Jazzapparat är ett nystartat projekt där 12 jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Under det kommande året kommer vi på WiMP att titta lite närmare på releaserna från Jazzapparat – detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot gruppen The Ordinary Square, aktuella med sitt debutalbum When In Paris (HOOB Records). Vi fick en pratstund med gruppens låtskrivare Viktor Skokic, som också satt ihop en egen spellista med sina personliga favoritlåtar (se längre ner i inlägget).

Hej Viktor! Ni har precis släppt albumet When in Paris – kan du berätta lite om plattan?

– Skivan består huvudsakligen av låtar jag skrev då jag hängde en månad i Paris – därav skivans titel. Jag ville skriva musik där jag fick utrymme för att leka och nörda ner mig ordentligt och endast ta lagom stor hänsyn till hur krånglig den skulle vara att spela. Samtidigt var det viktigt att musiken skulle kännas härlig, go och svängig. I slutändan blev det några hyfsat intrikata bitar, som vi fick slita en del med i bandet. Men det var ett kärt besvär. De utmaningar som låtarna innehöll fungerade som bränsle och energi och jag tycker skivan klingar av spelglädje.

Hur skiljer sig det här albumet från dina tidigare projekt?

– För det första är det här den första skiva jag gjort som enbart rymmer musik som jag har skrivit – ett väldigt roligt att steg att ta! För det andra är det nog den mest oförblommerat jazziga skiva jag gjort – den är min kärleksförklaring till jazzen. För det tredje är det The Ordinary Squares debutskiva och jag vill bara passa på att understryka hur fantastiskt roligt det har varit, och är, att samarbeta med mina underbara medmusiker: Eric Arellano på tenorsax, Fabian Kallerdahl på piano och Fredrik Hamrå på trummor. Det är också hemskt kul att skivan släpps på just HOOB records – ett fantastiskt bolag vars katalog är väl värd att kollas in!

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda – vilka skulle du då välja?

– Oj vilken svår fråga! Det skulle bli ett extremt stort band, eller kanske snarare ett kollektiv! Men ur denna skara skulle man absolut kunna sätta samman följande grupp: Stan Getz på sax, Jan Johansson på piano, Richard Davis på bas och Roy Haynes på trummor med Raymond Scott som musikalisk ledare. Men om någon skulle bli förkyld skulle till exempel Abel Ferreira eller Peter Brötzmann kunna vikariera för Getz. Sten Sandell eller Arturo Benedetti Michelangeli kunde få rycka in för Johansson och Nina de Heney eller Mingus får ta över Davis plats. Gene Krupa eller Jon Christensen skulle även kunna trumma i Haynes ställe. Och i Scotts frånvaro skulle man till exempel kunna hitta Dick Hyman i bandledarposten.

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Det finns många aspekter av dess hälsa. Musikaliskt skulle jag vilja påstå att den blomstrar och att det produceras oändliga mängder enastående musik. Skulle jag göra en lista över alla personer vars musik jag älskar förbehållslöst skulle den bli så lång att ni skulle få problem med serverutrymmet. Och jag skulle säkert glömma någon, så jag tror jag avstår. Dessutom tas det en mängd roliga initiativ till festivaler, klubbar och dylikt – så glöd saknas inte. Däremot är ju den finansiella situationen relativt kärv. Orsakerna till denna kärvhet är ju långt ifrån uppenbara, men jag föreställer mig att det finns en kulturpolitisk komponent bland dessa. Och även om jag uppfattar det som att just jazzscenen rört sig i rätt riktning, återstår det en hel del jämställdhetsarbete (i vid bemärkelse). Men detta är naturligtvis en betydligt mer generell samhällelig problematik, som måste bemötas på en mängd olika plan.

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?

– Ljudkvalitet är så klart viktigt, men samtidigt ett ganska svårfångat begrepp – ibland kan det innebära naturtrogen återgivning, ibland kan det innebära spännande förvrängning. När vi gjorde When in Paris rörde vi oss någonstans mittemellan de två polerna med tyngdpunkten på det naturtrogna. Jag var angelägen om att vi skulle få till ett varmt men ganska intensivt sound. Vi spelade in på Studio Konstepidemin i Göteborg, med Petter Eriksson bakom spakarna, och jag tycker verkligen att han lyckades skruva fram både värme och intensitet.

