Friskolorna tjänar på barn med behov

av Ingvar Persson
När de borgerliga partierna i januari presenterade sin syn på välfärdsvinsterna valde de att göra det på internationella engelska skolan i Uppsala
När de borgerliga partierna i januari presenterade sin syn på välfärdsvinsterna valde de att göra det på internationella engelska skolan i Uppsala.

Internationella Engelska Skolan (IES) i Skärholmen tillhör de grundskolor i Sverige med de allra största klasserna – 21,8 elever per lärare, enligt Skolverkets senaste siffror (läsåret 2015/2016). Som jämförelse ligger det nationella snittet på 12,2 elever per lärare. På svenska grundskolor är 89,6 procent av lärarna tillsvidareanställda, på IES Skärholmen får endast 61,8 procent samma trygghet.
Det mest häpnadsväckande med siffrorna är att friskolan samtidigt tilldelas cirka 6 miljoner kronor extra per år av Stockholms stad i socioekonomiskt tillägg (statistik från åren 2015 och 2016). Kommunen omfördelar varje år en del av skolbudgeten så att skolor med en stor andel elever från svåra uppväxtvillkor ska få förstärkt stöd. För Skärholmens skolor är det ett viktigt tillskott. Men IES verkar inte se lärarna som ett sätt att stärka undervisningen.

Positivt med många lärare
Med tanke på att lärarfacken och bred forskning tillskriver lärartäthet stor positiv effekt just för yngre och resurssvaga elever vore det ju rimligt om IES med ett sådant exempel i sitt skolsortiment åtminstone visar lite ödmjukhet inför Ilmar Reepalus välfärdsutredning. Syftet är ju att se till så att skattepengarna går till sina avsedda ändamål – att skapa förtroende för aktörerna inom skola, vård och omsorg.
Men så är knappast fallet – IES är tvärtom ett av de storbolag som strider allra mest argsint för att riskkapitalister ska få fortsätta göra stora vinster på skattefinansierad skolverksamhet. I koncernens remissvar beskrivs Reepalus utredning som ”totalt grundlös”. Att vinsten som drivkraft skulle ha någon som helst negativ inverkan avvisas helt. Lärartäthet avfärdas som en ”statistisk villfarelse”.

Högt tonläge
Att IES som börsnoterat bolag motsätter sig ett vinsttak är såklart inget häpnadsväckande. Men att kosta på sig ett så högt tonläge när mätningar visar att 80 procent av befolkningen oroar sig över vinsterna säger mycket om vad IES är för typ av aktör.
Exemplet i Skärholmen visar att koncernen inte tar skolans uppdrag att kompensera för olika uppväxtvillkor på allvar. Skolan startade 2013 och mellan de två år de hunnit examinera avgångselever har resultatsnittet sjunkit.
Rektor Alexandra Ohlén menar att Skolverkets lärarsiffror är en gammal ögonblicksbild. I så fall är en förbättring att vänta i kommande mätningar.
Men den stora frågan kvarstår alltjämt – vart tog de extra 12 miljonerna till stöd för utsatta barn de senaste två läsåren vägen?

Kalle Sundin

Nya tider i IF Metall

av Ingvar Persson
I fredags föreslog valberedningen i IF Metall att Marie Nilsson från Stenungsund väljs till ordförande på kongressen i sommar. Historia på mer än ett sätt. IF Metall får en ledare från det gamla industrifacket, och förbundet får för första gången en kvinna i toppen.marienilssonbred
I samband med valrörelsen för drygt två år sedan intervjuade jag Marie inför publik på ABF i Ludvika. Det blev ett samtal som fackligt arbete, ledarskap och jämställdhet. Och det finns kvar som en podd.
Ljudet är kanske inte kristallklart och det har som sagt gått drygt två år, men för den som vill ha en blid av kvinnan som föreslås till ett av de tyngsta uppdragen på svensk arbetsmarknad kan det vara värt att lyssna på intervjun från hösten 2014.

Först kom de för att hämta muslimerna…

av Anders Lindberg
Foto: Joe Raedle/Getty Images/AFP
Foto: Joe Raedle/Getty Images/AFP

The Atlantic skriver i en intressant artikel om den dikt av den Lutheranske prästen Martin Niemöller som kommit att stå på många plakat under trump-protesterna.

Först kom de för att hämta muslimerna…

Följt av kommentarer som ”Men vi sa – inte denna gång”.

Vad Martin Niemöller egentligen skrev verkar vara en tvistefråga. På Wikipedia citeras dikten så här:

När nazisterna hämtade kommunisterna,
teg jag;
jag var ju ingen kommunist.

När de spärrade in socialdemokraterna,
teg jag;
jag var ju ingen socialdemokrat.

När de hämtade de fackliga,
lät jag bli att protestera;
jag var ju inte med i facket.

När de hämtade mig,
fanns det ingen kvar som kunde protestera.

Wikipedias källa är Martin Niemöller-stiftelsen så det ligger kanske nära sanningen.

Hursomhelst skrevs dikten, som Martin Niemöller hävdade inte var en dikt, strax efter andra världskriget och fångar passiviteten från många under nazisternas förföljelser av olika grupper.

Folk skötte sina dagliga sysslor och levde sina vanliga liv i trygg förvissning om att det som hände drabbade andra.

Tills det drabbade dem.

De folkliga protesterna mot #MuslimbBan inger hopp. Samtidigt visste vi ju att det var denna politik Donald Trump skulle bedriva. Och vi vet att Marins Le Pen i Frankrike eller SD i Sverige står för ungefär samma politik.

Vi vet – ändå är så många goda, anständiga människor tysta när även vårt samhälle riskerar att gå i samma riktning.

SD kommer aldrig att kunna förändra Sverige på egen hand. Den politiska isoleringen av partiet har hittills lett till att de ställts utanför allt inflytande.

Det är nästan två år kvar till nästa val och mycket kan hända. Men skriften på väggen är just nu mycket olycksbådande. Och även i Sverige är muslimer den första måltavlan för extremhögern.

Men Martin Niemöllers dikt är framförallt en påminnelse om att det finns ett alternativ till passivitet.

Anders Lindberg

Svenska modellen kräver hög skatt

av Ingvar Persson
Stefan Löfven och Magdalena Andersson i Davos. Foto: Stefan Mattson
Stefan Löfven och Magdalena Andersson i Davos.
Foto: Stefan Mattson

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter en dramatisk vecka med Trump och besked om Brexit – 2016 i koncentrat – är det åter vardag för statsminister Stefan Löfven och finansminister Magdalena Andersson. Under förra veckans möten bland alptopparna i Schweiz försökte de ju förmedla budskapet att världen behöver mer av den nordiska välfärdsmodellen.
Trygghetssystem som omfattar alla, skattesystem som jämnar ut skillnader och starka parter på arbetsmarknaden har inte bara visat sig vara receptet för anständiga samhällen. Det är dessutom väldigt bra för den ekonomiska utvecklingen.

Klyftorna ökar
Nu är det dags att ta tag i poliskrisen, vårdpersonalens missnöje och trilskande kommunalpolitiker. Och det i ett samhälle där klyftorna ju faktiskt har ökat snabbare än i något annat OECD-land det senaste årtiondet.
Löfven och Andersson möter en situation där oppositionen ligger i spillror men det hindrar den inte från att spä på människors oro och ilska.
Det är lite svårt att få ihop förra veckans budskap om ett framgångsrikt samhällsbygge, och kanske är det inte så konstigt. Välfärdssamhället är en framgångssaga, men för att fungera kräver det ett par saker.

Resurser
Resurser till exempel. Att driva vård, skola och omsorg av hög kvalitet kostar stora pengar, särskilt om de som utför arbetet ska ha rimligt betalt. Fungerande trygghetssystem kostar också.
Politiker som vill att samhället ska klara det uppdraget måste erkänna att välfärden kräver en hög skatt. Det har Socialdemokraterna haft svårt för på senare tid, och Magdalena Anderssons medverkan i söndagens Agenda bar syn för sägen.
Välfärdssamhället kräver också omfördelning. Om alla ska betala höga skatter är det viktigt att kunna säga att de som kan faktiskt bidrar allra mest.
Då är det inte lätt att förklara att förmögenheter och arv ska vara skattebefriade, eller varför den som lever på sitt kapital ska betala lägre skatt än den som lever på sitt arbete.
Och varför ska den som äger en liten bil betala skatt, men den som äger en stor båt vara befriad?

