I våra High Fidelity-spellistor samlar vi den mest välljudande musiken – och under 2014 har det blivit ett helt gäng med listor. När ett helt år nu har gått tycker vi också att det är på sin plats att faktiskt lyfta fram några låtar som utmärkt sig lite extra när det kommer till bra ljud och intressanta produktioner. Här vill vi också belysa de producenter som ägnat åtskilliga timmar, dagar och månader till att få musiken att låta så där fantastisk.

Vi på WiMP tycker att musik ska få låta som den gjorde när den spelades in i studion, och därför har vi också tagit fram vårt WiMP HiFi-abonnemang – streaming i lossless CD-kvalitet. Vill du testa på WiMP HiFi? Läs mer här.

Röyksopp & Robyn – Monument

Producent: Röyksopp / Robyn

En av årets största ljudupplevelser kom utan tvekan från den norska electronica-duon Röyksopp och deras samarbete med Robyn på EP:n Do It Again. Det catchiga titelspåret snurrade på radion största delen av året, men det var med den 10 minuter långa ”Monument” som trion kom att på riktigt svetsa sig fast i ljudhistorien. Det här är mycket väldimensionerat, och trots den massiva ljudbilden finns det en given plats för varenda liten detalj. Med dimmiga saxofonpassager, ett monotont driv och Robyns svala röst befinner vi oss snart på jazzklubb i Röyksopps electronica-rike.

Caribou – Can´t Do Without You

Producent: Dan Snaith (Caribou)

Snyggt är bara förnamnet när man pratar om Dan Snaith aka Caribous senaste album Our Love. För att vara ett electronica-album rymmer plattan också oväntat mycket värme, personlighet och närhet, vilket kanske också varit vägen till Caribous stora kommersiella succé. ”Can´t Do Without You” är en experimentell electronica-hymn där Snaith använder sig av många av de effekter som finns på en producents palett. De repetitiva vokalinslagen bidrar till dess sköna och tillbakalutade uttryck, och uppfyller också själva meningen med låten – känslan av att inte kunna sluta tänka på någon.

Beck – Blue Moon

Producent: Beck

Ett av våra favoritalbum från 2014 var helt klart Becks album Morning Phase, där den nu 44-åriga gamla popikonen satsat på ett betydligt mer lågmält och organiskt sound. På ”Blue Moon” bjuds vi på drömsk folktronica, som gjord för vackra solnedgångs-bilfärder längs amerikanska highways. En stor ljudbild – både på djupet och på bredden, som ger lyssnaren känslan av att själv stå på scenen till en av Becks arenaspelningar.

Pink Floyd – Side 1, Pt 2 – It´s What We Do

Producent: David Gilmour / Youth / Andy Jackson / Phil Manzanera

När man frågar människor vilken musik som egentligen låter bäst, svarar många Pink Floyd. Det brittiska rockfenomenet kom också att tidigt bli affischnamn för HiFi-utrustning, där deras album i många fall användes för att testa ut marknadens nya stereos. När David Gilmour & Co så bestämde sig för att 2014 sammanställa deras sista skiva, var intresset från publiken självklart skyhögt. Även om The Endless River kanske inte kan mäta sig mot klassiker som Dark Side Of The Moon eller Wish You Were Here, hittar vi här många ljudmässiga diamanter. Som till exempel på ”Side 1, Pt 2 It´s What We Do” där vi tas med på en närmast science fiction-liknande resa genom Floyds magnifika ljuduniversum. Dessutom årets snyggaste gitarrpartier. Se till att också kolla in vår intervju med producenten Andy Jackson och gitarristen Nick Mason där de berättar mer om hur plattan kom till.

Lykke Li – Gunshot

Producent: Lykke Li / Greg Kurstin / Björn Yttling

Sveriges egen indiedrottning återvände under 2014 med ännu ett hyllat album. Och I Never Learn blev också det album som på riktigt markerade sångerskans övergång från quirky pop a la ”Little Bit” till nattsvart voodoo-indie. Vår favorit är utan tvekan  ”Gunshot” med dess massiva och ödesmättade sound, tillsvarvat av stjärnproducenterna Greg Kurstin och Björn Yttling. De avskalade verserna med orgel, percussion och sång bygger upp spänningen i låten som sedan fullkomligt exploderar i de stora refrängerna, som trots sin rymd är otroligt fokuserade.

Daniel Lanois – Opera

Producent: Daniel Lanois

Daniel Lanois kanske är mest känd som producent, där han jobbat med storheter som U2, Peter Gabriel och Emmylou Harris. Men så gör han egen musik också! På 2014 års Flesh And Machine, beger sig Lanois in i den ambienta världen , där han försöker hitta nya och aldrig tidigare upptäckta ljuduniversum. Ett ambitiöst projekt som också kom att bli en riktig fullträff. Vårt favoritspår ”Opera” går i ett högt tempo och bjuder galna panoreringar, men lyckas ändå kännas sakral. Med en Roland 808-trummaskin som grund bygger Lanois sedan på lager för lager och skapar en skön ljudbild. Här har Lanois också medvetet använt fasfel och utnyttjat det som en effekt som skapar ytterligare en dimension i musiken. Detta är annars mycket ovanligt inom musikproduktion, men fungerar förvånande bra i det här fallet. Lyssnar man på hela plattan är också efterföljande ”Aquatic” en perfekt fortsättning härifrån. Här kan du kolla in vår track-by-track-special där Daniel Lanois själv beskriver plattan.

Tycho – Awake

Producent: Scott Hansen (Tycho)

Fantastisk indietronica kommer lastad. Scott Hansen aka. Tycho vet hur man samplar instrument och använder dessa för att bygga upp vackra ljudlandskap. Titelspåret från ”Awake” bjuder på ett precist och imponerande hantverk där Tycho direkt lockar in lyssnaren i sitt valv av drömsk melankoli. Och sedan kan man inte sluta lyssna. Tycho använder sig av gamla synthar och hårdvarueffekter så som Rolands legendariska Space Echo vilket förstärker den varma ljudbilden. Det var längesedan instrumental musik kändes så o-instrumental, och så tilltalande.

José James – U R The 1

Producent: José James / Brian Bender

Ett av våra favoritalbum i år kom från Blue Note-artisten José James som många gånger om hyllats för sitt innovativa sätt att blanda jazz med hip hop, electronica, pop och funk. Producerat av honom själv tillsammans med sitt band och ljudteknikern Brian Bender har While You Were Sleeping fått den personliga touch som man så ofta letar efter hos sådana här artister. Det känns aldrig platt eller musikhögskole-slickt utan kul, lekfullt och catchigt. På ”U R The 1” får vi skön, tillbakalutad och jazzig soul där släpiga trummor, enkla synth- och gitarrackord ligger till grund för James sömndruckna och sensuella röst. Ett exempel på hur en enkel ljudbild kan gripa tag i lyssnaren mycket mer än det överproducerade.

FKA Twigs – Pendulum

Producent: FKA Twigs / Paul Epworth / Joseph Hartwell Jones

En av årets mest hyllade nykomlingar blev utan tvekan FKA Twigs, eller Tahliah Barnett som den brittiska 26-åringen egentligen heter. Efter en framgångsrik danskarriär gick Tahliah över till musiken – något som kom att bli ett genidrag. Debutalbumet har hyllats av en enig kritikerkår och blev även utnämnt till Månadens HiFi-album i WiMP i augusti. Den snygga balladen ”Pendulum” bjuder på en innovativ produktion från Paul Epworth och Joseph Hartwell Jones, som blandar industriell percussion med sköna synthar och sparsmakade gitarrer. Och Tahliahs fantastiska röst förstås. Här har man dessutom jobbat mycket med pauser i musiken som blir en del av rytmen, vilket också fungerar utmärkt i sammanhanget. Lyssna och njut!

Eric Clapton feat. John Mayer – Lies

Producent: Eric Clapton, Simon Climie

Eric Claptons album The Breeze – An Appreciation Of J.J Cale var ett av årets mest populära album bland våra WiMP HiFi-användare. Och det med rätta. På ”Lies” – som också blev plattans mest populära spår, har Clapton bjudit in gitarrhjälten och kollegan John Mayer, också han populär i ljudnörds-kretsarna. Tillsammans kokar de ihop glittrande bluespop med obligatoriskt gitarrskryt och souliga körer. Clapton stormtrivs i den klassiska och punchiga ljudbilden. Riktigt snyggt.

Jessie Ware – Tough Love

Producent: BenZel

Årets snyggaste röst? Ja, många skulle nog hålla med mig om att Jessie Ware i alla fall ligger i toppskiktet av 2014 års vokalister. För titelspåret från senaste albumet Tough Love teamade Jessie Ware ihop sig med producent-duon BenZel (en något mystisk konstellation som enligt rykten består av två 18-åringar från Osaka), vilket visade sig vara lyckat. Från inledningens enkla driv, där distade trummor för låten framåt, till de drömska syntharna i sticket och den crescendo-liknande avslutningen, är det här rakt igenom en mjuk men samtidigt industriell produktion som passar perfekt till Wares sammetslena röst.

Sam Smith – Stay With Me

Producent: Jimmy Napes / Steve Fitzmaurice

Kanske en av decenniets vackraste låtar? Och dessutom ännu ett tydligt exempel på varför avskalad musik så ofta är det som också låter absolut bäst. I alla fall om man kan sjunga som Sam Smith. Jimmy Napes, som skrev låten tillsammans med William Phelps och Smith, har under de senaste åren haft hela tre förstaplaceringar på den brittiska topplistan: ”Stay With Me”, Clean Bandit & Jess Glynnes ”Rather Be” samt Naughty Boys ”La La La” som också gästades av Sam Smith. Napes hade dessutom en avgörande roll i  electronica-gruppen Disclosures sound på succéplattan Settle. Bra fingertoppskänsla alltså! Och en sångare vi kommer få se mycket mer av under de kommande åren.

Woven Hand – The Refractory

Producent: Sanford Parker

Det Denver-baserade rockbandet Woven Hand, med David Eugene Edwards (föredetta sångare i 16 Horsepower) i spetsen har gjort sig kända för sin förmåga att blanda olika genrer och musikaliska stilar. Trots att många ifrågasatt bandets klart religiösa approach, där Edwards snarare kan ses som en predikant än en traditionell sångare, bjöd 2014 års Refractory Obdurate på musik som berörde på många olika punkter. Som på den mörka ”The Refractory” där bandet hittat den perfekta kombinationen av melodisk folk och suggestiv rock. En stor eloge till producenten Sanford Parker (Buried at Sea, Nachtmystium, Krieg, Pelican) som trots sin särpräglade metal-bakgrund lyckats kombinera och förvalta bandets olika uttryck så väl.

SBTRKT feat. Sampha – Temporary View

Producent: SBTRKT

Aaron Jerome aka. SBTRKT har kommit att bli en av electronica-världens mest hyllade artister och producenter. Men trots detta föredrar britten att hålla sig i bakgrunden och uppträder alltid i mask samt låter andra sjunga hans låtar. Däribland Sampha, som varit en frekvent samarbetspartner sedan debuten 2011. Tillsammans gjorde de också ett av de bästa spåren på 2014 års album Wonder Where We Land – den softa och souliga ”Temporary View”. Med trummaskin, orgel och arpeggio-synth bygger SBTRKT upp en enkel och luftig produktion för Samphas lena röst. Otroligt bra!

Neneh Cherry – Spit Three Times

Producent: Four Tet

Producent: Kiasmos

Isländska artister brukar vara duktiga på att avfärda att de influerats av sitt hemlands dramatiska och karga miljö. Men frågan är om det inte alltid hörs på något sätt ändå. Så är i alla fall fallet med Kiasmos som utgörs av den bejublade piano- och stråkkompositören Ólafur Arnalds samt den elektroniska producenten Janus Rasmussen. Från deras debut hämtar vi den melankoliska ”Dragged” där piano, drömska synthar och stråkar bygger upp ett fantastiskt vackert ljudlandskap som för tankarna till, just det, Island. Kolla även in intervjun vi gjorde med Kiasmos tidigare i år.

Opeth – Moon Above, Sun Below

Producent: Mikael Åkerfeldt

Det svenska metalbandet Opeth har alltid gått sin egen väg. Detta blev också tydligt på 2014 års Pale Communion som hyllades för sin känslosamma och 70-tals-doftande mellotronrock. ”Moon Above, Sun Below”  känns korrekt producerad ”by the book”, men bjuder samtidigt på intressanta och innovativa detaljer. Komplex låtstruktur som går från mangel till folkloristisk stämningssång till mystiskt 70-tals-mörker. Spännande och kul!

