När Juha Mulari blev ombedd att framföra en låt på en kompis bröllop tackade han givetvis ja. Då visste han inte att detta skulle leda till ett skivkontrakt och ett tätt samarbete med en av Sveriges främsta artister. För en dryg vecka sedan släpptes det självbetitlade debutalbumet, men att den 49-årige sångaren, vars liv kantats av fängelsevistelser och umgänge i ”mörka kretsar”, skulle satsa på musiken var länge långt ifrån självklart.

Juha Mulari föddes i Finland, men kom redan som treåring till Sverige då familjen valde att flytta till miljonprogramsområdet Rosengård i Malmö. Tio år senare gick flytten upp till Upplands Väsby och senare till Stockholm, där Juha bott kvar sedan dess. Uppväxten och tonåren kantades av problem inom familjen, vilket tidigt ledde till att Juha spenderade allt mindre tid i hemmet.

– Jag gav mig tidigt ut på rymmen och började umgås i fel typer av kretsar. Det var ett sätt att rättfärdiga för allt som var skit hemma, säger Juha.

Juha berättar vidare om hur han ”halkade av vägen” och begav sig in i ”mörkret” – något som senare ledde till flera fängelsevistelser och många sargade förhållanden. Att bryta den onda cirkeln var inte lätt men blev till slut den enda möjligheten. Han orkade ta sig tillbaka men såg samtidigt många bekanta som inte lyckades besegra sina demoner.

– Jag har min starka överlevnadsinstinkt att tacka för mycket, då jag liksom alltid fixat det även om jag varit nere på botten. Jag har suttit tillräckligt länge i fängelse för att veta att jag inte vill vara där. Detsamma gäller tyvärr inte för många vänner från den tiden.

Musiken kom in i Juhas liv tidigt, och gitarren blev redan under tonåren en trogen följeslagare, framförallt i perioder då Juha mådde dåligt. Men att satsa på en musikkarriär var aldrig något alternativ, även om det flera gånger kom på tal i den närmsta bekantskapskretsen.

– Vid festligare tillfällen var det många som tjatade om att jag borde göra något med musiken. Då är man så jävla kaxig och tänker att ”tja varför inte”, men det är en annan sak att göra det på riktigt.

Under åren samlades melodier och låtar på lager, och Juha spelade ibland upp dem för vänner och bekanta. När en kompis-kompis skulle gifta sig blev Juha tillfrågad om han kunde framföra en låt på bröllopet, vilket Juha tackade ja till – ovetandes om vilka konsekvenser det skulle komma att få. Bland gästerna på bröllopet fanns nämligen rapparen Petter, som blev helt ”blåst av banan” av Juhas framförande. De bestämde sig för att hålla kontakten, och en månad senare hade de ett första möte. Ett samarbete inleddes och planerna på en skiva började ta form.

– Petter gav mig ganska mycket utrymme vilket var skönt då jag själv var ganska osäker på om jag verkligen skulle ge mig in i det här. Vi hade även många samtal om vad det innebar att satsa på musiken och stå på scen, vilket gjorde att jag mognade in i rollen med tiden.

Allt eftersom blev fler och fler låtar klara, och Juha kontrakterades till Petters eget skivbolag. Inspelningsprocessen tog fart, och Juha fick chans att jobba tillsammans med flera framgångsrika musiker så som Heinz Liljedahl, Peter Kvint, Johan Lindström och Lars Halapi samt producenten Simon Nordberg. Med på ett hörn fanns också sångerskan Caroline Af Ugglas som sjunger på duetten ”Upp och gå”. För en vecka sedan släpptes det självbetitlade debutalbumet, och Juha säger sig nu vara redo för att ta steget ut i offentligheten.

– Jag hade en spelning för ett tag sedan, och redan på morgonen började jag känna mig lite sjuk och tänkte ”kan jag verkligen spela ikväll?”, ”känner jag mig inte lite för dålig” och så vidare. Sedan kom jag på att ”vad fan din jävel, nu försöker du smita igen”. Man har massor av rädslor liksom. Men nu har jag kommit över det där.

Många har jämfört Juha med Johnny Cash, vars sound också varit en referenspunkt under arbetet med albumet. Att skala av låtarna så mycket som möjligt för att istället sätta text och röst i fokus var en av de viktigaste förhållningspunkterna och flera gånger i processen gick Juha in och tog bort ”överflödiga” ljud.