Kan betala mer
Regeringen har höjt skatterna för högavlönade, men visst skulle Sveriges rikaste kunna betala lite mer för välfärden.
I Davos kunde Stefan Löfven och Magdalena Andersson sälja den svenska välfärden som en riktig framgångssaga. Det borde också fungera för svenska väljare. Men då behövs lite mer mod och mycket mer klarspråk när det gäller fördelningspolitik och välfärdens finansiering.

Sluta låtsas att högerpopulism är fakta

av Anders Lindberg
Flygblad om vilka länder som kommer gå med i EU från Brexit-kampanjen. Turkiet är utmärkt, liksom Irak och Syrien
Flygblad om vilka länder som kommer gå med i EU från Brexit-kampanjen. Turkiet är utmärkt, liksom Irak och Syrien. Det delades ut till alla landets hushåll strax före valdagen.

2016 års ord i Oxford dictionary var ”post-truth”.

Ett offentligt samtal där fakta ersatts av berättelser och där det inte längre spelar någon roll.

Nu har det kommit till Sverige.

Högerpopulism är inte fakta. Det är ett knippe åsikter även när de skriks ut högt.

Under Brexitkampampanjen var jag två gånger på besök i London. Det som fascinerade mest var att Leave-sidan hela tiden kom undan med att ljuga så mycket.

Och sen kom undan igen med påståendet att alla ljög lika mycket, vilket inte heller var sant.

Leave-sidan delade ut flygblad till alla landets hushåll och påstod att Turkiet (även Irak och Syrien var utmärkta på kartan) kommer gå med i EU och över 70 miljoner turkar i så fall har möjlighet att komma till Storbritannien.

De påstod att de skulle ta EU-kostnaden på 350 miljoner pund i veckan och ge till sjukvården och så vidare.

När alla vanliga auktoriteter, experter, forskare och myndigheter sa att detta inte var sant och när media kontrollerade fakta ryckte Leave-sidan bara på axlarna.

”Folk i det här landet är trötta på experter” svarade dåvarande justitieministern Michael Gove, en av de ledande i Leave-kampanjen.

I november återupprepade Trump samma metoder, och även han vann. Budskapet var inte sant, men tillräckligt många trodde honom.

Post-truth-politics är över oss alla. I förra veckan kändes en skakning på nedre däck även i Sverige.

Den tändande gnistan var författaren Katerina Janouch intervju i tjeckisk TV där hon bekräftade saker som ”no go-zoner” och pratade om att beväpna sig.

Men just den berättelsen, bilden av Sverige som ett land i sönderfall där myndigheterna lämnat hela stadsdelar åt sitt öde, har länge odlats i nätets undervegetation.

Men det är inte fakta, det är till stora delar inte ens en tolkning av verkliga händelser utan en blandning av riktiga problem, vandringshistorier och politisk ideologi.

Det är den svenska modellen av post-truth, av exakt samma mekanismer som i Storbritannien och USA.

Och motfrågan dominerar så mycket av debatten, förnekar du människors upplevelse sv verkligheten, va, va, VA?

Här finns en lärdom. I London och Washington fick världsbilden först genomslag när den etablerade högern valde att alliera sig med ytterkanten.

Det vi ser i kölvattnet av Katerina Janouch-historien är nu samma sak.

Men borgerligheten bör fundera på vad som hände sen. I både Storbritannien och USA förlorade vänstern, men det gjorde även mainstreamhögern.

Även politiska revolutioner verkar ha den dåliga vanan att äta sina egna barn.

Vad är då den viktigaste lärdomen?

Utan tvekan att bromsa i tid, när väl gränsen mellan fakta och fiktion lösts upp, när verkligheten ersatts av berättelser är det svårt att klämma in tandkrämen i tuben.

Det kan mycket väl bli den viktigaste politiska striden under 2017.

Anders Lindberg

Sida 1 av 204
almedalen annie lööf arbetslöshet centerpartiet dagens lista eu flyktingar fredrik reinfeldt kristdemokraterna moderaterna Robert Nyberg satir serie skola socialdemokraterna stockholm sverigedemokraterna Vilgot vilgot på arbetslinjen vinst i välfärden
  • Tjänstgörande redaktör: Joakim Magnå
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB