(OBS! Detta inlägg är ändrat. I den första versionen skrev vi att det är polisen som blåser upp antalet uppklarade brott. I själva verket handlar det om att Brottsförebyggande rådets statistik innehåller uppblåsta siffror.)

När polisen har klarat upp ett brott – då tror man att en gärningsman har åkt fast.

Men så enkelt är det inte. Inte i Brottsförebyggande rådets (BRÅ:s) värld i alla fall.

BRÅ svänger sig med olika begrepp, som får det att se ut som om antalet uppklarade brott är fler än de verkligen är.

Det enda begrepp som borde användas är ”personuppklarade brott”. Det innebär att en gärningsman har bundits till brottet – genom att en åklagare antingen har väckt åtal, meddelat åtalsunderlåtelse eller utfärdat strafföreläggande.

Men dessutom pratar BRÅ om ”tekniskt uppklarade brott”. Det innebär till exempel att en brottsutredning läggs ner för att den anmälda gärningen inte anses vara ett brott.

Under 2010 visar Brottsförebyggande rådets statistik att 39 procent av alla polisanmälda brott klarades upp. Men det var bara knappt 18 procent av alla brott där en gärningsman verkligen bands till brottet, medan 21 procent av alla brottsutredningar lades ner (blev ”tekniskt uppklarade”).

Sedan 2004 har den tekniska uppklaringen stadigt ökat, medan personuppklaringen legat stilla. Alltså ser BRÅ:s siffror för uppklarade brott bättre ut än de egentligen är – det totala antalet uppklarade brott har ökat från 30 procent 2004 till 39 procent 2010.

Men om man bara tittar på de brott där en gärningsman åkt fast så är ökningen mycket mindre – från 16 procent till 18 procent.

(För riktiga statistiknördar kan vi notera att siffrorna från BRÅ innehåller alla uppklarade brott som hanterats av polisen, Ekobrottsmyndigheten, Tullverket och Skatteverket. I mitt förra blogginlägg där polisens effektivitet beskrevs, var Ekobrottsmyndighetens, Tullverkets och Skatteverkets siffror bortrensade.)