Bill Frisell, en av vår tids mest framstående jazzgitarrister, har producerat ett album som sjuder av skimrande briljans och obestridlig nostalgi. Det är också ett av virtuosens mest personliga verk, där han gör ett återbesök hos musiken som en gång kom att definiera hans barndom, nämligen surf- och garagerocken från 50- och 60-talet.

Efterkrigstiden brukar ofta beskrivas som en av de mest dynamiska perioderna i modern amerikansk historia. Frisell brukar också ofta nämna att han föddes just år 1951 – samma år som den ikoniska gitarren Fender Telecaster såg dagens ljus. Det var den kommersiella distributören av denna modell – tillsammans med Stratocaster (1954) och Gibson Les Paul (1952), som hjälpte till att skapa ett intresse för elgitarren och starta upp den första gulåldern för ett instrument som fortfarande är ett av de mest vanligt förekommande.

Frisell är känd för att vara lika bra på att skriva musik som att tolka andras låtar. Och på Guitar in the Space Age har han gjort sina egna versioner på några av de klassiska spår som definierade en period som i sin tur också definierades av gitarren som instrument. The Beach Boys klassiker ”Surfer Girl” och öppningsspåret ”Pipeline” av The Chantay är båda låtar som sätter fingret på känslan som den frisinnade surfrocken förmedlade. Hans versioner av Junior Wells ”Messin´ With the Kid” och Mere Travis ”Cannonball Rag” skänker rättvisa till de parallella rörelserna där bluesen och countryn växte fram.

På den provokativa sidan måste man också nämna Frisells tolkningar på The Kinks ”Tired of Waiting For You” och The Byrds populära version av Pete Seegers ”Turn! Turn! Turn!”. Frisell har också lagt till två av sina egna låtar – ”Shortest Day” och ”Lift Off” som båda visar på hans förmåga att förkroppsliga och återge sitt eget sound med total kontroll.

Med över 50 år bakom gitarren, har Bill Frisell nu inspirerats av tiden som en gång också lade grunden för hans eget musikintresse, och som blev en kritisk vändpunkt i kultur- och musikhistorien. Man bör dock inte missta Guitar in the Space Age för att vara en vanlig hyllnings- eller coverplatta. Det här är istället ett album som visar på en musikalisk mästare som försöker närma sig sina egna musikaliska rötter och undersöka dess innersta rum.

Med sitt gedigna musikaliska hantverk har vi utsett Guitar in the Space Age till månadens HiFi-album i WiMP. Det här är en platta som bjuder på ett universum av detaljer och en ljudbild av bottenlöst djup. Därför bör man också se till att lyssna på det i hög ljudkvalitet.

För att bevisa att en välljudande platta inte behöver någon större efterbearbetning, har hela albumet spelats in live i studion. Här bör man också nämna Frisells högra hand – producenten Lee Townsend och hans band (som Frisell själv kallat ”one of the best bands I´ve ever had.”) bestående av Greg Leisz (pedal steel och gitarr), Tony Scherr (bas och akustisk gitarr) samt Kenny Wolleson (trummor och vibrafon).

Njut av det här fantastiska albumet med WiMP HiFi! Håll också utkik efter vår kommande intervju med Bill Frisell själv.

Ryan Pinkard

ryan.pinkard@wimpmusic.com

Att våga satsa på en musikkarriär har på många sätt blivit ännu svårare i dagens hårda musikklimat. Men ibland krävs det bara lite mod för att hela världen ska öppna sina armar. Så var fallet för den unga norska sångerskan Emilie Nicolas, vars debutalbum ”Like I´m a Warrior” släpps idag.

– Man kan nog säga att jag har haft många chanser att få ut min musik. Men förut var jag helt enkelt för rädd. För rädd för att misslyckas, berättar Emilie när vi ringer upp henne.

Det var efter att hennes vän, som idag också är producent och trummis för Emilies band, laddat upp några av sångerskans låtar på internet som saker började hända. Men själv visste Emilie ingenting.

– Jag hade aldrig vågat lägga upp låtarna själv, så det var nog tur att jag inte var medveten om det.