Kan du beskriva din spellista med tre ord?

– Musiken är outtömlig.

Jazzapparat är ett nystartat projekt där 12 jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Under det kommande året kommer vi på WiMP att titta lite närmare på releaserna från Jazzapparat – detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot Ann-Marie Henning, aktuell med det nya albumet Shining Moments in Brazil (PB7). Vi fick en pratstund med Ann-Marie, som också satte ihop en egen spellista med sina personliga favoritlåtar (se längre ner i inlägget).

Jazzapparat är ett nystartat projekt där 12 jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Under det kommande året kommer vi på WiMP att titta lite närmare på releaserna från Jazzapparat – detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot Fredrik Kronkvist, aktuella med albumet Monk Vibes feat. Jason Marsalis, Reuben Rogers & Gregory Hutchinson (Connective Records). Vi fick en pratstund med Fredrik själv som också tagit fram en egen spellista med sina personliga favoritlåtar (se längre ner i inlägget).

Hej Fredrik! Du har precis släppt skivan Monk Vibes – kan du berätta lite om albumet?

– På den här skivan ger jag mig ut i Thelonious Monks musikaliska universum tillsammans med några av de bästa musiker som finns. Jag har medvetet valt en sättning med vibrafon istället för piano. Med altsax, vibra, bas och trummor har gruppen fått ett annorlunda sound som gör det extra kul att presentera dessa låtar. På plattan får du höra hur vi tar chanser i studion och kastar oss ut i musiken med vilda improvisationer, humor, calypso-beat, udda taktarter, olika metriska lager, blues, vackra ballader och ett tonspråk som låter lika skevt som självklart.

Hur skiljer sig det här albumet från dina tidigare projekt?

– Monks musik har intensivare, klurigare och durigare melodier än jag brukar spela, men du kommer känna igen många element i musiken från mina andra skivor, till exempel svänget, rytmiken, kommunikationen och språket. Att överhuvudtaget klara av att spela Monks melodier tog mig veckor av övning. Låtar som ”Skippy” och ”Trinkle-Tinkle” kräver någonting extra av dig som musiker och du måste ge allt du har för att komma in i musiken. Det var också kul att få spela in den legendariska balladen ”Round Midnight” som jag hört sedan jag var barn från min pappa Rolf ”Kometen” Kronkvists digra skivsamling.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda – vilka skulle du då välja?

– Jag är väldigt tacksam för de grupper jag har och har haft. För att det i mina ögon ska kunna bli en supergrupp, måste det vara grymma musiker som har viljan och förmågan att ta musiken förbi tankestadiet, men framförallt att det är supertrevligt folk. Just nu har jag material till fem olika projekt som väntar på att bli förverkligade när rätt tillfälle dyker upp. Vi får se när det händer.

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– För mig är det viktigt att erkänna och visa respekt för var musiken kommer ifrån för att själv kunna vara en del av den idag. Då är det exempelvis kul att se jazzklubben Fasching vars program presenterar olika typer av musik, både med rötter och förgreningar från det som kallas jazz och annan svart musik. En annan fin grej är klubbens jamkvällar, precis som Nefertiti i Göteborg också har. Detta skapar en mötesplats för nya och etablerade musiker vilket ger möjlighet att tillgå nya kunskaper. Det är också kul att höra nya yngre musiker, som exempelvis Rasmus Blixt, Emmanuel Hailemariam, Cornelia Nilsson, Mai Agan, Malin Ahlberg och Karl-Henrik Ousbäck, som jobbar seriöst och dedikerat.

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?

– Förra året hade jag möjlighet att ge ut ett album på vinyl. Plattan heter ”Reflecting Time” och gästades av Aaron Goldberg, Reuben Rogers och Gregory Hutchinson. Vinyl blev det för ljudkvalitetens skull och det är klart det är viktigt med bra ljud. Vi får se vad framtiden har att erbjuda för format, under tiden får vi musiker jobba vidare på att studera och utveckla musiken och låta kreativiteten flöda.

