Sluta låtsas att högerpopulism är fakta

av Anders Lindberg
Flygblad om vilka länder som kommer gå med i EU från Brexit-kampanjen. Turkiet är utmärkt, liksom Irak och Syrien
Flygblad om vilka länder som kommer gå med i EU från Brexit-kampanjen. Turkiet är utmärkt, liksom Irak och Syrien. Det delades ut till alla landets hushåll strax före valdagen.

2016 års ord i Oxford dictionary var ”post-truth”.

Ett offentligt samtal där fakta ersatts av berättelser och där det inte längre spelar någon roll.

Nu har det kommit till Sverige.

Högerpopulism är inte fakta. Det är ett knippe åsikter även när de skriks ut högt.

Under Brexitkampampanjen var jag två gånger på besök i London. Det som fascinerade mest var att Leave-sidan hela tiden kom undan med att ljuga så mycket.

Och sen kom undan igen med påståendet att alla ljög lika mycket, vilket inte heller var sant.

Leave-sidan delade ut flygblad till alla landets hushåll och påstod att Turkiet (även Irak och Syrien var utmärkta på kartan) kommer gå med i EU och över 70 miljoner turkar i så fall har möjlighet att komma till Storbritannien.

De påstod att de skulle ta EU-kostnaden på 350 miljoner pund i veckan och ge till sjukvården och så vidare.

När alla vanliga auktoriteter, experter, forskare och myndigheter sa att detta inte var sant och när media kontrollerade fakta ryckte Leave-sidan bara på axlarna.

”Folk i det här landet är trötta på experter” svarade dåvarande justitieministern Michael Gove, en av de ledande i Leave-kampanjen.

I november återupprepade Trump samma metoder, och även han vann. Budskapet var inte sant, men tillräckligt många trodde honom.

Post-truth-politics är över oss alla. I förra veckan kändes en skakning på nedre däck även i Sverige.

Den tändande gnistan var författaren Katerina Janouch intervju i tjeckisk TV där hon bekräftade saker som ”no go-zoner” och pratade om att beväpna sig.

Men just den berättelsen, bilden av Sverige som ett land i sönderfall där myndigheterna lämnat hela stadsdelar åt sitt öde, har länge odlats i nätets undervegetation.

Men det är inte fakta, det är till stora delar inte ens en tolkning av verkliga händelser utan en blandning av riktiga problem, vandringshistorier och politisk ideologi.

Det är den svenska modellen av post-truth, av exakt samma mekanismer som i Storbritannien och USA.

Och motfrågan dominerar så mycket av debatten, förnekar du människors upplevelse sv verkligheten, va, va, VA?

Här finns en lärdom. I London och Washington fick världsbilden först genomslag när den etablerade högern valde att alliera sig med ytterkanten.

Det vi ser i kölvattnet av Katerina Janouch-historien är nu samma sak.

Men borgerligheten bör fundera på vad som hände sen. I både Storbritannien och USA förlorade vänstern, men det gjorde även mainstreamhögern.

Även politiska revolutioner verkar ha den dåliga vanan att äta sina egna barn.

Vad är då den viktigaste lärdomen?

Utan tvekan att bromsa i tid, när väl gränsen mellan fakta och fiktion lösts upp, när verkligheten ersatts av berättelser är det svårt att klämma in tandkrämen i tuben.

Det kan mycket väl bli den viktigaste politiska striden under 2017.

Anders Lindberg

No go-zonen Täby

av Anders Lindberg
img_1722

Sverige har 53 ”no-go-zoner” säges det i debatten. Uttrycket ”no go-zon” kommer sig av att man översatt polisens uttryck ”Utsatt område” vilket jag skrivit om här.

Ord har betydelse, fel ord leder tanken och politiken fel.

Men den rapport från 2015 som man hänvisar till är inte första i ämnet. Redan 2014 tog polisen fram en liknande rapport, fast då var det 55 områden.

Ett av dem var förre statsministerns hemort Täby.

Detta kan möjligen synas lite långsökt. Men visar faktiskt bra varför begreppet ”no go-zon” är missvisande.

Själva begreppet fick för övrigt fart i debatten efter att SvD:s ledarskribent Per Gudmundson kallade just områdena i 2014 års rapport ”no go-zoner”.

Att Täby (och Vallentuna) kom med handlar om en sammantagen problematik. Just den blandning av socioekonomisk utsatthet och kriminalitet som båda rapporterna handlar om.

Detta är reella problem, och det upplevs starkt av både boende och myndigheter. Men att kalla det ”no go-zon” är helt enkelt inte sant, inte i Täby men inte heller i Rosengård eller Vivalla.

Jag tror debatten skulle vinna på att diskussionen breddas så de faktiska problem som finns får riktiga lösningar.

Och då räcker det inte att enda närvaron är polis. Även andra myndigheter behöver finnas på plats även i utsatta områden, försäkringskassa, arbetsförmedling, skattekontor. Men även övrig samhällsservice.

Om den snurriga diskussion vi har nu kan leda till det vore faktiskt någonting vunnet.

Anders Lindberg

Påståenden som ”no go-zoner” dödar ordens mening

av Anders Lindberg
Foto: AP Foto : MARKUS SCHREIBER
Foto: AP Foto : MARKUS SCHREIBER

Den store allkonstnären Tage Danielsson reflekterade en gång över poängen med ordens betydelse.

”Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm— Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar.

Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på Centralen.” skrev han.

När jag läser debatten om så kallade ”no go-zoner” börjar jag tro att just detta helvete är ganska nära.

I en text på Dagens samhälle idag försvarar den tidigare redaktören för Neo, Paulina Neuding, begreppet.

Hon argumenterar för att begreppet ”no go-zon” fångar ”ett högst reellt fenomen”. Hon hänvisar till polisens rapport ”Utsatta områden – sociala risker, kollektiv förmåga och oönskade händelser” från 2015.

Vad visar då den?

Den visar att det finns 15 ”Särskilt utsatta områden”, 6 ”Riskområden” och 32 ”Utsatta områden”.

Den visar däremot inte att det finns några ”no go-zoner” alls utan pekar på områden med låg socioekonomisk status, sociala problem och kriminalitet som just ”utsatta”. Var och en kan också åka till någon av de 53 utpekade områdena och själv se att det går utmärkt att vara där. 

Vad tjänar debatten på att byta ut det officiella ”Utsatt område” till ”no go-zon”?

Svaret är nog: ingenting.

Inga av de sociala problem som finns i dessa områden blir lättare att lösa. Det bidrar inte till att vi bättre kan förstå eller prata om frågorna på ett seriöst sätt i samhällsdebatten.

”No go-zon” ger intryck av att det handlar om ett katastrofområde, ett laglöst land där myndigheterna dragit sig tillbaka och staten gett upp kontrollen. Men detta är ju inte sant. Så varför vill man ge det intrycket?

Det är faktiskt svårt att svara på, men vi lever i en tid när alla verkar ha rätt till sina egna fakta och sin egen vokabulär. Och precis detta verkar vara Paulina Neudings egentliga poäng, det finns ett fenomen som vi vill kalla ”no go-zon” – låt oss definiera det som vi vill.

Problemet är, som Tage Danielsson påpekade, att det blir ganska svårt att förstå varandra när ord hittas på eller laddas med ny innebörd. 

För historien har sett många verkliga ”no go-zoner”. Områden där staten gett upp och anarki råder, där gängledare och krigsherrar kontrollerar människors liv och vad vi menar med ”samhälle” slutat fungera.

Men de ligger inte i Sverige. Inte i modern tid.

Vi ska vara rädda om orden.

Anders Lindberg

Hamas bikini-troll är bara toppen av isberget

av Anders Lindberg
Terrorgruppen Hamas kontrollerar Gazaremsan i Palestina

I veckan berättade den liberala israeliska tidningen Haaretz om hur Hamas genom en skicklig cyberkampanj tagit sig in i det israeliska försvarets allra heligaste. Det är en något underhållande historia men även du som läser detta kan, om oturen är framme, råka ut för samma sak.

”Fienden har förvandlat soldaternas mobiltelefoner till spionverktyg, säger Israeliska försvaret till Haaretz.

Israeliska försvaret tillhör världens mest avancerade, en högteknologisk och välutbildad styrka med förmågor långt utöver de flesta andra västländer.

Hamas är en terrorgrupp som bombades i småbitar senast under Gazakriget 2014.

Men precis som vid Rysslands cyberangrepp på USA spelar rå militär styrka mindre roll i en tid präglad av informationsoperationer.

Jag skrev nyligen ett reportage från Tallin om hur dessa nya metoder ritar om den säkerhetspolitiska spelplanen även här i norden.

Hamas har använt så kallade ”bikini-troll” alltså profiler i sociala medier med bilder av unga lättklädda kvinnor som sökt vänskap med israeliska soldater och officerare. De har framställt det som att de unga kvinnorna vill göra en så kallad ”aliyah” alltså utvandra till Israel.

Aliyah är inte ett ovanligt fenomen bland judar i väst och i andra delar av världen. När antisemitismen ökar eller vid säkerhetspolitisk osäkerhet har många judar genom historien valt att utvandra till Israel.

