då gjorde publiken det också! Det är så det ska vara – det är bara att gå upp och göra ditt allra bästa. Skulle man börja deppa ihop och spela svår är man ute och cyklar. Jag menar, vi är ett rockband, inte några klassiska musiker.

Vad händer efter gigget?
– Ja, vi kommer väl till hotellet vid tre inatt. Sedan sover vi fem timmar, går upp och flyger vidare till nästa ställe. Det kanske låter tufft, men så ser vårt liv ut just nu, det är bara att gilla läget.

Under lördagseftermiddagen drabbades Bråvalla Festival av ett massivt regn- och åskoväder där flera personer också skadades. Några som fick uppleva ovädret på nära håll var Mikkel Christiansen, 22 och Simen Auke, 21 från dj-duon Broiler.

– Vi gick över området när en blixt slog ner precis bredvid oss, det var mycket obehagligt, säger Mikkel Christiansen.

Broiler gjorde senare under eftermiddagen en efterlängtad Sverigespelning på festivalen, och sa innan de gick på scenen att de hoppades att händelserna inte skulle skrämma bort publiken allt för mycket.

– Det är klart man påverkas mycket när något sådant här händer, man blir lite nere. Men vi hoppas ändå att vi kan sprida god stämning och att vädret blir bättre under den resterande delen av festivalen.

Duon, som bildades 2011 i Dremmen i Norge började som en humorgrupp men har sedan dess utvecklats till att satsa allt mer seriöst på musiken. De har redan släppt flera singlar som placerat sig högt på de norska topplistorna, och med de senaste ”Get Drunk” och ”Rays Of Light” har de även börjat få uppmärksamhet internationellt.

– Nu kommer vi satsa mycket på att spela i Sverige faktiskt och bygga upp en kontakt med den svenska publiken. Det finns en stor dansscen här som vi är nyfikna på att utforska mer, säger Simen Auke.

Den norska musikscenen har under de senaste åren fått ett ordentligt uppsving där flera akter nått stora internationella genombrott. Ett av dem är popduon Envy, som också är nära vänner till Mikkel och Simen.

– De har verkligen lyckats. Nicco och Vince visar att det går att göra sin egen grej och de inspirerar samtidigt många i Norge att våga satsa på musik. Man märker att fler och fler vågar sikta högre nu än förut, vilket är väldigt roligt, säger Mikkel Christiansen.

Liveshowerna är en viktig del av Broilers framgångskoncept och inför spelningen på Bråvalla har de laddat upp ordentligt och tagit med sig såväl pyroteknik som konfetti.

– Vi lade ned hela vår budget på det, haha. Så vi får hoppas att publiken gillar det, säger Mikkel Christiansen.

Samtidigt menar duon att de fortfarande blir nervösa inför sina spelningar, helst när det kommer till att spela på större festivaler.

– Ja, just nu är det rätt pirrigt. Men när vi väl går ut på scen blir det fullt ös! Då kör vi bara.

Jag fick träffa Suren de Saram (trummis) och Jamie MacColl (gitarr), två av Bombay Bicycle Clubs fyra medlemmar – sjunger gör Jack Steadman, Ed Nash spelar bas. Här ovanför kan du se ett klipp från intervjun. Nedan följer ett textreferat.

Tidigare har gruppen spelat på Hutlsfred och i Stockholm, en stad de älskar. Suren berättar att han gick en lång promenad en kväll när de sist var där ”i ett mycket vackert Stockholm”. Killarna är förvånade över hur ljust det är här på nätterna under sommaren, Jamie skrattar och menar på att ljuset rubbar hans sömnrytm.

Det är deras första spelning på Bråvalla, en festival som ju bara har funnits i två år. De ska vidare direkt efter sin spelning, vilket Jamie är lite besviken över.. ’I would have loved to seen Kanye perform… I’m a big Kanye fan’.

Jag kommenterar på deras musikvideo till låten ’Luna’ som visar klipp på en grupp kvinnor utövades konstsim. På frågan om de själva gillar simning svarar Suren att han har simmat i klubb som barn och med glimten i ögat lägger Jamie till ”He’s an excelent swimmer…. he’s actually happier in water than on land”. De skämtar ofta med varandra under intervjun och Jamie’s skratt överröstar nästan Linda Piras spelning utanför tältet vi sitter i. Vi konstaterar att Suren helt enkelt skulle passa bättre i kroppen av en fisk och skrattar lite till.

Innan de går upp på scenen lyssnar de alltid på Little John för att peppa varandra. Båda verkar tycka att låten egentligen är ganska dålig, men den är bra när man vill få upp speed och dansa. De brukade även lyssna på ”I Follow Rivers” med Lykke Li, en grym låt enligt Bombay Bicycle Club.

’Meeting a nice girl… preferably from Sweden’. Det drömmer Suren om och tillägger att det med tjejer inte är helt lätt… enligt honom är kollegorna i bandet inklusive honom själv blyga individer. Jamie menar på att Suren länge har drömt om att köpa sig ett litet hus i Sverige. Suren kontrar med att han dock först måste skaffa sig ett egen bostad i London innan han kan fullfölja sin plan. Jamie däremot drömmer om att bli premiärminister, något som får alla att skratta först – Jamie menar på att man ska sikta högt. Jag håller med.

Kanske är det detta som har gjort bandet så framgångsrikt. Den ödmjuka inställningen, de härliga skratten och hårt arbete. När jag sen ser dem spela live lite senare, hoppandes runt över hela scenen framför en lycklig publik, är blygheten helt frånvarande. De verkar aldrig ha gjort något annat i sina liv.

Psst: London-tips från Bombay Bicycle Club: Ronnie Scott’s jazz bar, Soho.

Sandra Stadelmann
sandra.stadelmann@wimpmusic.com

Vid säsongsavslutningen av WiMP Live Sessions gästades vi av det hajpade norska bandet Psyence Fiction. Redan tidigt i våras fick vi upp ögonen för gruppen (som då hette iampsyencefiction) när de imponerade stort med sin öppningskonsert på norska by:larm.

Därför var glädjen stor när bandet tackade ja till att komma till Story Hotel och vårens sista upplaga av WiMP Live Sessions. Bandet, som körde hela vägen från Oslo på morgonen, gjorde sedan en bejublad konsert, för att sedan sätta sig i bilen igen och köra de många milen tillbaka igen. Men med tanke på det här bandets kvaliteter, borde det inte dröja länge innan de slipper trånga turnébussar och dagsjobb. De har bland annat redan hunnit med att öppna för Volcano Choir (Justin Vernons sidoprojekt), samt spelat på många stora norska scener. Det här är helt enkelt ett band vi kommer få höra mycket mer av i framtiden!

Missade du konserten? Då tycker vi att du ska kolla in klippet här nedanför där du ser två av de låtar som bandet framförde under kvällen.

Kolla också in vår intervju med sångaren Aleksander, där han berättar lite mer om vad som händer för bandet just nu.

Han har varit verksam som artist i över 20 år men känner sig fortfarande osäker på sin röst och nervös inför att släppa nytt material. Vi fick en pratstund med David Gray, aktuell med albumet Mutineers som du också kan förhandslyssna på i WiMP från och med idag.

Med hittar som ”This Year´s Love”, ”Babylon” och ”Sail Away” har David Gray kommit att bli en av de mest framgångsrika brittiska soloartisterna i modern tid. Men under de senaste åren har det varit ganska tyst om mannen med den skönt raspiga poprösten. Efter turnén till senaste albumet ”Foundling” (2010) försökte Gray skriva ny musik, men det blev snart tydligt att det inte gick att följa några gamla mönster.

– Det fungerade inte längre att jobba på samma sätt som jag brukar, jag fick helt enkelt tänka om. Jag ville inte låta som någon gnällig medelålders man, utan ville att musiken skulle kännas mer ”hallelujah”. Men det tog ett tag att hitta fram dit.

Själv beskriver han perioden som ”the end of an era” där han fick lämna allt han visste bakom sig för att återupptäcka musiken på nytt. Och när han nu är tillbaka med nytt material menar han att detta närmast går att likna vid en pånyttfödelse.

– Mutineers är till viss del ett album som handlar om att ge upp. Att ge upp för att sedan uppfinna något nytt. Det var skrämmande att känna att allt föll samman, men sedan hände något underbart – ljuset kom tillbaka. Därför är det här en platta som också handlar om att leva i nuet och om glädjen över att finnas till.

Inför albumet började Gray utgå mer i från sina texter i stället för att fokusera på melodier och ackord – något han aldrig testat innan. Han började också använda rösten på ett nytt sätt, och jobba mer med körer och lager-på-lager av vokaler. Efter ett tag kom också producenten Andy Barlow (tidigare medlem i Lamb) in i bilden, vilket kom att bli helt avgörande för albumets sound. Men att samarbeta med någon så tätt inpå menar Gray också var en stor utmaning.

– Det är svårt när en producent kommer in och styr och ställer. Andy är en otrolig trevlig kille, men vi är väldigt olika. Jag är intensiv och rätt hård i studion medan han är betydligt känsligare. Han kunde plötsligt säga ”nej nu behöver jag en paus på en timma” medan jag är som en bil som bara kör vidare. Till slut blev det ändå så att jag fick kompromissa och försöka följa hans sätt att jobba, vilket var väldigt svårt för mig.

Var det utvecklande eller bara jobbigt?
– Det gjorde mig helt klart mer mänsklig. I början trodde jag inte på hans idéer. Allt kändes liksom bortom horisonten och jag kunde inte se slutresultatet i huvudet. Men i slutändan hade han rätt, och det blev väldigt lyckat. Det var bra för mig att gå igenom det där.

Det låter som att du gick in väldigt mycket i arbetet med plattan. Är det alltid så eller kan du hålla distans till ditt jobb?
– Jag går alltid upp väldigt mycket i mitt jobb, och blir närmast besatt. Den enda pausen jag får är när jag är ute och går i naturen.

Men lyssnar du inte på dina demos när du är ute och går då?
– Nej, alltså jag lyssnar aldrig på musik på det sättet, vilket jag vet är annorlunda från hur resten av världen beter sig. När jag är ute och går vill jag höra vinden och fåglarna och inte ”the f*ucking human battering” i mina öron. Det är okej om man sitter på en buss eller ett tåg, men i naturen – aldrig.

Vilken är din egen favoritlåt från plattan?
– Det finns många. Men jag gillar verkligen ”The Incredible”, som också är inspirerad av en novell från den norska författaren Tarjei Vesaas.

Men något som slår mig när jag lyssnar på albumet är att din röst fortfarande låter väldigt ung. Håller du med om det?
– Det var det snällaste någon sagt till mig idag! Det måste vara all plastikkirurgi haha. Nej då, men jag känner att min röst faktiskt har blivit starkare och också mer fyllig under de senaste åren. På något konstigt sätt känns det lite som att jag använder den för första gången.

Tar du hand om den på något särskilt sätt?
– Nej, det gör jag verkligen inte. Och det är väl lite av ett problem just nu – jag får inte festa någonting. Jag gör så mycket intervjuer och sjunger så mycket att min röst redan är överbelastad. Men jag har ingen rutin direkt, däremot gör jag långa soundchecks inför varje gig vilket funkar rätt bra som uppvärmning.

Men känner du dig självsäker när det kommer till din röst?
– Just nu, nej. Jag är ju bara människa, och på senaste har det varit väldigt mycket jobb. Så ja, jag får dra ner på alkoholen helt enkelt och inte stanna uppe för länge på kvällarna. Generellt sett så behandlar jag min röst ganska dåligt – man kan väl säga att den fått sig en ”rough ride”. Med tanke på det är det ändå ganska fantastiskt att den kan fungera så bra!