För ett år sedan befann sig Emilie i Trondheim för att studera jazz vid musikkonservatoriet – en tillvaro som enligt henne själv var ganska trist. Hon beskriver hur hon trots försöken att satsa på jazz ändå mest var intresserad av att skriva egna låtar. Samtidigt upplevde Emilie en känsla av att inte riktigt passa in och att inte bli sedd.

– Det fanns en lärare där som sa att jag var lat. Efter det blev jag riktigt arg. Jag var ganska ”blue” där ett tag, och det var också då jag skrev låten ”Fail” som finns med på plattan, berättar Emilie.

Men samtidigt började Emilies musik få ett eget liv på nätet. I samma veva plockade också den norska radion upp en av hennes låtar, ”Nobody Knows” till sin spellista. Plötsligt började flera stora skivbolag höra av sig till Emilie och var intresserade av att höra mer. Dessutom fick hon ett erbjudande om att spela in en cover på det norska rockbandet DumDum Boys låt ”Pstereo”, vilket kom att bli en vinstlott för Emilies karriär. Covern blev en stor hit i Norge och blev även nominerad till Årets Låt på norska P3 Gull-galan.

– Jag var inte förberedd på att den skulle bli en sådan stor låt. Även om jag tycker om den så är den kanske inte så representativ för mitt övriga sound riktigt. Men den öppnade självklart dörrar för mig, berättar Emilie.

De två efterföljande singlarna ”Grown Up” och ”Nobody Knows” fick båda mycket uppmärksamhet, och snart började arbetet med debutalbumet. Även om detta var något som Emilie själv sett fram emot, beskriver hon arbetet med plattan som hårt och mycket påfrestande.

– Jag och min medproducent jobbade extremt hårt med albumet, på ett sätt som kanske inte alltid var så hälsosamt. När man har suttit i studion i flera dygn utan ordentligt med sömn och mat blir man helt knäpp, säger Emilie och fortsätter:

– Detta i kombination med att både jag, min producent och mitt band är väldigt självkritiska kanske inte var jättebra. När alla tvivlar på om en låt är bra nog tar saker lång tid. Vi blev aldrig ovänner men det fanns helt klart stunder då alla kände sig osäkra.

Många har jämfört Emilie Nicolas sound med det från artister som Lykke Li och Björk, och visst vilar det en slags nordisk melankoli över ”Like I´m a Warrior”, men även en känsla av kamplusta. Titeln kommer från en av låtarna på albumet och handlar enligt Emilie om kontrasten mellan att vara stark och svag.

– Det är också något som varit i central punkt i mitt liv – det har varit en kamp liksom. Alla mina texter har en stor del av det här temat i sig.

Under året har Emilie stått på flera stora scener och bland annat spelat på Way Out West, norska P3 Gull och Øyafestivalen. Men trots att hon tycker om att spela live menar hon ändå att det finns aspekter av artistlivet som inte tilltalar henne fullt ut.

– Det känns väldigt konstigt att stå i centrum. Även om jag älskar att stå på scen och sjunga, så är jag inte helt bekväm med det heller. Det kan vara jobbigt att veta att folk känner till så mycket om en. Det är en speciell känsla.

Och hösten ser inte direkt ut att bli lugnare för Emilie Nicolas. Efter albumsläppet väntar en längre skandinavisk turné, samt promotion för utlandet. Det som började som en hobby har idag utvecklats till ett heltidsjobb med lite tid över till annat än musiken.

– Jag vet inte vad en vanlig dag är längre. Jag springer egentligen bara runt hela dagarna i olika möten och så där. Det är intensivt, men också väldigt roligt. Alla mina drömmar har för längesedan gått i uppfyllelse. Nu tar jag bara dagarna som de kommer.

Med sina sköna melankoliska stämma och sina edgiga rnb-låtar är det inte svårt att förstå varför Kwamie Liv så ofta jämförs med storheter som Lana Del Rey och M.I.A. Det unga stjärnskottet har på kort tid kommit att bli en av Danmarks mest hajpade artister, och ser nu ut att stå inför ett internationellt genombrott. Vi fick en pratstund med den Köpenhamns-baserade sångerskan.

