När man som artist sätter ihop ett konsertprogram finns det många saker att ha i åtanke: Passar låtarna ihop? Vilken historia vill man förmedla? Hur pass varierat ska programmet vara? och så vidare. När man ser Patricia Petibon framträda, vilket jag hade turen att göra häromdagen, ser man en artist där alla dessa faktorer stämmer överens.
Petibon är en intensiv och mycket begåvad sångerska som verkligen har hittat sitt eget uttryck. Dessutom är hon väldigt rolig. Programmet hon genomförde var precist och genomtänkt så att man som publik bara kunde luta sig tillbaka och njuta av vad som serverades. Även då vissa låtar krävde mer gällande gester, rörelser eller rekvisita, klarade hon detta galant.
Detsamma gäller också för veckans klassiska album i WiMP. Här har Petibon valt att framföra franska chansons från kompositörer som Satie, Poulenc, Fauré, Hahn och Rosenthal. På albumet gästas hon också av en av hennes mest trogna musikaliska samarbetspartners – Susan Manoff. Andra gästinhopp kommer från stjärnviolinisten Nemanja Radulovic och skådespelaren Olivier Py.
Njut av den underbara musiken från en av vår tids mest allsidiga vokalkonstnärer – Patricia Petibon!
Har du några frågor eller kommentarer är du välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com.
Veckans klassiska album i WIMP kommer från den framgångsrika lettiska mezzosopranen Elīna Garanča, och bjuder på en mycket skön och personlig blandning av musik från dennes hemland.
”Oavsett vad jag spelar in, är det alltid en spegling av min egna känslomässiga och psykologiska situation” säger Elīna Garanča. Med andra ord är ”Meditation” ett mycket personligt album, precis som hennes senaste. Här sjunger hon ett urval av lugna och vackra stycken, bland annat från flera lettiska kompositörer men också från mer kända namn som: Mozart, Bizet och Mascagni.
På ”Meditation” har hon även samarbetat med sin make, dirigenten Karel Mark Chichon, samt med Deutsche Radio Philharmonie och den lettiska radiokören.
Den musikaliska och historiska utgångspunkten för albumet är den vidunderliga ”Miserere” av Allegri – som själv blev medlem i Urban VIII:s kör 1629. I sina egna kompositioner skapade han musik som nästan ”svävar över våra huvuden” och som på många sätt gjort ett varaktigt intryck. Bland hans mest hängivna fans från den tiden hittar vi bland annat kompositörer som Goethe och Mendelssohn.
Elīna Garanča uppträder på operahus världen över och är en av de få sångerskor som besitter en röst som verkligen kryper in under huden och går rakt in i hjärtat.
Ta dig god tid att njuta av detta vackra album, med en av världens främsta vokala konstnärer. Lyssna helst i WiMP HiFi för en ultimat ljudupplevelse.
Veckans klassiska album i WiMP kommer från den kinesiska stjärnpianisten Lang Lang som här ägnat ett helt album åt musiken från Wolfgang Amadeus Mozart.
På det här helt nya albumet, där du kan höra två av Mozarts älskade pianokonserter och ett antal av hans solopianosonater, får Lang Lang sällskap av dirigenten Nikolaus Harnoncourt samt av Wiens filharmoniker.
Albumet spelades in i den Gyllene salen i Musikverein i Wien – en av världens mest eftertraktade och besökta konsertsalar som många dessutom känner igen från de årliga, legendariska nyårskonserterna.
Harnoncourt är berömd för sin förmåga att kunna matcha djupa kunskaper om 17- och 1800-talets tonspråk med en enastående originalitet – och den här skivan är inget undantag.
Samarbetet mellan den unga pianostjärnan, och den högt respekterade maestron – som nyligen också tilldelades priset ECHO Klassik Award vid årets utdelning i München – är briljant från början till slut. Harnoncourt uttalades sig för ett tag sedan om Lang Lang och sa då att: ”det är ovanligt att hitta någon som är så öppensinnad”.
Han har släppt hyllade album, spelat med några av världens främsta orkestrar och prisats för sitt nyskapande sätt att jobba. I kväll blir Daniel Hope – en av vår tids främsta violinister, den första klassiska artisten att spela på festivalen Way Out West i Göteborg.
Programpunkten med Daniel Hope och Göteborgs Symfoniker sticker minst sagt ut bland andra band som Outkast, The National, Motörhead och Röyksopp & Robyn. Det här är första året som Way Out West – en av Sveriges största musikfestivaler, valt att boka en klassisk akt. Och för den kända violinisten Daniel Hope blir det här också första gången han själv besöker en modern musikfestival.
– Jag har varit på enstaka konserter så klart, men aldrig på en riktig festival där det både finns rock, pop, hiphop och elektronisk musik. För mig är det häftigt att få vara en del av en så mångsidig festival.
Daniel Hope som i kväll kommer framföra Max Richters hyllade ”Recomposed” – en tolkning av Vivaldis fyra årstider, tillsammans med Göteborgs Symfoniker menar också att det är värdefullt att få spela för en publik som kanske inte vanligtvis lyssnar på klassisk musik.
– Det är alltid kul att möta nya människor som kanske inte har något tidigare förhållande till den här musiken. Många kanske har fördomar om klassisk musik och konstmusik och förhoppningen är ju att dessa går från konserten och tänker ”wow, det här är ju faktiskt riktigt bra”. Alla är välkomna till mina konserter!
Han har precis flugit in till Göteborg från Mallorca, där han både semestrat och gjort en spelning. Efter festivalen väntar en höst av fortsatt turnerande, något som är vardag för brittiska Daniel Hope sedan han påbörjade sin professionella karriär som 15-åring. Sedan dess har han både haft en framgångsrik solokarriär, drivit flera projekt för utvecklandet av konsertformen, skrivit böcker och producerat film. Hemligheten bakom framgångarna och orken att driva igenom alla projekt menar han kommer från två saker: hård disciplin och stödet från familjen.