Röyksopp & Jamie Irrepressible – Here She Comes

Producent: Röyksopp

Efter succén med Robyn-samarbetet på Do It Again EP, fick Röyksopp nytt syre till att sätta ihop sitt album The Inevitable End, som precis som titeln antyder också kom att bli duons sista. Får vi inte höra något mer från Norges mest kända electronica-duo så måste ändå detta ses som ett värdigt avsked. Det snygga spåret ”Here She Comes Again” är som en kreativ lek med ljud, eller ett kaos när det är som mest organiserat.  Som att duon bara fastnat för en enkel grej, och sedan behållit den som den är – här enkla synthar med mycket reverb. Det är modigt, och fungerar hur bra som helst.

Kwamie Liv – 5 am

Producent: Baby Duka / Kwamie Liv

Danmarks nästa stora musikexport kan mycket väl komma att bli den unga talangen Kwamie Liv. Med ett sound som för tankarna till såväl Lana Del Rey som till M.I.A. tog det bara några minuter innan vi förstod storheten i Livs debut-EP. Den lågmälda ”5 am ”tillhör en av våra favoritlåtar från 2014, och bjuder också på en riktigt cool produktion. Den relativt okända producenten Baby Duka imponerar stort, och bör kunna gå en ljus framtid till mötes.

Damon Albarn – Everyday Robots

Producent: Richard Russell / Damon Albarn

Den föredetta Blur/Gorillaz-medlemmen Damon Albarn har många gånger försett oss med förstklassig musik – men först på 2014 års soloalbum Everyday Robots brände till ordentligt. Plattan är, förutom en uppvisning av producenten Richard Russels förmåga att skapa något som känns lika tidlöst som modernt, också Albarns mest personliga album. Titelspåret briljerar såväl ljud- som textmässigt, eller vad sägs om textrader som: ”We are everyday robots on our phones/ In the process of getting home/ Looking like standing stones/ Out there on our own”.

Jag har sett hur den där skiten alltid tär på dig
Jag kommer kriga för din skull och finnas där för dig
När du stupar nästa gång så vill jag bära dig, låt mig vara din soldat!

Så går den upplyftande refrängen till årets mest spelade låt i WiMP, nämligen ”Din Soldat” från Albin!

Och det kanske inte kom som en så stor överraskning. Sedan låten, som skrivits av Mattias Andréasson (E.M.D) och Albin, började snurra på radion i våras har den legat högt på de flesta svenska topplistor, samt på WiMP Topp 100. Och för den debuterande rapparen från Nacka kom framgångarna som en total överraskning.

– Varken jag eller Mattias trodde nog att det skulle gå så här bra. Vi tyckte väl att låten hade hit-potential, men förväntade oss inte att få så mycket respons. Men sedan exploderade det, säger Albin när vi dyker upp på skivbolagets kontor för att dela ut priset för årets mest spelade låt.

Efter genombrottet gav sig Albin sedan ut på en omfattande Sverigeturné, som för övrigt fortfarande pågår. Och ett av hans mest minnesvärda ögonblick från året kommer också från en livespelning, nämligen den på årets upplaga av Östersunds-festivalen Storsjöyran.

– Det var 30 minuter av ren lycka kopplad mellan oss på scenen och de i publiken. Det var helt klart en av årets höjdpunkter.

Vem tycker du själv har varit bäst i år?

– Åh det finns många. Och det har kommit väldigt mycket starka låtar i år. Men om jag ska nämna någon speciell så säger jag nog Tove Lo. Hon är grym!

Nedan hittar du fler bilder från prisutdelningen.

Sedan vill vi även passa på att gratulera gruppen som hade det mest spelade albumet i WiMP 2014 – nämligen Kent med Tigerdrottningen! Grattis!

Och så tar vi en titt på hur det sett ut i våra WiMP-grannländer.

I Norge fick reggaeartisten Admiral P ta emot priset för årets mest spelade låt för hans hit ”Engel”. Admiral P satsar nu också på en karriär i Sverige, så håll ögonen öppna! Priset för årets mest spelade album gick till Highasakite för Silent Treatment.

I Danmark var det den populära danska artisten Rasmus Seebach som kammade hem priset för årets mest spelade album i WiMP med sitt Ingen kan love dig i morgen. Sångerskan Medina knep priset för årets mest spelade låt för hitten ”Jalousi”.

De klassiska kompositörerna har alltid skrivit musik för julen – den tid på året då det finns värme, ljus och glädje i världens alla hem, och inte minst då vi firar att ett litet barn från Betlehem föddes för över 2000 år sedan. Men julen är också en tid för eftertanke, och detta är något som alltid varit ett vanligt förekommande tema för de klassiska kompositörerna.

När vi går in i december månad börjar jag också lyssna på julens alla klassiker. I det här inlägget tar jag därför med dig på en musikalisk resa där jag tipsar om vilken musik som passar bäst för denna vackra säsong. Och du får inte bara ta del av de mest kända och berömda låtarna, utan också några som du kanske aldrig hört förut. Vi reser helt enkelt långt och brett – både musikaliskt och geografiskt. Trevlig resa!

1. Vi börjar med den otroligt vackra och lyriska ouvertyren från Engelbert Humperdincks opera ”Hans och Greta”. Operan bygger på Bröderna Grimms mest kända saga från 1812, och spelas under december månad i många av världens alla operahus.

2. Vi fortsätter med Adolphe Adams ”Cantique de Noël – Minuit Cretien” – en låt som många, många sångare har sjungit genom åren. Här i den svenska versionen som framförs av en av de mest framstående tenorerna någonsin – Jussi Björling.

3-12. Och här kommer, som en av tungviktarna i den klassiska julmusik-repertoaren – G. F. Händels ”Messias”. Det finns förmodligen ingen kyrka eller konserthall i världen som inte har uppfört detta verk. Det kom till 1741 och är indelat i tre delar. Lustigt nog handlar bara de två första delarna om julen, medan den tredje istället har påsken som tema. Vid julkonserter brukar man, trots detta, ändå framföra de tre delarna tillsammans.