Kan du beskriva din spellista med tre ord?

– Fred, Kärlek, Medmänsklighet.

Jazzapparat är ett nystartat projekt där 12 jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Under det kommande året kommer vi på WiMP att titta lite närmare på releaserna från Jazzapparat – detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot Olof Skoog Kvartett, aktuella med albumet Herr Svensson och den diaboliska hambon (HOOB Records). Vi fick en pratstund med Olof Skoog själv som också tagit fram en egen spellista med sina personliga favoritlåtar (se längre ner i inlägget).

Hej Olof! Ditt band har precis släppt skivan Herr Svensson och den diaboliska hambon – kan du berätta lite om skivan?

– Det är bandets andra album, och här ville jag ge alla stor frihet att vara med och forma musiken. Nu har vi renodlat soundet och startat en musikalisk resa som går genom ett kuperat och varierat landskap. Tidvis flyger vi snabbt och högt ovan marken men ibland saktar vi in och undersöker världen på nära håll. Om man lyssnar noga kan man ana influenser från diverse musikstilar. Det är en tidlös skiva med nordisk klang.

Hur skiljer sig denna skiva från tidigare saker du har gjort?

– Den stora skillnaden mot tidigare är att jag har skrivit all musik. Detta gör musiken mer homogen trots en stor variation i stilar mellan låtarna.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda – vilka skulle du då välja?
– Hm, svårt det där. Jag tycker om att spela olika sorters musik men här är ett tänkbart ”dream team”: Piano – Oscar Peterson, Bas – Slam Stewart, Trummor – Gene Krupa.

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Dåligt när det kommer till att få rimligt betalt för sina konserter. Jag efterlyser ett ökat stöd till arrangörer, kanske efter dansk modell där klubbarna får bidrag beroende på antal arrangemang och antal musiker de anlitar. Detta skulle gynna hela genren och ge musiker fler arbetstillfällen med bättre villkor. Kulturpolitiken lider av ”projektsjuka” och kortsiktighet. Floskler som nyskapande och genreöverskridande verkar vara en förutsättning för att få statligt kulturstöd. Det verkar som att det finns en kulturpolitisk tro att jazzen stagnerar utan ekonomiska styrmedel. Jag efterlyser en uppvärdering av själva hantverket att vara musiker och man måste ge den enskilde utövaren förtroende i fråga om de konstnärliga val som görs och de beslut som fattas.

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?

– Det är förstås viktigt men inte helt avgörande för den musikaliska upplevelsen. Det finns många gamla inspelningar av tvivelaktig ljudkvalitet som ändå kan ge en stor upplevelse.

Hur skulle du beskriva din spellista med tre ord?

– Lyriskt, melodiskt, kreativt.

Jazzapparat är ett nystartat projekt där 12 jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Under det kommande året kommer vi på WiMP att titta lite närmare på releaserna från Jazzapparat – detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot Gustav Lundgren Trio som är aktuella med albumet Bertheléville. Vi fick en pratstund med bandets gitarrist Martin Widlund som också gjorde en spellista med sina personliga favoriter (se längre ner i inlägget).

Här ovan kan du också se en minidokumentär om hur inspelningen gick till! (fungerar ej om du surfar via mobil men går även att se här).

Hej Martin! Du är gitarrist på skivan ”Bertheléville” med Gustav Lundgren Trio som nyligen släpptes på skivbolaget Lundgren Music. Kan du berätta lite om albumet?
– Skivan spelades in i Frankrike, vilket också är hemlandet för denna typ av jazz. Innan vi påbörjade inspelningen spenderade vi två veckor i Paris och besökte den årliga Django Reinhardt-festivalen för inspiration och uppladdning. Vi hade lånat ett hus i den lilla byn Bertheléville ute på den franska landsbygden och där på loftet satte vi upp vår mobila studioutrustning. Skivan spelades in under en vecka i den mobila studion utan att några pålägg gjordes.

Hur skiljer sig denna skiva från tidigare saker du har gjort?

– På skivan finns inga gästartister utan det du hör är så som vi låter live. Låtarna på skivan är Gustav Lundgrens egna kompositioner blandat med covers av bland annat Tom Waits, Nora Jones och så klart några Django Reinhardt-original.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda, vilka skulle du då välja?

– Stéfane Grappelli på fiol, Django Reinhardt på gitarr, Angelo Debarre på gitarr, Samson Schmitt även han på gitarr samt Sani Van Mullem på bas.

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Den mår bra! Särskilt den gren av jazz som förknippas med Django Reinhardt har fått sig ett uppsving här i Sverige de senaste åren. Djangofestivalen är numera en del av Stockholm Jazzfestival och i både Stockholm, Göteborg och Malmö har det dykt upp yngre gitarrister som har tagit till sig stilen.

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?

– Jag uppskattar så klart bra ljudkvalitet! Den här skivan släpps i digitalt format samt CD och vinyl så här finns något för alla smaker och lyssningstillfällen.

Hur skulle du beskriva din spellista med tre ord?

– Så jävla bra!

[wimp type=”album” id=”38091708″]Thomas Jäderlung Amazing Trio – Plays Jazz[/wimp]

Jazzapparat är ett projekt där 12 jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Vi på WiMP älskar jazz, varför vi under det kommande året kommer att presentera alla releaser från Jazzapparat. Detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot Thomas Jäderlund Amazing Trio som är aktuella med albumet Plays Jazz, där de valt att tolka musik från jazzgiganterna Charles Mingus och Ornette Coleman. Vi tog kontakt med frontmannen Thomas Jäderlund för att få veta lite mer om plattan. Längst ner i inlägget finns också Thomas spellista med några personliga favoritlåtar.

Hej Thomas! Kan du berätta lite om ert senaste album – Plays Jazz?

– För några år sedan kände jag en stark lust att starta något nytt, pröva något nytt – en ny utmaning. Tankarna landade i att försöka tolka musik från mina stora förebilder samt att bilda en liten ensemble. Detta skulle innebära ett större utrymme och en utmaning för mig som saxofonist. Redan efter vår debutkonsert kände vi att detta måste få leva vidare och ett par år senare var vi redo att spela in den här plattan.

Hur skiljer sig det här albumet från tidigare projekt?

– I mina tidigare skivproduktioner har det nästan uteslutande handlat om nyskriven originalmusik, antingen av mig eller någon annan i bandet. Här tolkar vi istället kompositioner från två giganter inom jazz- och improvisationsmusik: Charles Mingus och Ornette Coleman. Två nydanare inom jazzen som dessutom haft stort inflytande på mitt eget musikskapande.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda – vilka skulle du då välja?

– Oj, jag skulle kunna sätta ihop 100 sådana grupper! Men okej. Jag lyssnade mycket på Miles Davis ”elektriska” period som ung, särskilt en platta som heter Live Evil från tidigt 70-tal. Rykten från den tiden säger att Miles hade planer på att samarbeta med Jimi Hendrix, vilket naturligtvis gick i stöpet i och med Jimis bortgång. Det bandet hade jag gärna varit med i, med Michael Henderson på bas och Jack DeJohnette på trummor.

[wimp type=”playlist” id=”ab2cd1a3-6e88-4e68-bf3a-4bea99dd9d0d”]Jazzapparat: Thomas Jäderlunds favoriter[/wimp]

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Bra och dåligt! Återväxten är mycket god, det vet jag som också undervisar på improvisationsutbildningen vid Högskolan för scen och musik på Göteborgs universitet. Väldigt många unga människor vill väldigt gärna syssla med detta. Söktrycket är enormt till dessa utbildningar runt om i Sverige! Det tas också många nya, kreativa initiativ och då särskilt bland de unga. Det kan handla om att starta upp spännande spelställen, bilda genreöverskridande konstellationer med mera. Men! Antalet arrangörer med möjlighet att betala rimliga gager till musiker har sjunkit drastiskt sedan jag började spela på heltid i början av 80-talet. Många jazzklubbar finns tack och lov kvar, men många, och särskilt de i mindre städer arrangerar betydligt färre konserter per år. Alla studieförbund, skolor, kommunala kulturförvaltningar och liknande, som förr hade budget för att ordna livekonserter, har idag inga medel alls – katastrof!

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?

– Ja, som musiker blir man självklart kräsen vad gäller ljudkvalitet, det följer med yrket. Man eftersträvar att det sound man jobbat på i många år ska återges så nära sanningen som möjligt – både live och på CD eller dylikt.

Kan du beskriva din spellista med tre ord? 

– Sound, Love & Honesty!

Jazzapparat är ett projekt där 12 jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Vi på WiMP älskar jazz, varför vi under det kommande året kommer att presentera alla releaser från Jazzapparat. Detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot jazzbandet Je Suis som nyligen släppt det hyllade albumet Ça va? (Live at Fasching) samt LP:n Ça va pas du tout!. Vi tog kontakt med medlemmen Niklas Barnö och pratade om arbetet med plattorna, bandets utveckling samt ljudkvalitet. Dessutom tipsade Niklas om sina favoritlåtar just nu, som du hittar i spellistan längre ner.

Hej Niklas! Ditt band Je Suis! har precis släppt albumet Ça va?” (Live at Fasching) samt LP:n ”Ça va pas du tout!” (Live from Umeå Fazz Festival). Kan du berätta lite om plattorna?

– Blod, svett och många tårar samlade på två skivor. Je Suis!’s sista dödsryckningar eller början på något ännu större? Musiken är full av desperation, ångest och glädje, har flera ansikten och kommer definitivt störa på det ena eller andra sättet. Hur mår du? Jag mår skit!

Hur skiljer sig dessa album från tidigare saker ni gjort?

– Att spela in skivorna live har haft stor betydelse. Je Suis! är ett liveband och gör sig bäst med en lyssnande skara människor att spela för eller med. Gruppen har utvecklats väldigt mycket sen senaste skivan och samspelet har tagits till en ny nivå.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda, vilka skulle du välja då?

– Jag har väldigt svårt att tänka i de här banorna. Ofta föredrar jag att lyssna på magiska musiker. Det finns en stor risk att jag går in och förstör annars. Med det sagt så hade det varit en dröm att få jamma lite med Don Cherry, Charlie Haden och Carlos Falanga. Tror det hade varit en mycket speciell upplevelse!

[wimp type=”playlist” id=”8831fda1-4499-44bc-963f-8dc47d32aa9c”]Jazzapparat: Niklas Barnös favoriter[/wimp]

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Musikaliskt mår den väldigt bra. Det finns oerhört mycket produktivt folk som skapar ny spännande jazz hela tiden. Nu gäller det bara för samhället att hänga med och skapa speltillfällen samt bättre förutsättningar för turnéverksamhet så alla dessa begåvade människor kan få ge sig ut i Sverige/Europa/världen/rymden och förgylla folks liv!

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?

– Självklart är det viktigt att saker man lyssnar på återges på ett kvalitativt sätt. Jag tycker det finns fördelar med de olika alternativ till lyssning som erbjuds idag (CD, LP, WIMP, osv.) Det är viktigt att inte ljudkvaliteten glöms bort – speciellt då jazz ofta har en akustisk approach.

Hur skulle du beskriva din playlist med tre ord?

– Svulstig, svängig, spektakulär!

Jazzapparat är ett projekt där 12 jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Vi på WiMP älskar jazz, varför vi under det kommande året kommer att presentera alla releaser från Jazzapparat. Detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot sångerskan och pianisten Lindha Kallerdahl som i veckan släppte albumet Gold Quintet Solo. Vi tog kontakt med Lindha för att få reda på lite mer om albumet. Längst ner i inlägget hittar du även Lindhas spellista med hennes favoritlåtar just nu.

Hej Lindha! Du har precis släppt ditt nya album Gold Quintet Solo. Kan du berätta lite om det?