– Många säger att ”Sjömanshjärta” har en ”fetare” ljudbild än de andra låtarna, men då ska de veta att vi flera gånger skalat av den och tagit bort saker. Jag ville ta bort nästan alla ljud runt omkring produktionen och skapa det där sköna torra soundet som också finns på många Cash-plattor.

Juha menar att det färdiga albumet gett honom större perspektiv på de livsval han gjort. Även om många av låtarna tar upp personliga nederlag och misslyckanden säger han sig inte ångra något, utan menar att detta istället gett honom en mer optimistisk bild på hans nuvarande livssituation.

– Ser man på mitt liv utifrån skulle man kanske inte kunna tro att jag kan älska och bli älskad tillbaka, men det är det som är så häftigt – idag är jag så oerhört tacksam för de människor jag har omkring mig. Hade jag inte varit ”i mörkret” tror jag inte att jag hade uppskattat ljuset lika mycket.

Samtidigt säger sig Juha vara orolig för utvecklingen i Sveriges förorter och för de ungdomar som bor där – som han menar får sina drömmar krossade allt för tidigt i livet. Att Juha själv haft en svår uppväxt och lyckats ta sig upp till ytan igen ser han som ett kvitto på att det faktiskt går att förändra sitt liv, trots att man har alla förutsättningar emot sig.

– Jag och mina barndomsvänner drömde om att fixa snabba cash, och sneglade på andra som hade pengar, föräldrar med akademisk utbildning och bra kontakter, och visste att vi aldrig skulle nå dit. Vi lever i ett samhälle där ytan betyder mest. Men nu står jag här idag, och har folk som tror på mig. Det låter som en klyscha, men det gäller att aldrig ge upp.

Att vara på glid i samhället är ett ämne som behandlas i flera av låtarna på albumet, men kanske allra tydligast i ”Harry”, där Juha målar upp en bild av en kriminell man som valt fel umgänge, men som till slut bestämmer sig för att ta sig upp igen; ”Han ansågs va förlorad, en belastning och en skam, men Harry ska bevisa vad han kan”.

– Låten handlar egentligen inte om en särskild person, utan ”Harry” är en bild av alla de här ungarna som inte har någonstans att ta vägen. Det var viktigt för mig att ”Harry” fick ett lyckligt slut, då de flesta av de här killarna inte får det.

Själv funderar Juha på att åka ut och prata med ungdomar i utsatta områden för att på så sätt försöka förmedla att det går att välja en annan väg i livet än droger och kriminalitet. Det finns även lösa planer på att åka ut och spela i landets fängelser, precis som inspiratören Johnny Cash.

– Jag vet att sådana turnéer görs hela tiden, men det kanske blir lite annorlunda när jag själv suttit inne och vet hur det känns. Dessutom har jag ju fått den här Johnny Cash-stämpeln nu. En svensk Johnny Cash – tja, varför inte.

Nora Lindkvist

nora.lindkvist@wimpmusic.com

Hon har utsetts till en av årets mest lovande artister, och har redan hunnit samarbeta med storheter som Avicii och Diplo. Om 2013 blev året då Mø slog igenom ordentligt så är 2014 definitivt året då den danska vitamininjektionen kommer erövra världen. Idag släpps debutalbumet “No Mythologies To Follow” – ett album som man helt klart bör lyssna på från början till slut. Men vad lyssnar Karen själv på just nu och vad är, i hennes ögon, ett bra album? Svaren hittar du här nedanför!

När lyssnade du senast på ett album från början till slut, och vilket album var det?

– Det var “Hung At Heart” med The Growlers! Det är egentligen ganska ovanligt att jag lyssnar på helt album i sträck, men i november förälskade jag mig i Growlers, och köpte allt jag kunde hitta med dem. Jag älskar det albumet – det gör mig ohämmad och får mig att börja längta efter något som jag inte riktigt kan sätta fingret på, vilket är bra.

Vid vilka tillfällen och i vilken miljö lyssnar du helst på ett album från början till slut? 

– När jag åker bil, buss och tåg och känner mig så där drömmande. Eller när jag har tid att hänga på mitt rum och rita, göra collage eller hålla på med någon annan typ av hantverk.

I vilken utsträckning är “No Mythologies To Follow” gjord för att lyssnas på från början till slut?

– Ett album ska vara som en historia. Du vill berätta en story från A-Ö. Du vill också att det ska vara ett konstverk, och därför måste det sättas ihop med stor noggrannhet. Jag tror inte att “No Mythologies To Follow” leder till någon slutsats, men det var också min intention – en historia ska vara öppen för lyssnarens egna tolkning.

Vilket album (av valfri artist), skulle du vilja rekommendera våra läsare att lyssna på från A-Ö?

– Ett album jag har lyssnat mycket på är “Fever To Tell” med Yeah Yeah Yeahs, framförallt på bussar och tåg under tonåren. Jag minns att jag satt där och fantiserade om att jag var Karen O. Jag drömde mig bort totalt, och det är något jag skulle vilja att alla fick uppleva.

Under min korta visit till by:larm-festivalen förra veckan hann jag ändå se några riktigt bra band. Ett som stod ut lite extra var definitivt norska Iampsyencefiction som fick den ärovärda uppgiften att öppna hela festivalen. Bandet har bara uppträtt ett fåtal gånger förut men känns ändå som en av de mest ”färdiga” grupper jag hört på länge. Med ett sound som för tankarna till bland annat Mark Kozelek, The National och Bon Iver är det här en av de mest spännande nya akterna just nu. Jag bestämde mig för att trotsa språkbarriärerna och ringde upp Aleksander Johansen, sångare och låtskrivare i Iampsyencefiction för att få veta lite mer om bandet.

Hej Aleksander! Berätta lite om Iampsyencefiction och hur bandet bildades?
– Jag startade bandet själv och gjorde först en egen EP hemma i mitt sovrum. Efter det ville jag gå vidare och jobba med fler musiker och mer professionellt och då växte projektet till att bli ett band.
Namnet Iampsyencefiction är inspirerat av Unkles debutplatta ”Psyence Fiction” från 1998, som varit en stor inspirationskälla för mig. Så här i efterhand vet jag inte om det var ett bra bandnamn då jag väldigt ofta får frågan hur det uttalas och stavas. Men att byta namn på projektet nu känns lite som att byta namn på sitt eget barn – det tar emot. Överlag är det här fortfarande ett väldigt färskt projekt där vi inte riktigt vet hur utvecklingen kommer se ut.

Intressant! Under ert gig på by:larm fick jag nämligen intrycket av att ni spelat ihop länge…
– Ja, det kanske verkar så, men under by:larm gjorde vi vårt fjärde, femte och sjätte uppträdande som band. Men jag har medvetet valt att vänta med att spela live. Med andra musikprojekt har jag gjort misstaget att gå ut och spela live även om bandet inte ”känts färdigt” och låtarna inte suttit på plats ordentligt. Här valde jag istället att skriva klart många låtar, sätta ihop ett bra band och sedan repa ihop bandet ordentligt innan vi började spelade live. Om man ser på den responsen vi fått så tror jag att det var en betydligt bättre strategi.

För ett tag sedan agerade ni förband till Volcano Choir – Justin Vernons sidoprojekt – när de besökte Oslo. Hur var det?
– Oslo var sista stoppet på deras Europaturné, vilket märktes då det var en väldigt skön och avslappnad stämning under hela kvällen. Det var som att ”alla var färdiga på jobbet”. De är oerhört trevliga människor, lugna och softa – precis som vi. Det känns som att vi kom väldigt bra överens och efteråt bytte vi email-adresser. Sedan dess har vi faktiskt haft lite mejlkontakt vilket så klart är jätteroligt. Sedan var det självklart en häftig upplevelse i sig att spela på ett fullsatt Sentrum Scene, som utan tvekan är Oslos bästa scen.

Er musik är väldigt emotionell och drömsk. Vad inspirerar dig och har du några särskilda influenser?
– Jag lyssnar väldigt mycket på annan musik och går ofta på konserter, men när det kommer till mitt eget låtskrivande skulle jag nog säga att jag främst inspireras av film, litteratur och händelser i mitt liv. Regissören Jim Jarmusch och författaren Albert Camus är några av mina största inspirationskällor, och även samtal mellan andra människor som man hör på stan, på bussen och så vidare. Jag tror att detta återspeglas i musiken, där texten och känslan står i fokus istället för starka melodier och catchiga refränger.

Vad händer framöver? Kommer ni till Sverige och spelar snart?
– Vi vill jättegärna spela mycket live, och då helst utanför Norges gränser. Bjuder någon från Sverige in oss så lovar jag att vi kommer! Sedan ska vi börja planera inspelningen av vårt kommande album, som vi hoppas bli klara med under året. Vi får se vad som händer, men jag hoppas och tror väldigt mycket på det här projektet och tycker att vi är på god väg att nå dit vi vill.

Iampsyencefiction består av Aleksander Johansen, Nils Martin Larsen, Eirik Kirkemyr, Simen Aasen och Eivind Almhjell. Bandet kommer från olika delar av Norge men bor och verkar i Oslo. I november 2013 släpptes bandets självbetitlade EP, som fått mycket varmt mottagande i Norge.

Nora Lindkvist

nora.lindkvist@wimpmusic.com

I helgen gick Norges stolthet – by:larm-festivalen, av stapeln mitt i centrala Oslo. Enligt tradition sammanfaller också festivalen med tillkännagivandet av det prestigefyllda priset Nordic Music Prize, som de senaste två åren vunnits av svenska akter – Goran Kajfes (2012) och First Aid Kit (2013). Glädjande nog kammade Sverige hem priset i år igen, och vinnare blev inga mindre än den ikonförklarade electroduon The Knife för deras album Shaking The Habitual (2013).

Och det kom att bli en pristät helg för syskonen Dreijer. I samband med by:larm delades nämligen också, för första gången, WiMP:s nyinstiftade WiMP HiFi-pris ut för Sverige, Norge och Danmark. Här vann The Knife och Shaking The Habitual priset för årets svenska produktion.

Juryns motivering lyder:

”Vi erkänner, detta är inte lättlyssnad musik. Det är ett album som kräver din fulla uppmärksamhet med sina intensiva ljudlandskap och spöklika sång. Den informationsrika musiken skapar tillsammans med sången en perfekt helhet. En helhet som skulle kollapsat om den var konstruerad på något annat sätt. Albumet är ett perfekt test för både ditt ljudsystem och dina öron. Se till att använd dem ofta!”

Syftet med WiMP HiFi-priset är att uppmärksamma kärleken till och hantverket bakom bra ljud. Därför delas priset inte bara ut till artisterna själva, utan även till de som står bakom produktionen, så som ljudtekniker, produktionstekniker och låtskrivare.

Tre kriterier ligger till grund för priset: produktionen ska visa kärlek till god ljudkvalitet, musiken ska vara inspelad i Norden och arbetet med albumet ska flytta fram gränserna för vad musikproduktion kan vara.

De övriga vinnarna av årets WiMP HiFi-pris är danska Trentemøller med albumet Lost och den norska artisten Truls för albumet TRVLS.

Juryn består av: Pål Bråtelund (juryordförande, WiMP), Kristin Winsents (NRK), Francine Gorman (Nordic Playlists), Geir Nordby (Ljud & Bild) och Sveinung Rindal (WiMP).

WiMP HiFi är den enda streamingtjänsten med lossless-ljudkvalitet och fullständig musikkatalog. Tjänsten finns tillgänglig PC/Mac, iOS, Android, Sonos, Bluesound, Squeezebox och AirPlay. Läs mer om WiMP HiFi och testa på tjänsten gratis i 24 timmar här.

John Newman ligger oss varmt om hjärtat och vi på WiMP överöser honom med kärlek. Efter debutsingeln ”Love Me Again” har karriären skjutit i höjden och den verkar aldrig nå sitt tak. Med över 1,3 miljoner sålda album, i bara England, och nominerad till British Best Male i British Award kommer han lördagen den 1 mars till Fryshuset i Stockholm. WiMP har kommit över att par biljetter som vi givetvis vill tävla ut. Maila oss på tavla@wimpmusic.com och berätta varför just du ska vinna.