13. Här får du en riktig ”aha-upplevelse”, och det från Jan Jacob Rybas och hans ”Rozmilý slavícku”. Här framfört av den tjeckiska mezzosopranen Magdalena Kožená – otroligt vacker musik med en eminent sångare!

14. ”O Magnum Mysterium” är en katolsk morgonbön till en julmässa som kommit att musiksättas av en rad olika kompositörer. Det här är Palestrinas fantastiska version som framförs av den engelska sångensemblen The Sixteen, ledda av dirigenten Harry Christophers.

15. ”Ave Maria” är också en katolsk bön, och kanske också en av de mest kända sådana. I den här versionen är det Bach som skrivit ackompanjemanget; det första preludiet från ”Wohtemperiertes Klavier – bok 1”. För melodin står Gounod. Här framförs det på italienska av ingen mindre än Luciano Pavarotti.

16. Vi fortsätter vår tenor-resa med den spanska tenoren Plácido Domingo och dennes version av Cesar Francks ”Panis Angelicus”. Himmelskt bra!

17. Och så avslutar vi tenor-resan med ”El Nacimiento”, från Ramirez moderna klassiker ”Navidad Nuestra”. Ett av de bäst säljande albumen någonsin och i huvudrollen hör vi den spanska tenoren José Carreras.

18. Ingen jul utan ”Silent Night”. Det finns en nästan oändlig lista av versioner att välja på, men jag är och har alltid varit väldigt förtjust i den norska sångerskan Sissel Kyrkjebøs röst och tolkningar – så hennes version vinner!

19-26. Här kommer ett annat verk som det också skyltas för på många olika platser inför julen – nämligen Tjajkovskijs ”Nötknäpparen”. I Alexandre Dumas bearbetning av E. T. A. Hoffmans briljanta julsaga får vi följa den lilla flickan Clara som får vara med om en riktigt äventyrlig dröm (eller är det verkligen en dröm?). Musiken från ”Nötknäpparen” är fullkomligt lysande och kan avnjutas av människor i alla åldrar! Här framförs verket av Chicago Symphony Orchestra som leds av dirigenten Herbert Von Karajan.

27. Vi återvänder till England och den brittiska kompositören och organisten Harold Edwin Darke, som skrev den vackra ”In the bleak midwinter” (med text av Christina Georgina Rossetti). Här framförd av sopranen Rosemary Joshua och tenoren Ian Bostridge.

28. Från de brittiska stränderna reser vi nu istället till Rumänien och mer specifikt till kompositören Evghenie Humulescus, som levde mellan 1870-1931. Här hör vi den rumänska sopranen Angela Gheorghiu framföra den vackra ”Iubi-te-voi Doamne” (”Jag älskar dig”).

29. Gabriel Faurés ”Requiem” är egentligen inget julverk, men ”Pie Jesu” som hämtats därifrån är helt enkelt ett stycke musik jag tycker väldigt mycket om. Och när den framförs så här fint, av den italienska mezzosopranen Cecilia Bartoli, har jag inget annat val än att ligga till den i listan. Vid jul är allt tillåtet – även i den klassiska världen!

30. Nu tar vi en tur förbi Danmark och lyssnar på P. E. Lange-Müllers ”Gammel Julesang”. Han verkade under samma tid som Robert Schumann, vilken var en av hans stora inspirationskällor. Lange-Müllers musik är också oerhört romantisk och vacker. Här framförs klassikern av den danska sångensemblen Musica Ficta som leds av dirigenten Bo Holten.

31. J. S. Bach har skrivit otroligt mycket bra musik och hans Juloratorium hör till de allra bästa. Här framförs öppningstemat av den brittiska kören The English Baroque Soloists, The Monteverdi Choir och deras dirigent John Eliot Gardiner, som också var bland de första att framföra barockmusik på originalvis.

32. Vi landar i Frankrike och lyssnar på Hector Berlioz version av juloratoriet ”L’Enfance du Christ” (”Kristi födelse”). Och det är en utmärkt sådan! Stycket består av tre delar och hade urpremiär i Leipzig i December 1853. Här i den kanske mest kända av delarna: ”The Shepherd´s Farewell” med Choeur de Montreal Orchestra och Charles Dutoit.

33. Den brittiska kompositören och dirigenten Eric Whitacre och hans koral ”Lux Aurumque” (”Golden Light”) har fått en kultliknande status bland sångare och körer runt om i världen. Efter släppet av albumet blev det här stycket oerhört populärt och började spelas över hela världen. Och det förtjänar det! Här framfört av Whitacres egna sångensemble.

34. Palestrinas ”Alma Redemptoris Mater” är ett annat exempel på hur långt de tidiga kompositörerna hade kommit gällande kompositionsteknik. Palestrina komponerade detta i slutet av 1500-talet medan texterna, som firar Jungfru Maria, skrevs nästan 500 år innan dess.

35. Då har vi landat i Ryssland, och om det är något som ryssarna kan så är det att sjunga! Dessutom har de en mycket lång och fin körtradition. Här hör vi St. Petersburgs kammarkör framföra ”Zastupnitse Userdnaya” av Pavel Grigorievitch Tchesnokov.

36. ”Away in an manger” är i min mening en av de absolut vackraste julsångerna, särskilt i denna version med The Sixteen och Harry Christophers. Enjoy!

37. Den walesiska barytonen Bryn Terfel besitter i min mening en av de bästa mörka mansrösterna. Här sjunger han den österrikiska julsången ”Still, still, still. Weils Kindlein schlafen will”.

38-40. Ett av de julverk som jag är mest förtjust i är utan tvekan Corellis ”Concerto Grosso” med undertiteln ”Fatto per la notte di Natale”. Det här är barockmusik av finaste slag – här framförd av en av de ensembler som är starkast på just den här repertoaren, nämligen Il Giardino Armonico.

41. Vi fortsätter till Sverige och den svenska sångkvintetten The Real Group, som också är en av de bästa i sitt slag. När de framför den vackra ”Bereden väg för Herran” kan man verkligen höra deras förmåga att kontrollera de polyfona harmoniseringar, som Monteverdi, Palestrina och Schütz var pionjärer för, för 500 år sedan!

42. Norge – och en av deras största kompositörer, Edward Grieg, blir nästa stopp på resan. Anne-Sophie von Otter har haft en lång internationell karriär, med många imponerande uppdrag. Här hör vi henne framföra Griegs ”Julens Vuggesang” i ackompanjemang av pianisten Bengt Forsberg.