Hamas bikini-troll har etablerat kontakt med soldaterna för att diskutera detta och i takt med att relationen fördjupats har trollen bett soldaterna ladda ner en särskild app för att de ska kunna videochatta. När den väl laddats ner har bikini-trollet slutat svara.

Apparna var så kallade ”trojaner”, alltså skadlig kod som gör att Hamas har kunnat komma åt bilder, kontaktuppgifter och personlig information, men även använda kamera och avlyssna samtal.

Enligt Haaretz har flera dussin soldater gått på tricket med resultatet att Hamas har kunnat fjärrstyra deras telefoner och kartlägga israeliska försvaret inifrån.

När Israels säkerhetspolis utredde frågan hittade de bilder tagna inifrån militära anläggningar och mängder av andra hemliga uppgifter som alltså överförts direkt till Hamas agenter.

Lång näsa.

Israeliska försvaret inför nu nya, stenhårda, säkerhetsregler för att det inte ska hända igen. Men skadan är självfallet redan skedd.

Motiven bakom att på detta sätt hacka mobiltelefoner varierar självklart. Någon kanske vill jaga känsliga ekonomiska uppgifter, industriell information eller journalisters källor. Någon annan vill kanske, som Hamas, undersöka militär förmåga.

Eller bara jävlas och släppa ut känsliga uppgifter i offentligheten vid fel tillfälle.

Och handen på hjärtat, vad är oddsen för att även Sverige, svenska myndigheter, företag och medier skulle kunna råka ut för samma sak som israeliska militären?

Hamas bikini-troll är bara toppen av isberget.

Anders Lindberg

Sagan om Katerina Janouchs sympatisörer på nätet

av Anders Lindberg

Vänliga läsare har skickat mig länkar om varför författaren Katerina Janouch har rätt om Tjeckien och DN består av fejkade nyheter. Denna typ av kampanjer brukar även hylla Putin och/eller Jimmie Åkesson och jag kan inte säga att jag brytt mig så mycket.

Bakgrunden är att Katerina Janouch i tjeckisk TV gjorde en rad påståenden om Sverige som Hynek Pallas kritiserade i DN.

– I intervjun läser programledaren upp ett antal av de värsta rubrikerna om Sverige från tjeckiska medier. Rubriker om jihadnästen, no go-zoner och ghetton och Katerina Janouch svarar att det är värre. De är vanligt förekommande på de ryska trollsajterna, säger Hynek Pallas till Resume.

Om detta har internet bråkat i veckan. Men det jag blir nyfiken på är källan många som motsäger DN hänvisar till. En Facebook-sida vid namn ”Mediekollen”. Sidan ser ut som exempelvis viralgranskaren och ger Katerina Janouch en godkänd-stämpel.

skarmavbild-2017-01-13-kl-11-44-50

Sidan har delats ungefär trehundra gånger och verkar vara en av de främsta källorna på nätet för de som försöker övertyga mig om att DN har fel. Men vad är det för sida?

Mediekollen verkar ha blivit aktiv i onsdags, samma dag Hynek Pallas artikel publicerades, och har snabbt fått stort genomslag.

skarmavbild-2017-01-13-kl-09-30-05

Det första inlägget handlade om att den dossier om Donald Trump som spritts i USA var fejkad. SVT och Aftonbladet som rapporterade om Trump fick underkänt.

skarmavbild-2017-01-13-kl-11-34-04

Sedan dess har ”Mediekollen” haft två övriga nyheter, en om Niqab i Norge och en om Özz Nûjen, båda med i sak tveksamt innehåll, och i kommentarsfältet låter ”Mediakollen” nedvärderande kommentarer om Özz Nûjens person ligga kvar.

Jag kan inte tjeckiska. Men som källa på att DN har fel och Katerina Janouch rätt är ”Mediekollen” inte tillförlitlig. Den maskerar propaganda som ”mediakritik”.

Ändå sprids länken som en sanning. Bland andra av Katerina Janouch själv.

Vilka som ligger bakom ”Mediekollen” vet jag inte, eller hur stora delar av stödkampanjen för Katerina Janouch som är organiserad på detta vis.

Men det understryker vikten av att media lär sig skilja på verkliga ”folkstormar” och olika former av organiserad påverkan.

Uppdatering 15:28: rubriken är ändrad från ”vänner” till ”sympatisörer”. ”Vänner” antyder någon slags ömsesidighet.

Uppdatering 17:54: läsare påpekar att det borde framgå i artikeln att även Katerina Janouch själv delat Mediekollens text om henne.

Anders Lindberg

Sida 1 av 204
  • Tjänstgörande redaktör: Karolina Strömbäck Horney
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB