När Mark Ronson gör ett album, så gör han verkligen ett album. På Uptown Special, som är månadens HiFi-album i WiMP visar den prisbelönta producenten, som också jobbat med artister som Lily Allen och Paul McCartney, vad han egentligen går för.

Till stor del inspirerad av funk- och soulmusik från 60- och 70-talet, är Uptown Special hans funkigaste album, men också Ronsons mest fulländade soloalbum så här långt. Ronson växte upp i New York, där han också gjorde karriär som DJ i början av 90-talet. Den här perioden är också något som helt klart inspirerat hans sound. På den tiden var han ständigt på jakt efter begagnade vinyler med antingen hiphop, funk, eller rnb.

– Biggie, Chaka Khan, Amerie, Boz Scaggs, Missy, Earth Wind & Fire, N.O.R.E… Snacket handlade till stor del om låtarna som satte eld på dansgolvet. På den tiden var New Yorks klubbscen fylld av killar, tjejer, dansare, dealare, rappare, modeller och skejtare, och alla kom dit av en enda anledning: för att dansa. Om låten var bra – om den hade ett coolt beat, om den hade soul- då dansade de. Med Uptown Special försökte jag återskapa känslan från dessa kvällar i New York, säger Ronson.

Albumet tog över 18 månader att göra och spelades in i studios i London, Memphis, Los Angeles och New York. Som producent valde Ronson vännen och Grammy-vinnaren Jeff Bhasker (Kanye West, Drake och Alicia Keys). Texterna är, förutom titelspåret, skrivna av Ronsons favoritförfattare Michael Chabon. Bland gästerna hittar vi bland annat storheter som Kevin Parker och Stevie Wonder – där den senare av dem både fått äran att inleda och avsluta albumet.

Ronson och Bhasker reste dessutom runt över hela USA för att hitta den kvinnliga vokalist de hade sett framför sig. I samband med att de gick för att kolla in en  gospelkör i Jackson, Mississippi upptäckte de så den 23-åriga talangen Keyone Starr. De blev imponerande över Starrs omfång och närvaro, och bjöd in henne till den legendariska Royal Studios i Memphis där hon spelade in leadsång på tre av låtarna.

Ronson dedikerade Uptown Special till Amy Winehouse, rnb-gitarristen Teenie Hodges och den franska hiphop-producenten DJ Medhi. Om Winehouse – som med sitt legendariska album Back To Black också gav Ronson tre Grammys år 2008, skrev han: “I’m always thinking of you, inspired by you and your music lives on in myself and everyone who ever felt it. Love, Mark”.

Vi fick en pratstund med Mark Ronson, vilket resulterade i samtal om 60-talsmusik, hans syn på producentrollen och om hur han fick Stevie Wonder att ställa upp på en inspelning.

Uptown Special är månadens HiFi-album i WIMP! Detta då vi tycker att det demonstrerar ett exceptionellt väl utfört arbete när det kommer till ljud och detaljer. Vad är bra ljud för dig?

– Även om jag tycker att låten i sig är det viktigaste, är det mitt jobb att få musiken att låta bra. Förut brukade man se på teknik som ett verktyg för att vara nyskapande, men nu är det mer ett verktyg för att göra saker och ting lättare. Förut köpte folk ofta den senaste multi-track-maskinen eller en Linn Drum [trummaskin] för att göra musiken så spännande och progressiv som möjligt. Idag använder människor ny teknik och datorprogram för att fixa tekniska misstag, dålig sång och för att de är lata.

När jag plockar fram ett trumset –  och detta är definitivt något jag har lärt mig mycket om från Dap Kings – handlar det om att ge låten lite extra omsorg. Det är nästan en bortglömd konstform: den att veta exakt var man ska placera mikrofonerna, hur man stämmer trumsetet och hur trummisen ska spela på det. Alla dessa saker är viktiga och det är också därför vi älskar de låtarna [från DAP Kings].

Det är inte bara ljudet av 60-talet jag älskar, utan också ljudet av hiphop-album där man samplat original-trumljud. Om du exempelvis köper ett datapaket med Ableton så kommer du hitta massor av trumbreaks som låter precis som på 60-talet. Detta var också den viktigaste referensen för trumsoundet på plattan.