43. Det andra spåret på listan från Bachs ”Juloratorium” är det otroligt vackra mellanspelet ”Sinfonia”. Här kan man verkligen höra Bachs genialitet när det kommer till att komponera musik på olika teman. Här framfört av Virtuosi Saxoniae och Ludwig Güttler.

44. Ett av de mer moderna julverken är Benjamin Brittens ”A Ceremony of Carols” som kom till när Britten reste över Atlanten 1942. Verket skrevs för kör, solist och harpa, där harpan verkligen ger kören och texterna ett helt unikt sound.

45. I december månad är det nästan omöjligt att inte snubbla över låten ”I´m Dreaming of a White Christmas”. Irving Berlins evergreen som efter Bing Crosbys odödliga version av låten, har sålts i över 50 miljoner exemplar. Här framförd av den Nya Zeeländska sopranen Kiri te Kanawa.

46. Nu reser vi tillbaka till barocken och lyssnar till Marc-Antoine Charpentiers ”Messe de Minuit pour Noël” från 1690. Vilken underbar musik!

47. Och nu vidare till en annan utmärkt vokalensemble, enbart bestående av män: The Kings Singers. Här sjunger de ”The Quiet Heart” – vackert och berörande!

48. Vi närmar oss slutet av vår resa, och stannar än en gång till i England. Den här gången med kompositören John Rutter – en av de mest populära samtida brittiska kompositörerna. Vi hämtar fram hans julverk ”A Gaelic Blessing” och lyssnar på ”Meditation”. På harpa hör vi Catrin Finch.

49. Det näst sista spåret kommer ifrån den danska blockflöjts-virtuosen Michala Petri som här spelar underfundiga, roliga och oerhört musikaliska versioner av de älskade danska julpsalmerna ”Dejlig er den himmel blå” och ”Et barn er født i Betlehem”.

50. Och så avslutar vi resan med Giacomo Puccinis mästerverk – ”La Bohéme”. Operan utspelar sig i Paris kring jul, där den unga och tyvärr också mycket sjuka Mimi möter sin stora kärlek Rodolfo. Efter några timmar i detta gripande musikaliska drama avslutar så Mimi sitt unga liv i sällskap av Rodolfo och sina vänner. Här hör vi den ryska sopranen Anna Netrebko som sjunger ”Donde lieta usci” från tredje akten.

Med denna musikaliska resa vill jag önska dig en riktigt God Jul!

Morten Ernst Lassen

morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

FOTO: © Decca / Uli Weber

När den franska sopranen Patricia Petibon för ett tag sedan besökte Danmark, hade vi turen att lyckas få till en intervju med sångerskan. Den här veckan är Petibon också aktuell med veckans klassiska album i WiMP, som du kan lyssna på här!

Hur ser du på ditt yrke, och att stå på scen?
– Att stå på scen är lika med att glömma bort allt man lärt sig, och att vara i stånd till att riskera och släppa allt. Detta för att kunna leverera och vara övertygande.

Var hämtar du inspirationen till dina konsertprogram?
– Jag och Susan Manoff (Petibons pianist, reds. anm), som jag samarbetat med i mer än 15 år, sätter ihop repertoaren tillsammans. Detta gör vi framförallt genom att jobba med improvisation och det sceniska uttrycket. På så sätt får också den äldre musiken vi jobbar med nytt liv. Det är en form av frigörelse! För konserterna försöker vi ge mycket plats till improvisation – det ska kännas fräscht. Varje uppträdande är också unikt då vi interagerar med publiken. Det är samma sak när jag arbetar med Andrea Marcon (italiensk dirigent och musiker, reds. anm). Vi känner varandra så pass bra att vi både kan ta risker på scenen och återupptäcka musiken på plats. Det är i alla fall vad vi försöker göra.

På ditt nya album framför du chansons från kompositörer som Poulenc och Satie. Vad kan dessa kompositörer och deras musik berätta för oss idag?
– Även om de kommer från ett annat århundrade ligger de väldigt nära oss. Detta då de båda inte anpassade sig efter normer. Erik Satie betraktades som analfabet i den klassiska musikvärlden. När det kommer till Poulencs verk så representerade de både en gentleman och en slyngel. Erik Saties musik innehåller en blandning av det absurda, det dadaistiska, konstmusik och det mer populära. För en vokalist är det mycket inspirerande musik.

Hur prioriterar du din tid – blir det flest konserter eller operaföreställningar?
– Allt är en prioritering. Och det är variationen av olika upplevelser som tillfredställer människan. Möten med andra konstnärer är viktiga eftersom de hjälper oss att komma vidare och öppna upp.

Hur ser dina planer ut för den närmsta tiden?
– Jag kommer ha master-classes med modern musik där vi tar vara på erfarenheten från andra artister, och inte bara från den klassiska världen. Det kommer bli en mix av olika perspektiv – som en kameleont.

FOTO: © DGG / Felix Broede

Ett fantastiskt musikår går mot sitt slut. 2014 var året då The War On Drugs, Sharon Van Etten, Seinabo Sey och Àsgeir fick sina stora genombrott. Men det var också året då Caribou ägde electronica-scenen, då Tove Lo, Beyoncé och Lana Del Rey klättrade på topplistorna och då First Aid Kit nådde nya höjder i deras redan gnistrande karriär.

Att sammanställa årets låtar har varit ett stort nöje. När Hozier ropar ut sitt desperata ”Aaaamen” i ”Take Me To Church”, gitarrerna vibrerar i The War On Drugs ”Under The Pressure” eller när basen kickar in på refrängen till Lykke Lis ödesmättade ”Gunshot” – ja, då är det lätt att se tillbaka på 2014 med ett stort leende.  Vår spellista blev lång, variationsrik och fylld med fantastisk musik. För dig som vill få koll på några av guldkornen listar vi här 10 av låtarna från listan som utmärker sig lite extra:

1. Hozier – Take Me To Church

Desperat och vacker anti-kyrko-indie från en av årets mest framstående nykomlingar. Ligger i skrivande stund även på topp 3 på Billboard Hot 100 – oväntat och fantastiskt kul! Kolla in intervjun vi gjorde med Hozier tidigare i år.

2. The War On Drugs – Under The Pressure

Maffig och Bruce Springsteen-flirtande gitarrindie från årets mest uppmärksammade och hyllade band.

3. Sam Smith – Stay With Me

Sammetslen och hjärtskärande soulpop-ballad som förmodligen kommer slåss i kategorin om decenniets bästa låtar.

4. Lykke Li – Gunshot

Tung indiepop-dänga från indiedrottningens tredje fullängdare ”I Never Learn”. När den mäktiga och ödesmättade refrängen kickar igång ramlar vi av stolen! Lykke Li fortsätter regera.

5. Seinabo Sey – Hard Time

Bluesig gospel-pop som avsevärt höjde nivån för den svenska musikscenen 2014. Nu väntar vi bara på ett debutalbum! Kolla in intervjun vi gjorde med Seinabo Sey tidigare i år.

6. Beck – Blue Moon

Soliga gitarrer, stompigt komp, drömska körer och en Beck som kanske aldrig sjungit bättre. En fantastisk låt från ett album som kanske hamnade lite i skymundan i år. Gör din läxa – lyssna på Morning Phase nu!

7. Röyksopp & Robyn – Monument

Årets snyggaste produktion? Den norska duon hittade en monoton, mörk och hypnotisk ljudbild för Robyns svala sång och skrev samtidigt ny pophistoria.

8. Blonde Redhead – Dripping

Med ett luftigt, avskalat och intimt sound var det inte svårt att förföras av indiegruppen Blonde Redheads album Barragán, kanske framförallt av den sensuella singeln ”Dripping”. Kolla även in intervjun vi gjorde med bandet tidigare i år.

9. Sharon Van Etten – Tarifa

Den galet talangfulla singer/songwritern Sharon Van Etten gjorde ett av årets bästa album, där vi också hittar den här musikaliska pärlan. Text- och musikmässig perfektion!

10. Caribou – Can´t Do Without You

En av årets snyggaste låtar kom helt klart från kanadensiska Caribou. ”Can´t Do Without You” blev snabbt soundtracket till årets alla glammiga reklamer och TV-produktioner.

Jazzapparat är ett projekt där tolv jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Vi på WiMP älskar jazz, varför vi under det kommande året kommer att presentera alla releaser från Jazzapparat. Detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot Gustav Lundgren och Celia Mur som tillsammans skrivit musiken till albumet ”Cruce De Caminos”. Vi tog kontakt med Gustav Lundgren för att få reda på lite mer om albumet, samt frågade vad han själv lyssnade på.

Hej Gustav! Du har precis släppt albumet ”Cruce de caminos” tillsammans med Celia Mur. Berätta lite om plattan!
– Skivan är resultatet av ett samarbete som började 2012 då jag bodde i Madrid, vilket även Celia gjorde. Vi började spela tillsammans och ganska direkt ville Celia börja skriva texter till min musik. Jag hade aldrig tidigare jobbat med en spansk textförfattare så detta var jättespännande. Under två år arbetade vi på plattan, dels i Valencia där Celia nu är bosatt men också i Stockholm och Madrid. Sedan spelade vi till slut in skivan i år i Stockholm. Jag vågar nog säga att det är en mix av spansk, svensk, brasiliansk och amerikansk jazz.

Hur skiljer sig den här skivan från tidigare saker du har gjort?

– Det här är ett duo-album, där jag spelar akustisk gitarr, 7-strängad gitarr, cavaquinho, bas och el-gitarr, medan Celia sjunger. Jag har tänkt väldigt avskalat och naket när jag producerat den här skivan. På tidigare album har jag använt betydligt fler instrument samt att fler musiker varit inblandade. Det är även den första skivan med spanska texter. Tidigare har jag jobbat med textförfattare och sångare som sjunger på portugisiska, engelska, svenska och franska.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda – vilka skulle du då välja?

– Oj, den var svår… Min högsta önskan har alltid varit att se John Coltrane live, så kanske någonting med honom? Frank Sinatra och Django Reinhardt är andra favoriter.

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Mycket bra! Den största skillnaden mellan Sverige och Spanien där jag tidigare bodde är kulturpolitiken. I Sverige finns det gratis utbildning för att bli jazzmusiker och bidrag att söka. I Spanien får man kämpa mer. Dock finns det en betydligt större publik i Spanien och i övriga Europa, med flera unga människor som lyssnar på jazz. Sverige är ett litet land och vi har inte samma tradition med att gå ut på barer och restauranger för att se en konsert. Däremot finns det en massa bra musiker i Sverige, vilket kanske beror på de goda utbildningsmöjligheterna?

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?

– Förra året köpte jag en nya stereo på Hi-Fi klubben, och först då insåg jag på riktigt skillnaden mellan MP3 och FLAC. I samma stund började jag också använda WiMP HiFi samt köpte en ny vinylspelare från REGA. För mig är ljudkvalitet någonting väldigt viktigt! Jag kommer att släppa min första vinylskiva nu i januari med Gustav Lundgren Trio.

Hur skulle du beskriva din spellista med tre ord?

– ”Jazz on Guitar”.

Foto: Hampus Lundgren

Läs också: Jazzapparat: Hans Olding & Jaska Lukkarinen – ”Far From Rio”.

Veckans klassiska album i WiMP kommer från Patricia Petibon som bjuder på vackra franska chansons – o la la…!!

Patricia Petibon, Susan Manoff: ”La Belle Excentrique”

När man som artist sätter ihop ett konsertprogram finns det många saker att ha i åtanke: Passar låtarna ihop? Vilken historia vill man förmedla? Hur pass varierat ska programmet vara? och så vidare. När man ser Patricia Petibon framträda, vilket jag hade turen att göra häromdagen, ser man en artist där alla dessa faktorer stämmer överens.

Petibon är en intensiv och mycket begåvad sångerska som verkligen har hittat sitt eget uttryck. Dessutom är hon väldigt rolig. Programmet hon genomförde var precist och genomtänkt så att man som publik bara kunde luta sig tillbaka och njuta av vad som serverades. Även då vissa låtar krävde mer gällande gester, rörelser eller rekvisita, klarade hon detta galant.

Detsamma gäller också för veckans klassiska album i WiMP. Här har Petibon valt att framföra franska chansons från kompositörer som Satie, Poulenc, Fauré, Hahn och Rosenthal. På albumet gästas hon också av en av hennes mest trogna musikaliska samarbetspartners – Susan Manoff. Andra gästinhopp kommer från stjärnviolinisten Nemanja Radulovic och skådespelaren Olivier Py.

