Så är då en säsong till av succéprogrammet Så Mycket Bättre till ända.
Höstsäsongen 2011 har varit storstilad och full av minnesvärda ögonblick.

Timbuktu, Laleh, Micke Wiehe, E-Type, Eva Dahlgren och Tomas Ledin har turats om att få visa upp en bredare respektive smalare sida av sig själva. Tittarsiffrorna har naturligtvis gått genom taket och kvällstidningarnas löpsedlar har basunerat om hur mycket pengar artisterna har tjänat på sin medverkan. Helt i sin ordning med andra ord.

Då första säsongen kändes väldigt spontan och lite sådär härligt rufsig i håret, så har 2011 års upplaga känts aningen mer tillrättalagt. Kanske därför att artisternas förhållande sinsemellan inte känts lika hjärtlig. Men det är ju svårt att upprepa en personkemi-matchning som den mellan Petter och Lasse Berghagen. Man kan bara debutera en gång och det gäller även underhållningsprogram på TV.

Däremot inte sagt att vi inte fått några höjdpunkter från Så Mycket Bättre 2011. Vem minns inte när E-type blir vansinnigt starstruck av Tomas Ledin och inte kan sluta jämföra honom med Bob Marley? Eller när Mikael Wiehe närmast går i spinn och radar knasiga kanin-ordvitsar på varann när han fått på sig sin vita kaninkostym?  Och när Eva Dahlgren på sig egensinniga sätt bestämmer att gruppen ska ha ”egentid” som gemensam aktivitet.

Och vi har fått höra fantastisk musik. Vi på WiMP har haft glädjen att kunna erbjuda låtarna direkt efter programmet hela säsongen. Jasons version av Dahlgrens ’Kom och håll om mig’ är faktiskt så fin att man får lite ont i hjärtat. Wiehes ’Jag ropar ditt namn’ (utifrån E-types Calling your name) som blivit en nordafrikansk omöjlig kärlekshistoria är briljant. För inte tala om Lalehs alla tolkningar – som varit programmets största musikaliska behållning genom säsongen. Hennes versioner av till exempel Ledins ’Just nu’ och Dahlgrens ’Ängeln i rummet’ står helt och hållet för sig själva.

– Fredrik Zmuda & Maja Sönnerbo, WiMP-redaktionen

’Wounded Rhymes’ är en balansakt mellan melankolisk svärta och trallvänliga popmelodier. Sveriges egensinniga pop-älskling Lykke Li är nu nominerad till Nordic Music Price för skivan. Dessutom har hon gjort en liten spellista åt oss.

Efter sin hyllade debutskiva ’Youth Novels’  reste Lykke Li till soliga Los Angeles. Hon hyrde en stuga i en ekopark och baxade dit ett stort piano, sin gitarr och en elektronisk harpa. Resultatet av ett antal månaders stugsession blev den rosade uppföljaren ’Wounded Rhymes’, som släpptes i februari 2011.

Skivan karaktäriseras av dovt mullrade slagverk, ibland ödesmättad hammondorgel och Lykke Lis intensiva sångröst. Det är en fascinerande balansakt mellan svärta och trallvänliga popmelodier.  Lykkes röst flerdubblas ofta och blir en unisont ropande kör, ömsom mjuk och sårbar och ömsom desperat, som för att understryka relevansen i varje ord hon sjunger. Producenten Björn Yttlings precisa handgrepp för välproducerad pop låter sig anas här och där. Och uppenbarligen har  ’Wounded Rhymes’ även fallit Nordic Music Prize-juryn i smaken.  Så här skriver den svenska jurymedlemen Jan Gradvall i sitt nomineraingsutlåtande:

“ With a combination of state of the art electronics, Bo Diddley rhythms, girl group pop sensibility and Nordic Noir lyrics like ”Sadness is my boyfriend”, 25-year old Lykke Li has taken the world by storm. A true artist with her own vision and take on pop music.”

WiMP-redaktionen var nyfiken på vilken musik Lykke själv inspireras av. Vi ställde frågan, och nedan ser du svaret. En kort men naggande god spellista men några Lykkefavoriter, speciellt för er WiMP-användare.