Jag vet att ljudmässiga detaljer är en av de saker som skiljer mina plattor från andras, och det är helt klart något som är viktigt för mig. Jag behöver absolut inte få det att låta helt perfekt. Jag försökte inte att göra ett Daft Punk-album – en sådan platta som folk kommer att testa stereosystem med för 100 år framöver. Jag ville att det skulle låta lite mer smutsigt. Det ska både låta som Wu-Tang och Motown – samtidigt.

För mig pågår hela tiden en slags musikalisk upptäcktsfärd. Ibland vet jag exakt vilka ljud jag vill ha, och andra gånger hittar jag saker av ren tillfällighet. Jag kan inte förklara varför jag gillar ett visst ljud. När jag hör det så vet jag bara.

Du är först och främst känd som producent – är det så du ser på dig själv också?

– Ja, jag ser mig först och främst som producent. Och förhoppningsvis kommer jag fortfarande göra det om 20 eller 30 år. Jag kommer fortfarande att producera plattor, det är det jag gör. Jag är väldigt glad att jag då och då får göra mina egna plattor – då får jag uttrycka mig kreativt genom att skriva musik, vilket är något jag sällan får göra på andras album.

På dina album hörs alltid många gäster, nästan på varje spår. Ser du dig själv som en ledare för en stor show?

– Tja, jag är ju beroende av vokalister, eftersom jag inte kan sjunga själv. Men även om saker och ting blir kaotiska ibland, ser jag nog inte mig själv som en ledare. Det handlar mer om att samla olika människor och sedan låta dem göra sin egen grej. Människor bidrar på olika sätt, medan jag måste hålla ihop allting och få det att låta som mitt album.

På Uptown Special verkar det som att du begränsat gästlistan eller använt dessa artister på flera spår. Fanns det en anledning till det?

– Ja, på det här albumet ville jag jobba med färre artister. Jämfört med mina förra platta har jag nog halverat antalet gäster – där var det ju två gäster med på varje spår. Kevin gjorde tre låtar, Andrew är med på flera stycken, Keyone [Starr] är med på några. Jag ville att albumet skulle bli mer sammanhängande, vilket jag också tror att jag lyckats med.

Stevie Wonder är med och spelar munspel på öppningsspåret. Hur var det att höra honom spela en av dina låtar?

– Det var helt galet! Jag har aldrig upplevt något liknande. I min vildaste fantasi kunde jag aldrig ens föreställa mig att Stevie Wonder skulle spela på något jag gjort. Jag hade skrivit melodin och kände hela tiden att Stevie Wonder helt enkelt var tvungen att spela på den här låten. Så då skrev jag till honom, men fick inte svar. Samtidigt funderade jag på om någon annan kanske kunde spela det. Men i sista sekund, precis innan albumets deadline fick jag svaret: “Stevie has the song, he likes it, he’s ready to play it”. Helt vansinnigt!

Den brittiska musikscenen har verkligen fått ett uppsving, och har på senaste också lyckats locka till sig flera stora amerikanska artister. För ett tag sedan reste till exempel Mary J. Blige till London för att spela in sitt nya album. Man kan kanske säga att du har en fot på vardera sidan av havet – vad är dina tankar om detta musikaliska utbyte?

– Det varierar, men just nu tror jag att det mest spännande inom populärmusiken sker i Storbritannien. De stora albumen kommer från USA, men England är för tillfället centrum för det mest banbrytande inom musikbranschen. Här ser vi till exempel FKA Twigs, Arca, Hudson Mohawke och Rustie – artister som jag gillar väldigt mycket. På den mer kommersiella sidan har vi också Sam Smith. England har dessutom alltid varit positivt inställda till soulmusik. Folk blir ofta begeistrade över den musiken då den inte kommer härifrån. När artister som Mary J kommer över tror jag att hon tänker: “Nice. They really get my shit over here”.

Den här månadens HiFi-album i WiMP är v2.0 – det Mercury Prize-nominerade andra albumet från de brittiska nykomlingarna i GoGo Penguin. Här nedanför hittar du vår recension av plattan, följd av en intervju med bandets basist Nick Blacka.

***

Intressanta band beskrivs ofta som ”unika”, men när det kommer till GoGo Penguin är det inte bara något man säger – det är på riktigt. Med deras intensiva break-beats, telepatiska samspel och känsla för melodier skapar de ett sound som känns helt eget. GoGo Penguin har inte heller någon ledare. Chris Illingworths filtrerade pianomelodier kombineras snyggt av basisten Nick Blackas energiska spel och trummisen Rob Turner.

