Melodifestivalaktuella Dead by April blandar sin egen cocktail av growl och glamour.
Vi tog ett snack med sångaren Zandro Santiago om mello-uppladdningen och om spellistan som bandet gjort till oss.

Ni ställer upp i melodifestivalen i vår – kul! Hur hamnade ni där?
– Vi tycker det är ett bra sätt att visa upp oss för svenska folket. Vi gör vår grej och vi älskar att göra det i alla möjliga forum.

Melodifestivalen känns spontant som mer ”pop och paljetter” än growl och distade gitarrer. Hur tänker ni kring det?
– Vi är ju lika mycket pop som metal. Vi älskar att testa nya saker och att bryta musikaliska regler. Vi gör vår grej, melodifestival som metalfestival!

– Förra året framträdde ni på Melodifestivalscenen tillsammans med Lena PH. Har ni fått några vinnar-råd från henne inför tävlingen? (Hon vet ju bevisligen hur man gör för att vinna.)
– Vi visste inte om att vi skulle delta då vi gjorde samarbetet med henne. Men givetvis fick vi andra råd av henne, hon är ju en väldigt etablerad artist. Jag fick lite sångråd av henne…

 Är ni på gång med ytterligare släpp eller ligger allt fokus på melodifestivalen nu?
– Inga släpp på g, vi släppte nyligen vår andra platta. Just nu är vi på europaturné och har fokus här. Men när vi kommer hem igen börjar vi ladda om batterierna och fokusera på Mello!

Stort lycka till i mellon, önskar WiMP-redaktionen.

ZANDROS KOMMENTARER KRING LÅTLISTAN:

Prime Time – Tim Christensen
– En av mina största musikaliska inspirationer.

Just Human – Carpark North
– Grym musik från Danmark!

Assassin – Muse
– Den bästa trion som finns, trummor och bas som spelar skiten ur allt.

Closer To The Edge – 30 seconds to mars
– Jared är en fantastisk performer, jag hämtar mkt inspiration från honom till liveframträdanden.

New Millennium Cyanide Christ – Meshuggah
Bleed – Meshuggah
– Jimmies favvoband, han hämtar mycket inspiration därifrån.

Det egensinniga bandet Rubik är nominerade till Nordic Music Prize för sin skiva ’Solar’.
Med sin komplexa popmusik visat bandet visat att finsk musik är mer än traditionell rock a’la Hurriganes.

Det kollektivistiska storbandet Rubik kommer från Kuopio i östra Finland. Bandets musik är distinkt samtidigt som melodierna liksom vaporiserar ut i luften. Albumet ’Solar’ spelades in under några varma dagar sommaren 2010 i en Alvar Aalto-ritad byggnad i Helsingfors och släpptes i mars 2011. Albumet är mixat av Ben Allen som också arbetat med Animal Collective, ett band som kanske inte har så många musikaliska likheter med Rubik men som arbetar under samma löst sammansatta former där bandmedlemmar inte har något fast definierade roller. I nätmagazines We Out There resonerar bandets Artturi Taira så här:

“We write the music in the studio and we have whoever is present at the time will add to the track. We are our own producers. People will be spend a month in our studio, contribute their part and then they will have to go back to work. It takes a lot of time but it is really worth it. It creates magic and mystery, it’s like having your friends and family in a studio.”

Så är lyder Nordic Music Prize-juryns motivering:
”En charmerande mix av proggrock, bombastiskt 70-talskt arena-sound och catchy popmelodier. De komplexa och rika arrangemangen hanteras med lätt hand av bandets åtta medlemmar. ’Solar’ är Rubiks tredje album, inspelat i den legendariska Alppi-studion i Helsingfors, där många betydelsefulla album inom finsk progressiv rock spelades in i slutet av 60-talet. Influenserna av detta hörs i det coola retrogroovet.”

