Den här helgen var både fin och eländig. I lördags var jag bakfull och det är aldrig någonting bra. Jag grälade med Christian och trodde att världen skulle rasa ihop runtomkring mig. Men! Sedan blev det en bra dag i går igen, som det ju alltid blir förr eller senare efter en utekväll.

Christian överraskade mig med ett våffeljärn. Jag har mumlat om våfflor i evigheter nu!

Vi åkte till Farsta och köpte en Hammarbyhalsduk eftersom Christian ska gå på premiären i kväll. Stoffe testade den och såg måttligt road ut.

På kvällen gick jag en promenad runt Skogskyrkogården och såg solen gå ner bland träden.

Vissa kanske skulle påstå att det är makabert att gå där och flanera bland döingarna, men det är det inte! Har du inte varit till Skogskyrkogården så måste du besöka den någon gång. Den är någonting helt annat än en vanlig deppig liten trång kyrkogård. Här finns det breda grusvägar och det går till och med bussar som stannar på flera ställen på området.

Mamma skickade en bild på min favorittavla. Jag älskade den när jag var liten och jag älskar den fortfarande. Det är så där jag drömmer om att bo någon dag. I ett kaosigt hav av blommor och palmer. I ett enkelt hus uppe i en bergsby någonstans där det är 27 grader.

Jag tänkte på det senast när jag gick från yogan i går, vad det här klimatet gör med kroppen. Efter klassen var mina muskler uttänjda och mjuka, men direkt jag stegade ut på gatan så drog de krampaktigt ihop sig för att skydda sig från kylan. Kroppen ställer sig automatiskt i försvarsläge utomhus. Det är som att den skriker: det här är inte klokt! Vad fan hände?  Varför utsätter du mig för det här? Väl hemma har snålblåsten och kylan gjort att kroppsdelarna återigen är stela. Jag går in i duschen och vrider på varmvattnet tills det ångar i hela badrummet. Nästan skållar mig tills musklerna börjar släppa det krampaktiga greppet.

Även om jag uppskattar den stilla naturen och frisk luft, tysta skogar och stormande mörkt hav, så har jag alltid föredragit att vara inomhus när det inte är strålande solsken och över 10 grader. Jag är frusen av mig redan som det är. Jag har så svårt att acceptera kylan. Och jag har svårt att acceptera att alla andra till synes verkar acceptera den. Att vi går runt här med krampande muskler och bitande känsla i huden större delen av åren.

Sedan sätter vi oss på ett plan till andra sidan jordklotet och tinar upp oss i två veckor under vinterhalvåret när kylan är som allra värst. Den där introtexten i Sällskapsresan känns så oerhört träffande: Svenskar reser inte till någonting, de reser från någonting.

Jag försöker göra tacksamhetsövningar varje dag.

Det är inga konstigheter och tar inte en massa tid, men jag tycker att det gör underverk för hur jag ser på tillvaron. Varje kväll så väljer jag ut fem grejer från dagen som jag är tacksam över och varför. Det kan vara hur små grejer som helst. Till exempel att du orkat dammsuga, eller sett till att dricka tillräckligt med vatten. Eller att du är frisk. Det viktiga här är att inte bara rabbla sakerna för att få det undanstökat utan också att ta någon sekund och faktiskt låta dig KÄNNA dig tacksam.

Något som också gör väldigt mycket, som man bara kan smyga in i vardagen lite hastigt är att le mot dig själv varje gång du ser dig i spegeln. I början känns det fruktansvärt fånigt och det ser nästan krampaktigt ut, men efter ett tag kommer det att bli mycket mer naturligt och få dig på ett bättre humör. Av bara en sådan liten sak!

En annan sak som jag är lite sämre på, men som piggar upp vardagen är att lämna små glada meddelanden till dig själv på ställen som annars kanske inte är så där helfestliga. Det står till exempel ”livet är en fest” på mobilen när larmet går igång på morgonen. På en av mina väskor har jag fäst en säkerhetsnål med en tygbit som det står Smile på som jag fick av en vän för flera år sedan. Du kan ju hitta på lite vad som helst, skriva en lapp till dig själv som du sätter på tandborsten eller skriva ett motiverande citat på en post-it och sätta den på mjölken i kylskåpet? Se till att alltid omge dig med små saker som kan muntra upp, byt bakgrundsbild på datorn och på telefonen om du inte redan har någon som gör dig glad.

Ibland ilar det till av panik över att jag i dessa rätt ansträngda ekonomiska tider, som det är att starta upp ett eget företag, har bokat en resa till New York i maj.

Men, å andra: vad fan. Jag kan inte sitta och ångra en (ogjord) resa.

Första gången jag åkte till New york hade jag inte några förväntningar över huvud taget. Jag var så bändig på den tiden och var inte alls så pigg på att åka dit ”precis alla andra åker”.

Jag hade så fel. Det var förstås fantastiskt. Där och då vet jag inte om jag älskade precis exakt varenda sekund (jag hade förmodligen en massa ångest och sånt), men så här i efterhand så är det en av de bästa veckorna i mitt liv.

Här är två av ganska många videos vi filmade på vår alldeles egna youtubekanal. Malin har förstås det övergripande tv-ansvaret (sedan blev hon också med egna program på Expressen). Jävlar vilka goa tider.

Alltså, jag tror att jag älskar helger mer nu än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv. I fredags kom Christian hem sent och hade köpt med sig pizza från Tomatis här i Enskede. Pizzorna är verkligen löjligt stora och jag har åtminstone aldrig stött på några så tunna exemplar. Efter att ha hånat min mamma under hela min uppväxt har jag nu gjort en helvändning och börjat beställa samma som henne: vegetariana+curry och banan.

I lördags var jag på ett längre yogapass på It’s yoga på söder. Från och med den här veckan ska jag också börja yoga där en gång i veckan (tack Anna!). Är så jävla glad för det, för visst det är härligt och rofyllt att yoga hemma. Men nu längtar jag alldeles för mycket efter att gå på klasser igen! Det här har ju ingenting med memman på bilden att göra. Den hittade jag efter yogapasset på Ica Ringen. Blev väldigt glad, sedan kom jag hem och insåg att memma aldrig är riktigt så där gott som det är i mitt huvud. Har mycket märkliga minnen av memma från tonåren då jag kunde äta det till frukost..

I går gick vi ner till Margaretaparken och låg där i några timmar i solskenet. Det är nästan löjligt vad jag uppskattar att bara vara utomhus. Vid närmare eftertanke uppskattar jag det mesta i livet numera.

Jag lever och lär och blir bättre och bättre på att lyssna på min kropp. Det är inte helt enkelt när jag länge struntat totalt i vad den har att säga förrän jag har haft så väldigt ont eller varit totalt utmattad.

Jag lyssnar in min kropp väldigt mycket när jag yogar. Jag känner av var jag är stel, hur det känns i mina muskler och leder och jag kan snabbt avgöra om jag har lätt eller svårt att komma ner i varv.

Men det finns andra gånger om dagarna då jag skiter totalt i att känna in min kropp. Ett tillfälle är när jag äter. Det är som att min hjärna slår på autopilot. Jag VET att man ska tugga långsamt, sätta ner besticken mellan varven och känna smakerna och dofterna hit och dit.

Men när jag får mat framför mig på bordet så kopplas allt sånt bort. Jag bara tuggar och sväljer snabbt och glufsigt som något annat djur som är rädd att flocken ska komma och sno maten av mig. Jag har fuckat upp mina mättnadssignaler så jag knappt vet hur de känns när det är nog. Jag vet bara när det är riktigt jäkla fullpackat. Jag vet flera gånger som jag ätit och ganska snabbt av någon orsak fått småont i magen och ändå fortsatt äta. Jag vet också att jag hundratals gånger fått ont i magen strax efter jag har ätit men liksom tryckt undan det onda i stället för att fundera igenom och analysera vad det kan ha varit som gjorde att jag fick ont.

Inte nog med det här: jag kan – mer sällan nu för tiden dock – bli frustrerad och ARG på Christian för att han allt som oftast följer sina mättnadssignaler. Vissa morgnar sitter han vid frukostbordet och får knappt i sig mer än en halv macka och det här provocerar mig oerhört! Varför kan han inte äta en ordentlig frukost som en vanlig människa? Vad fan är problemet? Ät människa!

Att få bukt med mina problem är inte helt rätt, men en lösning är mindful eating. Om någon månad ska jag ägna tre veckor åt att testa mindful eating för Wellness och skriva ett reportage om det. Men fram till dess förmodar jag att jag fortsätter kasta in..

Livet har lugnat ner sig. Sedan jag började frilansa och Christian började jobba 9-17 så är det väldigt, väldigt lugnt här hemma. När vi träffades jobbade han nattskift och jag började 7 på morgonen.

I och med det här har morgonen blivit en tid att umgås. Det hade jag aldrig trott. Vardagsmorgon för mig har alltid, alltid varit stress. Vilja skjuta ihjäl någon när klockan ringer, snooza, äta frukost på tre minuter, duscha, klä på mig, i väg.

I morse vaknade vi 06 och var pigga! Christian och jag hann springa en varsin kort runda, varefter vi hann äta frukost tillsammans i lugn och ro. Sedan åkte han på jobb vid 08.30.

En jävla drömtillvaro ju.

Det hände saker i helgen som gjorde att jag föll tillbaka. Ner i det svarta. Ner i all meningslöshet, maktlöshet. Jag har gråtit och jag har ömkat mig själv för att det aldrig bara kan få vara bra. Jag har dragit upp gammal skit och ältat det på nytt. Jag sov bort flera timmar i går för att jag inte orkade vara vaken. Jag vaknade som förr med värk i lederna och stelhet i kroppen.

Inte nog med det. Jag har varit omöjlig att ha att göra med. Jag har krävt massor av Christian, bett om uppmärksamhet och kärlek, men när jag har fått det har jag bara snäst att han inte förstår, att han aldrig kan förstå för han har inte upplevt och känt allt jag har upplevt och känt i mitt liv.

För bara några timmar sedan satt vi och åt frukost. Jag satt med mina gråtsvullna ögon och stirrade ner i golvet och tuggade på en gammal smörgås. Han försökte flera gånger att prata och hjälpa, men jag bara slog ner hans försök för jag visste inte vad jag ville ha för hjälp. Jag kände mig så outgrundligt ledsen och irriterad och arg på samma gång. Samtidigt som jag ville ha all kärlek i världen så ville jag kasta ur mig all ilska och sorg över honom för att han aldrig kommer kunna ge mig så mycket som jag skulle behöva. Det var väldigt orättvist för mina negativa känslor har ingenting med honom att göra. Det är bara han som råkar sitta där mitt emot. Jag vill straffa honom för att jag mår dåligt, jag ger honom dåligt samvete och bråkar bara för att jag inte vet vart min ilska och sorg ska ta vägen. För att det finns ett tomt djupt svart hål inom mig.

Nu har jag ägnat tre timmar åt att fokusera om. Jag ser det som mental träning. Jag måste lära mig komma över de här djupa svackorna annars blir jag kvar där nere. Jag har mediterat och listat upp vad som egentligen är jag och vad som just nu bara är all skit jag ältar och därmed får mig att känna mig eländig.

Det jag innerst inne vill och längtar efter är att få känna glädje, ork, lust och kärlek. Det är kärnan. Jag är stark, inte skör. Varsamt måste jag komma ur det dåliga och tillbaka till det positiva igen. Det är bara därifrån jag kan se klart och ta vettiga beslut.

Den här träningen är så viktig, för hittar jag inte mitt sätt att hantera det svarta så blir jag kvar där nere. Uppåt är enda vägen.

Jag minns fredagar när jag var yngre. Speciellt minns jag det nu när det är vårigt i luften och skolsken ute. När det doftar våt jord och asfalten är torr. Hur jag gick ut genom de tunga portarna i gymnasiet, hörde dem smälla igen bakom mig och kastade mig på cykeln och cyklade så snabbt att det kändes pirrigt i magen samtidigt som jag log mitt allra största leende. 

Det här varade i några minuter. Sedan kom jag på mig själv med att vara barnslig, och då cyklade jag långsammare och mer värdigt hemåt, men med samma bubblande känsla inombords. Ett hav av ledig tid bredde ut sig framför mig. Två morgnar då ingen jävla klocka skulle förstöra den härliga sömnen. Det vankades fester där kanske någon kille jag var väldigt intresserad av skulle vara.

I och med att jag har mått dåligt så länge har jag sakta men säkert dödat alla sådana här underbara känslor: lust, förväntan, glädje. Jag har med tiden skapat en väldigt snäv ram kring hur jag tillåter mig att vara. Jag får inte visa för starka glädjeyttringar, för det innebär att jag tappar kontrollen och då blir jag sårbar. Jag får inte se fram emot någonting för det innebär också att jag kommer att bli besviken. Min värld har dessutom varit alldeles för mörk och sorgsen för att jag ska förmå mig cykla snabbt, snabbt och känna pirr i magen.

Sakta men säkert, väldigt varsamt, försöker jag ta mig tillbaka. Jag gör känslomeditationer nu, vilket innebär att jag försöker skapa så mycket positiva känslor i kroppen som möjligt. Målet är att våga känna helt och fullt igen. Jag gör det genom bilder, för andra är det kanske lättare med färger eller former.

I morse spelade jag upp den här lilla filmen i mitt huvud med hur jag gick ut från skolan och cyklade snabbt, snabbt. Men nu tillät jag mig själv att le och känna glädjen fullt ut, inte komma på mig själv med att vara barnslig, bara känna de positiva känslorna fylla varenda cell i min kropp, strunta fullständigt i om någon såg och vad den personen i så fall skulle tänka eller tycka.

Och när jag gjort det några minuter så föll det tårar ner för kinderna för jag inser hur jävla mycket jag tyglat mig själv, hur jag byggt upp en negativ och stram tillvaro, när glädjen egentligen funnits där, någonstans inne i mig, hela tiden. Och den är helt obegränsad. Det är bara jag själv som kapslat in den.

”Ditt liv kommer att förändras, du kommer att märka det snart. Du behöver inte göra någonting, bara vänta och se”. Så sa människor när jag började med yoga och personlig utveckling.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro, så jag tänkte att det var lika bra att vänta och se.

Det första som hände var att jag slutade köpa saker. I stället började jag göra mig av med saker. Jag lämnade säkert tio-femton säckar med prylar och kläder till Myrorna. Jag sålde det mesta av lite högre värde på Tradera. Jag kände ett starkt behov av att äga bara några få saker som jag värdesätter, inte 100-tals tillhörigheter som jag knappt bryr mig om.

Det andra som hände var att jag sminkade mig allt mindre och mindre. Det var inget jag bestämde mig för, det har bara känts självklart. I dag om det vankas ett festligare tillfälle så lägger jag på en tonad hudkräm och mascara, kanske lite läppstift. Det är allt. Till vardags sminkar jag mig oftast inte alls.

Det tredje som hände var att min klädstil förändrades. Jag började klä mig i lösare kläder. Långkjol och längre koftor. Samla på armband och hänga på mig rassliga långa halsband som jag i min barndom skämts så mycket för att min mamma ”spökat ut sig” i.

Det fjärde som hände var att jag slutade äta antidepressiva. Jag kände en dag i höstas att jag var klar med dem, så efter fem år började jag trappa ner. Och jag har inte märkt någon förändring till det sämre.

Sedan har det ju hänt andra saker i mitt liv, som ni ju redan vet. Att jag sagt upp mig och blivit frilans, att jag tatuerat mig, att jag skaffat en hund. Sådana saker.

Jag tycker det här är väldigt intressant. På ett sätt självklart, men ändå. Lite märkligt.