Man kan försöka definiera det, men att placera GoGo Penguin i ett fack leder bara till att man begränsar den gränslösa filosofi som utgör gruppens sound.

Med influenser från såväl Brian Eno och John Cage som Squarepusher finns det inga begränsningar för var gruppen hämtar inspiration. Sättningen kan sägas vara typisk för en pianotrio, men gruppen lånar fritt från melodiska, harmoniska och strukturella idéer inom jazzen och klassisk musik. När det kommer till rytmer närmar de sig också de elektroniska ljudlandskapen. Det är också det här mötet mellan genrer och stilar som bidrar till att gruppens ”akustiska electronica” låter så fantastiskt bra.

Även om det här tekniskt sett är Manchester-gruppens andra release, måste v2.0 ändå ses som GoGo Penguins stora genombrott. Nick Blacka som tidigare spelade i en jazztrio tillsammans med Illingworth, gick med i gruppen i slutet av 2012 efter att grundaren Grant Russell lämnat bandet. Blacka bidrog till en ökad sammanhållning inom gruppen – både gällande funktion, medvetenhet och sound. Om debuten Fanfares visade på en bandprototyp så är istället v2.0 – med dess så passande titel, ett bevis på GoGo Penguins mycket framgångsrika omstart.

Det är ljudet av ett band som blivit mer närvarande men också mer medvetna om den ljudmässiga värld de själva skapat.

Öppningsspåret ”Murmuration” kan närmast liknas vid ett manifest – tydligt improviserad men också med drag från exempelvis Jon Hopkins och Massive Attack. Låten är döpt efter sättet som fåglar samlar sig i flock – en stark och vacker helhet där det inte finns någon ledare och där ingen fågel är mer betydelsefull än den andra.

Den pulserande ”Garden Dog Barbecue” sätter ljus på det som är bandets värld – influerad av Aphex Twin men med sin grund i bebopen. ”Kamaloka” förför med sin vackra och Four Tet-liknande melodi, medan ”Fort” rör sig från Arvo Pärt-inspirerat pianospel till en rytmisk trumdel som för tankarna till techno.

”One Percent” (en referens till dagens finansvärld) har lett till den konstiga, men ack så hjärtliga beskrivningen av bandet: “sounds like a CD skipping – but live”. Det första stycket som bandet skrev tillsammans var annars den hiphop-doftande ”Home” som öppnas med Blackas välkomnande basintro.

”The Letter” – som förövrigt spelades in i totalt mörker, är en långsam och närmast spirituell ballad som kombinerar klassiska jazzharmonier med en mer modern känsla. Här får man en stunds vila innan man slungas in i den intensiva ”To Drown In You” samt albumets mest experimentella höjdpunkt – ”Shock & Awe”.

Albumet avslutas med den vackra ”Hopopono” som med sin mix av olika influenser också tar oss tillbaka till början av vår färd – en resa som tagit oss med genom mytomspunna landskap, spiritualitet, kärlek men också genom politiska underground-rörelser. Men som med all bra musik och litteratur är det här också ett album där lyssnaren tillåts att skapa sin helt egna historia.

Efter framgångarna med debuten har bandet också utnyttjat sina nya tillgångar. Ljudteknikern Joe Reiser och studioteknikern Brendan Williams har gjort ett briljant jobb. Det här är en färgsprakande ögonblicksbild av ett band som hittat sin egen röst samtidigt som de på ett modigt sätt också skapat ett helt eget sound.

Har albumtiteln – v2.0, någonting att göra med omstruktureringarna inom bandet?

– Ja, absolut. På många sätt tänker vi nog på det här som ett nytt debutalbum. Med det sagt vill vi så klart inte göra oss av med vår första platta – jag tycker den är superbra och jag vet att alla var väldigt nöjda med den. Men redan när den plattan spelades in ville alla egentligen gå i en annan riktning, så jag antar att den var ”gammal” redan från början. De ville gå mer mot soundet som hörs på v2.0 – med electronica, eller i alla fall att få musiken att låta mer som electronica.

Albumtiteln syftar på allt det här och konceptet att vara en uppgraderad ”version” av sig själv. Under arbetet delade vi med oss av olika idéer inspelade på våra laptops. Vi delade filer och omgjorda versioner. Det var från den processen som albumet sedan utvecklades.