Hur kommer det sig att du började skriva musik?

– Jag har alltid dragits till musiken på ett nästan instinktivt sätt, och jag skrev min första låt när jag var åtta år. Jag hade en dröm om låten, och när jag vaknade spelade jag in den på en liten inspelningsapparat – det var som att jag var rädd att den skulle försvinna annars. Efter det började jag spela in saker på den där apparaten allt oftare, både melodier och berättelser. När jag fyllde elva började jag spela gitarr vilket öppnade upp en helt ny värld av möjligheter.

När bestämde du dig för att jobba med musik mer professionellt?

– Jag tog nog det beslutet för länge sedan. Sedan har jag hela tiden rört mig längre mot målet, men det var i år som jag verkligen tog steget fullt ut då jag började ge ut min musik.

I augusti släppte du din debut-EP Lost in the Girl som bland annat innehåller den omtalade ”5 AM”. Kan du berätta lite mer om den låten?

– 5 AM kom till under en natt när jag och min producent BABY DUKA satt och jobbade. Vi hade egentligen inga planer på att skriva en ”seriös” låt, utan den bara kom till oss. Det är magiskt när musik liksom ”snubblar” över en så där. Den låten kommer alltid vara speciell för mig, och jag känner mig väldigt ödmjuk inför det faktum att folk lyssnar på låten och verkar tycka om den.

Texten beskriver svårigheterna med att hitta sin egen väg i livet. Är det något som du själv har fått kämpa med?

– Absolut. Det har funnits och finns fortfarande tillfällen då jag måste pusha mig själv genom allt ”oljud” för att kunna fortsätta vara fokuserad. Det är väldigt viktigt för mig att jag tar självsäkra och ärliga beslut som inte baseras på rädsla. För att kunna förverkliga våra drömmar och nå vår fulla potential, behöver vi oftast inte bara tackla ”oljudet” från utsidan utan även det som kommer från oss själva. Det är en ständigt pågående resa.

Många har jämfört dig med Lana Del Rey, The Weeknd och M.I.A. Hur känner du inför det?

– Lana Del Rey, men även M.I.A och The Weeknd är artister som på så många sätt har lyckats skapa något eget som också tilltalar och berör människor. Alla har starka personligheter och egna uttryck, och att bli jämförd med dem är bara en komplimang. Jag tror också att jämförelser är ett verktyg som vi människor ofta använder oss av för att förstå nya fenomen.

Jag tycker att det finns en slags sorgsen ton i din röst. Var kommer den ifrån tror du?

– Jag gillar att experimentera med min röst och att försöka använda den som ett instrument. Och jag försöker alltid utgå från det uttryck som känns ärligast för varje låt. Men så fort musiken finns ute får folk bilda sig en egen uppfattning om hur det låter.

Vad tycker du om den danska musikscenen just nu?

– Det händer mycket spännande på den danska musikscenen för tillfället. Och generellt sett så känns hela Skandinavien väldigt fräscht när det kommer till ny musik. Det är grymt att se att artister som Seinabo Sey, Mø och Mapei har fått stora genombrott på en internationell nivå. För mig känns det helt rätt att ha Köpenhamn som min bas just nu, även på ett kreativt plan.

Hur ser din vardag ut för tillfället?

– Sena kvällar och nätter, skrivande, inspelningar, resor och skypande.

Vad händer framöver?

– Mer musik.

I veckan släppte hårdrocksgruppen Crucified Barbara sitt nya album ”In The Red”, som redan hyllats av såväl kritiker som fans.  I samband med detta lät vi medlemmarna ta över vårt WiMP-konto på Instagram, vilket resulterade i en fullspäckad bildkavalkad där vi bland annat fick följa med bandet på deras releasefest. Här nedan kan du se några av höjdpunkterna från bandets instagram-vecka hos WiMP!

Och för dig som inte redan följer oss på Instagram, kolla in vårt konto på WiMP_SE – där hittar du varje dag musiknyheter, kändisbilder och andra tips!