– Skivan är en kombination av min inre värld och bandets dynamik. En drömvärld som möter en gemensam verklighet. Jag är lycklig över att vi lyckades få ihop en skiva som talar ett så tydligt språk, och där improvisationen ger låtarna en vacker grund att stå på.

Hur skiljer sig det här albumet från tidigare projekt?

– Den är mer rakt på sak. Jag valde att vara mogen i mitt urval, och har lyckats våga stå för vad jag faktiskt tror på. Den är helt enkelt mig, just nu.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda, vilka skulle du då välja?

– Alla fyra i mitt band GOLD ( Samuel, Katrine, Fabian och Thomas ) plus John Coltrane, Alice Coltrane och Audun Kleive!

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Den mår nog alldeles utmärkt – lite böjd och lite rå. Samtidigt trovärdig jazzens vackra tonspråk.

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?

– Det är självklart väldigt viktigt! Men det är en stor rubrik för många viktiga detaljer. För mig är Åke Linton den främsta bäraren av briljant ljudkvalitet. Jag har haft den stora äran att få arbeta med honom flera gånger, och hans öron är stor konst. Dessutom vill jag nämna August Wanngren (en ny arbetspartner för mig) som fullständigt förtrollade skivan. Det är tack vare människor som dessa som vi musiker faktiskt låter så bra som vi låter.

Hur skulle du beskriva din spellista med tre ord?

– Underbar, spännande och go!

Läs också:

Jazzapparat Del 2: Gustav Lundgren & Celia Mur

Jazzapparat Del 1: Hans Olding & Jaska Lukkarinen

Jazzapparat är ett projekt där tolv jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Vi på WiMP älskar jazz, varför vi under det kommande året kommer att presentera alla releaser från Jazzapparat. Detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot Gustav Lundgren och Celia Mur som tillsammans skrivit musiken till albumet ”Cruce De Caminos”. Vi tog kontakt med Gustav Lundgren för att få reda på lite mer om albumet, samt frågade vad han själv lyssnade på.

Hej Gustav! Du har precis släppt albumet ”Cruce de caminos” tillsammans med Celia Mur. Berätta lite om plattan!
– Skivan är resultatet av ett samarbete som började 2012 då jag bodde i Madrid, vilket även Celia gjorde. Vi började spela tillsammans och ganska direkt ville Celia börja skriva texter till min musik. Jag hade aldrig tidigare jobbat med en spansk textförfattare så detta var jättespännande. Under två år arbetade vi på plattan, dels i Valencia där Celia nu är bosatt men också i Stockholm och Madrid. Sedan spelade vi till slut in skivan i år i Stockholm. Jag vågar nog säga att det är en mix av spansk, svensk, brasiliansk och amerikansk jazz.

Hur skiljer sig den här skivan från tidigare saker du har gjort?

– Det här är ett duo-album, där jag spelar akustisk gitarr, 7-strängad gitarr, cavaquinho, bas och el-gitarr, medan Celia sjunger. Jag har tänkt väldigt avskalat och naket när jag producerat den här skivan. På tidigare album har jag använt betydligt fler instrument samt att fler musiker varit inblandade. Det är även den första skivan med spanska texter. Tidigare har jag jobbat med textförfattare och sångare som sjunger på portugisiska, engelska, svenska och franska.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda – vilka skulle du då välja?

– Oj, den var svår… Min högsta önskan har alltid varit att se John Coltrane live, så kanske någonting med honom? Frank Sinatra och Django Reinhardt är andra favoriter.

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Mycket bra! Den största skillnaden mellan Sverige och Spanien där jag tidigare bodde är kulturpolitiken. I Sverige finns det gratis utbildning för att bli jazzmusiker och bidrag att söka. I Spanien får man kämpa mer. Dock finns det en betydligt större publik i Spanien och i övriga Europa, med flera unga människor som lyssnar på jazz. Sverige är ett litet land och vi har inte samma tradition med att gå ut på barer och restauranger för att se en konsert. Däremot finns det en massa bra musiker i Sverige, vilket kanske beror på de goda utbildningsmöjligheterna?

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?