– Att vara en violinist på den här nivån kräver hårt jobb. Det handlar om att öva varje dag, hela livet. Tack vare allt stöd från min familj har jag fixat det. Nu när jag dessutom kan välja mina egna projekt känns det knappt som jobb längre – det är bara kul.
För två år sedan blev Daniel Hope kontaktad av vännen Max Richter, känd som en framgångsrik kompositör inom postklassisk musik och filmmusik. Han ville göra en re-komposition av Vivaldis fyra årstider, till Hopes stora förvåning.
– Jag frågade Max varför han ville göra om ett av världens mest fulländande verk, och han svarade ”Vivaldi är det bästa du kan lyssna på, men jag hör det överallt – i hissar, väntrum, garage och på flygplatser. Jag vill göra om det så att jag kan bli kär i det igen”. Jag tyckte att det var en mycket intressant tanke och hakade på, berättar Daniel.
Sedan albumet släpptes i april har det hyllats unisont av såväl kritiker som fans. Den brittiska tidningen The Independent skrev bland annat: ”It’s a beautiful recomposition, with undulating string beds carrying Daniel Hope’s lyrical lone violin lines”. På WiMP utsågs albumet tidigare i våras också till Veckans klassiska album. För Daniel Hope var projektet en utmaning, då han under många år spelat de klassiska versionerna av Vivaldi. Men efter att ha levt med projektet under en lång tid säger han sig nu ha fått en egen relation till de nya re-kompositionerna.
– Jag gillar framförallt ”Summer 3” som har dramatiken och energi från originalet, men som samtidigt fått en ny ”funkighet”. Det är en klockren kombination av det klassiska och det moderna. Sedan tycker jag också väldigt mycket om ”Winter 1” där inledningen liknar originalet men där man sedan leds in i en slags latino-dans-känsla. Den är häftig!
I början av september släpper Daniel Hope också ett nytt album, med en helt annan inriktning. ”Escape to Paradise” innehåller musik från europeiska kompositörer som levde i exil i Hollywood under 30- och 40-talet. Gästar på albumet gör bland annat Max Raabi men också den kända popstjärnan Sting. Exil och flykt är teman som ligger väldigt nära Daniel Hope personligen då hans föräldrar och farföräldrar själva fick fly och spendera tid i exil, under andra världskriget och apartheid. Daniel själv växte upp i Sydafrika, med en irländsk pappa och en tysk mamma och flyttade sedan till England. Idag är han bosatt i Wien, men befinner sig för det mesta ute på turné. På frågan om var han egentligen känner sig hemma, skrattar han lättsamt och säger:
– Jag har ingen plats att kalla hemma, utan ser hela Europa som ett slags hem. Jag gillar de olika språken och kulturerna, som trots att de är olika ändå liknar varandra mer än man tror. Var jag än befinner mig i Europa så känner jag mig hemma.
Idag, den 11 juni, skulle den tyska kompositören Richard Strauss ha fyllt 150 år. Strauss lever inte längre, men det gör hans musik i allra högsta grad.
Richard Strauss föddes den 11 juni 1864 och växte upp i ett hem fyllt av musik. Hans far, Franz, var solohornist i Hofkapellet vid operan i München, och redan som sexåring hade Richard komponerat sitt första stycke musik. Och det fortsatte han sedan med, nästan ändra fram till och med sin död 1949.
Även om namnet Richard Strauss inte direkt säger dig något, så känner du med 100 % säkerhet igen hans musik. Den har nämligen använts i många stora sammanhang, såväl som i film- och TV-reklamer som i sportsammanhang. Här tänker jag till exempel på inledningen till hans “Also sprach Zarathustra”.
Och hade Strauss fortfarande levt, tror jag att han hade glatt sig över att musiken används. Han hade nämligen en uttalat hög självbild – inte minst när det kom till att komponera musik. Han ska bland annat ha sagt att han var i stånd till att komponera precis vad som helst, och i en av hans kompositioner refererar han också konstant till själv som ”hjälten”; både musikaliskt och bokstavligt talat.
Strauss var gift med en operasångerska och det sägs ha varit ett förhållande fyllt med dynamik, dramatiska bråk och stora känslor. Hans opera ”Intermezzo” från 1923 sägs komma nära den exakta innebörden av deras relation, och av alla hans operor är den fortfarande ett enastående mästerverk och en av hans mest spelade.
Något som Strauss alltid hyllats för, är hans sätt att instrumentera musiken, det vill säga det sätt han komponerat för orkestern på. Därför är det heller inte någon tillfällighet att många av hans verk idag hör till standardrepertoaren för många symfoniorkestrar.
I den här spellistan har jag samlat några av Strauss mest berömda verk, listade i den ordning de skrevs och med de allra bästa inspelningarna.
Personligen är Strauss en av de kompositörer som gett mig några av mina största musikaliska upplevelser, och som fortsätter att göra det. Stort grattis kära Richard Strauss, och tack för musiken!
Morten Ernst Lassen
morten.ernst.lassen@wimpmusic.com
WiMP är en musikstreamingtjänst med över 25 miljoner låtar. Med lokala redaktioner i varje land ger WiMP dig dagliga tips, rekommendationer och spellistor för alla tillfällen. För dig som uppskattar hög ljudkvalitet finns även WiMP HiFi - musikstreaming i CD-kvalitet. Läs mer om och skaffa WiMP här. Vill du komma i kontakt med oss på redaktionen?Skicka då ett mejl till Nora eller Felizia så hör vi av oss så fort vi kan.