Vi bad DNs krönikör och musikkritiker Fredrik Strage göra en Best-of-2011-lista åt oss på WiMP.
Så här skriver han om sin lista:

Ungefär så här lät mitt 2011: släpiga sydstatsbeats, brutal grime, tårmild sextiotalspop, euforisk electro, ursinnig thrash, mormonsk gospel och bombastiska synthballader. Jag är medveten om att Desires ”Under your spell” släpptes för två år sedan men den blev riktigt magnetisk först när den spelades i 2011 års bästa film: ”Drive”. // Fredrik

Sjumannabandet Syket från Umeå är nominerade till P3 guld i kategorin Årets pop.
WiMP-redaktionen ringde upp bandet och fångade keybordisten och sångaren Mikael Stenberg på en sprakig telefonlinje någonstans på Sveriges vägar.
Bandet är på väg till ett gig nere i Malmö. Mikael ber om ursäkt – han trodde att bilfärden skulle bara mindre bullrig – ”och det är helt kolsvart här också”. Vi kommer överens om att ta vårt lilla snack via mail i stället.

Hej Syket! Ni är nominerade till årets P3 guld i kategorin ’Årets pop’ – grattis!
Hur känns det?
– Tack! Vi tycker det känns väldigt roligt!

Om ni får gissa själva – varför tror ni att ni blivit nominerade?
– För vi är så ung och snygga.

Vem/vilka tror ni blir er största konkurrenter?
– Alla kommer nog att vara det. Det är bra musik från alla håll och kanter bland de nominerade.

Er skiva ’With love’ har hyllats en hel del under året, men också anklagats för att vara genrelös? Vad har ni att säga om det?
– Nu är vi nominerad till Årets pop så det är ju helt uppenbarligen pop vi spelar och där ryms det väldigt mycket utav oss. Vi har inget emot att andra sätter etiketter på vår musik men vi har inget behov av att göra det själva. Vi satsar inte på att vara unika, utan vi försöker bara göra popmusik så gott vi kan. Det är inte i stil med Eros Ramazotti som kör spoken word över gamla leftover-riff från Motörhead.

Hur kommer det sig att ni i Syket började spela tillsammans?
– Det började med att jag och Oscar (Hildingsson, bandets basist – reds. anm.) sprang på varandra på universitetet för ca 7 år sedan och efter några kvällar tillsammans vågade jag spela upp några demos, berättar Mikael. Oscar blev intresserad, så vi la upp några demos på My Space. Efter någon månad blev vi erbjudna att spela på en klubb i stan. Vi tackade ja innan vi ens hade ett riktigt band så vi fick ta in några vänner som vi hoppades skulle kunna passa in i bandet under en längre tid. Men det sa vi inte till de, utan vi sa bara att de behövde vara med på just denna spelning, ifall de tyckte att det lät för jävligt.

Varför tog ni namnet Syket?
Syket är namnet på projektet som jag har gjort demos till sedan slutet av 90-talet, skriver Mikael. Namnet var det första svaret jag fick från en kompis på frågan om vad han skulle döpa ett band till. Jag hade betydligt sämre alternativ och vi lyssnade mycket på pysch/kraut på den tiden så jag chansade på att det skulle komma något användbart. Oscar tyckte att vi inte behövde söka efter något nytt så vi fastnade med det.

Vilka artister eller band inspireras ni av? Tror ni det hörs i er musik?
Det hörs säkert i vår musik. Vi är mer i 30-årsåldern nu än 20 så vi har gått igenom rätt mycket musik genom åren och det borde ha satt sina spår. Det är inte så att vi just har krupit ut ur en grotta med instrument som vapen, och det finns bara så många toner att arbeta med. Det kan vara allt mellan Bobby ”Blue” Bland till Clinic, en tråkig film eller bra bok.

Är det inte meckigt att vara så många som 7 personer i ett band? Blir det polsk riksdag ibland? Eller har ni någon som bestämmer?
– Om varje person i bandet vore helt prestigelös och inte brytt sig så hade det nog inte blivit som det blev. Vi kan vara experter på att inte släppa en diskussion i första taget och vi kan till och med tycka att det är ganska skoj, men i slutänden är vi ändå mer vänner än bandkompanjoner så det brukar ordna sig med lite tillit.

Vad ser ni mest fram emot med P3 Guld galan i januari?
– Vi vet inte riktigt men gående bord eller a la carte, svarar Oscar och Mikael med ett förmodat leende.

SVDs musikjournalist Dan Backman han knåpat ihop en ännu en av sina finfina spellistor åt oss på WiMP. Denna gång en slags ”Best-of-2011”, med visst förbehåll. Så här skriver han om sin lista:

”Låtarna är inte rangordnade utan sammankopplade för att bilda en intressant enhet att lyssna på i ett svep. Jag har bara valt en låt av varje artist vilket snarare gör det till en ”några av årets bästa låtar-lista”.

2011 har varit ett lysande musikår. WiMP presenterar nu vilka låtar och album som ni lyssnat mest på under dom 365 dagar som kommit och gått.

Veronica Maggio kammar hem första platsen med sitt album ’Satan i Gatan’, ett album som slagit rekord i antal singlar på topplistan vilket är anmärkningsvärt i sig. Om ’Satan i Gatan’ kan också sägas att vi inte är förvånade över framgången då detta redan är en modern klassiker, mycket på grund av Veronicas Maggios förmåga att blanda svensk storstadslyrik med en popmusik som känns så modern som den någonsin kan kännas. Veronica Maggio är uppe där med levande och döda poeter på den svenska popmusikens stamtavla. Vi på WiMP är väldigt glada över att ett album som detta har fått den uppmärksamhet det förtjänat och kan inte annat än beskrivas som en arbetsseger för Veronica Maggio och hela teamet bakom skivan.

Att Adeles ’21’ är årets mest streamde utländska skiva är inte heller det särskilt förvånade. Det kändes nästan att det skulle bli så redan i januari när klippet av ’Someone Like You’ live på Jools Hollands TV show gick mellan facebook-kontona och ’Rolling In The Deep’ började snurra på radio. Sällan har hört en så innerlig och uppriktig röst beskriva ett uppbrott som i ’Set Fire To The Rain’ . Adele är världens just nu främsta sångerska och går igenom alla lager av lyssnare.

Nu på årets sista skälvande dagar, innan sinnena grumlas av gröt, julklappar och fyrverkerier, så lyssnar du med fördel på årets mest populära album och låtar i WiMP. Albumen hittar du här.

Och topp 50 av de mest streamade låtarna ligger snyggt och prydligt i nummerordning i spelaren här nedan.

– Fredik Zmuda, WiMP-redaktionen

Så är då en säsong till av succéprogrammet Så Mycket Bättre till ända.
Höstsäsongen 2011 har varit storstilad och full av minnesvärda ögonblick.

Timbuktu, Laleh, Micke Wiehe, E-Type, Eva Dahlgren och Tomas Ledin har turats om att få visa upp en bredare respektive smalare sida av sig själva. Tittarsiffrorna har naturligtvis gått genom taket och kvällstidningarnas löpsedlar har basunerat om hur mycket pengar artisterna har tjänat på sin medverkan. Helt i sin ordning med andra ord.

Då första säsongen kändes väldigt spontan och lite sådär härligt rufsig i håret, så har 2011 års upplaga känts aningen mer tillrättalagt. Kanske därför att artisternas förhållande sinsemellan inte känts lika hjärtlig. Men det är ju svårt att upprepa en personkemi-matchning som den mellan Petter och Lasse Berghagen. Man kan bara debutera en gång och det gäller även underhållningsprogram på TV.

Däremot inte sagt att vi inte fått några höjdpunkter från Så Mycket Bättre 2011. Vem minns inte när E-type blir vansinnigt starstruck av Tomas Ledin och inte kan sluta jämföra honom med Bob Marley? Eller när Mikael Wiehe närmast går i spinn och radar knasiga kanin-ordvitsar på varann när han fått på sig sin vita kaninkostym?  Och när Eva Dahlgren på sig egensinniga sätt bestämmer att gruppen ska ha ”egentid” som gemensam aktivitet.

Och vi har fått höra fantastisk musik. Vi på WiMP har haft glädjen att kunna erbjuda låtarna direkt efter programmet hela säsongen. Jasons version av Dahlgrens ’Kom och håll om mig’ är faktiskt så fin att man får lite ont i hjärtat. Wiehes ’Jag ropar ditt namn’ (utifrån E-types Calling your name) som blivit en nordafrikansk omöjlig kärlekshistoria är briljant. För inte tala om Lalehs alla tolkningar – som varit programmets största musikaliska behållning genom säsongen. Hennes versioner av till exempel Ledins ’Just nu’ och Dahlgrens ’Ängeln i rummet’ står helt och hållet för sig själva.