Du har ju varit verksam som artist i över 20 år, känns det fortfarande nervöst att släppa en ny platta?
– Absolut, det gör det verkligen. Det känns lite som att lämna sitt barn på dagis för första gången. En del av ens hjärta följer med, och det går inte att kontrollera vad som händer. Men alla jag känner som har lyssnat på plattan gillar den, så det känns redan som en vinst, hur det än går.

Vilken bild har du av musikbranschen idag jämfört med när du började?
– Min bild har verkligen förändrats sedan dess, då visste jag ju ingenting. Jag antar att jag är en överlevare i allt det här, och jag hade turen att börja när branschen var betydligt ”snällare”. Jag tycker att idioterna som kör den här showen, ”missade båten” någonstans där på 80-talet. Idag vill ingen betala för musik längre, förutom när man får chansen att vara med i en reklamfilm eller när någon rik unge vill att man ska spela på deras födelsedagsfest. Det är extremt tufft att ta sig fram, och det är ingen trevlig värld att jobba i. Det gäller att hitta människor som har hjärtat på rätta stället och som kan göra rätt val när det kommer till väldigt avgörande frågor. Men som sagt, det är tufft.

Kommer du någonsin jobba med något annat än musik?
– Jag längtar faktiskt efter att få mer tid över till att måla, vilket är något jag verkligen älskar att göra. Annars skulle jag också vilja hitta fler tillfällen att bara vara. Jag tror att det skulle vara väldigt hälsosamt för mig. Men just nu är det svårt att hitta tiden och platsen för det.

Vill du ha ett signerat exemplar av ”Mutineers”? Skicka då dina kontaktuppgifter samt en motivering på varför just du bör vinna till tavla@wimpmusic.com så är du med i tävlingen.

Den kända musikern Don Was, som några kanske känner igen från bandet Was (Not Was), blev 2012 utnämnd till VD för Blue Note Records. Han är också en välkänd producent som bland annat jobbat med ikoner som The Rolling Stones, Bob Dylan, Roy Orbison, Elton John och Brian Wilson samt med nyare talanger som John Mayer och Lucinda Williams. I samband med vårt firande av Blue Notes 75-årsjubileum fick vi möjligheten att prata med musikprofilen – ett samtal som kom att handla om visioner, WiMP HiFi och hur viktigt det är att ”not to make any shitty records”. Och så berättade Was om en planerad Blue Note-release med artisten Ryan Adams.

Vad säger du om skivbolaget du leder idag i förhållande till grundarnas vision?  

– Jag tror att våra grundare skulle varit mer än nöjda med det som vi gör på Blue Note idag. Vid starten 1939, skrev de ett slags manifest som kom att bestämma skivbolagets kurs för de kommande 75 åren. Vi hänvisar ofta till den skriften, och tar den verkligen på allvar. I dessa paragrafer poängterade de sin dedikation till så kallad ”autentisk musik”, och önskade att stå bakom artisternas kompromisslösa uttryck. Definitionen av modern jazz är i ständig förändring, men jag tror att vårt artiststall är lika briljant idag som det var förr i tiden. Bara under de senaste 12 månaderna har vi släppt album med Wayne Shorter, Robert Glasper, Terence Blanchard, Gregory Porter, Ambrose Akinmusire, Brian Blade & The Fellowship Band, Jason Moran, Joe Lovano och Dave Douglas, José James, Takuya Kuroda, Derrick Hodge, Bobby Hutcherson, David Sandborn, Joey DeFrancesco och Ravi Coltrane. Det är möjligt att jag glömmer någon, men vi har en lika fantastisk releaseplan som vilket annat skivbolag som helst! Vi har också utvidgat vår definition av ”autentisk musik” till att inkludera artister med nerv, som Van Morrison, Norah Jones, Annie Lennox, Elvis Costello and The Roots, Rosanne Cash, Ryan Adams och Vintage Trouble. Samtidigt har vi riktat fokus mot vår formidabla katalog, där vi remastrat mer än 100 titlar de senaste året för HiFi-formatet, till exempel för WiMP. WiMP erbjuder en väldigt värdefull tjänst där musiken låter som artisterna menade att den skulle låta från början. Tack ska ni ha för det!