Är den här elektroniska inriktningen den största förändringen som skett sedan du gick med i bandet?

– Ja, jag tror det. Jag menar – om du byter ut en person i en trio så kommer allt att låta annorlunda. Och jag tror att alla var medvetna om det.

Arbetet med det här albumet var mer kollektivt. När debutalbumet skrevs tog killarna istället med sig färdigställda idéer och så spelade dem det. Under den här processen tog vi fram våra olika idéer i ett mycket tidigare skede, och sedan kom vi med synpunkter och slutförde det tillsammans. Ibland tog vi ut en liten del av en låt och loopade den i flera timmar för att försöka hitta rätt stil innan vi bestämde oss för ett slutgiltigt sound.

Albumet låter lite mer electronica – det är i alla fall vad vi medvetet försökte göra. Men det är fortfarande en pianotrio som spelar akustisk musik. Det finns inte så mycket samplingar och så, förutom små bitar här och där. Och så lite pedaleffekter till min bas.

Även om vi är en trio så har vi också en hemlig fjärde medlem – en kille som heter Joe Reiser. Han är vår ljudtekniker och har också varit med och producerat albumet. Så jag är inte det enda nya tillskottet. Att jobba med Joe var att ta ett stort steg framåt – både ljudmässigt och när det kommer till teknikerna vi använder oss av när vi spelar live.

På vilket sätt då?

– Han bidrog väldigt mycket till live-showerna – till exempel genom att använda nya och smarta sätt att förstärka basen och pianot på. Om du ser oss live så liknar det nästan en rockkonsert. Vi kör rätt hårt, med mycket bas och så. Och då måste pianot förstärkas för att matcha trummorna.

Joe har kommit på lösningar för allt det här. Jag låter säkert väldigt nördig nu, men för pianot har han sådana här speciella magnetiska mickar som placeras på insidan, under strängarna. Detta gör att man kan förstärka pianot till samma nivå som trummorna. Joe har varit väldigt betydelsefull för att bandets utveckling.

När du pratar om bandet känns det som att ni befinner er i ständig förändring och utveckling?

– Ja kanske det, men det är svårt att säga. Just nu har vi precis börjat jobba med nytt material. Vi har ett stort gig i Paris och efter det kommer vi låsa in oss någonstans och skriva klart den tredje plattan. Jag gillar att tänka på album som ögonblicksbilder av en specifik tid, så det är ganska svårt att redan nu säga hur plattan kommer att låta.

Men det kommer att förändras så klart. Just nu är vi ganska sammanhållna som band eftersom att vi varit ute och turnerat med v2.0 i nästan 18 månader. Men för att vara ärlig så vet jag faktiskt inte vad som kommer hända i framtiden.

Vad kommer fortsätta att vara detsamma då?

– Vi kommer inte börja använda massor av synthar. Vi kommer aldrig bli fåniga gällande den elektroniska sidan och förlora vår akustiska natur. Vi vill fortfarande att det ska finnas tre instrument: piano, bas och trummor.

Med det sagt så skulle jag nog ändå vilja säga att soundet ni har på gång till stor del kan definieras av dess likhet med elektronisk musik. Den har ofta också kallats för ”akustisk electronica”.

– Tja, på ett sätt så stämmer inte ”akustisk electronica” in överhuvudtaget. Grundidén är att vi är en akustisk pianotrio som hämtat inspiration från elektronisk musik och funderat över hur den kan översättas till vårt musikaliska språk.

Er musik är till stor del också baserad i jazzen och den klassiska musiken. Hur lyckas ni balansera mellan alla dessa olika skolor och genrer?

– Chris är en klassiskt skolad pianist. Han och Rob gick båda på The Royal Northern College of Music i Manchester där de studerade klassisk musik i fyra år. Jag och Rob träffades på en jazzscen i Manchester. Grejen är väl den att om vi säger att vi är ett renodlat jazzband så stämmer det inte heller. Det är inte så att vi vill distansera oss själva från jazzen. Vi vill bara inte definiera oss som ett jazzband eftersom begreppet kommer med en mängd olika begränsningar.

Ibland kan man nästan känna sig taskig mot jazzpubliken som kommer för att se oss. Det har hänt, även om det inte varit många gånger, att människor kommer fram till oss efter spelningarna och säger ”Hey, varför var det inte mer improvisation?”. Vad ska man svara? ”Det är för att vi inte vill att det ska vara så”.

