Det finns få band som kommit att bli så betydelsefulla för indiepopens utveckling som skotska Belle & Sebastian. Bandets milda, litterära och förförande musik har sedan debuten med Tigermilk 1996 kommit att påverka en lång radda av likasinnade band. Utan Belle & Sebastian hade vi knappast få höra artister som Jens Lekman, The Pains of Being Pure at Heart och Peter, Bjorn & John.

Frontmannen Stuart Murdoch bildade gruppen efter att ha skrivit ett par demos för ett musikprojekt på det lokala universitetet i Glasgow. Dessa ville universitetet gärna ge ut och i all hast samlade Murdoch sina närmsta vänner (utan att veta ifall dessa behärskade några instrument). Snart var Belle & Sebastian ett riktigt band.

Tigermilk blev en överraskande stor succé och kom att bana väg för många andra skotska band. Och det som egentligen bara skulle ha blivit en engångslösning slutade med en lång karriär för de åtta vännerna från Glasgow. Sedan dess har gruppen gett ut nio album, där det senaste Girls in Peacetime Want to Dance kan ses som en välförtjänt comeback.

Här låter Belle & Sebastian mer välplanerade än på länge, och bygger samtidigt vidare på sitt signifikativa sound – inspirerat av artister som Nick Drake, Velvet Underground (de lugnare låtarna) och Television Personalities. Men samtidigt pekar albumet också framåt. Mest överraskande är det kanske att Belle & Sebastian den här gången gått mot ett sound som flirtat med euro- och electropop a la Pet Shop Boys.

Vi fick en exklusiv intervju med Stuart Murdoch, vilket resulterade i ett album som kom att handla mycket om det nya albumet samt om hur allting egentligen började.

Under de senaste 20 åren har Skottland, och kanske främst Glasgow, kunnat stoltsera med en mängd framgångsrika band. Varför tror du att det går så bra för skotsk musik?

– Det är en bra fråga. Men jag har nog inget bra svar på det. Jag är inte säker, men det kanske skulle kunna ha något att göra med att post-industriella städer – som exempelvis Glasgow, har en särskild melankoli över sig. Dessutom kanske många går arbetslösa i den här typen av städer. Dessa element samverkar och leder till att många utvecklar en längtan efter något annat.

Jag besökte Skottland för några år sedan och slogs direkt av hur många bra musiker det finns – till och med coverbanden och gatumusikerna är helt fantastiska. Tror du att er långa musiktradition har varit betydelsefull för hur den moderna skotska musikscenen ser ut idag?

– Helt klart. Jag tror att det är en stor del av förklaringen till varför den ser ut som den gör. Om människor inte växer upp med att sjunga så kommer de inte heller fortsätta att sjunga senare i livet. När vi växte upp fanns det musik överallt. I skolan, hemma och varje gång grannarna eller familjen hade fest. Dessa slutade för övrigt alltid med fyllevisor runt pianot.

Minns du dina första musikaliska upplevelser?

– Ja, några av dem. Jag minns att jag som fyraåring var med i ett band – The Imps. Vi lärde oss några låtar från Djungelboken, vilket också var den första musiken jag uppträdde med… (Murdoch börjar sjunga) ”I’m the king of the swingers, the jungle V.I.P”. Jag tror att vi spelade apor den gången. När jag började skolan var jag även med i en konsert där man sjöng cowboy-låtar. Jag gillade det eftersom att man fick ha på sig jeans. Jag var typ fem eller sex då, och jag minns att en av flickorna kom fram till mig och sa att jag såg så häftig ut i jeans och cowboy-hatt. Så jag tänkte väl ”Okey, I like this”.

När började du intressera dig för musik?

– Jag växte upp på 70-talet. Då fanns det bara två tv-kanaler, radio och så massor av fotboll. Det var inte som nu när alla barn har massa olika saker att sysselsätta sig med. Popmusik och fotboll – det var det två saker våra liv bestod av på den tiden.

Hur upptäckte du musik?

– De första plattorna jag köpte hittade jag på loppmarknader. Jag var nog inte särskilt gammal och jag gick nog mest på hur omslagen såg ut. En av de första plattorna jag föll för var Simon & Garfunkels Bridge Over Troubled Water, som jag sedan förälskade mig i.

I en intervju för inte allt för länge sedan sa du att även om människor kan läsa om alla band och artister online så är det den personliga rekommendationen som betyder mest. Har det funnits någon person i ditt liv som varit betydelsefull för vilken musik du valt att lyssna på?

– Inte när jag var ung, tyvärr. Det hände nog först mycket senare. Men jag hade nog alltid antennerna ute så att säga. Min släkting gav mig alla sina gamla Beatles-album, vilka jag så klart spelade sönder.

Fanns det någon speciell låt eller konsertupplevelse som inspirerade dig till att börja skriva musik?