Veckan började med lite pepp inför skivsläppet:

Så blev det dags för releasedag och soundcheck inför bandets releasegig på Obaren i Stockholm:

Sedan drog tjejerna vidare för en signering på Sound Pollution:

Sedan blev det dags för releasegigget och bandet postade en video med en release-lycklig skål – kolla in den här!

Under veckan visade bandet också prov på vilka dedikerade fans de har:

Vi tackar Crucified Barbara för den här veckan! Har du inte lyssnat in bandets nya album ”In The Red” än så hittar du det här:

Tricky, med den säreget mörka rösten, fick sin första framgångar då han sjöng med Massive Attack. Hans första soloalbum Maxinquaye (döpt efter hans mamma Maxine Qauye) blev en stor succé, och fick efter det stämpeln som ”grundaren av trip-hop”. Men Tricky bestämde sig för att inte leva upp till någon annans förväntningar och gjorde några vitt spridda album, med allt ifrån rock till reggae. På den senaste plattan, False Idols,  rörde sig soundet tillbaka mot det på Maxinquaye, vilket uppskattades av kritiker och fans. Bara 16 månader efter kommer nu Trickys nya platta vilken döpts efter artistens riktiga namn – Adrian Thaws. Vi fick en pratstund med Adrian själv.

Du verkar vara en artist som inte är rädd för att testa på nya saker och byta sound. Reflekterar detta på något sätt hur du är som person?

– Jag är nog bara inte särskilt bra på att repetera saker. Vi kan ta mitt första album Maxinquaye som exempel. Hade jag brytt mig om pengar och kändisskap hade det smartaste varit att göra en uppföljare med samma sound. Men jag känner mig lyckligt lottad som har den kreativa motivationen att testa på nya saker. Jag är som en svamp – jag suger åt mig allt som händer i min omgivning. Men jag förstod inte det förrän folk berättade för mig att mina album lika gärna skulle kunna komma från helt olika artister.

Din musik känns som att den är omringad av ett slags mörker. Vart kommer det ifrån?

– Det har nog till stor del att göra med min uppväxt. Redan i tidiga år blev jag vittne till mycket våld. Jag växte upp med min farmor, som var väldigt sjuk. Jag minns att hon brukade sitta och läsa upp dödsannonser från tidningen, och så sa hon: ”du måste började ta hand om dig själv, för jag kommer inte vara här för alltid”. Så jag tror att jag fått en stor del av mitt mörker från henne. Hon påverkade mig mycket.

Det har bara gått 16 månader sedan False Idols släpptes – hur kommer det sig att den nya plattan kommer redan nu?

– Det har till stor del med att göra att jag nyligen bytte skivbolag. Det är precis som att jobba med min gamla manager Chris Blackwell igen. Jag har frihet att skapa precis vad jag vill. Om jag skulle säga: ”Horst, jag har ett nytt album, det är helt klart!” så skulle han bara svara: ”Okej va bra, då hittar vi ett releasedatum”. Dom litar på mig, och det är en stor fördel med att jobba med ett mindre bolag istället för med en ”major”. Dom tänker inte på hur mycket man tjänar – det är ”music first, business second”.

På tal om det nya albumet – kan du berätta lite om den imponerande listan av gästartister på plattan? 

– Oh yes! Först och främst är det Mykki Blanco – en helt galen kille! Han är inte rädd för att vara sig själv om man säger så, vilket jag verkligen beundrar. Sedan gästar också Blue Daisy. Jag skulle spela på ett ställe och träffade den här ungen som skulle värma upp för mig. Vi klickade direkt så jag bjöd in honom till studion. Min dotter Mazy är också med på plattan (under namnet Silver Tongue. Red.anm). Jag lyssnade på hennes musik och blev helt kär i en av hennes låtar, så jag frågade i fall jag fick ha med den på albumet. Det är egentligen hennes egen låt, jag har inte gjort om den! Francesca Belmonte är ännu en artist som är med – hon har en helt otrolig röst! Och så är det Tirzah, som jag upptäckte tack vare min dotter. Hon ringde mig en dag och sa: ”Pappa, det finns en tjej som du verkligen måste kolla upp! Du måste jobba med henne innan hon blir för känd!”

Tycker du att det är svårt att sticka ut som artist idag?

– Ja, men det är inte omöjligt. När människor tänker på framgång idag så tänker de på topplistor och försäljningssiffror. Det har blivit ett affärsmässigt spel där musikindustrin förvandlats till ett slags läkemedelsföretag. Det är precis som att ha tio olika sorters smärtlindrande. De fungerar likadant, men har olika namn. Det finns inte mycket mod inom musikvärlden idag, det är nästan som att unga artister är för rädda för att misslyckas. De tänker att framgång är lika med att sälja skivor, när framgång för mig istället betyder att ha möjligheten att kunna göra ett album! Börjar man tänka på försäljningssiffror kommer man förmodligen aldrig våga testa på någonting nytt, utan istället repetera det som kända människor gör och producera musik utifrån vad man tror att folk vill höra.

Din låt ”My Palestine Girl” har aktualiserats i och med händelserna i Gaza. Du måste ha skrivit låten för minst ett år sedan, men nu är den mer relevant än någonsin…

– När jag skrev låten, för ett och ett halvt år sedan, fick jag en tanke: jag föreställde mig ett par som bråkar där killen är svartsjuk för att hans tjej flirtar med andra män. Jag menar, alla de här små sakerna som är sådana bagateller. Så började jag tänka på hur det skulle vara om min flickvän kom från Gaza. Det skulle betyda att det fanns så mycket större saker att oroa sig för. Om hon inte svarade i telefonen när jag ringde skulle det kunna innebära att hon dött. Det är vad jag kallar äkta problem! Det är också en anledning till varför jag vill ligga på en indie-label – jag kan säga vad jag vill utan att mitt management stoppar mig för att de är oroliga över hur detta kommer påverka mina försäljningssiffror.

På den unga stjärnpianisten Alice Sara Otts nya album har hon valt att samarbeta med kollegan Francesco Tristano. De är båda otroligt talangfulla och kända för att jobba med innovativa projekt.

Alice Sara Ott / Francesco Tristano: ”Scandale”

Albumet med titeln ”Scandale” har fått sitt namn från skandalen som inträffade den 29 maj 1913 på Théâtre des Champs-Élysées i Paris, vid urpremiären av Stravinskijs ”Le Sacre du Printemps”. Detta var vid tiden en mycket uppmärksammad händelse.

Stravinskij, Ballet Russes och deras ledare Sergej Diaghilev hade under åren före detta haft jätteframgångar med baletterna ”Eldfågeln” och ”Petrushka”, men Sacre var något helt nytt både musikaliskt och koreografiskt, och föll inte de kräsna parisierna i smaken. Samarbetet mellan Diaghilev och Stravinskij slutade också efter detta. Trots det är detta idag ett av de mest spelade konsertstyckena världen över, och dessutom ett som klingar väldigt ”nytt” och innovativt – nästan som om det var skrivet i går!

Och när två så framträdande unga musiker väljer att spela stycket för två klaviaturer, finns det verkligen anledning att spetsa öronen! På albumet framför de, utöver Sacre de Printemps, också Ravels ”La Valse”, Rimsky-Korsakovs ”Scheherazade” samt en fräsch komposition av Tristano själv.

Lyssna och njut!

Morten Ernst Lassen

Har du några frågor eller kommentarer är du alltid välkommen att höra av dig till mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

FOTO: © Marie Staggat / DGG

Ariana Grande är utan tvekan vår nästa stora popdiva. Under våren och fram till att albumet My Everything nu släppts har den 21-åriga sångerskan visat på en obeveklig kraft. Hon har lyckats kamma hem flera stora musikpriser samt satt hela fyra listettor – däribland multi-platina-singeln ”Problem” (feat. Iggy Azalea). Tillsammans med Jessie J och Nicki Minaj fick hon även äran att öppna årets MTV Video Music Awards.

Den multibegåvade Grande blev först känd som skådespelare, där man både kunde se henne på scenen samt i flera Nickelodeon-program. Det var först förra året hon debuterade som sångerska med albumet Yours Truly. Hennes R&B-doftande pop har element av funk och dansmusik, men får sitt tydliga signalement av Grandes knivskarpa sopran-röst, som ofta har kommit att jämföras med Mariah Careys. Grande har även själv sagt att Carey varit en av hennes största musikaliska förebilder.

Inom loppet av ett och ett halvt år har Ariana Grande snabbt utvecklats från att vara en charmig tonårsskådis till att bli en fullskalig popdrottning. Härifrån kan vi bara drömma om hur långt den unga sångfågeln kommer nå.

Kan du berätta om ditt nya album, My Everything?

– Jag känner mig väldigt exalterad över det. Jag har jobbat otroligt hårt och självklart betyder den här plattan mycket för mig då jag verkligen gett allt av mig själv här. Det är sårbart att släppa musik eftersom den rymmer en så stor del av dig själv, om du förstår hur jag menar? Musiken är en direkt reflektion av det man själv gått igenom, varför det blir väldigt personligt. Men albumet betyder jättemycket för mig och jag är så glad över att folk äntligen får höra det, det är kul! Jag tycker att albumet är vackert och jag tror att många kan känna igen sig i låtarna. Jag älskar den här plattan mycket mer än min förra, vilket är rätt intressant – jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle säga det.

Din andra singel, ”Break Free” (feat. Zedd), är i mitt tycke en av albumets starkaste låtar. Den skiljer sig också något från de andra låtarna när det kommer till sound. Håller du med om det?

– Tja, den låten var redan klar och Max spelade upp den för mig och sa ”Jag vet inte om det här är någonting som du egentligen är intresserad av då det inte är ditt sound, men jag vill att du ska lyssna på den, ha ett öppet sinne och se om du vill försöka”. Sen spelade han upp den och jag kunde inte kontrollera mig – jag var så exalterad! Dock var jag lite nervös eftersom jag inte brukar sjunga på det sättet riktigt. Jag fick placera min röst lite mer ”framåt” eftersom den är mycket ”dansigare” än mitt vanliga sound. Men jag älskade att göra någonting nytt och jag är väldigt nöjd med resultatet.

Musikvideon till ”Break Free” känns också unik. Var kom inspirationen till videon ifrån?

– Videon till ”Break Free” är inspirerad av många olika saker, men mest av allt av Barbarella, Star Wars och Star Trek. Du vet, allt som har med retro, vintage- och space age-filmer att göra. Vi tänkte mycket på och inspirerades av hur man genom dessa filmer trodde att framtiden skulle se ut. Jag ville också göra det eftersom att både jag och min mamma är stora sci-fi- och vetenskapsnördar. Vi är helt besatta, och älskar allting som har med rymden, astrologi och universum att göra. Det var kul att kunna förmedla det intresset genom videon.

Din singel ”Problem” har blivit ett globalt fenomen som slagit de flesta rekord. Hur ser du på låtens framgångar?

– Jag är självklart väldigt tacksam för det. Den låten satte liksom en ny nivå för mig själv, och har motiverat mig att jobba ännu hårdare och att utmana mig själv mer för varje nytt projekt. Det känns helt fantastiskt, och jag har mina fans att tacka för allting. Jag måste nog säga att jag har den mest dedikerade skaran av fans. Dom har varit så stöttande. Nu hoppas jag bara att jag kan fortsätta göra det jag älskar och att människor kommer fortsätta tycka om det.

Hur var det att samarbeta med Iggy Azalea?

– ”Problem” är en låt som skriker av girl power. Det är en väldigt stark låt. Den är väldigt självsäker, och Iggy personifierar allt det här på ett så bra sätt. Därför var jag väldigt exalterad att få jobba med henne då jag visste att hon skulle göra det så himla bra – vilket hon också gjorde.

Ditt avskalade framförande av ”Problem” på MTV var otroligt vackert, och visade verkligen prov på din begåvning som sångerska. Berätta om det!

– Det var riktigt roligt, och det är alltid kul att göra en avskalad version av en låt som vanligtvis är så otrolig poppig.

På en av låtarna på albumet – ”Love Me Harder”, gästas du av The Weeknd. Berätta om den!