Vi letar efter kreativitet överallt, och vi hämtar delar och bitar från olika ställen. Om vi gillar stilen hos en specifik klassisk kompositör så kanske vi lånar den, och om vi hittar jazzelement och improvisationsdelar vi gillar så tar vi det. Men vi vill inte bli placerade i ett specifikt fack. Det blir begränsande för oss – men också förvirrande för publiken, haha.

Det var ett glädjande svar. För ett tag sedan pratade jag med Bill Frisell, och vi kom in på hur man kan missuppfatta jazzen som genre. För precis som med er musik så tänker jag inte på hans musik som jazz. Han menade att jazz inte är en specifik stil utan mer av en process och ett sätt att närma sig musiken. Vad tycker du om det?

– Ja jag skulle nog vilja hålla med om det. Det är en svår fråga. Speciellt idag när man knappt kan säga vad som är jazz längre. Jag tror att det är många olika saker helt enkelt. Vissa kommer nog alltid tycka att vi är ett jazzband – vi har en typisk jazzsättning och använder oss av improvisation. Men själv är jag tveksam till om det verkligen är jazz. Jag antar att det är upp till lyssnaren att bestämma.

Skivbolag kan vara kontraproduktiva när det kommer till att förklara konst. Genom att försöka definiera något kan det kanske också leda till att musik missuppfattas?

– Ja, det är definitivt ett problem. Av någon anledning försöker människor desperat att kategorisera allting. Jag antar att det bara är ett sätt att försöka förstå musiken. Det är bara det att vi inte ser det på det sättet. Musik är bara musik – det är toner och rytmer. Du kan ta vilken stil du vill och använda den i din musik. Det finns inga begränsningar.

Förra året blev ni nominerade för The Mercury Prize. Hur kändes det?

– Det var otroligt kul att bli utvalda på det sättet, och jag tror att vi fick ut mer av det än de andra banden, eftersom vi var minst kända. Det ledde till att fler upptäckte oss, och det är egentligen allt vi önskade oss.

Vad tycker ni om de andra som blev nominerade?

– Ärligt talat så har jag inte lyssnat så mycket på dem. Vi gillar East India Youth. Speciellt en låt som heter ”Glitter”. Polar Bear är riktigt coola också – jag gillar deras grej.

Vilka andra musiktrender tycker du annars känns spännande?

– Om jag pratar för gruppen som helhet så gillar vi helt olika saker. Något vi har gemensamt är vårt intresse för electronica, vilket kanske också förklarar varför vår egen musik influerats så mycket av den stilen.

Chris lyssnar väldigt mycket på obskyr electronica. Vi gillar också en kille som heter Frederik Robinson –  jag tror han kommer från Sverige? Under arbetet med plattan lyssnade vi väldigt mycket på Jon Hopkins, Burial, Radiohead och andra projekt där Thom Yorke varit inblandad.

Hur känner du inför den digitala revolutionen inom musikbranschen?

– Det är en pågående debatt. Vissa artister verkar vara rädda för den. Alla är oroliga för försäljningen och hur mycket pengar de kommer förlora om människor inte längre köper plattor.

Jag tror inte att det påverkar oss så mycket, vilket också beror på att vi har en så speciell nisch. Det är helt enkelt så utvecklingen ser ut och man måste anpassa sig efter den. Nu verkar det till och med som att nedladdning är på väg ut. För egen del tycker jag att det är en fantastiskt möjlighet att ha tillgång till så mycket musik på en och samma gång.

Jag måste fråga – finns det någon speciell story bakom ert bandnamn?

– Haha, ja det finns det. Och jag brukar oftast låta Chris berätta den eftersom jag inte var med då. Men okej. När bandet startade fanns det egentligen inga intentioner att spela in album eller spela live. Det var helt enkelt bara ett sätt för killarna att samlas och spela musik de själva gillade.

Och så en dag ringde en kompis som jobbade på Sand Bar i Manchester. De hade fått ett återbud och undrade om bandet kunde hoppa in. Men de hade inget namn. I replokalen fanns det ett mjukisdjur i form av en pingvin. Och när någon sedan frågade vad de hette var det någon som svarade ”Vad tror ni om Penguin?” Eller Go Penguin!? Eller kanske GoGo Penguin?”. Och det var det. Sedan dess har namnet hängt med.

Ryan Pinkard

ryan.pinkard@wimpmusic.com

På sitt nya album, Guitar in the Space Age!, har Bill Frisell återvänt till musiken som kom att definiera hans ungdom, och som en gång också inspirerade honom till att plocka upp det instrument som han sedan kom att bli tongivande för. På albumet har virtuosen undersökt 1950- och 60-talets populära gitarrlåtar – musik som också var avgörande för populärkulturens utveckling, både i USA och i resten av världen.

I samband med att Guitar in the Space Age! valdes ut till månadens HiFi-album i WiMP, tog vi oss en pratstund med den eminenta gitarristen. Detta resulterade i ett samtal om albumet, tiden, inspelningsprocessen och vad det egentligen betyder att vara ”jazzartist”.

Förutom namnet Guitar in the Space Age! går det nog att säga att det här albumet är allt annat än futuristiskt?

– Jag tänkte nog aldrig på det sättet. På den tiden, när den här musiken kom ut för första gången – innan jag ens hade börjat high school, var allting väldigt futuristiskt. Allt handlade om ”the space age”. Det här nostalgiska draget som vi ser idag fanns inte, utan allt handlade om hur man kunde göra saker på ett nytt, annorlunda och förändrat sätt. Alla blickar var vända mot framtiden. Jag brukar fundera mycket över det där. Det var en konstig tid eftersom att det dels fanns optimism, men samtidigt en påtaglig rädsla hängande i luften. Kanske är det alltid så, men det känns som att det finns en starkare domedagsrädsla idag. Den fanns då också, men då med en känsla av att vi skulle lyckas fly från den.

Betyder det att du är mindre optimistisk idag?

– Ja, så är det nog, men jag kämpar emot det, och försöker lyssna på äldre människors visdomar. Jag såg en intervju med Pete Seegers som gjordes precis innan han dog – som du kanske vet spelar vi också hans låt ”Turn! Turn! Turn!” på nya plattan. I intervjun försökte reportern hursomhelst få honom till att säga något negativt. Du vet, dom körde med hela den här ´du har varit med länge Pete, och se så galen världen har blivit´-grejen. Man han hade fortfarande sin övertygelse om att många fantastiska saker händer där ute. Han berättade att han fokuserade på de små sakerna i livet – man kan inte alltid tänka på helheten. Om man bara gör så gott man kan, smittar den energin också av sig på andra människor. Det skapar en kedjereaktion av ”goodness”, och det är något som jag verkligen tror på. Om du hela tiden följer nyheterna är det inte så konstigt att du blir nedslagen. Det handlar om att göra det bästa man kan av situationen man befinner sig i.

Du har beskrivit det här albumet som ytterst personligt, och till viss del även självbiografiskt. Kan du utveckla det?

– En stor del av musiken på albumet är låtar som jag lyssnade på när jag själv försökte lära mig spela gitarr. Den första skivan jag köpte var en singel med The Beach Boys ´Little Deuce Coupe” på den ena sidan och ´Surfer Girl´ på den andra. Jag spelade inte den typen av musik då, men jag lyssnade på den, exempelvis The Kinks, The Byrds och Junior Wells. Men surfmusiken var det som fick mig att börja spela gitarr. Det är det starkaste musikaliska bandet till min barndom. Sedan finns det också låtar på det här albumet som jag inte kände till när jag var ung. Jag tror inte att jag någonsin lyssnade på Speedy West, Jimmy Bryant eller Merle Travis. Den musiken kom senare, när jag blev mer inne i gitarrspelandet och ville veta var vissa saker kom ifrån. Det var viktigt för mig att hylla dem också.

Så vad var det som fick dig att spela in det här albumet nu?

– Det finns helt klart ett stråk av nostalgi med i spelet, men jag skulle nog vilja säga att jag försökte att stärka grunden i det som jag ägnat en stor del av mitt liv åt. Det här är den första musiken jag spelade, men jag känner inte att jag fick tillräckligt med tid tillsammans med den då. Från tidpunkten då jag började lyssna på surfmusik till att jag hörde Miles Davis gick det kanske tre, fyra år. Jag kunde faktiskt inte spela den här musiken ordentligt då heller, så det var lite som att jag ville gå tillbaka nu för att bevisa att jag faktiskt kan göra det. Efter 50 år som musiker ser jag på saker på ett sätt jag inte gjorde förut. Det känns fantastiskt att spela den här musiken igen utifrån det perspektivet. Det kändes nästan som ett flummigt forskningsprojekt, haha. Däremot handlade det inte om att återskapa något som har hänt förut. Jag ville bara ta upp det igen och se vad jag kunde få fram. Jag gillar att fantisera om hur det kändes då, när ett musikstycke hördes för första gången. Jag tänker på Louis Armstrong – eller vilken annan musik som helst som vi idag tar för givet. Idag är det välbekant musik, men tänk hur det måste ha varit den första gången som någon fick höra det. Det var så radikalt. Jag tänker mycket på det där, vilket också ger mig energi. Det handlar om hur man försöker skapa något nytt genom att se på något gammalt.

