Bali ger förmodligen blanka fan i min omtanke, men den som inbillar sig att hans sätt att driva opinion kommer utan kostnader är korkad. Han hotas. Hans familj hotas, trakasseras, ja nyligen skars däcken på hans bil upp medan han var på semester – kanske är det svårt för människor som inte lever i eller i närheten av offentligheten att förstå, men sånt tar på en. Hårt. Och människor som försätts eller försätter sig i en sådan situation svarar på ett av två sätt. Backar undan, eller går på offensiv. Att han har valt den senare, svårare vägen hedrar honom.

Så skriver Expressens kulturredaktör Victor Malm i en kommentar till att M-politikern Hanif Bali twittrat bort sina politiska uppdrag i riksdagen.

Ja, det har säkert varit jobbigt för Hanif Bali att vara så antagonistisk och grälsjuk. Och att han hotat och trakasserats är förstås avskyvärt. Men Malms hyllning till Balis tonläge är ändå lite udda.

För när Hanif Bali ”går på offensiv” går han inte till attack mot de människor som skär sönder däcken på hans bil eller hotar honom. Han drevar mot busschaufförer och han hånar kvotflyktingar i syfte att misstänkliggöra sina politiska motståndare och flytta det offentliga samtalets gränser.

Är det någon som är intresserad av vilket socialt pris de här helt vanliga människorna som riksdagsman Bali häcklar får betala? Är det någon som skulle uppmuntra att dessa medborgare ”går på offensiv” som svar?

Jag är också för högt tonläge. Det skärper politiska konflikter och gör motsatser tydliga. Men om man tycker att det är oproblematiskt att behandla människor helt utan tillgång till offentligheten som sidoskada är man faktiskt inte klok.

Att dreva mot någon bibliotekarie i Grums och kalla henne ”batikhäxa” för att äga kulturministern eller Aftonbladets ledarsida är inte högt tonläge.

Det är vanartigt.

En politiker som sänder filmer på sig själv när han fnissar till en film med ett tecknat troll som dödar barn och har samlag med deras lik. Det är på samma gång infantilt och fullständigt degenererat. https://t.co/uQNp6P1xKR

— erik nises (@eriknises) August 6, 2019

”Jag växte upp i en tid när Moderaterna stod för frihet, inte repression. För utbildning, inte den lätta vägen ut. Och framför allt: ett slags värdighet, där erfarenhet, hårt arbete och riktiga kunskaper i samspel med viss kulturell orientering alltid premierades före ytliga känslouttryck.”

Så skriver Andreas Ekström i en artikel om hur landets ledande högerparti urartat och blivit en tummelplats för ”enfaldiga hatmånglare” med datorkörkort.

Nå, det är klart att figurer som Hanif Bali och Lars Beckman kan få en att börja tro att moderater en gång var välartade och pålästa revisorsfigurer som bara pratade om dynamiska effekter. Men när jag tänker efter så är det verkligen inte så jag minns min uppväxts moderater.

Vi går till läggen. Hur lät egentligen moderater när jag växte upp – det vill säga under 90- och 00-talen?

Varför ska riksdagen visa just den här utställningen? Varför inte en Pol Pot-utställning i talmanskorridoren?”
Carl Bildt om att utställningen Ecce Homo visades i riksdagen år 1999.

De som Pinochet inte hann med.
Peter Kvist, moderat kommunalpolitiker i Köping, om vilka invandrargrupper som bosatt sig i kommunen. Året var 2002 och Kvist lämnade alla sina uppdrag kort därefter.

Att däremot sterilisera könsmogna och fertila mongoloider tycker jag är en mycket god idé.
Daniel Börjesson, ordförande i Moderata ungdomsförbundet i Norrbotten. Året var 2002 och Börjesson avgick två dagar senare.

I dag söker sig många invandrare till Sverige, inte för att det är framtidslandet utan för att det är bidragslandet.
Moderaten Per Unckel skrev idéprogram 1997.

De bangar ju inte för att slå ihjäl en människa.
Sven-Ingvar Svensson, moderat ordförande i kyrkofullmäktige i Tyresö, om invandrare i allmänhet och muslimer synnerhet. Året var 2002 och Svensson avgick senare.

