Den 31 juli förflyttade sig WiMP-redaktionen till Notodden i Norge. I samband med den pågående Notodden Bluesfestival var amerikanska Rival Sons i stan, och vi bjöd in bandet till en akustisk inspelnings-session i den kända Juke Joint-studion. Det blev en häftig förmiddag, där Kalifornia-kvartetten spelade in tre låtar, som nu finns tillgängliga att lyssna på via en exklusiv EP i WiMP: ”Open My Eyes”, ”Where I´ve Been” (båda från bandet senaste album Great Western Valkyrie) samt en version av Creedence Clearwater Revivals klassiska ”Long As I Can See The Light”.

Rival Sons är kända för sitt autentiska sound, och nappade omedelbart på vår inbjudan om att spela in på Juke Joint. Studion byggdes upp av norsk-amerikanska Steve Wold (också känd som Seasick Steve), en riktig vintagefantast som under många år samlat på sig diverse utrustning. Hjärtat i Juke Joint är en legendarisk Audiotronix-mixer från STAX i Memphis. Rival Sons fann sig snabbt tillrätta i studion, som tydligen också påminde en hel del om LCS i Nashville där de spelade in Great Western Valkyrie med producenten Dave Cobb.

– Juke Joint is just amazing. This is right up our alley, it feels just like Nashville, sa gitaristen Scott Holiday glatt till WiMP efter inspelningen. Han berättade entusiastiskt om bandets förkärlek till det organiska soundet, där Helios-konsoller och tape föredras framför det digitala.

– We’re really into that stuff. It just suits the music we make very much, fortsatte Holiday, och talade varmt om den naturliga ambiensen som finns hos gamla mikrofoner, förstärkare, tapemaskiner och mixerbord, och som den moderna tekniken inte lyckats återskapa.

.– Vi kommer från känslan av att vara ett  band, en enhet – och den känslan bör också fångas när vi spelar in, sa Holiday och fortsatte:

– Vi ska inte konstrueras i en studio. Jag menar, vi bygger inte ett hus – det är något mycket mer själsligt än så – ”it´s a captured kind of thing”.

Nu har bandet precis påbörjat sin andra del av sommarens festivalrunda efter ett par veckors semester, och de menade på att det var bra för dem att träffas i en studio igen för att ”olja maskineriet”. Efter inspelningen var bandet själva så nöjda att vokalisten Jay Buchanan var tvungen att fråga ljudtekniker Njål Frode Lie om hur han hade ställt in ljudet, då det lät precis som han ville ha det.

Idag lyssnar de flesta människor på sin favoritmusik i mp3-format, och funderar kanske inte så mycket över vad som går förlorat när musiken komprimerats. Detta är utgångspunkten i teknikföretaget Harmans nya minidokumentär ”Distortion Of Sound”, där vi bland annat ser musikprofiler som Slash, Linkin Park, Quincy Jones, Hans Zimmer och Steve Aoki – alla övertygade om att dagens sätt att konsumera musik måste förändras.

Detta är helt klart en mycket sevärd liten film, som verkligen sätter fingret på poängen med okomprimerat ljud –  att lyssna på musiken så som artisten och producenten själva hade tänkt att den skulle låta när den spelades in i studion.

Ta 20 minuter av din tid och kolla in filmen!

Passa dessutom på att testa WiMP HiFi – musikstreaming i lossless CD-kvalitet, gratis i 7 dagar.

> För dig som redan har WiMP – klicka här för att utnyttja erbjudandet.

> Har du inte WiMP? Klicka här för att registrera dig och utnyttja erbjudandet.

Inom jazzscenen vet de flesta vem han är – detta både som en del i framgångsgruppen Oddjob samt som musiker på otaliga svenska jazzalbum. I veckan släppte Daniel Karlsson och hans trio sin nya platta ”Fusion For Fish”. 

Daniel Karlsson står och kokar spaghetti när jag ringer upp. Sedan många år tillbaka bor han och familjen ute på Runmarö i Stockholms skärgård, varifrån han också driver ett litet rederi med taxibåtar.

– Härifrån kör vi mest ut till Sandhamn och Nämndö. I perioder blir det mycket, men just nu är det rätt lugnt, berättar Daniel Karlsson.

Taxiverksamheten har fungerat som deltidsjobb vid sidan av musiken, men har också fått agera inspiration. I höstas släppte Daniel Karlssons Trio, med basisten Kristian Lind och trummisen Fredrik Rundqvist sitt debutalbum, med det mycket passande namnet ”Das Taxibåt”. När de nu återvänder finns vatten- och sjölivsreferenserna kvar – på ”Fusion for Fish” hittar vi förutom titelspåret också låtar med namn som ”Freshwater Tourist” och ”Mrs Mermaid”.

– Det är nog inte så medvetet gjort som på ”Das Taxibåt”, men jag gillar att ha ganska lättsamma titlar. Det ska nästan kännas lite ”corny”, och inte för svårt, säger Daniel Karlsson.

Att göra saker på ett lättsamt och enkelt sätt har också varit viktigt under hela arbetet med plattan. Istället för att hyra in sig i en studio bestämde gruppen sig för att spela in låtarna i en mer bekant miljö – nämligen i Daniel Karlssons eget vardagsrum.

– Det är skönt att spela in hemma – det blir mer som en partyhelg än en jobbhelg, och man slipper stressa för att bli klar. Familjen fick fly hemmet några dagar, men annars gick det jättebra, säger Daniel Karlsson.

Göran Pettersson från skivbolaget Brus & Knaster hjälpte till vid inspelningen och stod också för studio när det var dags för efterarbetet, där bland annat basar och orglar lades på. Inspirationen till soundet på plattan menar Daniel Karlsson kommer från spritt skilda saker och väldigt olika typer av musik.

– Jag inspireras mycket av Weather Report, Keith Jarrett och Herbie Hancock. Men här hemma spelar mina barn mest Veronica Maggio och The Fooo just nu! Jag har väldigt bred smak, och det är klart att allt man lyssnar på har en påverkan.

I en recension av skivan menas det på att ni spelar ”gladjazz”, håller du med om det?

– Ja, men det gör jag nog. För ett tag sen upptäckte jag att alla låtar faktiskt går i dur och skivan är ju väldigt lättillgänglig. Det finns också en hel del poppiga inslag och ibland går det nästan att urskilja vers och refräng. Så absolut, det är en form av modern gladjazz, och jag har inget emot den etiketten.

Förutom trion så spelar du också i flera andra konstellationer – vilket projekt är roligast?

– Det som ligger mig varmast om hjärtat är nog Oddjob. Vi har spelat ihop i 17 år, och bandet har varit en stor del av hela min professionella karriär. Vi har jobbat hårt under många år, även om vi också har haft otroligt roligt ihop.

Hur får du tiden att räcka till för alla band?

– Tid finns, det är inga problem! I så fall är det väl snarare pengarna som inte alltid räcker till…

Det kanske är en fördom, men är inte jazzpubliken fortfarande duktiga på att köpa skivor?

– Nej, det är skitsvårt. Det är faktiskt helt kört – man säljer inte några plattor alls längre. Och det finns inte heller någonstans att sälja dem. Jag lever helt och hållet på livespelningar, men för att få jobb behöver man göra album, och det är ingen som bekostar inspelningar längre, så det är något av ett moment 22. Den enda fördelen där är väl att det är betydligt billigare att producera en skiva idag än förut.

Vad händer i höst – blir det någon turné?

– Jag hoppas verkligen att vi får spela, men just nu har vi inga gig inbokade i höst. Det kanske blir till våren. Men däremot har vi redan nästa skivinspelning inbokad, så det blir jätteroligt!

Han har släppt hyllade album, spelat med några av världens främsta orkestrar och prisats för sitt nyskapande sätt att jobba. I kväll blir Daniel Hope – en av vår tids främsta violinister, den första klassiska artisten att spela på festivalen Way Out West i Göteborg. 

Programpunkten med Daniel Hope och Göteborgs Symfoniker sticker minst sagt ut bland andra band som Outkast, The National, Motörhead och Röyksopp & Robyn. Det här är första året som Way Out West –  en av Sveriges största musikfestivaler, valt att boka en klassisk akt. Och för den kända violinisten Daniel Hope blir det här också första gången han själv besöker en modern musikfestival.

– Jag har varit på enstaka konserter så klart, men aldrig på en riktig festival där det både finns rock, pop, hiphop och elektronisk musik. För mig är det häftigt att få vara en del av en så mångsidig festival.

Daniel Hope som i kväll kommer framföra Max Richters hyllade ”Recomposed” – en tolkning av Vivaldis fyra årstider, tillsammans med Göteborgs Symfoniker menar också att det är värdefullt att få spela för en publik som kanske inte vanligtvis lyssnar på klassisk musik.

– Det är alltid kul att möta nya människor som kanske inte har något tidigare förhållande till den här musiken. Många kanske har fördomar om klassisk musik och konstmusik och förhoppningen är ju att dessa går från konserten och tänker ”wow, det här är ju faktiskt riktigt bra”.  Alla är välkomna till mina konserter!

Han har precis flugit in till Göteborg från Mallorca, där han både semestrat och gjort en spelning. Efter festivalen väntar en höst av fortsatt turnerande, något som är vardag för brittiska Daniel Hope sedan han påbörjade sin professionella karriär som 15-åring. Sedan dess har han både haft en framgångsrik solokarriär, drivit flera projekt för utvecklandet av konsertformen, skrivit böcker och producerat film. Hemligheten bakom framgångarna och orken att driva igenom alla projekt menar han kommer från två saker: hård disciplin och stödet från familjen.