– Fredrik Zmuda & Maja Sönnerbo, WiMP-redaktionen

’Wounded Rhymes’ är en balansakt mellan melankolisk svärta och trallvänliga popmelodier. Sveriges egensinniga pop-älskling Lykke Li är nu nominerad till Nordic Music Price för skivan. Dessutom har hon gjort en liten spellista åt oss.

Efter sin hyllade debutskiva ’Youth Novels’  reste Lykke Li till soliga Los Angeles. Hon hyrde en stuga i en ekopark och baxade dit ett stort piano, sin gitarr och en elektronisk harpa. Resultatet av ett antal månaders stugsession blev den rosade uppföljaren ’Wounded Rhymes’, som släpptes i februari 2011.

Skivan karaktäriseras av dovt mullrade slagverk, ibland ödesmättad hammondorgel och Lykke Lis intensiva sångröst. Det är en fascinerande balansakt mellan svärta och trallvänliga popmelodier.  Lykkes röst flerdubblas ofta och blir en unisont ropande kör, ömsom mjuk och sårbar och ömsom desperat, som för att understryka relevansen i varje ord hon sjunger. Producenten Björn Yttlings precisa handgrepp för välproducerad pop låter sig anas här och där. Och uppenbarligen har  ’Wounded Rhymes’ även fallit Nordic Music Prize-juryn i smaken.  Så här skriver den svenska jurymedlemen Jan Gradvall i sitt nomineraingsutlåtande:

“ With a combination of state of the art electronics, Bo Diddley rhythms, girl group pop sensibility and Nordic Noir lyrics like ”Sadness is my boyfriend”, 25-year old Lykke Li has taken the world by storm. A true artist with her own vision and take on pop music.”

WiMP-redaktionen var nyfiken på vilken musik Lykke själv inspireras av. Vi ställde frågan, och nedan ser du svaret. En kort men naggande god spellista men några Lykkefavoriter, speciellt för er WiMP-användare.

Kapten Röd har fått hela Sverige att gunga till sköna reggaerytmer under 2011. Nu är han flerfaldigt nominerad till årets P3 Guld. WiMP-redaktionen ringde upp den jordnära Kaptenen och pratade om cred, musikskapande och ansvar.

Hej Björn! Du är nominerad till årets P3 Guld i kategorierna Årets artist och Guldmicken – Grattis! Hur känns det?
– Det känns väldigt roligt, men overkligt. Det är konstigt att vara nominerad i samma kategori som Timbuktu. Han har varit en stor inspiration för mig sedan dag ett. Det känns verkligen ärofyllt, säger Björn ödmjukt på sin göteborgska.

Om du får gissa själv – varför tror du att du är nominerad?
– Jag försöker att inte ta in sådana tankar i min musiks skapandekärna. Men jag tror att reggae är en musikstil som många människor uppskattar. Jag sjunger texter på svenska som folk förstår, och som betyder någonting. Mycket av musiken som spelas idag saknar samhällskritik, men det har alltid funnits inom punk och reggae.

Svensk reggae har verkligen fått ett kommersiellt genombrott under 2011, med din musik i spetsen. Varför tror du svenskarna plötsligt gillar reggae?
– Så är det inte alls! säger Björn övertygat. Det är bara media som vinklar det på det sättet. Reggae har alltid varit en stor underjordisk scen med stor publik i Sverige. Genren har bara inte varit tillräckligt creddig för att uppmärksammas av musiktidningarna. Men nu har reggaen blivit så stor att media inte kan ignorera den längre.

Tror du att uppmärksamheten kring genren kommer påverka musiken på något sätt?
– Nej, det tror jag inte. Reggae är en frispråkig tradition, och det kommer den fortsätta att vara. Däremot är det klart att uppmärksamhet ofta har en baksida.

Var det så du menade när du sa att ”du inte vill ta in nomineringarna i din musiks skapandekärna”?
– Ja, precis. Med uppmärksamhet kommer alltid ett ansvar och då kan du inte skriva vad som helst längre.