Njut av den underbara musiken från en av vår tids mest allsidiga vokalkonstnärer – Patricia Petibon!

Har du några frågor eller kommentarer är du välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com.

FOTO: © Felix Broede / DGG

Idag kan vi på WiMP stolt presentera den första delen i vårt samarbete med Jazzapparat! Jazzapparat är ett projekt där tolv jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Vi på WiMP älskar jazz, varför vi under det kommande året kommer att presentera alla releaser från Jazzapparat. Detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Först ut är Hans Olding som nyligen släppte den kritikerrosade plattan ”Far From Rio”.

Hej Hans! Den 29 oktober släpptes albumet ”Far from Rio”. Kan du berätta lite om skivan?

– Det är ett gemensamt projekt från mig och den finska trummisen Jaska Lukkarinen. Under de senaste åren har vi flera gånger stött på varandra runt om i världen, och vi har även spelat en del tillsammans i replokaler i Sverige, Helsingfors och New York. Idén om ett gemensamt band växte fram för ett par år sedan när vi båda bodde en kortare period i New York. Snart började vi också fundera över vilka vi ville ha med i bandet. Karl-Martin Almqvist är utan tvekan en av Sveriges mest briljanta saxofonister och vi har spelat ihop många gånger under de senaste tio åren. Han har bidragit med två spår till skivan och det kändes jättekul att äntligen få spela in någonting tillsammans med honom. Mattias Welin är en fröjd att spela med. Jag brukade gå och lyssna på honom så ofta jag kunde när han bodde i Stockholm. Han är även med i några av mina absoluta favoritgrupper. De är två monstermusiker som alltid ger allt! Skivan är inspelad på en dag eftersom det är svårt att samla musiker på den här nivån – för tillfället bor vi ju dessutom i fyra olika städer. Därför har plattan också fått ett väldigt direkt och spontant tilltal. Jag tycker verkligen att det svänger så att det svartnar – vi är jättestolta!

Hur skiljer sig den här skivan från tidigare saker du gjort?

– Den skiljer sig inte så väldigt mycket, men kan ses som ytterligare ett steg på vägen från min förra skiva ”No Place Like Home”, även om ”Far From Rio” har ett lite mer direkt tilltal. Det rör sig fortfarande om samtida, groovebaserad, melodisk jazz med breda influenser. Den här gången delar jag dessutom ledar- och kompositörsrollen med Jaska Lukkarinen, som både är en av mina favorittrummisar men också en spännande kompositör. Mattias och Karl-Martin är också otroligt viktiga för helheten och det känns verkligen som vi hittat ett unikt sound tillsammans.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda – vilka skulle du då välja?

– Jag har väldigt många hjältar som jag så klart skulle vilja göra musik tillsammans med – några av dessa finns också på min spellista. Annars tycker jag redan att jag spelar med otroligt bra och kreativa musiker som också utmanar mig till att utvecklas. Men det är klart att det finns några drömsamarbeten i Europa, men framför allt på andra sidan Atlanten.

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Bra, men villkoren är tuffare och nivån bredare och högre än någonsin tidigare. Vi lever i en otroligt kreativ era där stilar krockar och berikar varandra. Begreppet jazz är bredare än någonsin.

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?
– Otroligt viktigt. Jag tror att nästa stora förändring inom musikbranschen kommer att vara högre upplösning på ljud. Jag har ingenting emot mp3 och annat komprimerat ljud – det är praktiskt. Men för egen del föredrar högupplöst ljud när jag lyssnar på musik. Det är först då som det hårda arbetet vi lägger ner i studion verkligen kommer till sin rätt, och magin i musiken kan lysa igenom.

Hur skulle du/ni beskriva din spellista med tre ord?

– 100 procent inspiration!

FOTO: Nina Varumo

Veckans klassiska album i WiMP kommer från Anne Netrebko och Daniel Barenboim som här hyllar 150-års-jubileumet av Richard Strauss.

Med sina Vier Letzte Lieder gav Richard Strauss något av en utmaning till sopranen Anna Netrebko: ”Visa mig hur du konfronterar död, hågkomst och tröst så ska jag berätta för dig vilket typ av sångare du är” – en musikalisk och existentiell fråga som Netrebko nu fått ställa sig själv.

På albumet får Anna Netrebko också sällskap av några av nutidens mest betydelsefulla dirigenter och musiker – Daniel Barenboim och Staatskapelle Berlin. Här spelar de bland annat Strauss ”Ein Heldenleben”, som för övrigt också blev hans sista musikaliska dikt, även om den komponerades flera år tidigare. Det är också ett stycke där Strauss ofta citerar sig själv i musik, och den betraktas av många som en form av musikalisk självbiografi.

Inspelningen av albumet skedde under en välgörenhetskonsert i Berlin i augusti, med anledning av renoveringen av Berliner Staatsoper. Konserten beskrevs efteråt som en ”musikalisk uppenbarelse”. När vi nu snart når slutet av jubileumsåret kan dessa framföranden av Vier Letzte Lieder och Ein Heldenleben ses som hyllningar till denna själssökande, upptäcktsresande skildrare av humanismen: Richard Strauss!

Njut av några av de vackraste musikaliska stycken som någonsin skrivits!

Har du några kommentarer eller synpunkter är du välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com.

FOTO: © Kristian Schuller / DGG

Hon är bara 17 år, men har redan hunnit turnera med Demi Lovato, spela in musikvideo med Jennifer Lopez och sålt platina. Becky G har tagit sig från slummen i kaliforniska Inglewood till att toppa listor världen över. Och enligt Becky själv känns framgångarna fortfarande mer eller mindre som en dröm.

Det har varit ett rätt galet år för dig?

– Ja, verkligen. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad. Man försöker att bearbeta det eftersom, men det är väldigt mycket som händer just nu. Som person är jag väldigt mycket ”go go go” och försöker få allting gjort snabbt. Men när jag kommer hem, tvättar av mig sminket, tar på mig pyjamas och lägger mig och stirrar upp i taket – då slår det mig: ”Är det här mitt liv? Det är ju helt galet!”. Men sedan somnar jag och när jag vaknar är allt lugnt igen.

Men känner du dig bekväm med att stå i rampljuset på det sättet som ändå krävs av en popstjärna?

– Yeah, alltså man vet ju vad som väntar när man går in i det här. Jag har alltid velat vara en underhållare. Och att få möjlighet att göra det på en helt annan nivå, och inte bara uppträda för min familj – eller framför TV:n som det oftast brukade vara förut, är superkul.

Hur kommer det sig att du började med musik?

– Jag var 9-10 år när jag började, och det var något som jag själv kom på. Ingen i min familj höll på med musik, och mina föräldrar pushade mig aldrig till att hålla på med med musik. Det var jag som kom till dem och tjatade om att jag ville bli skådespelare, sångerska och så vidare. Och dom sa bara ”okej, vi testar!”. Men sedan har min kusin också satsat på musiken. Idag är han DJ och producent och följer med på mina turnéer. Hans lillasyster har också satsat på en karriär som låtskrivare, så nu är vi mycket mer av en musikalisk familj.

Du växte upp i Inglewood, Kalifornien. Hur var det?

– Inglewood ligger i utkanten av Los Angeles, och är väl mer eller mindre ett ghetto. När man berättar att man kommer därifrån blir folk överraskade och lite oroliga. Men jag kände aldrig att det var farligt på det sättet. Jag fick fortfarande cykla omkring i området och gå hem själv från skolan med mina kusiner och så där. För mig var det ett bra ställe att växa upp på.

När du var 14 år började du lägga ut egna YouTube-videos, och det var också så du blev upptäckt?

– Ja, mitt liv förändrades efter det. Jag lade ut en video där jag gjorde en cover på ”Otis” av Jay Z och Kanye West. Vi postade den men tänkte inte att det skulle hända så mycket. Men den lilla videon skulle komma att bli min guldbiljett in i musikbranschen.

Vad hände?

– Jag fick ett telefonsamtal från en kvinna på skivbolaget Sony som sa att hon jättegärna ville träffa mig. Jag blev helt exalterad – att få skivkontrakt var ju min största dröm! Vi träffades samma dag, i ett supercoolt hus i Hollywood Hills. Med sig hade hon en kille som kom fram till mig och sa: ”Hey, what´s up, I´m Dr Luke”. Jag spelade cool då men i mitt huvud tänkte jag bara ”Oh my god! Stoppa bandet, spela tillbaka – vad hände precis?!”. Det var helt galet – han har ju skrivit hur många hits som helst. Sedan satte vi oss ner och pratade och de märkte att jag hade min gitarr med mig. Jag berättade att jag spelade och skrev låtar, vilket de inte visste. De trodde bara att jag rappade. Vi snackade i 10-15 minuter till och sedan erbjöd de mig ett skivkontrakt.

Men när man träffar kända artister och producenter så där – visst inser man ganska snart att de också är vanliga människor?

– Ja, verkligen. Och det är en ganska konstig känsla faktiskt. De är inga superhjältar liksom, utan helt vanliga. När jag var yngre såg jag upp till artister som Jennifer Lopez och Christina Aguilera. Deras liv verkade så perfekta – de reste, såg alltid bra ut, hade snygga kläder och så vidare. När man sedan träffar dem är de så klart fortfarande vackra, men de är också människor. Dom pratar, har åsikter, äter mat och dricker vatten – precis som alla andra! Det är surrealistiskt.

Och J Lo ställde till och med upp i din video till ”Becky From The Block” – en cover på hennes hit ”Jenny From The Block”.

– Ja, det var helt sjukt. När vi var klara med inspelningen skickade vi över den till J Lo – bara för att se om hon överhuvudtaget skulle lyssna på den. Två dagar senare dyker hon upp i studion! Självklart i vit pälskappa och blingiga guldörhängen, haha. Det var galet! Vi hängde i studion och lyssnade på musik, och pratade om allt möjligt. Hon tyckte att vi skulle spela in en musikvideo till låten, vilket jag också ville. Sedan visade det sig att hon också ville vara med i videon, och det tackar man ju inte nej till.

Men det finns ju rätt många framgångsrika unga, kvinnliga popstjärnor som gör karriär just nu. Vad tycker du om det? Ser du dem som konkurrenter eller är det mest kul?

– Jag tycker nog mest att det är roligt. Sedan tror jag nog också att vi är rätt olika – både musikaliskt men också stil- och personlighetsmässigt. Ibland kanske man råkar ha samma klänning som någon annan på röda mattan, men det är allt. Vi är alla egna personer. I mina ögon finns det inte någon tävling mellan oss. I så fall skulle jag nog mer säga att jag är ett fan till många av dem. Selena Gomez är en av mina favoriter. Sedan fick jag även chansen att turnera tillsammans med Demi Lovato – hon är helt fantastisk, och har en helt unik talang. Demi är sådan person som kan prata till en publik på 10 000 personer men ändå få en att känna sig speciell. Det är inte enkelt, men hon klarar det. Och så måste jag även nämna Ariana Grande – den tjejen kan VERKLIGEN sjunga!

Det känns som att du är väldigt självsäker.

– Tack!

Har det alltid varit så?

– Ja faktiskt, jag tror det. Jag har alltid varit väldigt utåtriktad och högljudd, men också målmedveten.  Det var lite jobbigt när jag var yngre – då kände jag mig väl alltid lite mer mogen än de andra barnen, och ville hellre umgås med äldre. Nu när jag är 17 känner jag att jag passar in bättre. Fast ärligt talat känner jag mig mer som 23 än 17, haha.

Hur tycker du att det är att vara tjej i musikbranschen idag? Får du bestämma mycket själv?

– Absolut! Jag vet inte om det beror på att jag är latino, och därför väldigt hård, haha. Men jag har inga problem med att säga ifrån eller ha åsikter om saker och ting. Jag hörs, om man säger så! Men jag tror inte att det är på ett dåligt sätt. När vi spelade in musikvideon till ”Can´t Stop Dancin´” för ett tag sedan, var jag väldigt involverad – i allt från smink och kläder till val av regissör. Det är så enkelt att bara bli en produkt som folk styr och ställer med – och det vill jag absolut inte. Det kan funka för vissa personer, men det håller oftast inte i längden. Jag vill ha en livslång karriär, och därför är det superviktigt för mig att vara delaktig i hela processen. Det är trots allt jag som stå för dessa val sedan.