– Förra året köpte jag en nya stereo på Hi-Fi klubben, och först då insåg jag på riktigt skillnaden mellan MP3 och FLAC. I samma stund började jag också använda WiMP HiFi samt köpte en ny vinylspelare från REGA. För mig är ljudkvalitet någonting väldigt viktigt! Jag kommer att släppa min första vinylskiva nu i januari med Gustav Lundgren Trio.

Hur skulle du beskriva din spellista med tre ord?

– ”Jazz on Guitar”.

Foto: Hampus Lundgren

Läs också: Jazzapparat: Hans Olding & Jaska Lukkarinen – ”Far From Rio”.

Idag kan vi på WiMP stolt presentera den första delen i vårt samarbete med Jazzapparat! Jazzapparat är ett projekt där tolv jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Vi på WiMP älskar jazz, varför vi under det kommande året kommer att presentera alla releaser från Jazzapparat. Detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Först ut är Hans Olding som nyligen släppte den kritikerrosade plattan ”Far From Rio”.

Hej Hans! Den 29 oktober släpptes albumet ”Far from Rio”. Kan du berätta lite om skivan?

– Det är ett gemensamt projekt från mig och den finska trummisen Jaska Lukkarinen. Under de senaste åren har vi flera gånger stött på varandra runt om i världen, och vi har även spelat en del tillsammans i replokaler i Sverige, Helsingfors och New York. Idén om ett gemensamt band växte fram för ett par år sedan när vi båda bodde en kortare period i New York. Snart började vi också fundera över vilka vi ville ha med i bandet. Karl-Martin Almqvist är utan tvekan en av Sveriges mest briljanta saxofonister och vi har spelat ihop många gånger under de senaste tio åren. Han har bidragit med två spår till skivan och det kändes jättekul att äntligen få spela in någonting tillsammans med honom. Mattias Welin är en fröjd att spela med. Jag brukade gå och lyssna på honom så ofta jag kunde när han bodde i Stockholm. Han är även med i några av mina absoluta favoritgrupper. De är två monstermusiker som alltid ger allt! Skivan är inspelad på en dag eftersom det är svårt att samla musiker på den här nivån – för tillfället bor vi ju dessutom i fyra olika städer. Därför har plattan också fått ett väldigt direkt och spontant tilltal. Jag tycker verkligen att det svänger så att det svartnar – vi är jättestolta!

Hur skiljer sig den här skivan från tidigare saker du gjort?

– Den skiljer sig inte så väldigt mycket, men kan ses som ytterligare ett steg på vägen från min förra skiva ”No Place Like Home”, även om ”Far From Rio” har ett lite mer direkt tilltal. Det rör sig fortfarande om samtida, groovebaserad, melodisk jazz med breda influenser. Den här gången delar jag dessutom ledar- och kompositörsrollen med Jaska Lukkarinen, som både är en av mina favorittrummisar men också en spännande kompositör. Mattias och Karl-Martin är också otroligt viktiga för helheten och det känns verkligen som vi hittat ett unikt sound tillsammans.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda – vilka skulle du då välja?

– Jag har väldigt många hjältar som jag så klart skulle vilja göra musik tillsammans med – några av dessa finns också på min spellista. Annars tycker jag redan att jag spelar med otroligt bra och kreativa musiker som också utmanar mig till att utvecklas. Men det är klart att det finns några drömsamarbeten i Europa, men framför allt på andra sidan Atlanten.

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Bra, men villkoren är tuffare och nivån bredare och högre än någonsin tidigare. Vi lever i en otroligt kreativ era där stilar krockar och berikar varandra. Begreppet jazz är bredare än någonsin.

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?
– Otroligt viktigt. Jag tror att nästa stora förändring inom musikbranschen kommer att vara högre upplösning på ljud. Jag har ingenting emot mp3 och annat komprimerat ljud – det är praktiskt. Men för egen del föredrar högupplöst ljud när jag lyssnar på musik. Det är först då som det hårda arbetet vi lägger ner i studion verkligen kommer till sin rätt, och magin i musiken kan lysa igenom.

Hur skulle du/ni beskriva din spellista med tre ord?

– 100 procent inspiration!

FOTO: Nina Varumo