Efter ditt debutalbum 2007 valde du att ägna några år åt att producera och skriva låtar åt andra. Vad gillar du mest – att själv vara artist eller att skriva åt andra?
– Om jag måste välja vill jag vara i bakgrunden. Min första kärlek inom musiken var att producera åt andra. Det var mer en slump att började sjunga själv. Som producent och låtskrivare är jag definitivt våghalsigare än som artist.

Varför är du våghalsigare när du inte framför musiken själv?
– För att det är naket att stå på scen. Jag har ingen band, utan det är bara jag. Även fast det är ”Kapten Röd” som uppträder så är det jag, Björn, som står där och sjunger mina texter från hjärtat. Det är också jag personligen som får ta smällen om någon kritiserar mig. Det är en stor glädje att stå för något själv, men det är samtidigt mycket hårdare än att vara i bakgrunden.

Dina texter är väldigt politiska. Vad är viktigast – musiken eller politiken?
– Båda är viktiga, men musiken kommer först. Musiken är utgångspunkten. Jag sätter mig aldrig för att skriva ”en politisk låt”. Men en låt måste ju ha en text, och det jag kan tänka mig att skriva om är mina hjärtefrågor, förklarar Björn.

– Det tar lång tid för mig att skriva låtar. Jag tvivlar både en och hundra gånger innan en låt är färdig. Om jag inte skriver om något jag brinner för helhjärtat så tröttnar jag.

Tror du man kan förändra samhället med hjälp av musik?
– Ja, det tror jag verkligen. Jag får brev från människor som skriver att de har förändrats av min musik. Så jag har förstått att jag påverkar människor. Där kommer vi lite tillbaka till ansvaret som vi pratade om. Samtidigt som det är fantastiskt kul är det ett stort ansvar. Musik påverkar människor, oavsett om det var avsikten eller inte. Ibland vill man kanske bara skriva en låt för skojs skull.

På tal om skoj – Vad ser du mest fram emot med P3 Guld-galan i januari?
– Definitivt att spela på galan. Jag är inte inställd på att vinna. Och jag är glad att vanliga människor kommer dit, så det inte bara blir branschfolk, säger Björn i sann gräsrotsanda.

Tack för pratstunden Björn, och all lycka på P3 Guld i januari. WiMP-redaktionen tror nog att du ligger i ”riskzonen” för att kamma hem ett pris eller två.

– Maja Sönnerbo, WiMP-redaktionen

I väntan på Kapten Röds framträdande på P3 Guldgalan rekommenderas Kaptenens senaste platta ’Fläcken som aldrig går bort’. Politiskt medveten feelgood-musik.

Med ett stöktigt, energiskt sound med ettriga trummor levererar danska Iceage skitig punkrock som blåst musikvärlden av stolen. Nu är bandet nominerade till Nordic Music Prize för debutplattan  ’New brigade’.

’New Brigade’ består av 12 små energipaket – korta, intensiva låtar som snittar på runt 2 minuter. Det är som om låtarna kokats ner och reducerats till hälften av tiden, men med dubbelt så mycket energi. Albumet har rosats av kritiker världen över och det har spekulerats i om Iceage är punkens räddare i en tid av ”lättlyssnad poprock”. Nu är bandet nominerat till det ärofyllda Nordic Music Prize. Så här skriver Ralf Christensen, ordföranden för Danmarksjuryn :

“Anger and rejection are the drugs when the four teenagers in Iceage destroy the light hearted mood in Danish rock and eat their foreign ancestors in punk and postpunk. With chaotic energy and a knack for surprising hooks they’ve occupied the Danish music landscape with a dark breed of euphoria – and they might do the same internationally.”

Själva är de fyra unga köpenhamnskillarna förvånade över det överväldigande mottagandet. De har spelat ihop sedan 12-årsåldern och är fortfarande inte ens 20 fyllda. Planer på att spela in en till fullängdare har de dock redan – ”kanske lite längre än den förra skivan”, säger de till engelska Times Magazine. Iceage lär få vänja sig vid omvärldens uppmärksamhet, tror WiMP-redaktionen.

Lyssna in Iceage debutplatta ’New brigade’.