Under de senaste 25 åren har jazzen som uttryck blivit mer öppet och inkluderande. Beror detta på det kommersiella värdet eller finns det en konstnärlig anledning till detta? 

– Om du går tillbaka till Blue Note-artister som totalt ändrat jazzens uttryck, till exempel Thelonious Monk, Sonny Rollins, Art Blakey, Herbie Hancock, Wayne Shorter, Ornette Coleman och Cecil Taylor – hittar man ett mönster av öppenhet där man inkluderat tidsandan av varje epok. På samma sätt passar Robert Glasper och hans hip hop-influerade jazz väl in i Blue Note-traditionen av musik i kontakt utveckling. När du skapar musik med konstnärligt värde ökar samtidigt det kommersiella värdet. Det här sättet att jobba har fungerat väldigt bra för oss under de 75 år vi varit verksamma!

Du har själv en imponerande diskografi, både som artist och producent. Hur kommer det sig att du tog på dig ledarrollen för detta legendariska skivbolag? 

– Jag närmar mig musik på ett liknande sätt, vare sig det är som artist, producent eller som skivbolagschef – ”Try really hard not to make any shitty records!”. Om du skapar musik som framkallar känslomässiga reaktioner, och sätter publiken i kontakt med sina egna känslor, kommer du göra mänskligheten en tjänst och samhället kommer förmodligen låta dig fortsätta göra det du älskar.

På vilket sätt hänger jazz och High Fidelity-fokuset ihop? Och vilka ideal jobbar Blue Note efter när det kommer till ljudproduktion? 

– Hos Blue Note jobbar vi för att ljudet av inspelningarna ska stämma med det emotionella innehållet i musiken. Om det involverar oredigerade råupptagningarna eller genomtänkta mikrofonpositioner, så är det en sak. Om det betyder att man förvränger ljud eller använder sig av lo-fi-element, så är det också roligt. Alla ska ha möjligheten att uppleva musiken så som den lät i studion vid inspelningen – och det viktigaste är att publiken hör musiken så som artisternas hade tänkt att den skulle låta. För mig betyder ”High Fidelity” att vara trogen artistens intentioner.

Våra HiFi-kunder verkar lyssna på till exempel klassiskt och jazz i högre utsträckning än våra andra kunder. Varför tror du att det är så?

– Vi har gjort en del publikundersökningar, och har sett att det finns några väsentliga kundgrupper som är intresserade av vår musik specifikt. Det finns definitivt en sofistikerad grupp fans med hög inkomst som lägger pengar på olika premium-abonnemang. Men vi ser också en yngre, rebellisk och cool grupp av lyssnare som vill lyssna på något mer än topplistor, och som gillar jazz när det väl exponeras för dem. Dessa fans kanske inte har råd eller har intresset för ett fast abonnemang. När du säger att era vanliga kunder lyssnar mindre på jazz är min första reaktion att Blue Note måste försöka göra ett bättre jobb med att få ut vår musik till dem. Våra undersökningar visar att många människor som säger att de inte lyssnar på jazz faktiskt reagerar väldigt positivt när man spelar musiken för dem utan att sätta en stämpel på genren. Musik får dig antingen att känna något, eller inte.

Hur viktigt tror du att det är att nya digitala tjänster utvecklar nya lösningar för att förbättra ljudkvaliteten?

– Försäljningen av fysiska produkter avtar, och många i musikbranschen ser på digitala tjänster som framtiden inom distribution och uppspelning av musik. En av faktorerna som möjligen har hållit tillbaka dessa tjänster från att nå ytterligare framgångar är den medelmåttiga ljudkvaliteten. Oavsett ljudformat kommer du inte lyckas om du inte kan engagera lyssnarna. Det som ni gör med WiMP HiFi tar verkligen utveckligen framåt. Bravo!

Hur lyssnar du själv på album? Sitter du någonsin ner och njuter av ett album från början till slut? 

– Om du ger dig själv ett break från allt mejlande och SMS:ande, slutar oroa dig för framtiden och att ångra ditt förflutna och istället är fullt närvarande i stunden och lyssnar på ett riktigt bra album, så kommer du bli belönad med en upplevelse som kommer att förbättra ditt liv! Det här är inte något billigt säljtrick – utan är till 100 % baserat på bevisade principer inom hjärnforskningen! För att vara ärlig – inom CD-eran fanns många 72-minuters-album som kunde vara utmanande att lyssna igenom. Innan detta var musiken skräddarsydd av artisterna för ett enkelt vinylalbum – 40 minuter fördelat på två sidor med 15-20 musik vardera, enbart designade för att ta med dig på en fantastisk musikalisk resa. Under den senaste tiden har jag gjort en del spellistor som bara är 15 minuter långa. Då tillåter jag mig själv att bli ”swept away” varje dag. Prova det och du kommer återupptäcka hur bra musik det finns!

Vilken produktion från din tid på Blue Note skulle du vilja rekommendera för våra HiFi-användare?

– Haha, den här frågan kan ge mig trubbel med våra artister. Jag kan rekommendera ALLA våra utgivningar, åtminstone för vissa av era användare. Eller så kan jag rekommendera vissa av våra releaser för ALLA era användare! Men vad tror ni om detta: om du lyssnar på Robert Glaspers ”Black Radio”, Gregrory Porters ”Liquid Spirit”, Elvis Costello and The Roots ”Wise Up Ghost” och Wayne Shorters ”Without A Ne” så kan jag personligen garantera att du kommer hitta något som berikar ditt liv! Är det diplomatiskt nog?

Så Mycket Bättre, Pluras Kök och Jills Veranda. Ja, det senaste året har det har mer eller mindre varit omöjligt att inte ta del av Titiyos liv. Tidigare har den svenska sångerskan varit ganska skygg och hållt sig borta från media, men den senaste tiden har hon känt sig både redo och sugen på att få mer uppmärksamhet. Samtidigt som karriären nu går spikrakt uppåt så släpper hon musik på svenska, något hon tidigare fått förfrågan om att göra men inte vågat testa. Igår släpptes första singeln ”Drottningen är tillbaka” och när vi ringer upp Titiyo hörs det tydligt att hon är lycklig.

Hur mår du – du låter väldigt glad?

– Jag är väldigt glad! Livet leker just nu. Det känns så jäkla kul att släppa den här låten och skivan – min första svenska skiva och den blir så bra! Men det är så svårt för det finns också en risk att det inte blir bra, men jag har ändå hittat fram till något som känns bra för mig.

Hur kommer det sig att du gör ett album på svenska?

– Det var lite av ett momentum – jag upptäckte mig själv på svenska i och med min medverkan i ”Så Mycket Bättre”. Jag har fått frågan förut om att göra på svenska men har inte varit säker på om det är något för mig. I och med programmet så fick jag ett bevis på att jag klarar det där samtidigt som jag kan fortsätta vara Titiyo. Jag tog beslutet så sent som i oktober och har jobbat med det här projektet hela vintern tillsammans med Martin Sakarias och Dante.

Det samarbetet känns både otippat och kul. Hur kommer det sig att ni började jobba ihop?

– Jag headhuntade Lorentz & Sakarias för jag tycker dem är så fantastiskt bra och jag kunde se mig själv tillsammans med dem. Dagen efter ringde Martin upp mig och sa ”Ja, men vi kör. Jag känner mig superpeppad”. Sedan var det han som tog med sig Dante, för de har jobbat tillsammans tidigare, som också är en central och viktig del av mitt svenska projekt.

Kan du berätta om den nya singeln ”Drottningen är tillbaka”? Handlar den om dig?

– Först och främst handlar den om Stockholm men just titeln handlar om alla drottningar som delar på en härlig tron. Jag känner att om jag hade varit rappare kanske jag hade sagt att titeln handlar om mig själv, vilket den delvis gör, men det är så många drottningar som tar sin plats just nu; Sabina Ddumba, Seinabo Sey, Mapei, min syrra Neneh Cherry är bara några av alla drottningar! Jag tycker också att det är grymt med F!s framtågande eftersom det öppnar upp en skön feministisk acceptans. Men sen måste jag också säga att vår drottning Silvia har en självklar plats på tronen. För att summera det hela så handlar den här titeln om en ganska tung plattform med tunga kvinnor.

Känner du att den här singeln är representativ för resten av albumet?

– Ja, men det är den faktiskt! Den sitter bra ihop med resten av albumet, både vad gäller melodier och texter. Jag har skrivit mycket om Solna och Stockholm, och sjunger om mina platser i min stad. Det är första gången som jag kan sjunga om det jag är, inte bara vad gäller känslor utan också praktiskt så som vilka delar jag rör mig i och där jag kommer ifrån.

Tror du att lyssnaren kommer lära känna dig bättre?

– Absolut, det tycker jag. Hela förra året handlade mycket om det och den här skivan ger oss en chans att lära känna varandra bättre.

Det känns som man har sett dig överallt! Var du beredd på den mediauppmärksamhet du skulle få efter att ha varit med i ”Så Mycket Bättre” och ”Pluras Kök”?

– Haha, jag var nog det och jag var inte ens rädd för det. Tidigare har jag hållit mig undan så jag kände mig både beredd och lite sugen på det. I både ”Så Mycket Bättre” och ”Pluras kök” har det varit en fin stämningen som har gjort att jag trivts väldigt bra. Sen är det så klart superkul att det är så många som kommer fram och hälsar på mig som att de känner mig. Jag njuter faktiskt av det!

Hur har det varit att byta från engelska till svenska?

– Det började med en skräckkänsla! Det jag säger nu säger jag med all respekt, men jag var rädd för att fastna i samma fack som Lisa Nilsson, Tommy Nilsson och Mauro Scocco. Det dem gör är väldigt fint men det är inte jag och det viktigaste för mig är att vara min egen och fortsätta vara Titiyo. För att ta reda på vem jag är som svensksjungande artist krävdes mycket forskning och jag insåg bland annat att jag absolut inte kan sjunga på gammelsvenska utan måste sjunga med talspråk. Jag kan absolut inte sjunga ”Jag måste ge mig av” men jag kan sjunga ”Jag måste gå”. Sånt är viktigt att ta reda på för att kunna vara sig själv och inte gå in i en roll som jag inte kan stå för. Ett gott tecken på att jag hittat min roll är att jag inte ens reflekterar över att jag sjunger på svenska utan lyssnar efter detaljer.

Du har nu varit artist väldigt länge och jag undrar om du någonsin funderat över att..

– Lägga av? Haha!

Nej, absolut inte. Men om du känner att det är viktigt att förnya sig själv?

– Människor som säger att det var bättre förr är ett no no och de orkar jag inte ens prata med. Jag går igång på att hitta andan just nu och ibland känner jag mig hemma i det som pågår och i vissa perioder trivs jag inte alls. Nu till exempel så är det en fantastisk timing då det är mycket 90-talskänsla och jag känner mig hemma i min musik.

Skivbolaget berättade att du ville släppa materialet i tysthet men att de tyckte att plattan var alldeles för bra för att gömmas. Var det så?

– Haha, ja det var nog så innan jag hade den här singeln klar. Hur mycket man än vill smyga med den här singeln så kommer det inte gå. Men jag kände nog, som vi pratade om förut, att jag har synts så mycket i media den senaste tiden och kände inget behov av att slå på den stora trumman. Jag var nog inte så svår att övertala och om jag förut ville släppa albumet i smyg så jobbar jag idag för att det ska bli så bra som möjligt och kör i medvind. Jag känner mig trygg!

Slutligen undrar vi om du kan dela mig dig av dina musikfavoriter?

– Jag kommer definitivt lyssna på Dantes platta och Kris Kristofferson. Sen längtar jag tills Seinabo Sey, Mapei och Sabina Ddumba släpper mer musik. Men självklart blir det en total mixmatch av allt.