Kapten Röd har fått hela Sverige att gunga till sköna reggaerytmer under 2011. Nu är han flerfaldigt nominerad till årets P3 Guld. WiMP-redaktionen ringde upp den jordnära Kaptenen och pratade om cred, musikskapande och ansvar.

Hej Björn! Du är nominerad till årets P3 Guld i kategorierna Årets artist och Guldmicken – Grattis! Hur känns det?
– Det känns väldigt roligt, men overkligt. Det är konstigt att vara nominerad i samma kategori som Timbuktu. Han har varit en stor inspiration för mig sedan dag ett. Det känns verkligen ärofyllt, säger Björn ödmjukt på sin göteborgska.

Om du får gissa själv – varför tror du att du är nominerad?
– Jag försöker att inte ta in sådana tankar i min musiks skapandekärna. Men jag tror att reggae är en musikstil som många människor uppskattar. Jag sjunger texter på svenska som folk förstår, och som betyder någonting. Mycket av musiken som spelas idag saknar samhällskritik, men det har alltid funnits inom punk och reggae.

Svensk reggae har verkligen fått ett kommersiellt genombrott under 2011, med din musik i spetsen. Varför tror du svenskarna plötsligt gillar reggae?
– Så är det inte alls! säger Björn övertygat. Det är bara media som vinklar det på det sättet. Reggae har alltid varit en stor underjordisk scen med stor publik i Sverige. Genren har bara inte varit tillräckligt creddig för att uppmärksammas av musiktidningarna. Men nu har reggaen blivit så stor att media inte kan ignorera den längre.

Tror du att uppmärksamheten kring genren kommer påverka musiken på något sätt?
– Nej, det tror jag inte. Reggae är en frispråkig tradition, och det kommer den fortsätta att vara. Däremot är det klart att uppmärksamhet ofta har en baksida.

Var det så du menade när du sa att ”du inte vill ta in nomineringarna i din musiks skapandekärna”?
– Ja, precis. Med uppmärksamhet kommer alltid ett ansvar och då kan du inte skriva vad som helst längre.

Efter ditt debutalbum 2007 valde du att ägna några år åt att producera och skriva låtar åt andra. Vad gillar du mest – att själv vara artist eller att skriva åt andra?
– Om jag måste välja vill jag vara i bakgrunden. Min första kärlek inom musiken var att producera åt andra. Det var mer en slump att började sjunga själv. Som producent och låtskrivare är jag definitivt våghalsigare än som artist.

Varför är du våghalsigare när du inte framför musiken själv?
– För att det är naket att stå på scen. Jag har ingen band, utan det är bara jag. Även fast det är ”Kapten Röd” som uppträder så är det jag, Björn, som står där och sjunger mina texter från hjärtat. Det är också jag personligen som får ta smällen om någon kritiserar mig. Det är en stor glädje att stå för något själv, men det är samtidigt mycket hårdare än att vara i bakgrunden.

Dina texter är väldigt politiska. Vad är viktigast – musiken eller politiken?
– Båda är viktiga, men musiken kommer först. Musiken är utgångspunkten. Jag sätter mig aldrig för att skriva ”en politisk låt”. Men en låt måste ju ha en text, och det jag kan tänka mig att skriva om är mina hjärtefrågor, förklarar Björn.

– Det tar lång tid för mig att skriva låtar. Jag tvivlar både en och hundra gånger innan en låt är färdig. Om jag inte skriver om något jag brinner för helhjärtat så tröttnar jag.

Tror du man kan förändra samhället med hjälp av musik?
– Ja, det tror jag verkligen. Jag får brev från människor som skriver att de har förändrats av min musik. Så jag har förstått att jag påverkar människor. Där kommer vi lite tillbaka till ansvaret som vi pratade om. Samtidigt som det är fantastiskt kul är det ett stort ansvar. Musik påverkar människor, oavsett om det var avsikten eller inte. Ibland vill man kanske bara skriva en låt för skojs skull.