När jag bodde i Afrika brukade vi skämta om hur man skiljer en apa från en svart? Sträcker man fram en banan tar apan den med foten.
Ulf Björkman kommunfullmäktiges moderate ordförande i Solna och före detta adjutant åt kungen. Året var 2002 och Björkman tvingades bort från sina politiska uppdrag.

Man måste säga att muslimerna, de är duktiga på att föda många barn och utnyttja vårt system.
Christer Ewe, moderat oppositionsråd i Kristianstad. Året var 2002 och Ewe tvingades sedan bort av partistyrelsen.

Jag själv rökte cigarr i glädjeyra 1/3 -86 för att fira att Sverige befriats från sin kommunistdiktator.
Marie Lennerljung, moderat kommunalpolitiker i Helsingborg. Året var 2007 och Lennerljung avgick.

Lär av Djingis Khan, han byggde upp decentraliserade grupper och kommunikationer. Lär av Hitler, han upprättade nationell stolthet, och motorvägar, det är kommunikationer det. Han samlade nationen, även om det var i ett konstigt syfte.
Moderate riksdagsmannen Henrik Westman inför framtagandet av ett nytt moderat idéprogram. Året var 2000.

Att åka dit och hugga ved är inte så farligt. Lite mycket mygg kanske,
men något får man stå ut med när man har varit dum. 
Göran Holm, moderat kommunalråd i Vellinge, ville år 1998 upprätta arbetsläger i Norrland.

Ja, många av de här uttalandena skedde inför Uppdrag gransknings dolda kamera och många av politikerna tvingades bort.  Och det – snarare än moderaters värdighet – är väl den stora skillnaden mot i dag.

Vansinnet sker inför öppen Twitterridå och partiledningen tycker det är toppen.

I dag skriver jag lite om John Cleeses twittrande om London som än inte längre engelsk stad. Många har tolkat det som att han anser att det bor för många med rötterna i Asien och Afrika i staden.

Och enligt den senaste folkräkningen så är nu folk som beskriver sig som vita och britter inte längre en majoritet bland de boende i London. Det beror inte bara på att folk från Asien, Afrika och Karibien flyttat in – utan på att vita flyttat ut. 620 000 vita britter lämnade huvudstaden under förra årtiondet.

Arbetarstadsdelen Barking och Dagenham i nordöstra London brukar tjäna som ett exempel på den sortens förändringar London gått igenom. I folkräkningen från 2001 visade det sig att 80 procent av invånarna var vita britter. 2011 var det 49 procent av invånarna som beskrev sig själva som vita och britter.

Däremellan hölls tre lokalval.

2002 röstade 55,6 procent av invånarna på socialdemokratiska Labour. 2006 backade Labour med över 14 procentenheter och 17 procent av invånarna röstade i stället på det öppet fascistiska British National Party, BNP. 2010 var BNP utraderat och Labour befäste sin makt.

Vad var det som hände?

Till Barking och Dagenham flyttade arbetarklass från Londons innerstadsslum under 20- och 30-talen och hit kom nya arbetarfamiljer efter Andra världskriget. I de offentligt ägda lägenheterna och radhusen fanns det toaletter inomhus, många fick tillgång till en liten trädgård.

Fords jättefabrik i Dagenham – öppnad 1931 – levererade välstånd och trygga jobb i årtionden. Under Thatcher-åren tog många chansen att köpa sitt boende för 30 procent under marknadspriset. När så Ford lade ner verksamheten 2002 sköt förvisso arbetslösheten i höjden, men många familjer kunde tack vare de stigande fastighetspriserna i London sälja sina hus och använda avgångsvederlag och förmånliga pensioner för att flytta till småhus på landet eller vid havet.

I de lediga bostäderna kunde så andra arbetarklassmänniskor – med rötterna i Ghana eller Jamaica – flytta in. Inte sällan arbetar de här människorna på otrygga anställningar i den så kallade gigekonomin.

Barking och Dagenham är en berättelse om ett etniskt förändrat London och om klassresor, men det är också en berättelse om ekonomins och arbetarklassens förändring.

Moderaterna ska byta partisymbol i helgen, erfar SVT. Eller byta och byta. De ska återupprätta det klassiska M som var partiets signum i över 30 år. Hur det ska tolkas är förstås uppenbart: epoken Nya Moderaterna är slut. Nu är Moderaterna bara Moderaterna igen.

Hur kan man se till att Moderaterna – av tradition och hävd ett ytterkantsparti – vinner politiskt inflytande i ett land där man traditionellt samarbetar i mitten och statsministern oftast är socialdemokrat? Det är ingen liten fråga, men varje tid och varje M-ledare har haft sitt svar.

Gösta Bohman valde att i alla lägen tycka tvärtemot Olof Palme. Fredrik Reinfeldts val var stenhård block­politik där de andra borgerliga partierna inordnade sig i en allians mot löftet att ­alla skulle få ministerposter och ansvar över sina hjärteområden när de fällt ­Göran Persson.

Hur ska Ulf Kristersson göra? Sverigedemokraternas inträde på den politiska arenan har förskjutit det politiska spektrumet till höger och samtidigt tvingat M mot mitten. Dessutom har SD:s framgångar ryckt undan förutsättningarna för den blockpolitik som var alliansens fundament. Socialdemokraterna – Moderaternas arvsfiende – har samtidigt visat att de inte måste regera ensamma, distanserat sig från Vänsterpartiet och ska nu göra budgetar ihop med Liberalerna och Centerpartiet.

Skvallrar symbolbytet om vilken sorts strategi Moderaterna nu anlägger? Att Moderaterna har tänkt något kring det där?

I en Fokus-intervju har moderatlegendaren Peje Emilsson berättat om hur det gick till när Moderaterna skaffade sig sitt M och hur tankarna gick: de saknar en trovärdig partiledning och de har inte tänkt en ny politisk idé de senaste tio åren.

”Vi hade sett hur tyskarna och andra positionerat sig, så det var breddning som gällde. Partiet bytte namn, från högerpartiet till moderata samlingspartiet. Och vi tog fram en ny partisymbol, M:et, som Carl-Henrik Winqvist målade röd. Vi ville ju få in andra grupperingar än tanter i persianpäls.”

Det är väl inte direkt breddning och flykt från tanter i persianpäls som återupplivandet av det gamla M:et symboliserar.

När Moderaterna skaffade sig sitt M för 49 år sedan så var ju Moderaterna Sverigedemokraterna – det vill säga partiet som ligger längst ut till höger. Expressens Torbjörn Nilsson har skrivit om det där, hur Moderaterna uppfattades när 1970-tal höll på att gå över i 1980-tal och den första borgerliga regeringen på 44 år skulle bildas:

”Moderaterna betraktades som ett extremt parti, i medierna och av många väljare. Centerpartisterna och folkpartisterna kunde inte ge högern något större utrymme. Istället för makt på kort sikt siktade Bohman och hans medarbetare in sig på inflytande på lång sikt. Eftersom regeringen sa sig stå för ’mittens politik’ kunde moderata företrädare utanför statsrådskretsen föra en lika stark oppositionspolitik som någonsin tidigare. Partiet fick påverka, men blev samtidigt fritt att kritisera offentligt. Samtiden hjälpte förstås – Friedman, Thatcher, så småningom Reagan – men det var det egna arbetet som avgjorde. Det gav resultat.”

Problemet för dagens moderater är att de varken har samtiden på sin sida eller på något naturligt sätt kommer vara uppsamlingsplats för borgerliga missnöjesröster. Nu står både Jimmie Åkesson och Ebba Busch Thor i vägen. Och vad värre är: partiet saknar en trovärdig partiledning och de har inte presenterat en ny politisk idé på över tio år.

Kanske ska vi bara förstå partisymbolbytet som att man rehabiliterar Bo Lundgren.

I veckan dömdes den iranska människorättsadvokaten Nasrin Sotoudeh till 38 års fängelse och 148 piskrapp. Sotoudeh har i snart 30 år varit verksam som advokat i den teokratiska diktaturen och har gett stöd och juridisk hjälp åt människorättsaktivister i åratal. En av dem är Nobelpristagaren Shirin Ebadi. Sotoudeh anklagas bland annat för att ha uppmanat till korruption och prostitution och för att ha stört allmän ordning.

Det är förstås trams. Det hon gjort – i verkligheten – är att han försvarat kvinnor som på ett fredligt sätt protesterat mot tvånget att bära slöja.