Tävlingsregler: 1. Arrangör. Tävlingen arrangeras av WiMP i samarbete med Live Nation. WiMP Sverige, WiMP Music AB, Gråbrödersgatan 2, 21121 Malmö. 2. Vem kan vara med? Tävlingen är öppen för alla. Anställda inom Live Nation Sweden AB, WiMP Music AB och dotterbolag och deras familjer får inte delta i tävlingen. 3. Tävlingsperiod: Tävlingen avslutas den 28 februari. 4. Vinnare. Vinnarna utses av en jury efter tävlingens slut och kontaktas. 5. Priser. Biljetter till John Newmans konsert i Fryshuset i Stockholm 1 mars. Priset kan inte bytas mot kontanter. Boende i eller resa till och från Stockholm ingår ej. 6. Tryckfel, oavsiktliga missförstånd och förändringar. WiMP och andra partners i denna tävling ansvarar inte för eventuella tryckfel eller andra fel i samband med tävlingen.

Patrik Jablonski, konsertpianist och VD för Altara Music, engagerar sig för klassisk musik från arkiv till dagens inspelningar. Vi har bett honom att ta fram giganterna inom den klassiska musiken inom tre genrer; barock, klassiskt och romantiskt.

I dag presenterar vi lista nummer två: Klassicismen

(Ni hittar första listan ”Barocken” här)

Klassicismen var 1700-talets musik och musiken präglades av klarhet och harmoni och var något formell och inte uttalat känslosam, helt i motsats till romantiken. Kompositörerna tjänade sitt leverbröd genom att arbeta åt olika huvudmän och stater, och i varje stat utvecklades olika musikstilar som spreds sig från en stat till en annan. På så sätt fick man liknande musikstilar.

Klassicismens viktigaste musikform var symfonin, som är en komposition för orkester och består av 4 satser. Giganten Haydn har blivit kallad symfonins fader, då han komponerat över 100 av dem. Haydn var inte utan humor och då han och hans orkester tvingades vara kvar på slottet Eszterhaza under en längre tid, skrev han ’Farewell Symphony’, där musikerna i den sista satsen droppar av en efter en och till slut blir två musiker kvar, något som roade prins Esterhazy som lät musikerna åka hem nästa dag. Haydn formgav symfonin, men det var giganten Mozart som inspirerade med sina musikaliska idéer och genialitet. Mozart behärskade alla typer av musik och kunde spela en mängd instrument redan från 5 års ålder, men passade inte att vara anställd och tog emot beställningar och föredrog sig stora skulder som vuxen. Trots fattigdomen komponerade han stora verk, från operaverk, pianokonserter, Requiem till Eine Kleine Nachtmusik.

Poprock-bandet Little Great Things träffades på Rytmus i Stockholm men började inte spela musik tillsammans förrän efter studenten. Några år senare stod de med ett skivkontrakt på Universal och debuterade i Melodifestivalen. För WiMP har bandet besvarat några frågor om vilka album som är bäst och när de helst lyssnar på musik. Vi har även knåpat ihop en lista med bandets favoritmusik, exklusivt för WiMP

När lyssnade du senast på ett album från början till slut, och vilket album var det?

– Adam: För ett par dagar sedan. Thirty Seconds To Mars – This Is War. Felix: Senast jag lyssnade på ett helt album var för knappt en månad sen när jag åkte bil ner till Norrköping. Då lyssnade jag på Hopes and Fears med Keane flera gånger om, både resan dit och hem. Cristoffer: Igår i bilen mellan Köln och Hamburg, The National – Boxer. Charlie: Jag lyssnar på album från början till slut mer eller mindre varje dag. Idag lyssnade jag igenom Yellowcards album ”Lights And Sounds”.

Hur lyssnar du helst på en hel skiva?

– Adam: Hemma medan man gör något vardagligt, som att tvätta eller diska, så det blir roligare. Skulle svarat i bilen på det här om jag haft körkort! Felix: Jag brukar lyssna på album när jag åker bil. Beror väl lite på att man lyssnar mer på skivor då, annars föredrar jag att variera musik. Cristoffer: I Bilen på motorvägen där ingenting stör eller blir stört. Charlie: Oftast när jag är ute och går, åker buss/tåg eller när jag pluggar, men helst gör jag det när jag sitter hemma i sängen med några bra hörlurar och bara lyssnar.

Vilket album skulle du rekommendera att lyssna på från början till slut, och vad ska man lyssna efter

– Adam: Hiromi Uehara – Voice. Lyssna efter Hiromis tekniska sätt att spela, hennes förmåga att framkalla olika känslor/sinnesstämningar och på den varierande karaktären i låtarna! Felix: The Black Parade av My Chemichal Romance. Ett album där varje låt är unik och håller lika hög kvalité. Texterna är också värda att lyssna på. Cristoffer: The Royal Concept – Goldrushed. Detaljerna i produktionen och deras sätt att använda en vocoder. Charlie: Finns många, men Linkin Parks album ”A Thousand Suns” gör sig som absolut bäst när man lyssnar från början till slut. Låter kanske lite klyschigt eller så men jag tycker man ska släppa allt, öppna sig och bara lyssna efter sina egna tankar. Som om musiken får filtrera det hav av tankar man har i huvudet och hitta det som känns viktigt och meningsfullt.

I onsdags tog Linda Pira emot en Grammis för ”årets nykomling”. Det är bland annat singeln ”Knäpper mina fingrar”, som hon gjort tillsammans med Stor, som har satt Linda Pira på kartan. Nu kommer en remix av låten med några av Sveriges allra mest lovande artister. I videon ser och hör vi Kumba, Rosh, Cleo, Sep, Vanessa Falk, Rawda, Julia Spada och Joy. Stor får inte vara med i den här versionen, men det är å andra sidan han som har regisserat videon.

Återigen har en popexport satt Sverige på kartan. Tobias Jimson, Michel Flygare och Stina Wäppling är namnen bakom NONONO – poptrion som tokhyllats både i Sverige och utomlands.

Vi får tag i gruppens sångerska Stina i sminket inför medverkan i SVT:s Skavlan.

– Den här studion är inte läskig utan jag kan låtsas att vi inte ska vara med på tv så just nu känns allt rätt lugnt, berättar hon.

Brukar det vara läskigt med tv?

– När man gör ett vanligt live-framträdande är det mycket lättare att gå in i en känsla, det blir sällan samma effekt i en tv-studio. Då har man en inhyrd publik och jag känner mig lätt rätt löjlig.

Ni har hunnit göra en del tv-framträdanden ändå, vilket har varit coolast?

– P3 Guld var nog coolast scen och så där. Men Jimmy Kimmel var också riktigt häftigt, det var så overkligt och surrealistiskt!

Vad har varit galnast än så länge?

– Senaste USA-svängen var jobbig! Det var snökaos och vi blev insnöade på flygplatsen. Sedan försvann våra väskor och vi fick ha samma kläder på oss i en vecka. Jag fick tvätta mina trosor i vasken och hänga på elementen. Det var en konstig turné med mycket snö, olyckor och skit. Samtidigt spelade vi för den största publiken hittills.

Har ni hunnit landa i all framgång ni fått?

– Vi är ju verkligen mitt i det nu och vi har inte direkt hunnit sätta och ner och tänka oss in i det än. Det har verkligen blivit på en helt annan nivå än vad vi hade kunnat tänka oss! Det har varit så mycket nya upplevelser och val så det är mycket att tänka på och svårt att ta in. Men vi försöker sätta oss ner så ofta vi kan och bara uppskatta vad vi har just i dag. Vi ska vara glada och tänka positivt.

Hur tänkte ni att det skulle bli då?

– Tanken var väl inte att vi skulle göra ett projekt bara för att tjäna pengar. Vi hade känt varandra i två år innan vi började med NONONO. Jag var borta och pluggade psykologi men när jag var hemma på loven hängde vi och när jag flyttade hem igen för ett och ett halvt år sedan började vi lira ihop. Vi hade kul och blev väldigt kreativa tillsammans. Jag var låtskrivare innan men var sugen på att sjunga mina egna låtar för en gångs skull och Tobias och Michel ville producera. Vi förstod rätt fort att det skulle bli bäst om alla bara körde – alla fick bestämma.

Det kan ju tära rätt mycket på vänskapen att turnera ihop. Tror du att din psykologutbildning kan hjälpa till att hålla ihop NONONO?

– Man pluggar nog psykologi för att man är analytisk och eftertänksam. Jag tror det är viktigt att ventilera mycket och prata innan det blir problem och det gör vi i bandet. Sedan kanske jag har några extra strategier i bakfickan för att lösa problem innan de hunnit bli just problem, så vi kommer nog kunna hålla ihop ett tag.

Vad blir det nu?

– I år blir det liveturné och vi tar in två nya medlemmar för att spela med oss – en trummis och en på keys. Det blir turné för hela slanten.