På tal om skoj – Vad ser du mest fram emot med P3 Guld-galan i januari?
– Definitivt att spela på galan. Jag är inte inställd på att vinna. Och jag är glad att vanliga människor kommer dit, så det inte bara blir branschfolk, säger Björn i sann gräsrotsanda.

Tack för pratstunden Björn, och all lycka på P3 Guld i januari. WiMP-redaktionen tror nog att du ligger i ”riskzonen” för att kamma hem ett pris eller två.

– Maja Sönnerbo, WiMP-redaktionen

I väntan på Kapten Röds framträdande på P3 Guldgalan rekommenderas Kaptenens senaste platta ’Fläcken som aldrig går bort’. Politiskt medveten feelgood-musik.

Med ett stöktigt, energiskt sound med ettriga trummor levererar danska Iceage skitig punkrock som blåst musikvärlden av stolen. Nu är bandet nominerade till Nordic Music Prize för debutplattan  ’New brigade’.

’New Brigade’ består av 12 små energipaket – korta, intensiva låtar som snittar på runt 2 minuter. Det är som om låtarna kokats ner och reducerats till hälften av tiden, men med dubbelt så mycket energi. Albumet har rosats av kritiker världen över och det har spekulerats i om Iceage är punkens räddare i en tid av ”lättlyssnad poprock”. Nu är bandet nominerat till det ärofyllda Nordic Music Prize. Så här skriver Ralf Christensen, ordföranden för Danmarksjuryn :

“Anger and rejection are the drugs when the four teenagers in Iceage destroy the light hearted mood in Danish rock and eat their foreign ancestors in punk and postpunk. With chaotic energy and a knack for surprising hooks they’ve occupied the Danish music landscape with a dark breed of euphoria – and they might do the same internationally.”

Själva är de fyra unga köpenhamnskillarna förvånade över det överväldigande mottagandet. De har spelat ihop sedan 12-årsåldern och är fortfarande inte ens 20 fyllda. Planer på att spela in en till fullängdare har de dock redan – ”kanske lite längre än den förra skivan”, säger de till engelska Times Magazine. Iceage lär få vänja sig vid omvärldens uppmärksamhet, tror WiMP-redaktionen.

Lyssna in Iceage debutplatta ’New brigade’.

Ane Bruns fantastiska album ’It All Starts With One’ har höjts till skyarna både i Sverige och övriga Norden. Nu är hon en av de nominerade artisterna till årets Nordic
Music Prize. Så här skriver den norska jurymedlemmen Audun Vinger om skivan:

 ”A dazzling reinvention by this much loved singer songwriter. Norwegian artist Ane Brun, living in Sweden, made the album of her career with this brave, moody and beautiful record.
Written and recorded in the same inspired period, with two drummers and hardly any bass, First Aid Kit and Jose Gonzales guesting, Ane Brun stepped up her game sonically, lyrically and emotionally.”

Så klart man blir lite nyfiken på vad Ane Brun själv inspireras av för musik.
Vi bad henne göra en spellista. Här är 9 låtar med Anes egna kommentarer.

’Work Song’ – Nina Simone
– Jag upptäckte Nina Simone för några år sedan tack vare min vän och kollega, Teitur, som har talat väldigt mycket om henne. Jag visste direkt att jag verkligen hade missat något stort genom att inte ha lyssnat på henne förut. Nu lyssnar jag på Nina Simone minst en gång i veckan.

’Ghost of Tom Joad’ – Bruce Springsteen
– Jag är inte ett stort Bruce fan, men har på senare tid börjat lyssna på hans tidigare utgåvor. Detta är en stor favorit, som jag upptäckte tack vare Junip som har gjort en cover på denna låt.

 ’Always’ – Junip
– Jag älskar José González och hans band Junip är också fantastiskt. Lika vackra melodier som med sitt soloprojekt – men i en annan dimension.

’One Day Like This’ – Elbow
– En låt som växer mer och mer för varje vers – en bra låt att börja dagen med

’A Bushel and a Peck’ – Perry Como & Betty Hutton
– Jag är väldigt förtjust i bekymmersfri 50-talsmusik, och det här är en sådan respektlös duett som jag alltid gillar att lyssna på.