De iranska myndigheternas förföljelser av Sotoudeh har pågått i snart tio år. I september 2010 dömdes hon till sex års fängelse för ”propagandistisk verksamhet” men benådades efter tre år. Den 13 juni 2018 greps hon i sitt hem och fördes till det ökända Evin-fängelset i Tehran. Här informerades hon om att hon i sin frånvaro redan dömts till fem års fängelse för “medhjälp till att gömma spioner som vill skada den nationella säkerheten”.

Vid en rättegången i december i fjol vägrade Nasrin Sotoudeh att närvara i protest mot den inkorrekta rättsprocessen, där hon bland annat inte fått välja advokat själv.

Hur Iran han hanterat Nasrin Sotoudeh, från arresteringen 2018 till den farsartade rättegången i december, visar att regimen inte är det minsta intresserade av rättsskipning. De vill bara tysta en av de viktigaste rösterna för rättvisa i landet.

Sverige, EU och FN kan inte stillatigande acceptera det. Och vi bör inte nöja oss med mindre än att våra politiker offentligt kräver att Nasrin Sotoudeh friges.

Straffet mot Nasrin Sotoudeh är det hårdaste straff som Amnesty dokumenterat mot en människorättsförsvarare i Iran under de senaste åren. Här kan man skriva på deras upprop för Nasrin Sotoudehs frigivning.

I veckan drog Dagens Industris politiske redaktör PM Nilsson en lans för Nigel Farage, tidigare ledare för det brittiska stollejockepartiet UKIP. Farage är, tycker Nilsson, ”skoningslös, rolig, välklädd – och intressant” och hans kritik mot EU är ”legitim och relevant”. Därför är Stefan Löfven ”totalitär” när han kritiserar den välklädde Farage och hans europeiska partivänner – bland annat Dansk folkeparti, Sannfinländarna, Lega Nord och Slovakiska nationalistpartiet. Tycker PM Nilsson.

Per Svensson, politisk redaktör på Dagens Nyheter, uppskattade inte Nilssons lilla hyllning av Farage. UKIP-farbrodern är inte bara en elegant som formulerar en giltig EU-kritik. Han är också en figur som stämt in i Viktor Orbáns antisemitiska ”kritik” mot George Soros.

Nu var PM Nilsson tvungen att twittra.

Är uppriktigt bekymrad över hur snabbt och gärna nazistkortet åker fram, nu hos DN, i polemik om viktiga frågor. https://t.co/QDTQsUXXZd

— PM Nilsson (@NilssonPM) February 20, 2019

Det borde kanske också bekymra PM Nilsson att hans välklädde favorit låtit meddela att amerikanska väljare bör oroa sig mer över judiskt inflytande än påståenden om att Ryssland lade sig i det amerikanska valet 2016.

– There are other very powerful lobbies in the United States of America, and the Jewish lobby, with its links with the Israeli government, is one of those strong voices, sa Farage i sin radioshow i förrfjol.

Men kanske anser Dagens industris ledarsida att Farages åsikter även här är legitima och intressanta.

View this post on Instagram

När Stockholmspolitiker tror att dom räddar världen med höjd bensinskatt ☝️#allaborinteistockholm 100 företag står för 71% av världens utsläpp. Det är felprioriteringar som är problemet. Miljöfrågan behöver vara mer än att göra det svårare för folk på landsbygden att leva sina liv.

A post shared by SSU (@ssu_sverige) on Feb 11, 2019 at 4:59am PST

I går publicerade SSU en, tja, sketch på Instagram där man driver med stockholmsbaserade miljöpartister som vill höja bensinskatten. Sådan politik är tydligen felprioriterad, räddar inte världen och gör det bara svårare för folk på landsbygden att leva sina liv.

Att SSU vill anlägga ett klassperspektiv på klimatfrågan är förstås utmärkt. Klimathotet inte bara en fråga om miljö. Det handlar om fördelning av resurser.

De tio procenten i världen som har högst inkomst står för cirka hälften av alla koldioxidutsläpp. Den halva av jordens befolkning med lägst inkomst står i sin tur för bara cirka tio procent av utsläppen. 100 multinationella företag är ensamma ansvariga för 77 procent av den uppvärmning som skett av planeten sedan mitten av 1980-talet.

De fyra senaste åren har varit de varmaste som någonsin uppmätts. Genomsnittstemperaturen på jorden riskerar att stiga med 3,2 grader till år 2100.

Är det en konflikt med några grönpartister vi behöver ha då?

Ja, det finns en risk att omställningspolitiken blir en teknokratprodukt som inte tar några sociala hänsyn. Ja, miljöpartister är ofta blinda för fördelningspolitik. Ja, man bör utforma klimatpolitik så att det inte i huvudsak är människor med små resurser som bestraffas och beskattas. Ja, omställningen måste ha stöd av vanligt folk.

Men är det mot partier som trots allt ser problemen och har politik för att göra något åt klimathotet man ska ta fajten?

Klimatförändringarna handlar om att de rikas jakt på profit har fått vår planet att brinna. Kanske borde SSU utforma politik – och sketcher – utifrån det faktumet. Annars riskerar den klassmedvetna blicken på miljö- och klimatpolitiken att bli ett svepskäl för att inte göra någonting.

(För tolv år sedan drev för övrigt SSU att nyproduktionen av bensindrivna bilar skulle vara stoppad 2017 och att bensinskatten skulle höjas med fem kronor per liter under en femårsperiod)

Visa det här inlägget på Instagram

Ett inlägg delat av Anders Pihlblad (@anderspihlblad) 24 Sep 2018 kl. 8:32 PDT

I går valdes så Andreas Norlén till ny talman i Sveriges riksdag, och den gångna mandatperiodens talman Urban Ahlin lämnar riksdagen. Men bilden av Ahlin kommer för alltid att stanna kvar i det beslutande organet.

Alla landets talmän blir nämligen avmålade och deras portätt hängs upp i riksdagens sammanbindningsbana. Det är kutym att man hänger upp porträttet av talmannen samma dag som han eller hon avgår, och i går fick världen alltså se Urban Ahlins talmansporträtt.

Är det god konst? Det kan ledarbloggen inte uttala sig om, däremot noterar vi en liten intressant detalj på tavlan. Är det inte självaste Björn Söder – i går nesligt avsatt som riksdagens andra vice talman – som står där och parlerar i bakgrunden?

Jovisst är det det.

När Söder nu inte längre får svinga klubban i kammaren så är han i alla händelser förevigad i den svenska konsthistorien, tillsammans med de övriga avgångna vice talmännen Ewa Thalén Finné och Esabelle Dingizian. Och detta tack vare Urban Ahlin, mannen som Söder i vintras kallade ”en av de bästa talmän vi haft”.

Quid pro quo, som romarna sa.

Hur intresserade är en fransk rockpublik av ett svenskt riksdagsval? Ganska himla jätteintresserade, om man får tro U2-sångaren Bono.

Aftonbladet berättar i dag att Bono under en spelning i Paris pratade om svenskarnas tråkighet och Jimmie Åkessons valframgångar. Och, ja, han gjorde Hitlerhälsning också.

Eller, U2-fansen är överens om att det inte var Bono som heilade utan MacPhisto, ett sorts alterego som Bono skapade under U2:s världsturné 1993. Nu har han reducerats till ett sorts Snapchat-filter, men för 25 år sedan såg det lite annorlunda ut.

Vitsminkad och klädd i guldkostym och djävulshorn brukade MacPhisto prata med publiken om dagsaktuella händelser och politik och busringa från scenen. Folk som fick ta emot telefonsamtal från MacPhisto inkluderar Helmut Kohl, Margaret Thatcher, Allessandra Mussolini, John Major, Pavarotti, Madonna, Salman Rushdie och prinsessan Diana.

När U2 spelade på Stadion i juli 1993 pratade Bono om det främlingsfientliga partiet Ny Demokratis ledare Ian Wachtmeister: ”What about Ian Wachtmeister? Ooh, he’s my kind of man – I like people flashy, you know? From good stock”. Och sedan försökte Bono ringa Wachtmeister men enligt dottern – som svarade i telefonen – var partiledaren inte hemma.

Hur som helst så gillar Sverigedemokraterna inte Bonos tilltag i Frankrike.

– När svenska kändisar uppenbarligen inte har någon verklighetsförankrad uppfattning om oss och vårt parti, förvånar det mig inte att läget är än värre hos en person som Bono.  säger SD:s informationschef Henrik Gustafsson till Aftonbladet.

I slutet av september spelar U2 i Köpenhamn. Kanske vore det bra om Bono ringde Åkesson för att stämma av det här med verklighetsförankringen.