– Det är konstigt, men jag tror inte jag någonsin kopplade ihop de delarna på det sättet. Jag hade bara uppfattningen att jag älskade musik, och det var det. När jag var 20 kunde jag inte någonting om att låtskriveri. Jag älskade musik men jag hade ingen aning om att jag själv kunde skriva låtar.

Jag har alltid älskat historien om hur Belle & Sebastian kom till –  hur ni startade upp bandet som ett musikprojekt på universitetet, och hur ett par demos sedan förvandlades till ett succéalbum. Men var det verkligen så det gick till?

– Ja, självklart! Jag tror att alla de bästa sakerna i livet sker av en slump. Det är bara att titta på oss människor – vi är som insekter! Vi springer bara runt helt utan riktning. Hur ska vi kunna veta vad vi är ämnade att ägna oss åt? Jag hade länge försökt starta upp ett band, men ingen jag träffade hade visat det minsta av intresse för det. Jag hade förlikat mig med och hade tänkt ge upp musiken för att flytta till Kalifornien. Och då hörde universitetet i Glasgow av sig och frågade om jag kunde göra ett album. Men jag hade inget band. Så jag frågade helt enkelt lite folk jag kände om de kunde tänka sig var med. Och det var så bandet kom till.

Hur kom det sig att det blev just ni som bildade ett band?

– Tja, det är det som är grejen. De var de enda som visade minsta intresse för projektet. Allt var väldigt sporadiskt. Jag visste inte ens om de kunde spela några instrument. Den enda jag hade koll på musikaliskt var Stevie (Jackson reds. anm) som jag visste var en duktig gitarrist och sångare. Till honom skrev jag dessutom många brev innan jag lyckades övertala honom att vara med i bandet.

Girl in Peacetime Want to Dance är albumtiteln för er nya platta. Det är en riktigt bra titel tycker jag. Men jag vet inte om jag riktigt förstår den. Var kommer den ifrån?

– Jag tycker nog precis som dig när det kommer till titeln. Jag gillar den, men jag är inte helt säker på att jag förstår den. Titeln ramlade över mig plötsligt varpå jag skrev ner den i min anteckningsbok. Jag har burit med mig den under ett par år, och när vi höll på att spela in plattan så kom den plötsligt tillbaka till mig igen.

Albumet visar helt klart på ett nytt sound och en ny inriktning för bandet. Man hör spår av bland annat disco, europop och electropop. Vilket sound eftersträvade ni under arbetet med plattan?

– Vi hade nog ingen tydlig plan. Men många av låtarna skrevs under en ganska kort period, vilket är ganska ovanligt för oss. Beatet och basen är den röda tråden. Och det kändes som vi hittade en bra inriktning. Sedan krävdes det en bra producent för att lyckas få ihop låtarna på ett snyggt sätt.

Hur går det till när du bestämmer dig för att göra ett nytt album? Har du redan 10-12 låtar klara innan eller hur funkar det?

– Nej, så funkar det inte längre. Vi är inga Rod Stewarts. Vi vaknar inte upp i våra slott och inser att nu – nu behöver vi göra en ny platta. Vi MÅSTE göra nya plattor. Vi försöker leva på det här, och vi älskar musik, så det är helt enkelt alltid tid för att göra ett nytt album.

Du har beskrivit albumet som ett ”vinn-eller-försvinn-album”. Vad menar du med det?

– Vi lever i en kommersiell värld, och vi måste hela tiden se till att producera relevant musik. Jag tror att folk skulle glömma bort oss om vi inte gjorde nya plattor.

Men tror du verkligen det? Det är jag nog inte så övertygad om.

– Kanske. Men kolla här – vi tänker inte på oss själva som… Jag antar att många har personliga minnen som är kopplade till vår musik. Och många uppfattar oss som ett slags ”vintage-band” från 90-talet. Men i verkligheten är det ett ”working band”. Och för att vara det måste vi också fortsätta att jobba hårt.

Jonas Kleinschmidt

jonas.kleinschmidt@wimpmusic.com

Den här månadens HiFi-album i WiMP är v2.0 – det Mercury Prize-nominerade andra albumet från de brittiska nykomlingarna i GoGo Penguin. Här nedanför hittar du vår recension av plattan, följd av en intervju med bandets basist Nick Blacka.

***

Intressanta band beskrivs ofta som ”unika”, men när det kommer till GoGo Penguin är det inte bara något man säger – det är på riktigt. Med deras intensiva break-beats, telepatiska samspel och känsla för melodier skapar de ett sound som känns helt eget. GoGo Penguin har inte heller någon ledare. Chris Illingworths filtrerade pianomelodier kombineras snyggt av basisten Nick Blackas energiska spel och trummisen Rob Turner.

Man kan försöka definiera det, men att placera GoGo Penguin i ett fack leder bara till att man begränsar den gränslösa filosofi som utgör gruppens sound.

Med influenser från såväl Brian Eno och John Cage som Squarepusher finns det inga begränsningar för var gruppen hämtar inspiration. Sättningen kan sägas vara typisk för en pianotrio, men gruppen lånar fritt från melodiska, harmoniska och strukturella idéer inom jazzen och klassisk musik. När det kommer till rytmer närmar de sig också de elektroniska ljudlandskapen. Det är också det här mötet mellan genrer och stilar som bidrar till att gruppens ”akustiska electronica” låter så fantastiskt bra.

Även om det här tekniskt sett är Manchester-gruppens andra release, måste v2.0 ändå ses som GoGo Penguins stora genombrott. Nick Blacka som tidigare spelade i en jazztrio tillsammans med Illingworth, gick med i gruppen i slutet av 2012 efter att grundaren Grant Russell lämnat bandet. Blacka bidrog till en ökad sammanhållning inom gruppen – både gällande funktion, medvetenhet och sound. Om debuten Fanfares visade på en bandprototyp så är istället v2.0 – med dess så passande titel, ett bevis på GoGo Penguins mycket framgångsrika omstart.

Det är ljudet av ett band som blivit mer närvarande men också mer medvetna om den ljudmässiga värld de själva skapat.

Öppningsspåret ”Murmuration” kan närmast liknas vid ett manifest – tydligt improviserad men också med drag från exempelvis Jon Hopkins och Massive Attack. Låten är döpt efter sättet som fåglar samlar sig i flock – en stark och vacker helhet där det inte finns någon ledare och där ingen fågel är mer betydelsefull än den andra.

Den pulserande ”Garden Dog Barbecue” sätter ljus på det som är bandets värld – influerad av Aphex Twin men med sin grund i bebopen. ”Kamaloka” förför med sin vackra och Four Tet-liknande melodi, medan ”Fort” rör sig från Arvo Pärt-inspirerat pianospel till en rytmisk trumdel som för tankarna till techno.

”One Percent” (en referens till dagens finansvärld) har lett till den konstiga, men ack så hjärtliga beskrivningen av bandet: “sounds like a CD skipping – but live”. Det första stycket som bandet skrev tillsammans var annars den hiphop-doftande ”Home” som öppnas med Blackas välkomnande basintro.

”The Letter” – som förövrigt spelades in i totalt mörker, är en långsam och närmast spirituell ballad som kombinerar klassiska jazzharmonier med en mer modern känsla. Här får man en stunds vila innan man slungas in i den intensiva ”To Drown In You” samt albumets mest experimentella höjdpunkt – ”Shock & Awe”.

Albumet avslutas med den vackra ”Hopopono” som med sin mix av olika influenser också tar oss tillbaka till början av vår färd – en resa som tagit oss med genom mytomspunna landskap, spiritualitet, kärlek men också genom politiska underground-rörelser. Men som med all bra musik och litteratur är det här också ett album där lyssnaren tillåts att skapa sin helt egna historia.

Efter framgångarna med debuten har bandet också utnyttjat sina nya tillgångar. Ljudteknikern Joe Reiser och studioteknikern Brendan Williams har gjort ett briljant jobb. Det här är en färgsprakande ögonblicksbild av ett band som hittat sin egen röst samtidigt som de på ett modigt sätt också skapat ett helt eget sound.

Har albumtiteln – v2.0, någonting att göra med omstruktureringarna inom bandet?

– Ja, absolut. På många sätt tänker vi nog på det här som ett nytt debutalbum. Med det sagt vill vi så klart inte göra oss av med vår första platta – jag tycker den är superbra och jag vet att alla var väldigt nöjda med den. Men redan när den plattan spelades in ville alla egentligen gå i en annan riktning, så jag antar att den var ”gammal” redan från början. De ville gå mer mot soundet som hörs på v2.0 – med electronica, eller i alla fall att få musiken att låta mer som electronica.

Albumtiteln syftar på allt det här och konceptet att vara en uppgraderad ”version” av sig själv. Under arbetet delade vi med oss av olika idéer inspelade på våra laptops. Vi delade filer och omgjorda versioner. Det var från den processen som albumet sedan utvecklades.

Är den här elektroniska inriktningen den största förändringen som skett sedan du gick med i bandet?

– Ja, jag tror det. Jag menar – om du byter ut en person i en trio så kommer allt att låta annorlunda. Och jag tror att alla var medvetna om det.

Arbetet med det här albumet var mer kollektivt. När debutalbumet skrevs tog killarna istället med sig färdigställda idéer och så spelade dem det. Under den här processen tog vi fram våra olika idéer i ett mycket tidigare skede, och sedan kom vi med synpunkter och slutförde det tillsammans. Ibland tog vi ut en liten del av en låt och loopade den i flera timmar för att försöka hitta rätt stil innan vi bestämde oss för ett slutgiltigt sound.

Albumet låter lite mer electronica – det är i alla fall vad vi medvetet försökte göra. Men det är fortfarande en pianotrio som spelar akustisk musik. Det finns inte så mycket samplingar och så, förutom små bitar här och där. Och så lite pedaleffekter till min bas.

Även om vi är en trio så har vi också en hemlig fjärde medlem – en kille som heter Joe Reiser. Han är vår ljudtekniker och har också varit med och producerat albumet. Så jag är inte det enda nya tillskottet. Att jobba med Joe var att ta ett stort steg framåt – både ljudmässigt och när det kommer till teknikerna vi använder oss av när vi spelar live.

På vilket sätt då?

– Han bidrog väldigt mycket till live-showerna – till exempel genom att använda nya och smarta sätt att förstärka basen och pianot på. Om du ser oss live så liknar det nästan en rockkonsert. Vi kör rätt hårt, med mycket bas och så. Och då måste pianot förstärkas för att matcha trummorna.

Joe har kommit på lösningar för allt det här. Jag låter säkert väldigt nördig nu, men för pianot har han sådana här speciella magnetiska mickar som placeras på insidan, under strängarna. Detta gör att man kan förstärka pianot till samma nivå som trummorna. Joe har varit väldigt betydelsefull för att bandets utveckling.

När du pratar om bandet känns det som att ni befinner er i ständig förändring och utveckling?

– Ja kanske det, men det är svårt att säga. Just nu har vi precis börjat jobba med nytt material. Vi har ett stort gig i Paris och efter det kommer vi låsa in oss någonstans och skriva klart den tredje plattan. Jag gillar att tänka på album som ögonblicksbilder av en specifik tid, så det är ganska svårt att redan nu säga hur plattan kommer att låta.

Men det kommer att förändras så klart. Just nu är vi ganska sammanhållna som band eftersom att vi varit ute och turnerat med v2.0 i nästan 18 månader. Men för att vara ärlig så vet jag faktiskt inte vad som kommer hända i framtiden.

Vad kommer fortsätta att vara detsamma då?

– Vi kommer inte börja använda massor av synthar. Vi kommer aldrig bli fåniga gällande den elektroniska sidan och förlora vår akustiska natur. Vi vill fortfarande att det ska finnas tre instrument: piano, bas och trummor.

Med det sagt så skulle jag nog ändå vilja säga att soundet ni har på gång till stor del kan definieras av dess likhet med elektronisk musik. Den har ofta också kallats för ”akustisk electronica”.

– Tja, på ett sätt så stämmer inte ”akustisk electronica” in överhuvudtaget. Grundidén är att vi är en akustisk pianotrio som hämtat inspiration från elektronisk musik och funderat över hur den kan översättas till vårt musikaliska språk.

Er musik är till stor del också baserad i jazzen och den klassiska musiken. Hur lyckas ni balansera mellan alla dessa olika skolor och genrer?

– Chris är en klassiskt skolad pianist. Han och Rob gick båda på The Royal Northern College of Music i Manchester där de studerade klassisk musik i fyra år. Jag och Rob träffades på en jazzscen i Manchester. Grejen är väl den att om vi säger att vi är ett renodlat jazzband så stämmer det inte heller. Det är inte så att vi vill distansera oss själva från jazzen. Vi vill bara inte definiera oss som ett jazzband eftersom begreppet kommer med en mängd olika begränsningar.

Ibland kan man nästan känna sig taskig mot jazzpubliken som kommer för att se oss. Det har hänt, även om det inte varit många gånger, att människor kommer fram till oss efter spelningarna och säger ”Hey, varför var det inte mer improvisation?”. Vad ska man svara? ”Det är för att vi inte vill att det ska vara så”.

Vi letar efter kreativitet överallt, och vi hämtar delar och bitar från olika ställen. Om vi gillar stilen hos en specifik klassisk kompositör så kanske vi lånar den, och om vi hittar jazzelement och improvisationsdelar vi gillar så tar vi det. Men vi vill inte bli placerade i ett specifikt fack. Det blir begränsande för oss – men också förvirrande för publiken, haha.

Det var ett glädjande svar. För ett tag sedan pratade jag med Bill Frisell, och vi kom in på hur man kan missuppfatta jazzen som genre. För precis som med er musik så tänker jag inte på hans musik som jazz. Han menade att jazz inte är en specifik stil utan mer av en process och ett sätt att närma sig musiken. Vad tycker du om det?

– Ja jag skulle nog vilja hålla med om det. Det är en svår fråga. Speciellt idag när man knappt kan säga vad som är jazz längre. Jag tror att det är många olika saker helt enkelt. Vissa kommer nog alltid tycka att vi är ett jazzband – vi har en typisk jazzsättning och använder oss av improvisation. Men själv är jag tveksam till om det verkligen är jazz. Jag antar att det är upp till lyssnaren att bestämma.

Skivbolag kan vara kontraproduktiva när det kommer till att förklara konst. Genom att försöka definiera något kan det kanske också leda till att musik missuppfattas?

– Ja, det är definitivt ett problem. Av någon anledning försöker människor desperat att kategorisera allting. Jag antar att det bara är ett sätt att försöka förstå musiken. Det är bara det att vi inte ser det på det sättet. Musik är bara musik – det är toner och rytmer. Du kan ta vilken stil du vill och använda den i din musik. Det finns inga begränsningar.

Förra året blev ni nominerade för The Mercury Prize. Hur kändes det?

– Det var otroligt kul att bli utvalda på det sättet, och jag tror att vi fick ut mer av det än de andra banden, eftersom vi var minst kända. Det ledde till att fler upptäckte oss, och det är egentligen allt vi önskade oss.

Vad tycker ni om de andra som blev nominerade?

– Ärligt talat så har jag inte lyssnat så mycket på dem. Vi gillar East India Youth. Speciellt en låt som heter ”Glitter”. Polar Bear är riktigt coola också – jag gillar deras grej.

Vilka andra musiktrender tycker du annars känns spännande?

– Om jag pratar för gruppen som helhet så gillar vi helt olika saker. Något vi har gemensamt är vårt intresse för electronica, vilket kanske också förklarar varför vår egen musik influerats så mycket av den stilen.

Chris lyssnar väldigt mycket på obskyr electronica. Vi gillar också en kille som heter Frederik Robinson –  jag tror han kommer från Sverige? Under arbetet med plattan lyssnade vi väldigt mycket på Jon Hopkins, Burial, Radiohead och andra projekt där Thom Yorke varit inblandad.

Hur känner du inför den digitala revolutionen inom musikbranschen?

– Det är en pågående debatt. Vissa artister verkar vara rädda för den. Alla är oroliga för försäljningen och hur mycket pengar de kommer förlora om människor inte längre köper plattor.

Jag tror inte att det påverkar oss så mycket, vilket också beror på att vi har en så speciell nisch. Det är helt enkelt så utvecklingen ser ut och man måste anpassa sig efter den. Nu verkar det till och med som att nedladdning är på väg ut. För egen del tycker jag att det är en fantastiskt möjlighet att ha tillgång till så mycket musik på en och samma gång.

Jag måste fråga – finns det någon speciell story bakom ert bandnamn?

– Haha, ja det finns det. Och jag brukar oftast låta Chris berätta den eftersom jag inte var med då. Men okej. När bandet startade fanns det egentligen inga intentioner att spela in album eller spela live. Det var helt enkelt bara ett sätt för killarna att samlas och spela musik de själva gillade.

Och så en dag ringde en kompis som jobbade på Sand Bar i Manchester. De hade fått ett återbud och undrade om bandet kunde hoppa in. Men de hade inget namn. I replokalen fanns det ett mjukisdjur i form av en pingvin. Och när någon sedan frågade vad de hette var det någon som svarade ”Vad tror ni om Penguin?” Eller Go Penguin!? Eller kanske GoGo Penguin?”. Och det var det. Sedan dess har namnet hängt med.

Ryan Pinkard

ryan.pinkard@wimpmusic.com

Den här månadens HiFi-album i WiMP är ”Pale Communion” från det svenska bandet Opeth. Vi bjöd in gitarristen Ivar Bjørnson från Enslaved för att hjälpa oss att belysa Opeths historia och reflektera lite kring förhållandet mellan de två banden – både med fokus på deras likheter och deras individuella utveckling. Medan du läser Bjørnsons text föreslår vi att du samtidigt lyssnar på Pale Communion, och självklart då helst i HiFi-kvalitet! 

Opeth and us: Two of a perfect pair av Ivar Bjørnson

Det händer relativt ofta att vi i Enslaved jämförs med Opeth, och ser man på vår parallella historia så är det inte helt konstigt. Skillnader i kommersiell storlek gör att jämförelsen lätt går vägen från väst till öst – men det finns även gott om historiska, musikaliska och inte minst inspirations- och utvecklingsmässiga likheter. Är det något som norska metalband har varit bra på genom åren (kanske lite för bra på) så är det att försöka ”blåsa upp sig” och se större ut än vad man egentligen är. Opeth är mycket stora, och kan nog sägas vara färdiga med den biten. Själva jobbar vi på det!

Det mest irriterande med Opeth är att bandet bildades redan 1990 – ett år innan oss. Opeths tidiga musikskapande påminner till stor del om låtstrukturerna i gamla goda Captain Beefheart (som vi båda avgudar); fullständigt kaos, fram och tillbaka hit och dit – men hela tiden med ett driv och en känsla av ostoppbarhet.

Opeth och vi påbörjade våra karriärer på Candlelight Records i Storbritannien. Detta resulterade i albumen Hordanes Land (Enslaved, 1993) och Orchid (Opeth, 1995). När vi fortsatte jobba med Osmose Productions blev Opeth kvar på Candlelight fram tills 1999 då de bytte till Peaceville Records (Darkthrones gamla label), som distribuerades av Music For Nations. Under åren före milleniumskiftet kom våra karriärer att gå mer och mer åt olika håll: Opeth gick till ett stort bolag (i alla fall sett till metal-genren), medan vi fortsatte traska runt i ”independent-landet” – något man kan säga att vi gjorde fram till 2010 års signing till Nuclear Blast och releasen av Axioma Ethica Odini.

Medan våra utmaningar gällande line up blev allt mer allvarliga mot slutet av 90-talet, hade Opeth istället hittat sin form, och turnerade allt längre vändor runt jorden. Medan vår Spinal Tap-period på allvar satte sordin på en spirande uppgång med Frost 1995, fick Opeth – efter att framgången redan var ett faktum, allt svårare att hålla ihop. Den högt aktade trummisen Martin Lopez (som började sin karriär i Amon Amarth) hade fått problem med panikkänslor under turnén 2004. Samtidigt hittade Enslaved sin första stabila line up. Medan kärnan i Enslaved alltid har bestått av mig själv (Ivar, gitarr) och Grutle (bas och sång), fick Opeth möta nya motgångar när Peter Lindgren kastade in handduken 2007. Sedan dess har Opeth till stor del varit ett en-mans-projekt plus band.

Den här övergången kan delvis förklara Opeths dramatiska förändring som slutade med att alla spår av extrem metal försvann. Någon överraskning är det dock inte; de progressiva elementen har alltid funnits där. Speciellt Camel kan nog sägas ha haft stort inflytande på Åkerfeldts ”take” på proggen, medan Enslaved mer har tagit inspiration från King Crimson.

När vi pratar om progg och Opeth, måste vi nog ändå främst nämna Steve Wilson som varit den tydligaste influensen för Åkerfeldts grandiosa progressiva metamorfos. Porcupine Trees frontman var med som producent vid Blackwater Park (2001) och guidade bandet in i nya och främmande vatten. Fram till det albumet hade de mjukare progressiva elementen blandat sig sömlöst med dödsmetallen. Men när uppföljaren skulle skrivas var Åkerfeldt osäker på hur de spritt skilda influenserna och uttrycken skulle förenas. Lösningen var smått genial: man slutade helt enkelt att försöka förena dem. 2002 kom den aggressivare Deliverance, som följdes upp av den melodiska och mjuka Damnation från 2003. Det var för övrigt samma år som Enslaved släppte Below The Lights – en skiva som i mångas tycke kom att cementera vår riktning vidare mot det mer progressiva och melodiösa.

På de två efterkommande Opeth-albumen Ghost Reveries och Watershed var det ”ursprungliga” döds-progg-soundet någorlunda intakt: den förstnämnda innehar även den hårdaste öppningen som går att hitta på Opeths album. Men sedan tog det slut. Med 2011 års Heritage försvann alla extremiteter. Borta var den världsklassiga death metal-sången, samt alla antydningar till något som helst death metal-riff. Med detta tog de proggen från att vara en influens till att bli den viktigaste ingrediensen i Åkerfeldts kompositioner. Och då pratar vi inte om en av de många besvärliga övergångarna som försökts göra från extrem metal till andra genrer (har du till exempel hört ett black metal-band försöka spela straight rock?). Nej, Opeth gick rätt från en elitdivision till en annan – och är idag ett av de främsta renodlade proggbanden. Ska man vara intellektuell är det kanske mer korrekt att säga att det är ett av de främsta retrobanden som spelar musik influerad av den äldre progressiva musiken. Potato/potatoe. Man måste hursomhelst säga att det är rätt underhållande att se på några av Opeth-fansens reaktioner på bandets övergång från benhård death metal till progg. Min personliga favorit är bilden av ett ex-fan som efter Heritage valde att tatuera in en gravsten med Opeths logga på – naturligtvis med albumets releasedatum som dödsdag.

I år var det kanske fler som förväntade sig en renodlad progg-skiva. Men med nya Pale Communion blev nog många ändå överraskade över av att drag från 70- och 80-tals-heavy har smugit sig in i progg-bonanzan. Men, och det är också viktigt att säga: mitt i allt, där den musikhistoriska kompassnålen frenetiskt siktar mot den ena progg- och hårdrocksaxeln till den andra, låter det fortfarande omisskänneligt ”Opethskt”. Så jag skulle vilja påstå att det på ett otroligt märkligt sätt funnits en genomgående integritet och logik i Opeths dramatiska resa under de senaste 10 åren.

Från skärningspunkten kring den experimentella mittfasen runt år 2000, har våra två band tagit olika vägar. Medan våra svenska storebröder i Opeth tog proggen från sitt ursprungliga element, verkar det som att vår experimentella fas ledde till en fusion av våra rötter och det nya (gamla?) och spännande. Nu kvarstår att se om vi klarar av att ta våran något mer rabiata behandling av det progressiva arvet lika långt som våra bröder har.

Om någon skulle falla för frestelsen att koppla ihop progg med mera självtillräcklighet, har de knappast träffat bandet bakom de intrikata låtstrukturerna. Mikael Åkerfeldt är inte bara känd för att ge de torraste mellansnacken på scenen (endast utkonkurrerad av vår egen Grutle samt undertecknad). När vi fick äran att vara gäster på deras turné i Watershed i USA 2009, fick vi vara med om det mest infantila ”last gig”-skämtet i våra karriärer. Detta var under turnéns sista konsert i Washington D.C. dit många fina gäster, bland annat högt uppsatta personer från ambassaden hade kommit. Innan den tredje låten uppenbarade skämtet sig, i form av av nyinköpt (och tämligen avancerad) ”fart-machine” som anslutits direkt till högtalarsystemet. Så fort man närmade sig en mikrofon gick den lös på scenen. Det höll på en bra stund. Medan vi gjorde vårt bästa för att hålla masken, kunde vi se våra proggrockande vänner kivas om vem som skulle få hålla fjärrkontrollen till maskinen. Majestätiskt.

Och inte minst lite progressivt.

Vid säsongsavslutningen av WiMP Live Sessions gästades vi av det hajpade norska bandet Psyence Fiction. Redan tidigt i våras fick vi upp ögonen för gruppen (som då hette iampsyencefiction) när de imponerade stort med sin öppningskonsert på norska by:larm.

Därför var glädjen stor när bandet tackade ja till att komma till Story Hotel och vårens sista upplaga av WiMP Live Sessions. Bandet, som körde hela vägen från Oslo på morgonen, gjorde sedan en bejublad konsert, för att sedan sätta sig i bilen igen och köra de många milen tillbaka igen. Men med tanke på det här bandets kvaliteter, borde det inte dröja länge innan de slipper trånga turnébussar och dagsjobb. De har bland annat redan hunnit med att öppna för Volcano Choir (Justin Vernons sidoprojekt), samt spelat på många stora norska scener. Det här är helt enkelt ett band vi kommer få höra mycket mer av i framtiden!

Missade du konserten? Då tycker vi att du ska kolla in klippet här nedanför där du ser två av de låtar som bandet framförde under kvällen.

Kolla också in vår intervju med sångaren Aleksander, där han berättar lite mer om vad som händer för bandet just nu.

Han har varit verksam som artist i över 20 år men känner sig fortfarande osäker på sin röst och nervös inför att släppa nytt material. Vi fick en pratstund med David Gray, aktuell med albumet Mutineers som du också kan förhandslyssna på i WiMP från och med idag.

Med hittar som ”This Year´s Love”, ”Babylon” och ”Sail Away” har David Gray kommit att bli en av de mest framgångsrika brittiska soloartisterna i modern tid. Men under de senaste åren har det varit ganska tyst om mannen med den skönt raspiga poprösten. Efter turnén till senaste albumet ”Foundling” (2010) försökte Gray skriva ny musik, men det blev snart tydligt att det inte gick att följa några gamla mönster.

– Det fungerade inte längre att jobba på samma sätt som jag brukar, jag fick helt enkelt tänka om. Jag ville inte låta som någon gnällig medelålders man, utan ville att musiken skulle kännas mer ”hallelujah”. Men det tog ett tag att hitta fram dit.

Själv beskriver han perioden som ”the end of an era” där han fick lämna allt han visste bakom sig för att återupptäcka musiken på nytt. Och när han nu är tillbaka med nytt material menar han att detta närmast går att likna vid en pånyttfödelse.

– Mutineers är till viss del ett album som handlar om att ge upp. Att ge upp för att sedan uppfinna något nytt. Det var skrämmande att känna att allt föll samman, men sedan hände något underbart – ljuset kom tillbaka. Därför är det här en platta som också handlar om att leva i nuet och om glädjen över att finnas till.

Inför albumet började Gray utgå mer i från sina texter i stället för att fokusera på melodier och ackord – något han aldrig testat innan. Han började också använda rösten på ett nytt sätt, och jobba mer med körer och lager-på-lager av vokaler. Efter ett tag kom också producenten Andy Barlow (tidigare medlem i Lamb) in i bilden, vilket kom att bli helt avgörande för albumets sound. Men att samarbeta med någon så tätt inpå menar Gray också var en stor utmaning.

– Det är svårt när en producent kommer in och styr och ställer. Andy är en otrolig trevlig kille, men vi är väldigt olika. Jag är intensiv och rätt hård i studion medan han är betydligt känsligare. Han kunde plötsligt säga ”nej nu behöver jag en paus på en timma” medan jag är som en bil som bara kör vidare. Till slut blev det ändå så att jag fick kompromissa och försöka följa hans sätt att jobba, vilket var väldigt svårt för mig.

Var det utvecklande eller bara jobbigt?
– Det gjorde mig helt klart mer mänsklig. I början trodde jag inte på hans idéer. Allt kändes liksom bortom horisonten och jag kunde inte se slutresultatet i huvudet. Men i slutändan hade han rätt, och det blev väldigt lyckat. Det var bra för mig att gå igenom det där.

Det låter som att du gick in väldigt mycket i arbetet med plattan. Är det alltid så eller kan du hålla distans till ditt jobb?
– Jag går alltid upp väldigt mycket i mitt jobb, och blir närmast besatt. Den enda pausen jag får är när jag är ute och går i naturen.

Men lyssnar du inte på dina demos när du är ute och går då?
– Nej, alltså jag lyssnar aldrig på musik på det sättet, vilket jag vet är annorlunda från hur resten av världen beter sig. När jag är ute och går vill jag höra vinden och fåglarna och inte ”the f*ucking human battering” i mina öron. Det är okej om man sitter på en buss eller ett tåg, men i naturen – aldrig.

Vilken är din egen favoritlåt från plattan?
– Det finns många. Men jag gillar verkligen ”The Incredible”, som också är inspirerad av en novell från den norska författaren Tarjei Vesaas.

Men något som slår mig när jag lyssnar på albumet är att din röst fortfarande låter väldigt ung. Håller du med om det?
– Det var det snällaste någon sagt till mig idag! Det måste vara all plastikkirurgi haha. Nej då, men jag känner att min röst faktiskt har blivit starkare och också mer fyllig under de senaste åren. På något konstigt sätt känns det lite som att jag använder den för första gången.

Tar du hand om den på något särskilt sätt?
– Nej, det gör jag verkligen inte. Och det är väl lite av ett problem just nu – jag får inte festa någonting. Jag gör så mycket intervjuer och sjunger så mycket att min röst redan är överbelastad. Men jag har ingen rutin direkt, däremot gör jag långa soundchecks inför varje gig vilket funkar rätt bra som uppvärmning.

Men känner du dig självsäker när det kommer till din röst?
– Just nu, nej. Jag är ju bara människa, och på senaste har det varit väldigt mycket jobb. Så ja, jag får dra ner på alkoholen helt enkelt och inte stanna uppe för länge på kvällarna. Generellt sett så behandlar jag min röst ganska dåligt – man kan väl säga att den fått sig en ”rough ride”. Med tanke på det är det ändå ganska fantastiskt att den kan fungera så bra!

Du har ju varit verksam som artist i över 20 år, känns det fortfarande nervöst att släppa en ny platta?
– Absolut, det gör det verkligen. Det känns lite som att lämna sitt barn på dagis för första gången. En del av ens hjärta följer med, och det går inte att kontrollera vad som händer. Men alla jag känner som har lyssnat på plattan gillar den, så det känns redan som en vinst, hur det än går.

Vilken bild har du av musikbranschen idag jämfört med när du började?
– Min bild har verkligen förändrats sedan dess, då visste jag ju ingenting. Jag antar att jag är en överlevare i allt det här, och jag hade turen att börja när branschen var betydligt ”snällare”. Jag tycker att idioterna som kör den här showen, ”missade båten” någonstans där på 80-talet. Idag vill ingen betala för musik längre, förutom när man får chansen att vara med i en reklamfilm eller när någon rik unge vill att man ska spela på deras födelsedagsfest. Det är extremt tufft att ta sig fram, och det är ingen trevlig värld att jobba i. Det gäller att hitta människor som har hjärtat på rätta stället och som kan göra rätt val när det kommer till väldigt avgörande frågor. Men som sagt, det är tufft.

Kommer du någonsin jobba med något annat än musik?
– Jag längtar faktiskt efter att få mer tid över till att måla, vilket är något jag verkligen älskar att göra. Annars skulle jag också vilja hitta fler tillfällen att bara vara. Jag tror att det skulle vara väldigt hälsosamt för mig. Men just nu är det svårt att hitta tiden och platsen för det.

Vill du ha ett signerat exemplar av ”Mutineers”? Skicka då dina kontaktuppgifter samt en motivering på varför just du bör vinna till tavla@wimpmusic.com så är du med i tävlingen.