’The Greatest’ – Cat Power
– Jag kommer aldrig att glömma första gången jag hörde den här och jag kommer aldrig att tröttna på den. Jag älskar allt med den här låten. Sången, melodin, texten, stråkarna … En stor inspirationskälla.

 ’The Glorious Land’ – PJ Harvey
– En fantastisk låt från en fantastisk skiva. Och jag bara älskar hur hon har fått med fanfaren i sången – på ett sätt så att det faktiskt passar, mot alla odds.

’Final Y ”A Ciega” Por Miguel Poveda’ – Miguel Poveda
– Från soundtracket till ”Broken Embrace” av Pedro Almodóvar. Jag minns att jag satt i biografen och läste eftertexterna efter att ha sett denna fantastiska film, och sedan plötsligt, efter 1 minut och 55 sekunder kom denna fantastiska röst och jag hoppade nästan i stolen.

’Rambling Man’ – Laura Marling
– Upptäckte henne lite sent, men hon är en modern Nick Drake och en modern Joni Mitchell. Till och från fungerar det otroligt bra med retro.

Ps. Du har väl inte missat att det nu har kommit en deluxeversion av ’It all starts with one’. Lyssna in!

Med sin sköna crossover mellan jazz och hiphop har Lulebandet  Movits! tagit jazzmusiken in i 2011. Nu är de nominerade till årets P3 Guld i kategorin ’Årets grupp’. WiMP-redaktionen träffade Movits!-killarna Jocke Nilsson och Johan Rensfeldt för ett snack om musikpriser och schnitzel.

Ni är en av de nominerade grupperna i kategorin ’Årets grupp’ – Grattis!
– Tack, säger Jocke. Det känns jätteroligt. Det är ärofyllt att vara bland
de nominerade.

Om ni själva får gissa, varför tror ni att ni blivit nominerade?
– Jag hoppas det beror på att vi gjort bra musik, men man kan aldrig vara helt
säker. Det kan också bero på vår oklanderliga klädsel, flinar Johan.

Haha, ja, de får kanske införa pris för bästa scenkläder nästa år…
Är det en viktig sporre att få pris för sin musik?
– Vi gör inte musik för att få priser, men det är ett kvitto på
att man gjort någonting bra. Uppskattning är i de allra flesta fall kul att få.

Vilka tror ni blir era tuffaste konkurrenter?
– Jag tror att In Flames är riktigt farliga, säger Jocke. De har otroligt mycket fans som inte alltid syns.

Vad tror ni om de andra P3 Guld-kategorierna? Vilka kommer vinna?
– Vi hoppas på att Jason (Timbuktu) kammar hem några välförtjänta priser. Veronica Maggio kommer nog också bli farlig.

Ni gjorde en USA-turné i våras. Kommer vi få höra amerikanska
influenser på er kommande skiva?
– Vi har turnerat en hel del i både USA och Tyskland sista året. Mycket schnitzel har det blivit, säger Johan. Schnitzel mest hela tiden.

Ni är inte så förtjusta i schnitzel låter det som?
– Nej, eftersom varken Johan eller jag äter kött är det ju sådär, säger Jocke.  

– Vår nästa skiva kommer bli en ”schnitzelskiva”, med panerad utsida och med något helt annat inuti, säger Johan.

Är ni på gång att spela in nytt material?
– Absolut. Nu ska vi vara lite lediga är det tänkt. Sen börjar vi spela in nytt i januari, säger Jocke.

Spännande! Det ser vi fram emot. Ska ni fira P3 Guld-nomineringen nu?
– Ja! Nu ska vi ut och glögga bort oss, säger Johan med sitt finurliga leende.
– Fast vi väntar nog lite till den 21 januari med firandet, fyller Jocke i. Det är ju då det avgörs. Då kan det behöva drickas oavsett om vi vinner eller förlorar, haha.

Ja, Salem al Fakir (programledaren för årets gala) nämnde flera gånger på presskonferensen att P3 Guld har ”bästa efterfesten”. Tack killar och stort lycka till på P3 Guld-galan den 21 januari.