– “Love Me Harder” är en speciell låt för mig. Från början trodde jag inte alls att den skulle funka för mig, och att jag skulle komma att tycka om den så mycket som jag gör. Jag kände ungefär likadant som med ”Problem”, men sedan kom jag in i den och när jag började sjunga på den kände jag plötsligt hur allting stämde.

Nu kommer du ge dig ut på längre turné med albumet. Är du peppad?

– Jaa, verkligen! Jag är så exalterad över den här turnén och att jag får chansen att träffa mina fans. Jag gjorde en miniturné med mitt förra album men jag tror inte att den går att jämföra med hur detta kommer vara, så jag är riktigt riktigt peppad!

Ryan Pinkard

<iframe src=”//embedded.wimpmusic.com/embedded/?type=a&id=33531469&theme=light&bt=wb-dark&l=sv-se&c=se&tv=utm_source%3Daftonbladet%26utm_medium%3Dembplayer%26utm_content%3Dplaymusic%26utm_campaign%3Dna%26utm_banner%3Dna&sp=%2Fwweb%2Fiwannarock%2Fandroll%2F&views=a,l,b” height=”350″ frameborder=”0″ allowTransparency=”true”></iframe>

Veckans klassiska album i WiMP kommer från violinisten Daniel Hope, som bjuder på musik från världens största filmstad – Hollywood.

Daniel Hope: Escape to Paradise – The Hollywood Album

På det här albumet tar Daniel Hope med oss på en musikalisk resa där han uppsöker arvet från landsförvisade kompositörer som kom att verka i filmvärldens mecka – Hollywood. Miklos Rózsa, John Waxman, Hanns Eisler och Erich Wolfgang Korngold är bara några av dessa, där Korngolds vidunderliga violinkonsert står som albumets centrala punkt.

Albumet innehåller också några moderna soundtrack-klassiker med musik från Schindler’s List, American Beauty och Cinema Paradiso – detta för att belysa vilket starkt inflytande exilkompositörerna hade och fortfarande har på nutida kompositörer inom filmmusik.

Gästar på albumet gör ingen mindre än Sting, som sjunger på ”The Secret Marriage” – med egen text och musik av Hanns Eissler. Här hör vi också det tyska sångfenomenet Max Raabe som framför den berömda ”Speak Low” av Kurt Weill.

Rakt igenom hör vi Stockholms Kungliga Filharmoniker ackompanjera Hope, under ledning av dirigenten Alexander Shelley.

Escape To Paradise är både ett historiskt och musikaliskt koncept, och ett tema som Daniel Hope själv har personliga kopplingar till: hans morföräldrar flydde från Hitlers Tyskland till Sydafrika, och hans föräldrar flydde på samma sätt från apartheidregimen till England.

Lyssna och njut av ett enastående album, framfört av en fantastisk konstnär!

Läs också intervjun som WiMP gjorde med Daniel Hope för några veckor sedan.

Morten Ernst Lassen

morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

FOTO: © Margaret Malandruccolo / DGG

Hösten har inte bara knackat på dörren utan även lyckats ta sig in. Denna årstid innebär inte bara kallare och mörkare nätter utan det är även den tid på året då det fullkomligt haglar in ny musik på WiMP-redaktionen. Äntligen kan vi skrota alla sommarlistor och istället bjuda er på våra höstfavoriter. Här nedan följer två personliga listor från redaktörerna Felizia Uggla och Nora Lindkvist – och vi hoppas dessa spellistor ska kunna lysa upp höstens regnigaste dagar!

Felizia Uggla: Let’s face the fact: Sommarens varma festivalperiod är över och vi väntar in ett antal för många månader av kyla. Sommaren innebär för mig sömnlösa nätter och spring i benen tillsammans med alldeles för hög upptempo-musik. Nu kommer hösten och då vill jag helst bara tända hundratals ljus, krypa ner under en filt med min kära och lyssna på allt annat än powerfyllda hits. Den här hösten är inget undantag och här bjuder jag på min personliga mixtape bestående av lugnare electro och kraftfulla akustiska gitarrer.

Bland annat omger jag mig av nyheter från Tycho, Emilie Nicholas, JJ, Coldplay och Ben Howard. Listan innehåller även ett par guldkorn som jag tror kan bli höstens största debutanter:  Ji Nilsson, Troye Sivan och Lily & Madeleine. Samtidigt kunde jag inte undgå att slänga in några favoriter från sommaren med Sam Smith, Lana Del Rey, Lorents och Tove Lo. Här har du listan och nu är det bara att sno den, spara den och missbruka lika mycket som jag.

Nora Lindkvist: Dags för en ny musikhöst, och visst ser det ut att bli en tämligen bra sådan också! I min lista har jag både tagit med några favoriter från den senaste tidens albumsläpp men också valt ut några spår från artister som kommer bjuda på mycket mer framöver.

Just nu lyssnar jag överdrivet mycket på Blonde Redhead, som i mitt tycke gjort ett av årets bästa album. Här hittar vi också Kvamie Liv – en ny och mer funkig Lana Del Rey, polska dansfenomenet Kamp!, den coola Doja Cat, årets snackis FKA Twigs (vars LP1 också är månadens HiFi-album i WiMP), den nyskapande jazztrion The Bad Plus och Robert Plants fantastiska ”Rainbow”.

I listan hittar vi också singlar från exempelvis Karen O, Emilie Nicolas och Ben Howard, som alla planerar att släppa album lite senare i höst. Detsamma gäller för Ryan Adams, som redan nu levt upp till alla förväntningar med finfina låtsläpp. Jag ser också fram emot att höra mer från psykadelia-pop-duon Peaking Lights, indiegrabbarna i Alt-J och redan så hajpade Kindness, vars singel ”World Restart” gått på repeat på redaktionen.

Och mycket mer så klart – det här är en liten tårtbit av vad som snurrar i mina lurar just nu. Trevlig lyssning!

Att Elvis Costello fyller 60 år måste absolut lyftas fram här i WiMP, men när jag beslöt mig för att sätta ihop en lista med 60 av hans bästa låtar upptäckte jag snabbt att flera viktiga album inte finns tillgängliga för streaming. Titlar som My Aim Is True (1977), Almost Blue (1981), Imperial Bedroom (1982) och min favorit, den allmänt dissade Punch Clock(1983), lyser alla med sin frånvaro, och vissa viktiga singlar och B-sidor likaså. Jag började helt enkelt tvivla på idén med att sätta ihop en lista.

Men nej! När jag började tänka på alternativa lösningar slog det mig rätt snabbt att Costello faktiskt är ett slags musikernas musiker, högt aktad och respekterad av sina kollegor – där många har gjort versioner av jubilarens låtar. Och inte bara det. Costello har också skrivit, producerat och samarbetat med en rad olika artister. Så med allt detta i åtanke, var det bara att sätta igång. Problemet var att vara begränsa listan till 60 låtar.

Jag tror att jag har lyckats ganska väl med att ge en representativ översikt av Costellos karriär. Denna sträcker sig från den blygsamma starten 1977, då han var en Buddy Holly-glasögonprydd rocker, till en fortsatt resa genom alla tänkbara genrer – country, jazz, klassiskt, soul och oändligt mycket mer – till punkten där han är idag – en ”grand old man” som inte visat några signifikanta tecken på åldrande. Costello musikaliska nyfikenhet verkar konstant och ostoppbar, och han borde vara en förebild för alla som arbetar med musik.

Jag har lämnat ut några skivor som vissa kanske hävdar är viktiga, bland annat The Juliet Brev som han gjorde tillsammans med stråkkvartetten The Brodsky Quartet 1993 och outgrundliga North (2003) som jag helt enkelt aldrig har kommit särskilt nära.

De 60 låtarna visar på en enorm räckvidd som jag tror att få konstnärer någonsin visat på. De som tolkat hans låtar (Johnny Cash, Ute Lemper, Roy Orbison, Robert Wyatt och fler) ger dem utan tvekan en personlig touch och där Costello själv gör covers av andras låtar har han på samma sätt satt sin egen prägel.

Vi önskar Elvis Costello (född Declan Patrick Aloysius MacManus den 25 augusti 1954) ett stort grattis på födelsedagen!

Erik Valebrakk