Många av låtarna på det här albumet är främst kända för sina texter – till exempel från The Beach Boys, The Byrds, The Kinks. Men självklart finns det också en distinktion mellan texterna och själva framförandet. När du hör Ray Davies sjunga ”Tired of Waiting” – hör du då orden som dem är eller tänker du mer på ljuden från hans röst?

– Det är nog en kombination. Många av texterna har stor betydelse för mig. Men sättet det låter på i mitt huvud har mer att göra med hur jag spelar toner på en gitarr. Att imitera sångare har alltid varit en stor del i hur jag spelar. Ändå är orden också av betydelse. ”Tired of Waiting” är en sådan låt – där är orden inpräntade i mitt minne.

Du verkar inte främmande inför att varken skriva eller tolka musik som är rotad i den här tidsepoken – mitten av 1900-talet. Är detta en konsekvens av att du växte upp under den tiden, eller tror du att det är något unikt med just den perioden?

– Det är svårt för mig att säga. Men jag tror nog att det var något särskilt som hände då. Om man tänker på all musik som kom till under den perioden, och den stora mängden energi…alla var så inne i det, och alla spelade gitarr. Jag föddes 1951, och det är min tid, det är det jag vet och jag kan inte fly från det. Jag vet faktiskt inte. Jag försöker vara ärlig med de begränsningar som finns gällande min egen upplevelse.

Vilken betydelse hade gitarren för den här eran? Och hur kom den att bli det ledande verktyget för att skapa populärmusik?

– Det var så populärt och det är det fortfarande. Och jag har varit fascinerad av instrumentet så länge jag kan minnas. Det är intressant att Fender-gitarrerna kom till ungefär samtidigt som jag föddes – ibland verkar saker vara menade för varandra. Jag minns att jag såg dem på TV när jag var riktigt liten, och sedan dess var gitarrer det enda jag tänkte på, haha. Att upptäcka musiken var som att hitta en plats där jag kunde reda ut och komma på saker. Man kan se det som en modell för människans möjligheter – för vad människor kan göra tillsammans. När saker fungerar tillsammans uppstår harmoni, på en musikalisk, men kanske ännu mer på en mänsklig nivå. Musikvärlden kändes alltid välkomnande för mig. Där var saker okej.

Du är först och främst känd som jazzgitarrist. Men när vi lyssnar på det här albumet känns det inte rakt igenom som jazz, vilket också är fallet med många av dina andra plattor. Är det här jazz? Och tror du att det finns en generell missuppfattning om vad jazz kan vara?

– Det är bara ett namn. Självklart betyder det något för mig, då jazzen innehåller så mycket av det jag inspirerats av. Thelonious Monk, Miles Davis, Sonny Rollins, Bill Evans – alla dessa kan man nog kalla för jazzartister. Men jag tänker mer på jazz som ett sätt att närma sig musiken. Det är en process, inte en stil. Det kan se ut på ett visst sätt på ytan, men det är insidan som är det viktiga. Musiken jag spelar, och grunderna i den, kommer absolut därifrån. Jag blir så frustrerad när folk oroar sig över vad man ska kalla musik. Jag menar, i mitt huvud kan olika saker existera på en och samma gång. Vare sig det är Stravinsky eller Robert Johnson, The Beatles eller Jimi Hendrix – allt flyter omkring i min hjärna samtidigt. Det behöver inte delas upp i olika fack.

Vi valde ut Guitar in the Space Age! till månadens HiFi-album i WiMP, då vi tycker att det är fenomenalt exempel på såväl kvalitet som detaljrikedom. Det här är ett album som förtjänar att lyssnas på i förlustfri och optimal ljudkvalitet. Vad betyder ljudkvalitet för dig?