– Att vara en violinist på den här nivån kräver hårt jobb. Det handlar om att öva varje dag, hela livet. Tack vare allt stöd från min familj har jag fixat det. Nu när jag dessutom kan välja mina egna projekt känns det knappt som jobb längre – det är bara kul.

För två år sedan blev Daniel Hope kontaktad av vännen Max Richter, känd som en framgångsrik kompositör inom postklassisk musik och filmmusik. Han ville göra en re-komposition av Vivaldis fyra årstider, till Hopes stora förvåning.

– Jag frågade Max varför han ville göra om ett av världens mest fulländande verk, och han svarade ”Vivaldi är det bästa du kan lyssna på, men jag hör det överallt – i hissar, väntrum, garage och på flygplatser. Jag vill göra om det så att jag kan bli kär i det igen”. Jag tyckte att det var en mycket intressant tanke och hakade på, berättar Daniel.

Sedan albumet släpptes i april har det hyllats unisont av såväl kritiker som fans. Den brittiska tidningen The Independent skrev bland annat: ”It’s a beautiful recomposition, with undulating string beds carrying Daniel Hope’s lyrical lone violin lines”. På WiMP utsågs albumet tidigare i våras också till Veckans klassiska album. För Daniel Hope var projektet en utmaning, då han under många år spelat de klassiska versionerna av Vivaldi. Men efter att ha levt med projektet under en lång tid säger han sig nu ha fått en egen relation till de nya re-kompositionerna.

– Jag gillar framförallt ”Summer 3” som har dramatiken och energi från originalet, men som samtidigt fått en ny ”funkighet”. Det är en klockren kombination av det klassiska och det moderna. Sedan tycker jag också väldigt mycket om ”Winter 1” där inledningen liknar originalet men där man sedan leds in i en slags latino-dans-känsla. Den är häftig!

I början av september släpper Daniel Hope också ett nytt album, med en helt annan inriktning. ”Escape to Paradise” innehåller musik från europeiska kompositörer som levde i exil i Hollywood under 30- och 40-talet. Gästar på albumet gör bland annat Max Raabi men också den kända popstjärnan Sting. Exil och flykt är teman som ligger väldigt nära Daniel Hope personligen då hans föräldrar och farföräldrar själva fick fly och spendera tid i exil, under andra världskriget och apartheid. Daniel själv växte upp i Sydafrika, med en irländsk pappa och en tysk mamma och flyttade sedan till England. Idag är han bosatt i Wien, men befinner sig för det mesta ute på turné. På frågan om var han egentligen känner sig hemma, skrattar han lättsamt och säger:

– Jag har ingen plats att kalla hemma, utan ser hela Europa som ett slags hem. Jag gillar de olika språken och kulturerna, som trots att de är olika ändå liknar varandra mer än man tror. Var jag än befinner mig i Europa så känner jag mig hemma.

Du ser Daniel Hope och Göteborgs Symfoniker spela ”Recomposed” på Way Out West i natt kl. 01.00 på Göteborgsoperan. Du kan också se ett annat förinspelat framförande av ”Recomposed” med Daniel Hope och barockorkestern L´Arte del Monde på SVT2 i kväll, kl. 20.00. 

När jag hälsar på Ison & Fille har jag precis sett dem repetera Allsång På Skansen och blir genast nyfiken på hur det känns att kallas ’folkkära’. Killarna skrattar över uttrycket, något de aldrig tänkt att skulle komma att kallas för. Ovan kan ni se dem på 60 sekunder i #musikminuten, nedan följer ett sammanfattande textreferat.

Den svenska hiphopduon träffades år 1994 i basketklubben JKS i Bredäng. Ison Glasgow och Felipe Leiva Wenger påbörjade sin rapkarriär på en ungdomsgård i Skärholmen, ett decennium senare (2012) tog de emot pris i P3 Guld och kategorin årets hiphop/soul.

Vi kommer in på hur hiphop har förändrats genom åren i Sverige. Med den nya skivan Länge Leve Vi (2014) lämnar de sina kommentarer till det rådande klimatet och Ison menar på att hiphop har en betydande röst i samhället; ”Det finns mer att ta på innehållsmässigt, man kan se röster som tar upp de sakerna som inte finns på agendan”. Han syftar bland annat på den senaste vågen rasistiska partier och kravaller – där budskapet i musiken är mer behövd än någonsin. Fille fyller i och säger: ”Folk lyssnar verkligen på innehållet, hiphop är den musikgenre som är mest samhällskritisk”.

Vid frågan om vad som har gjort intryck på dem i livet svarar de båda: ”livet”. Jag föreslår att de borde föreläsa om sin musik, tankar och erfarenheter för unga – något de redan tänkt på. Ison vill göra det på ett ”väldigt bra sätt, så att informationen man förmedlar kommer fram rätt”. Planer om föreläsningarna är planer för framtiden, fokus nu ligger på musiken.