Kolla in alla nominerade till årets P3 Guld-gala. Förslagsvis medan du lyssnar på Movits! synnerligen svängiga platta ‘Ut ur min skalle’.

– Maja Sönnerbo, WiMP-redaktionen

Death metal-bandet Frantic Amber är en akterna som uppträder på årets P3 Guld-gala. På presskonferensen inför galan var de rockigast av alla. Vi passade på att bekanta oss med nykomlingarna.

Vad kul att ni ska spela på P3 Guld-galan, grattis!
– Ja, de är jättekul. Det känns som ett erkännande, säger bandets gitarrist
och grundare Mary Säfstrand.

Hur skulle ni beskriva er musik, för den som inte känner till er?
– Vi spelar melodisk dödsmetall. Vi har tagit influenser från fyra olika länder – Sverige, Japan, Danmark och Norge – smält ihop dem och hittat någon slags musikalisk kärna.

Vad spännande. Vad har ni för musikaliska förebilder annars?
– Oj, allt från Dark Tranquillity till Black Sabbath och Metallica.

Har ni några favoriter bland årets nominerade till P3 Guld?
– Ja! Både In Flames, Opeth och Arch Enemy. De är våra husgudar!

Ni är ett kvinnligt metalband, i alla fall till 80%, vilket är anmärkningsvärt
på den mansdominerade metalscenen. Hur ser ni på det?
– Jag hade en vision om att skapa ett tjejband, berättar Mary. Ett metaltjejband med mycket mer attityd än vad folk förväntar sig. Eftersom det är väldigt mycket killar inom metalvärlden kände jag att det vore kul att hänga med tjejer ibland också. Så jag startade ett tjejband helt enkelt, säger Mary och skrattar.

I väntan på att Frantic Amber ska rocka brallorna av hela svenska folket på
galan den 21 januari, föreslår vi att du lyssnar in
bandets EP ’Wrath of Judgement’.

– Maja Sönnerbo, WiMP-redaktionen

Idag offentliggjordes de nominerade till årets P3 Guld-gala. Den talangfulla soulkillen Newkid är nominerad i både kategorin Årets nykomling och Årets hiphop/soul. Vi högg tag i Alexander Ferrer för att gratta.

Hej Newkid! Stort grattis till nomineringarna!

– Tack! Det känns fantastiskt roligt, säger Alexander, alias Newkid.

Du är nominerad till både Årets nykomling och Årets hiphop/soul. Vilket känns roligast?
– Hm, jag måste nog säga årets nykomling. 

Om du får gissa själv – varför tror du att du blivit nominerad?
– Jag tror jag har lyckats tillföra något nytt till RnB-genren, säger Alexander. Jag gör något nyskapande i och med att jag sjunger på svenska. Det är ett steg åt ett nytt håll inom genren. Jag gav mig ut på djupt vatten, kanske mer än jag gjort i min musik tidigare.

Hur lät din musik förut då?
– Den lät nog i och för sig på ungefär samma sätt, skrattar Alexander. Men nu la vi ner mycket mer kraft på att verkligen få ut musiken.

Vad tror du om dina konkurrenter i respektive kategori? Vilka är dina största hot?
– I hiphop/soulkategorin tror jag på Ison & Fille. De är grymma. Och sen Rebecca & Fiona! Jag är så glad för deras nominering. De är sköna tjejer som verkligen brutit ny mark inom dansgenren. De gör sin grej fullt ut, och det har öppnat dörrar för andra kvinnliga DJs. Nu är det okej att vara tjej och respekterad DJ.

Alla nominerade artister hittar du på P3 Gulds hemsida.

-Maja Sönnerbo, WiMP-redaktionen

Ikväll klockan 20.00 sänder SVT2 dokumentären ’Undvik räta viklar’ om rockaren, trubaduren och orginalet Stefan Sundström. Vi passade därför på att fråga  Sundström om vilken musik han helst lyssnar på. Vi fick ett rebelliskt, roligt och tänkvärt svar. Vad annars kunde man vänta sig från denna musikaliskt fria och kompromisslösa grönavågare?

***
Jag hatar musik. Tycker att sånt ska förbjudas. Ja, när jag blir diktator ska det förbjudas. Jag ska bara visa tv på söndagar, svartvita naturfilmer från 1962. Men, OK, fram till dess så kan ni få lyssna på följande. Kom ihåg att jag har sabbatsår och inte lyssnar på nåt annat än dom sugande vågorna i nordatlanten och måsars skri, så jag kan inte garantera att det är nåt som ni vill lyssna på, men jag kan säja att det här är det bästa som finns just nu, när inte jag spelar.

1. Västerbrokören med låten ’Tre Trappor’.
Magi med världens bästa band. Tror den är inspirerad av gatorna i Årsta.

2. Charlie Engstrand med låten ’Ingen rör mig’.
Hälsinglands bästa centralyriker får dej att gråta.

3. Darya Pakarinen & Månskensorkestern med ’Hiljainen Kylätie’.
Mollstämd sprittango från det inre av Finland. Musik att supa och gråta till.

4. Johan Johansson med ’Skurkar i manschett’.
Visar borgarna i Sthlms Stadshus var skåpet ska stå. Till sköna riffstölder av Det börjar verka kärlek banne mej. Johansson är Sveriges argaste man. Kanonsnubbe.

5. Charlie Engstrand igen med låten ’Två Träd’.
En ljuv duett med den fantastiska sångerskan och The Quing of Visa – Nina Ramsby!!

6. 1900 (Christian Gabel) med låten ’Den minsta av segrar’.
1900-talet i musikalisk sammanfattning! Vackert och sorgligt,ungefär som en misslyckad månlandning! Återigen med den underbara Nina Ramsby, denna gång på klarinett.

7. Dundertåget med ’Dom Feta Åren Är Förbi’.
Namnet säjer allt. Vissa har för mycket deg. Men Dom feta åren är förbiiiii. Köp en cykel. Odla upp rabatten. Snart är fimbulvintern här. God Jul.

8. The Rolling Stones med ’Sympathy for the devil’.
För att det är såna tider nu. Det är som om fan själv sitter och styr över världens samtliga PR-byråer. Som spindoctor har han Joseph Goebbels.

9. Ebba Grön med melodin ’Mona Tumbas Slim Club’.
För att det är så det är här i landet. Fortfarande. Fast värre.

Missa inte dokumentären ’Undvik räta vinklar’ på SVT2 i kväll.
Vill du lyssna på Stefan Sundströms egen musik hittar du experternas Sundströmval här.

Stefan Sundström är en av Sveriges stora trubadurer. Sedan debuten 1989 har han producerat 11 soloalbum, och dessutom släppt flera samarbetsskivor med bland annat Apache och Hoven Droven. En diger låtkatalog alltså. Därför kallade vi in lite Sundström-expertis för att välja ut Best of Sundström.

Robert ”Strängen” Dahlqvist är gitarrist och sångare i Dundertåget och har tidigare varit gitarrist i Hellacopters i många år. Han har turnerat med Sundström och spelat på ett flertal av hans skivor: Hjärtats melodi, Stolt men inte nöjd, Fabler från Bällingebro och 5 dagar i augusti för att vara exakt. Klart Strängen kvalar in som ”Sundströmexpert”.

När Stefan här om åren fyllde 50 och samtidigt firade 30 år som artist släpptes hyllningsplattan ’Andra spelar Sundström’. Där medverkar artister som Lars Winnerbäck, Miss Li, Ola Magnell och Dundertåget. Producent för plattan var ingen mindre än Sonny Boy Gustafsson. Klart han ska välja ut sina Sundströmfavoriter.

Även den färgsprakande indieduon Little Marbles medverkade på ovannämna hyllningsplatta med en cover på ’Den fula gubben Hitler’. De har också uppträtt tillsammans med Sundström. Här är deras Sundströmval.

Sist men inte minst har Sundströms skivbolag National fått göra sin expertröst hörd.
Dessa spår valde Ullis och Eggis på skivbolaget ut.

…Om du är nyfiken på vad Sundström gillar för musik kan du läsa och lyssna här.