– Jag har haft turen att få jobba med människor som vet vad de sysslar med. Jag har länge haft mina allierade i Lee Townsend – som producerade albumet, och i Tucker Martine – som var ljudtekniker. Vi spelade in den i Tuckers studio, som är ett helt fantastiskt ställe. Inspelningen skedde framförallt live och var inte uppdelad på det sättet. Vi bara var där och spelade tillsammans, så det låter helt enkelt som det låter på riktigt. Vi hade de bästa förutsättningarna för att spela så som vi spelar och låta som vi vill låta.

Spelar det någon roll hur man lyssnar på musik?

– Människor lyssnar på musik på ett helt annat sätt idag. Allt sker genom iPods och hörlurar, och det finns hela tiden så mycket oljud och brus runt omkring. Jag har inte tillräckligt med tid när jag är hemma längre, men jag tycker fortfarande om de stunder då det är helt tyst och jag kan lyssna på något och verkligen fokusera på det. Det betyder mer då.

Ryan Pinkard

ryan.pinkard@tidalhifi.com

Bill Frisell, en av vår tids mest framstående jazzgitarrister, har producerat ett album som sjuder av skimrande briljans och obestridlig nostalgi. Det är också ett av virtuosens mest personliga verk, där han gör ett återbesök hos musiken som en gång kom att definiera hans barndom, nämligen surf- och garagerocken från 50- och 60-talet.

Efterkrigstiden brukar ofta beskrivas som en av de mest dynamiska perioderna i modern amerikansk historia. Frisell brukar också ofta nämna att han föddes just år 1951 – samma år som den ikoniska gitarren Fender Telecaster såg dagens ljus. Det var den kommersiella distributören av denna modell – tillsammans med Stratocaster (1954) och Gibson Les Paul (1952), som hjälpte till att skapa ett intresse för elgitarren och starta upp den första gulåldern för ett instrument som fortfarande är ett av de mest vanligt förekommande.

Frisell är känd för att vara lika bra på att skriva musik som att tolka andras låtar. Och på Guitar in the Space Age har han gjort sina egna versioner på några av de klassiska spår som definierade en period som i sin tur också definierades av gitarren som instrument. The Beach Boys klassiker ”Surfer Girl” och öppningsspåret ”Pipeline” av The Chantay är båda låtar som sätter fingret på känslan som den frisinnade surfrocken förmedlade. Hans versioner av Junior Wells ”Messin´ With the Kid” och Mere Travis ”Cannonball Rag” skänker rättvisa till de parallella rörelserna där bluesen och countryn växte fram.

På den provokativa sidan måste man också nämna Frisells tolkningar på The Kinks ”Tired of Waiting For You” och The Byrds populära version av Pete Seegers ”Turn! Turn! Turn!”. Frisell har också lagt till två av sina egna låtar – ”Shortest Day” och ”Lift Off” som båda visar på hans förmåga att förkroppsliga och återge sitt eget sound med total kontroll.

Med över 50 år bakom gitarren, har Bill Frisell nu inspirerats av tiden som en gång också lade grunden för hans eget musikintresse, och som blev en kritisk vändpunkt i kultur- och musikhistorien. Man bör dock inte missta Guitar in the Space Age för att vara en vanlig hyllnings- eller coverplatta. Det här är istället ett album som visar på en musikalisk mästare som försöker närma sig sina egna musikaliska rötter och undersöka dess innersta rum.

Med sitt gedigna musikaliska hantverk har vi utsett Guitar in the Space Age till månadens HiFi-album i WiMP. Det här är en platta som bjuder på ett universum av detaljer och en ljudbild av bottenlöst djup. Därför bör man också se till att lyssna på det i hög ljudkvalitet.

För att bevisa att en välljudande platta inte behöver någon större efterbearbetning, har hela albumet spelats in live i studion. Här bör man också nämna Frisells högra hand – producenten Lee Townsend och hans band (som Frisell själv kallat ”one of the best bands I´ve ever had.”) bestående av Greg Leisz (pedal steel och gitarr), Tony Scherr (bas och akustisk gitarr) samt Kenny Wolleson (trummor och vibrafon).

Njut av det här fantastiska albumet med WiMP HiFi! Håll också utkik efter vår kommande intervju med Bill Frisell själv.

Ryan Pinkard

ryan.pinkard@wimpmusic.com