Någon timme senare står de sedan på scen i Allsång På Skansen och framför låten ”Länge Leve Vi” live inför hela svenska folket. Ison & Fille är en hiphopduo som vunnit och blivit folkkära.

Sandra Stadelmann
sandra.stadelmann@wimpmusic.com

Den kända musikern Don Was, som några kanske känner igen från bandet Was (Not Was), blev 2012 utnämnd till VD för Blue Note Records. Han är också en välkänd producent som bland annat jobbat med ikoner som The Rolling Stones, Bob Dylan, Roy Orbison, Elton John och Brian Wilson samt med nyare talanger som John Mayer och Lucinda Williams. I samband med vårt firande av Blue Notes 75-årsjubileum fick vi möjligheten att prata med musikprofilen – ett samtal som kom att handla om visioner, WiMP HiFi och hur viktigt det är att ”not to make any shitty records”. Och så berättade Was om en planerad Blue Note-release med artisten Ryan Adams.

Vad säger du om skivbolaget du leder idag i förhållande till grundarnas vision?  

– Jag tror att våra grundare skulle varit mer än nöjda med det som vi gör på Blue Note idag. Vid starten 1939, skrev de ett slags manifest som kom att bestämma skivbolagets kurs för de kommande 75 åren. Vi hänvisar ofta till den skriften, och tar den verkligen på allvar. I dessa paragrafer poängterade de sin dedikation till så kallad ”autentisk musik”, och önskade att stå bakom artisternas kompromisslösa uttryck. Definitionen av modern jazz är i ständig förändring, men jag tror att vårt artiststall är lika briljant idag som det var förr i tiden. Bara under de senaste 12 månaderna har vi släppt album med Wayne Shorter, Robert Glasper, Terence Blanchard, Gregory Porter, Ambrose Akinmusire, Brian Blade & The Fellowship Band, Jason Moran, Joe Lovano och Dave Douglas, José James, Takuya Kuroda, Derrick Hodge, Bobby Hutcherson, David Sandborn, Joey DeFrancesco och Ravi Coltrane. Det är möjligt att jag glömmer någon, men vi har en lika fantastisk releaseplan som vilket annat skivbolag som helst! Vi har också utvidgat vår definition av ”autentisk musik” till att inkludera artister med nerv, som Van Morrison, Norah Jones, Annie Lennox, Elvis Costello and The Roots, Rosanne Cash, Ryan Adams och Vintage Trouble. Samtidigt har vi riktat fokus mot vår formidabla katalog, där vi remastrat mer än 100 titlar de senaste året för HiFi-formatet, till exempel för WiMP. WiMP erbjuder en väldigt värdefull tjänst där musiken låter som artisterna menade att den skulle låta från början. Tack ska ni ha för det!

Under de senaste 25 åren har jazzen som uttryck blivit mer öppet och inkluderande. Beror detta på det kommersiella värdet eller finns det en konstnärlig anledning till detta? 

– Om du går tillbaka till Blue Note-artister som totalt ändrat jazzens uttryck, till exempel Thelonious Monk, Sonny Rollins, Art Blakey, Herbie Hancock, Wayne Shorter, Ornette Coleman och Cecil Taylor – hittar man ett mönster av öppenhet där man inkluderat tidsandan av varje epok. På samma sätt passar Robert Glasper och hans hip hop-influerade jazz väl in i Blue Note-traditionen av musik i kontakt utveckling. När du skapar musik med konstnärligt värde ökar samtidigt det kommersiella värdet. Det här sättet att jobba har fungerat väldigt bra för oss under de 75 år vi varit verksamma!

Du har själv en imponerande diskografi, både som artist och producent. Hur kommer det sig att du tog på dig ledarrollen för detta legendariska skivbolag? 

– Jag närmar mig musik på ett liknande sätt, vare sig det är som artist, producent eller som skivbolagschef – ”Try really hard not to make any shitty records!”. Om du skapar musik som framkallar känslomässiga reaktioner, och sätter publiken i kontakt med sina egna känslor, kommer du göra mänskligheten en tjänst och samhället kommer förmodligen låta dig fortsätta göra det du älskar.

På vilket sätt hänger jazz och High Fidelity-fokuset ihop? Och vilka ideal jobbar Blue Note efter när det kommer till ljudproduktion? 

– Hos Blue Note jobbar vi för att ljudet av inspelningarna ska stämma med det emotionella innehållet i musiken. Om det involverar oredigerade råupptagningarna eller genomtänkta mikrofonpositioner, så är det en sak. Om det betyder att man förvränger ljud eller använder sig av lo-fi-element, så är det också roligt. Alla ska ha möjligheten att uppleva musiken så som den lät i studion vid inspelningen – och det viktigaste är att publiken hör musiken så som artisternas hade tänkt att den skulle låta. För mig betyder ”High Fidelity” att vara trogen artistens intentioner.

Våra HiFi-kunder verkar lyssna på till exempel klassiskt och jazz i högre utsträckning än våra andra kunder. Varför tror du att det är så?

– Vi har gjort en del publikundersökningar, och har sett att det finns några väsentliga kundgrupper som är intresserade av vår musik specifikt. Det finns definitivt en sofistikerad grupp fans med hög inkomst som lägger pengar på olika premium-abonnemang. Men vi ser också en yngre, rebellisk och cool grupp av lyssnare som vill lyssna på något mer än topplistor, och som gillar jazz när det väl exponeras för dem. Dessa fans kanske inte har råd eller har intresset för ett fast abonnemang. När du säger att era vanliga kunder lyssnar mindre på jazz är min första reaktion att Blue Note måste försöka göra ett bättre jobb med att få ut vår musik till dem. Våra undersökningar visar att många människor som säger att de inte lyssnar på jazz faktiskt reagerar väldigt positivt när man spelar musiken för dem utan att sätta en stämpel på genren. Musik får dig antingen att känna något, eller inte.

Hur viktigt tror du att det är att nya digitala tjänster utvecklar nya lösningar för att förbättra ljudkvaliteten?

– Försäljningen av fysiska produkter avtar, och många i musikbranschen ser på digitala tjänster som framtiden inom distribution och uppspelning av musik. En av faktorerna som möjligen har hållit tillbaka dessa tjänster från att nå ytterligare framgångar är den medelmåttiga ljudkvaliteten. Oavsett ljudformat kommer du inte lyckas om du inte kan engagera lyssnarna. Det som ni gör med WiMP HiFi tar verkligen utveckligen framåt. Bravo!

Hur lyssnar du själv på album? Sitter du någonsin ner och njuter av ett album från början till slut? 

– Om du ger dig själv ett break från allt mejlande och SMS:ande, slutar oroa dig för framtiden och att ångra ditt förflutna och istället är fullt närvarande i stunden och lyssnar på ett riktigt bra album, så kommer du bli belönad med en upplevelse som kommer att förbättra ditt liv! Det här är inte något billigt säljtrick – utan är till 100 % baserat på bevisade principer inom hjärnforskningen! För att vara ärlig – inom CD-eran fanns många 72-minuters-album som kunde vara utmanande att lyssna igenom. Innan detta var musiken skräddarsydd av artisterna för ett enkelt vinylalbum – 40 minuter fördelat på två sidor med 15-20 musik vardera, enbart designade för att ta med dig på en fantastisk musikalisk resa. Under den senaste tiden har jag gjort en del spellistor som bara är 15 minuter långa. Då tillåter jag mig själv att bli ”swept away” varje dag. Prova det och du kommer återupptäcka hur bra musik det finns!

Vilken produktion från din tid på Blue Note skulle du vilja rekommendera för våra HiFi-användare?

– Haha, den här frågan kan ge mig trubbel med våra artister. Jag kan rekommendera ALLA våra utgivningar, åtminstone för vissa av era användare. Eller så kan jag rekommendera vissa av våra releaser för ALLA era användare! Men vad tror ni om detta: om du lyssnar på Robert Glaspers ”Black Radio”, Gregrory Porters ”Liquid Spirit”, Elvis Costello and The Roots ”Wise Up Ghost” och Wayne Shorters ”Without A Ne” så kan jag personligen garantera att du kommer hitta något som berikar ditt liv! Är det diplomatiskt nog?

Under vårens jakt på goda ljudupplevelser har vi både lyssnat på avantgarde-jazz (The Bad Plus – Rite Of Spring) och electronica (Todd Terje – It´s Album Time). Två album som visar på den yppersta kvaliteten i ljud och dynamik inom instrumental musik. Därför känns det nu naturligt att lyfta fram ett album där vokalerna utgör det allra viktigaste instrumentet, med de finesser och kvaliteter som kan användas i en sådan produktion.

Tori Amos har sedan tidigt nittiotal byggt en karriär med sin klassiskt skolade stämma. Inom en singer/songwriter-tradition, ofta med piano som komp, har hon utvecklat sin egen stil. Hitten som blev hennes genombrott – ”Cornflake Girl” från albumet ”Under The Pink” tog henne till toppskiktet av internationella artister. Sedan ”Abnormally Attracted To Sin” från 2009, har hon ägnat sin tid åt barock- och kammarmusik. Men nu gör hon en äkta comeback med samma typ av pianopop som gjorde henne stor på nittiotalet.

Månadens HiFi-album, ”Unrepentant Geraldines” är en njutning för örat. Tori Amos har själv producerat albumet, som redan har fått mycket fina recensioner. Amerikanska NPR utropade nyligen albumet som hennes bästa på 20 år, medan Der Spiegel rätt och slätt fastslog att Amos nu tangerar Kate Bush-nivå. Bortsett från vokalerna och piano är musiken sparsamt arrangerad med inslag av trummor, gitarrer och orgel. På grund att detta får lyssnaren ta del av många detaljer som annars hade drunknat i ljudbilden. Detaljer som vi också ger dig möjligheten att upptäcka med WiMP HiFi.

Vill du lyssna in dig på Tori Amos tidigare material? Lyssna då även på vår spellista ”Tori Amos: ”Original och covers”. Här kan du bland annat höra många av Amos största hits, som ”Cornflake Girl” och ”Crucify”, samt säregna covers av Nirvanas ”Smells Like Teen Spirit” och Slayers ”Raining Blood”.

Foto: © Amarpaul Kalirai / Mercury Classics

Förra två veckor sedan hade vi HiFi-vecka där vi fokuserade på och lyfte fram vår tjänst WiMP HiFi – musikstreaming i lossless CD-kvalitet. I samband med detta anordnade vi en tävling, där man förutom dagliga musikpriser från Warner, Sony, Universal, TEN och Cosmos, också kunde tävla om en Hegel Super DAC, ett par Pioneer S-DJ 50X från emusic.se, eller ett par JBL Synchros S700.

För att vara med i tävlingen bad vi er att svara på frågan:

”Du ska köpa en svindyr stereo. Men du får bara testa med en enda skiva. Vilken väljer du? Och varför?”

Vi fick in över 800 bidrag, med väldigt varierande och kreativa motiveringar. Vi har haft väldigt roligt när vi har läst igenom alla bidrag, och vill börja med att tacka för alla värdefulla musiktips vi fått in!

Till slut valde vi ut tre bidrag, som vi tycker fångar essensen av hur bra musik ska låta, och vilken känsla som en bra platta faktiskt kan ge lyssnaren.

Vinnaren av Hegels Super DAC blev Torbjörn som valde Michael Jacksons album ”Dangerous” med motiveringen:

”Jag väljer Michael Jacksons fenomenala album Dangerous från 1991. Skivan innehåller ett knippe odödliga superlåtar, inspelade med den tidens topputrustning. Allt från finstämd körsång till nydanande grooves med grym dynamik, tunga, hårtslående basgångar, stor ljudbild och ett myller av detaljer som verkligen sätter anläggningen på prov. I cd-konvolutet kan man läsa att vid inspelningen som utnyttjade en ”Quantum Range Recording Process” så användes uteslutande kablar från Monster och mikrofoner från Bruel & Kjaer och Milab. Hur många album från den här tiden brukade upplysa köparen om såna detaljer? Inte ens idag är det speciellt vanligt. Michael Jacksons album Dangerous var den skiva som introducerade mig till den underbara världen av äkta HiFi-ljud. Tack Michael för all välproducerad musik du gav världen! Eftersom jag kan albumets alla fjorton låtar på mina fem fingrar och lyssnat på albumet flera hundra gånger sedan 1991 så är det mitt solklara val av album om jag ska testa en helt ny stereoanläggning!”

Vinnaren av högtalarna Pioneer S-DJ 50X från emusic.se blev David som valde Skinny Puppys album ”VIVI sect VI” med motiveringen:

”Jag väljer det kanadensiska industribandet Skinny Puppys skiva ”VIVIsectVI”. Den kom 1988 och pressade gränserna för vad musik är och blandade skönhet och harmoni med sylvasst oljud, förvrängda röster och dansanta rytmer. Skivan låter fortfarande futuristisk och den är extremt krävande att lyssna på, men också så givande. Produktionen låter alla register jobba maximalt och det är inte bara en bra skiva, utan en skiva som kräver en bra stereo för att komma till sin rätt. På innerkonvolutet står det också ”play loud or not at all”, vilket är en rekommendation som bör följas.”

Och så blev det Sven som belönades med ett par JBL Synchros S700 för sin motivering för Arne Domnerus album ”Jazz at the Pawnshop”:

”Ett svårt val, men mitt faller på ”Jazz at the Pawnshop” med Arne Domnerus m.fl. När väl anläggningen är uppvärmd blir första spåret att lyssna på ”Take Five” för att se om anläggningen passar mitt lyssningsöra. Skivan är inspelad på Stampen i Gamla Stan, Stockholm, i mitten av 70-talet och räknas av många som en av världens bästa live-inspelningar trots långt ifrån ideala förutsättningar.”

Grattis till er!

Och nu lite statistik för oss som älskar att nörda ner sig i siffror. Pink Floyd gick vinnande ur striden om vilket album som de flesta ville testa sin stereoanläggning till – och det med stor marginal. Som band fick Pink Floyd hela 68 röster, jämfört med Dire Straits som landade på 24 röster. Och det album som fick allra flest röster var det ikoniska ”Dark Side Of The Moon”, tätt följt av ”The Wall”. Därefter var det Dire Straits ”Brothers In Arms” och Daft Punks ”Random Access Memories” som placerade sig högst. Här följer en lista över de 10 mest populära albumen:

Topp 10

1. Pink Floyd – Dark Side Of The Moon: 31 röster

2. Pink Floyd – The Wall: 17 röster

3. Dire Straits – Brothers In Arms: 12 röster

4. Daft Punk – Random Access Memories: 11 röster

5. Pink Floyd – Wish You Were Here: 10 röster

6. Steely Dan – Aja: 8 röster

7. Queen – A Night at the Opera: 7 röster

8. Michael Jackson – Thriller: 5 röster

9. Michael Jackson – Bad: 5 röster

10. Dire Straits – Sultans Of Swing: 4 röster

Och här kommer ännu nördigare siffror över de sex mest populära artisterna.

Pink Floyd fick sammanlagt 68 röster

Pink Floyd – Dark Side Of The Moon: 31

Pink Floyd – The Wall: 17

Pink Floyd – Wish You Were Here: 10

Pink Floyd – Division Bell: 2

Pink Floyd – Delicate Sound Of Thunder: 2

Pink Floyd – Echoes: 1

Pink Floyd – Final Cut: 1

Pink Floyd – A Momentary Lapse of Reason: 1

Pink Floyd – Animals: 1

Pink floyd – Pulse: 1

Best of Pink Floyd: 1

Dire Straits fick sammanlagt 24 röster

Dire Straits – Brothers In Arms: 12

Dire Straits – Love Over Gold: 2

Dire Straits – Sultans Of Swing: 4

Dire Straits – Communique: 2

Dire Straits – Dire Straits: 1

Dire Straits – Money For Nothing: 1

Dire Straits – Private Investigation (låt): 1

The best of Dire Straits & Mark Knopler – Private: 1

Daft Punk fick sammanlagt 15 röster

Daft Punk – Random Access Memories: 11

Daft Punk – Discovery: 2

Daft Punk – TRON: Legacy – Original Motion Picture Soundtrack: 1

Daft Punk – Alive: 1

Michael Jackson fick sammanlagt 14 röster

Michael Jackson – Thriller: 5

Michael Jackson – Bad: 5

Michael Jackson – Dangerous: 2

Michael Jackson – The Essential Michael Jackson: 1

Michael Jackson – History: Past, Present and Future: 1

Steely Dan/Donald Fagen fick sammanlagt 12 röster

Steely Dan – Aja: 8

Steely Dan/Donald Fagen- The Nightfly: 2

Steely Dan – Two against nature: 2

Queen fick sammanlagt 11 röster

Queen – A Night at the Opera: 7

Queen – Greatest Hits II: 2

Queen: – A Day At The Races: 1

Queen – I Want To Break Free: 1

Tack till alla som var med i tävlingen! Här har vi sammanställt en lista över era samlade favoritalbum – lyssna och njut!

De flesta är överens om att det är skillnad på ljud och ljud. Men vilken musik låter egentligen bäst? WiMPs reporter Nora Lindkvist begav sig ut på stan för att ta reda på svaret. Vill du streama musik i lossless CD-kvalitet? Kolla då in vår tjänst WiMP HiFi.

Den här veckan är det HiFi-vecka på WiMP, vilket vi både firar med att ge alla ett 30 dagars gratis prov på vår tjänst WiMP HiFI (gäller tills på söndag 11/5) samt att vi tävlar ut finfina ljudpriser på vår Facebook-sida. Dessutom lyssnar vi så klart på mycket musik, för det är ju trots det WiMP HiFi handlar om – att lyssna på sin favoritmusik med riktigt bra ljud! Här har vi därför tagit fram 10 aktuella album som vi tycker låter lite extra bra! Lyssna och njut!

Tycho – Awake

Det andra soloalbumet från kaliforniska Scott Hansens (även känd som producenten ISO50) soloprojekt Tycho är en 37 minuter lång musikalisk njutning. Med samplade gitarrer, drömska synthar och tunga beats ger Hansen oss perfekt musik att reflektera och slappna av till. Ett perfekt soundtrack för resan, eller för att boosta kreativiteten. Bästa spår: ”See”.

Todd Terje – It´s Album Time

Tio år efter förstasingel ”Eurodans” och som uppföljare till Ragysh (2011) och It´s The Arps (2012) – med den mycket omtalade klubbhitten ”Inspector Norse”, släppte ”Todd” Terje Olsen i april sitt första album. Den Oslo-baserade DJ:n, producenten och låtskrivaren ger oss en lekfull och färgrik samling disco-influerade låtar, som passar lika bra för dansgolvet som för soffhänget. It´s Album Time blev även månadens HiFi-album i WiMP i april. Bästa spår: ”Strandbar”.

Lykke Li – I Never Learn

Med en märkbar sårbarhet i rösten och låtar om krossade förhållanden, bjuder Lykke Li på ett nio spår långt album i hjärtesorgens tecken. Med en raspig, levande produktion från Björn Yttling och Greg Kurstin och knivskarpa, personliga texter är det här en av vårens höjdpunkter såväl ljud- som musikmässigt. Bästa spår: ”Gunshot”.

Neneh Cherry – Blank Project

Få artister har förmågan att blanda genrer, stilar och uttryck lika lätt och följsamt som Neneh Cherry. På ”Blank Project” – Cherrys första soloalbum på 17 år, har hon samarbetat med den Londonbaserade producenten Kieran Hebden (Four Tet) och electroduon RocketNumberNine och skapat ett album som osar lika mycket av jazz, rock, electro och pop. Det är ömsom industriellt och hårt, ömsom mjukt och vackert. Framförallt har Cherry lyckats med att skapa något som känns helt eget. Bästa spår: ”Spit Three Times”.

Phronesis – Life To Everything

Den dansk-brittisk-svenska jazztrion Phronesis har kommit att kallas för de främsta arvtagarna av den moderna och melodiösa jazz som växte fram med Esbjörn Svenssons Trio. Men även om det finns likheter, har gruppen hittat sitt egna sound, där hög energi och intensitet varvas med det avskalade och minimalistiska. Hör hör vi nio spår från en av deras bejublade livespelningar på EFG London Jazz Festival i november 2013 – ett måste för alla jazzälskare. Eller som The Guardian skrev i sin recension av plattan: ”A live album is exactly just the way to get the current Phronesis message across, and this is a powerful one.” Bästa spår: ”Wings 2 The Mind”.

Woven Hand – Refractory Obdurate

Det Denver-baserade rockbandet Woven Hand, med David Eugene Edwards (föredetta sångare i 16 Horsepower) har gjort sig kända för sin förmåga att blanda olika genrer. Metal, country, punk, folkrock – på något sätt lyckas de kombinera olika sound till en helhet som låter lika naturlig som sandkornens position i den torraste av öknar. Trots att många ifrågasatt bandets klart religiösa approach, där Edwards snarare kan ses som en predikant än en traditionell sångare, är det här musik som berör på många olika punkter. Det är mörkt, mystiskt, hårt och helt enkelt fantastiskt. Bästa spår: ”Salome”.

MØ – No Mythologies To Follow

Danmarks stora popexport har gjort sig känd för sin sköna blandning av dancehall-rytmer, luftiga körer, ”heeya”-rop och quirky stil. På debutalbumet håller MØ en allt igenom hög nivå som når sitt klimax på låtar som ”Fire Rides”, ”XXX88” och ”The Sea”. Producenterna Ronni Vindahl (No Wav), Diplo (Major Lazer) och James Dring låter Karen Marie Ørstads röst (en av de bästa sångerskorna för tillfället?) ta plats samtidigt som de leker med rytmer, blås och vokaler. Fantastiskt! Missa inte heller de fina ”nattversionerna” av låtarna i slutet av albumet. Bästa spår: ”Fire Rides”.

Damon Albarn – Everyday Robots

Den föredetta Blur/Gorillaz-medlemmen Damon Albarn har många gånger försett oss med förstklassig musik – men först nu känns det som det bränner till ordentligt. ”Everyday Robots” är, förutom en uppvisning av producenten Richard Russels förmåga att skapa något som känns lika tidlöst som modernt, också Albarns mest personliga album. Eller vad sägs om låttexter som: ”We are everyday robots on our phones/ In the process of getting home/ Looking like standing stones/ Out there on our own”. Bästa spår: ”Lonely Press Play”.

The Bad Plus – The Rite Of Spring

Jazztrion The Bad Plus, med sin bas i Minneapolis, Minnesota, är kända för sina intressanta val av covers där de bland annat tolkat artister som Black Sabbath, Nirvana, Pink Floyd och Ornette Coleman. Nyligen släpptes deras mest ambitiösa projekt så här långt: en omarbetning av Igor Stravinskys The Rite Of Spring. Att höra denna innovativa jazztrio tolka ett sådant komplext klassiskt verk måste sägas vara en ljudupplevelse utöver det vanliga. The Rite Of Spring blev även månadens HiFi-album i WiMP i mars. Bästa spår: Det här albumet bör lyssnas på från början till slut.

EMA – The Future´s Void

Bakom det något hemliga namnet EMA döljer sig den amerikanska sångerskan och låtskrivaren Erica M. Andersson som redan hunnit med att släppa tre album samt bilda bandet Gowns. På nya plattan ”The Future´s Void” får vi en suggestiv, mörk och hypnotisk ljudupplevelse där noiserock möter electronica och pop. Anderssons sätt att jobba med loud/soft-dynamik, och hennes känsla för melodier, gör detta till en av vårens gladaste överraskningar. Bästa spår: ”3Jane”.