Betis djärva taktik mot Barcelona – lyckad i 57 min

av Kalle Karlsson

Real Betis är ett av La Ligas mest sevärda lag under Quique Setién och matchen mot Barcelona på söndagen var inget undantag.

Här tittar vi närmare på lagets taktik.

Quique Setién är en av Europas mest intressanta tränare i mina ögon. Den 59-årige spanjoren från Santander gjorde tidigare Las Palmas till ett av La Ligas sexigaste lag och sedan han anlände till Real Betis har de spelat attraktiv passningsfotboll.
Det är naturligt eftersom Quique Setién inte kan tänka sig att spela på något annat sätt. I en intervju med Sid Lowe förra året berättade han ingående hur han blir mer tillfredsställd av beröm för lagets spel än segrar.
Setién är en idealist, fullt i nivå med Pep Guardiola och Mauricio Sarri. Hans lag ska vårda bollen och de vill spela sig upp i alla möjliga och omöjliga situationer.
Det var så han var som spelare under en karriär som spände mellan 1977–1996 i klubbar som Racing Santander, Atlético Madrid, Logroñés och Levante.

Så det var inte alls otippat att han skulle försöka neutralisera Barcelona genom att ge tillbaka med samma mynt. Även om Quique Setién var avstängd och fick se söndagens match från läktaren hade matchplanen hans signum.
Real Betis ställde ut ett 5-3-2 med markeringsspel över i stort sett hela banan.
Det här gjorde att Barcelona sattes på prov, på ett annat sätt än de är vana vid.
Barcelona är vana vid att alltid kunna rulla igång kort från målvakten Marc-André Ter-Stegen, men den här gången var alla spelare markerade. Så hade inte Ter-Stegen spelat i väg bollen hade han förmodligen stått kvar där med bollen vid sina fötter till pausvilan.
Nu är Ter-Stegen en spelande målvakt – med fantastiska fötter – så han började vandra framåt med bollen. Det är inte ofta man ser en målvakt som driver bollen framåt förbi sina mittbackar, men det var vad han gjorde och det var en följd av Real Betis lyckade taktik.

Betis4Marc-André Ter Stegen med bollen. Real Betis man-man-spelar mot Barcelona på offensiv planhalva.

Betis5Det här innebär att Barcelona spelar 8 vs 8 på egen planhalva. Men det innebär samtidigt att Real Betis lämnar 2 vs 2 längst bak. Det är extremt riskabelt och hade aldrig varit möjligt om Barcelona hade haft en bra targetspelare.

Betis6När Ter-Stegen skickat i väg sin längre boll ser vi att Real Betis lämnat 2 vs 2 mot Barcelonas anfallare.

Betis7Samma princip här, en minut senare. Ter-Stegen har ingen medspelare att rulla i gång på.

Betis8…men då blir det å andra sidan 2 vs 2 längst bak, vilket är riskfyllt.

Betis9Ter-Stegen hade inga korta alternativ så han fick börja driva upp bollen själv. Det hade varit intressant att se hur långt han hade fått driva innan Real Betis hade pressat honom.

På grund av att Barcelona saknar en targetspelare kunde Real Betis mittbackar enkelt vinna de längre bollarna från Ter-Stegen och få kontroll på bollen, precis enligt Quique Setiéns plan.
I den planen ingick också att spela extremt högt med backlinjen. Det är ju sällan Barcelona överhuvudtaget får chansen att hitta spel i djupled, men i går fanns hav att utnyttja. Dock hade Real Betis så intensiv press på bollhållaren att inte ens Barcelona lyckades hitta in bakom backlinjen utan att springa offside.

Betis1Extremt hög backlinje från Real Betis under gårdagens möte.

Betis2Trots opressad bollhållare höll Real Betis upp linjen. Det gick eftersom Barcelona saknade vältajmade djupledshot i första halvlek.

Taktiken var klockren i första halvlek. Sergio Roberto, den här dagen på mittfältet, hade ett läge där han vek in från höger och avslutade med vänsterfoten, men det var nog Barcelonas enda heta chans under första 45 minuterna. Real Betis hade å sin sida haft några halvlägen.
Barcelonas tränare Ernesto Valverde pratade efteråt om hur hans lag ”haft mycket att diskutera i pausen”. Förmodligen pratade de om vikten av att hitta one-touch-spel och kombinationer på ”tredje spelare” för det var precis det som lade grunden till första målet.
Första kvarten efter paus såg hemmataktiken fortfarande lovande ut, Real Betis klev högt och hade kontroll. Sedan hittade inbytte Samuel Umtiti upp med en passning till Ivan Rakitic. Han spelade på ett tillslag och satte fart. När Luis Suárez ett par sekunder senare fått bollen hade Rakitic löpt sig fri. Passningen var perfekt slagen och avslutet behärskat.
0–1 och helt förändrade förutsättningar.

Betis10Barcelonas 0–1-mål. Real Betis har klivit högt i sitt markeringsspel.

Betis11Men den här gången hittar Barcelona lösningen tack vare Ivan Rakitics pass-and-move-aktion.

Med underläge kunde inte Real Betis längre nöja sig med att koncentrera sig fullt ut på att stänga ned sin motståndare. Då blev det för mycket att hålla reda på. Barcelona ökade på till 0–2 genom Leo Messi som utnyttjade att vänstra mittbacken Zouhair Feddal upphävde en offside. Luften gick ur Betis och siffrorna rann i väg till 0–5.
Även om det blev en storförlust var taktiken i sig både intressant och beundransvärd. I 60 minuter hade Quique Setién fått matchen precis dit han ville och hans Real Betis hade varit nog så bra som gästerna.
Men det kommer alltid att vara ödesdigert att hamna i underläge mot Ernesto Valverdes ultrastabila Barcelona. Dels för att de låter Suárez och Messi stanna högt upp i planen, dels för att det raka 4-4-2-försvaret ger fler ”bra bollvinster” än tidigare år. Med Suárez och Messi centralt och högt upp i planen när Barcelona vinner boll blir de sylvassa i omställningsspelet.

Fotnot: Bilder från viaplay.se

Läs mer om matchen:
Krönika: ”Barcelona är lite tråkigare – och lite bättre” (plus)

Firminos nyckelroll i Liverpools presspel

av Kalle Karlsson

Liverpool knäckte Manchester Citys supersvit i söndags. Receptet: Hög press och energifotboll à la Jürgen Klopp.

Hur stoppar man det ostoppara? Pep Guardiolas exceptionella Manchester City har mosat allt motstånd i Premier League. Motståndartränarna har testat det mesta, men under senhösten och vintern har vi mestadels sett lag som parkerat sig lågt och försökt freda sitt straffområde med hjälp av tio spelare på rätt sida om bollen.
Det var väntat att Liverpool skulle välja en annan metod. Det ligger liksom inte i Jürgen Klopps dna att självmant ge över initiativ i fotbollsmatcher.

Liverpool klev högt från start och fick ett par bollvinster tidigt i matchen som tände läktarna. Så mycket mer om det behöver vi inte orda om. Det kunde alla se.
Klopp mönstrade ett 4-3-3 som i försvarsspelet blev ett 4-1-4-1. Ibland framstod det som 4-2-3-1 men det handlade mer om gradskillnader i och med att Liverpool samtidigt var måna om att ligga tätt och zonmarkera Kevin De Bruyne.
Nåväl, det som var intressant var att jag notera samma sorts ”svängda formation” som Crystal Palace använde mot Manchester City.

Roy Hodgson lyckades ju knipa en poäng av Manchester City efter en disciplinerad insats på Selhurst Park.
Hans positionering av Wilfried Zaha i den matchen var intressant.
Crystal Palace spelade också 4-1-4-1 eller 4-5-1 (beroende på hur man vill beskriva det), men Zaha hade ofta en högre position på sin sida. Det innebar att det framstod som 4-4-2 men där forwards – Zaha och strikern Christian Benteke – inte placerade sig i mitten av plan som brukligt utan som på bilderna nedan.

Zaha1I första halvlek.

Zaha2I andra halvlek.

Den här positioneringen var lyckad den gången och jag utgår från att Roy Hodgson ansåg att det var bästa halvspace på bortre sidan. Med Wilfried Zahas framskjutna position valde Manchester City ofta att spela upp via vänstra mittbacken Eliaquim Mangala och då kunde Palace kvarvarande fyramannamittfält enklare stänga passningsvägarna in till Kevin De Bruyne och Sergio Agüero som gärna vill hitta ”mellanytan”.
Se bild nedan.

Zaha3Wilfried Zaha har en högre position på sin kant vilket gör att övriga mittfältare har lättare att krympa ytorna på bortre sidan.

Nu såg jag samma tendenser i Liverpool där Mohamed Salah ofta hade en lite mer framskjuten position i pressen.

Liverpool1Liverpools 4-1-4-1 blir en ”svängd 4-4-2-formation där Firmino pressar längst fram och Salah stänger spel till Manchester Citys vänsterkant.

Firminos roll
Roberto Firmino fanns redan i klubben när Jürgen Klopp anlände men det är lätt att se varför han är tyskens favorit bland anfallarna. Han är den perfekta prototypen för Klopps presspel. Brassen Firmino kanske inte gör lika många spektakulära mål som de andra anfallsstjärnorna i ligan (men fullträffen mot City var helt okej!), men hans defensiva arbete är outstanding.
– Ligans mest underskattade offensiva spelare, sa Jamie Carragher i Sky Sports.
Firminos intelligens i presspelet är imponerande eftersom han inte bara springer snabbt för att stressa utan för att han hela tiden hittar rätt positioner för att täcka av så mycket som möjligt eller för att styra uppspelen dit motståndarna helst inte vill spela.
Här är några bilder som illustrerar hans avvägningar.

Firmino1Det första som händer i matchen. Nicolás Otamendi har en till synes enkel passningsväg upp till Fernandinho.

Firmino2Firmino lyckas stänga tillräckligt av den passningsvägen och sedan hittar han en perfekt ”halvposition” mellan Otamendi och Fernandinho. Firmino vrider på huvudet och korrigerar sin position utifrån Fernandinhos. Utmaningen här är att hitta den position där Delph inte vågar spela till Fernandinho, men samtidigt inte vara för långt ifrån Otamendi då han i så fall får för mycket tid med bollen.
Firminos position mittemellan tvingar Fabian Delph att spela bollen hem till Otamendi. Då har Liverpool fångat in Man City ”i säcken” nere vid sin egen hörnflagga och då finns stor chans att vinna bollen. Notera också Sadio Manés position. Han ställer sig i halvläge mellan motståndare eftersom Liverpool hamnar i numerärt underläge på icke bollsida.

Firmino4Apropå att vrida på huvudet. Firmino orienterar sig alltid över var motståndare och medspelare befinner sig innan han sätter in sin press. Är inte medspelarna tillräckligt högt upp – då inväntar han en presstrigger.

Firmino3Det fanns tillfällen då Fernandinho faktiskt var fri i mitten. Men tack vare Firminos intensiva arbete och hans smartness i hur han skär av passningsvägarna så hittade Man City sällan Fernandinho i spelyta 1.

Detta har annars varit ett problem för motståndarna att de är så upptagna med att hålla koll på De Bruyne och David Silva i mellanytorna att Fernandinho blir lämnad ensam. Det har skett konsekvent under hela hösten och vintern. Liverpool lyckades lösa det – framför allt tack vare det otroliga defensiva arbetet av Roberto Firmino.

Fotnot: Bilder från Viaplay.

Guardiolas drag: Återanvända taktik från El Clásico

av Kalle Karlsson

Manchester City dominerade derbyt. 
Hur? Genom att Pep Guardiola dammade av en snart nio år gammal taktik.

Från första minuten var det gästerna som dominerade på Old Trafford. Med Paul Pogba avstängd valde José Mourinho att mönstra ett offensivt lag med en reaktiv taktik. Det är synd att vi aldrig får veta hur den strategin hade sett ut om Pogba varit tillgänglig.

Manchester City började matchen med ett 4-3-3 där Raheem Sterling och Leroy Sané slickade kanterna, karaktärsdraget vi sett under hösten (för er med Plus Premium finns här 11 minuter där jag detaljerat snackar framför taktiktavlan om Manchester Citys offensiv och passningsvägar). Men efter bara fem minuter plockade Pep Guardiola fram sitt första ess ur rockärmen.

Leroy Sané vandrade över till högerkanten och Gabriel Jesus tog steget ut till vänsterkanten. Raheem Sterling? Han fick en roll som falsk nia. Manchester Citys taktik påminde i konturerna om hur Pep Guardiola använde Leo Messi den klassiska 6–2-matchen på Bernabéu våren 2009.

Manchester City var spelmässigt helt överlägset i första halvlek och en av anledningarna var att United inte fick grepp om rivalens mittfält.

CityUnited5Matchen startar och Manchester Citys frontlinje har de förväntade positionerna, Sané till vänster och Sterling till höger.

CityUnited2Några minuter senare: Sané har tagit platsen längst ut till vänster och Sterling har börjat vandra ned för att överbelasta mittfältet. Notera att Manchester Uniteds mittbackar Chris Smalling och Marcos Rojo blir ”sysslolösa”, vilket på sätt och vis kan vara svårt som mittback.

Vad gav det för effekt?
Framför allt gav det effekten att Manchester United med sitt låga, passiva, försvar hade svårt att fånga upp Manchester City i pressen. När bollen var i backlinjen hade Manchester City, tack vare Sterlings position, ett 6 vs 4-övertag centralt i plan (eftersom Anthony Martial och Marcus Rashford var tvungna att skära av Citys ytterbackar). 

CityUnited4I den markerade ytan centralt i banan spelar Manchester City 6 vs 4.

Vad blev effekten i nästa fas?
När Manchester City hittade upp med bollen på mittfältet hade laget en ”box” där Fernandinho, Silva, De Bruyne och Sterling spelade 4 vs 3 mot Matic, Herrera och Lingard. Det gjorde 1) att avståndet mellan Herrera och Matic ofta var stort 2) att City ofta kunde hitta Sterling, Silva eller De Bruyne i fria ytor. Dessa tre, oftast Sterling, kunde vända upp och hota mot backlinjen.CityUnited1När bollen nådde mittfältet hade City ett 4 vs 3-övertag centralt.

Varför inte markera Sterling i rygg?
Varför kunde inte Manchester Uniteds mittbackar ta klivet upp och följa med Sterling? Det kunde man, men gör man det finns risk att man blottar ytor bakom sig. Notera den här situationen från minut 5. Här kliver Marcos Rojo upp i rygg på Sterling och Leroy Sané hade kunnat få ett friläge. Enda orsaken att han inte fick det var att Vincent Kompany var för ouppmärksam och helt missade löpningen från Sané.

CityUnited3Leroy Sané, ej offside, borde ha fått bollen av Kompany i det här läget när Rojo lämnat yta bakom sig.

Manchester United blev nedtryckt på egen planhalva och hade svårt att etablera något eget spel. När laget väl vann bollen stressade man i väg längre bollar mot en isolerad Romelu Lukaku. Direkt efter 0–1-målet i slutet av första halvlek blev Man United betydligt mer företagsamt och risktagande. Sista fem minuterna före paus flyttade man fram positionerna, höll i bollen och då kom också kvitteringen.

I andra halvlek jämnade spelet ut sig, men Manchester United hade svårt att få till något tryck trots att man låg under sista 35 minuterna.

Slutsats

Manchester City vann matchen tack vare två turliga mål efter fasta situationer. Manchester United hade förstås kunnat få en poäng när Romelu Lukaku sköt rakt på Ederson från nära håll med drygt fem minuter kvar, men ett 2–2-mål hade inte speglat matchbilden. Manchester City var bättre i det mesta, trots att man inte nådde de höjder man gjort tidigare i höst. Det säger en del om styrkeförhållandena mellan lagen.

Manchester City överbelastade mittfältet och fick kontroll på bollinnehavet trots att Manchester United försökte skärma av Silva och De Bruyne. Sterlings roll skapade problem för José Mourinho, vilket kan erkände efteråt. Valde Pep Guardiola att använda Sterling som falsk nia när han märkte att Matic och Herrara zonmarkerade De Bruyne och Silva? Det får vi aldrig veta för han kommer aldrig avslöja det, det är bara min teori.

Man kan fundera vidare på om United, oavsett avsaknaden av Pogba, verkligen hade behövt vara så defensivt hemma mot Manchester City.

Detta är Manchester City är fantastiskt skickligt på att hålla i bollen, men det gäller ju främst när den nått fram till David Silva och Kevin De Bruyne. Manchester Uniteds taktik var att ligga nära dessa två spelregissörer, men då Sterling också droppade ned i den ytan gick det inte att hålla koll på alla Citys mittfältare när gästerna fick ett 6 vs 4-övertag i uppspelsfasen. Då hade José Mourinho istället behövt stoppa distributionen dit.

Ergo: Manchester United skulle ha testat att kliva högre och pressa Manchester Citys backlinje. När de väl gjorde det fick vi ju faktiskt se Citys försvarare spela bort rätt enkla bollar. Vincent Kompany är rostig både med och utan boll så jag tror att Manchester United (och andra topplag) kan ha framgång genom att kliva högre. Det kommer inte fungera varje gång, men nog borde en titelutmanare som Manchester United ha högre ambition än de visade igår?

Everton har hittat vinnarformeln

av Kalle Karlsson

Går det att spela Wayne Rooney och Gylfi Sigurdsson i samma elva utan att de tar udden av varandra?
Evertons lösning: Flytta Wayne Rooney till en mer defensiv roll.

Everton har varit en av de negativa överraskningarna hittills i Premier League.
Med en transfersommar där klubben plockade in flera välmeriterade namn räknade många med att Ronald Koemans gäng skulle utmana bakom ”Big Six”. Men några omgångar in i ligaspelet var situationen en annan. Everton sladdade och Ronald Koeman levde på lånad tid.
Holländaren fick sparken, men när Everton gick bet i försöket att hämta in Marco Silva som ersättare hamnade man i ett vakuum. Interimstränaren David Unsworth fick förtroendet att leda laget, men veckorna gick och resultaten uteblev.

Ett stort problem för Ronald Koeman och senare David Unsworth var att båda hade svårt att hitta balans i startelvan.
Koeman inledde säsongen med 3-4-3 där Wayne Rooney och nyförvärvet Davy Klaassen opererade som två ”tior” bakom Sandro Ramirez. När Gylfi Sigurdsson värvades gjordes försök att få in alla tre nummer tio-spelare i ett 4-2-3-1 (exempelvis hemma mot Tottenham). Det fungerade inte alls. Lagets offensiv blev trög och trubbig när tre ”tior” hade liknande arbetsbeskrivning. Everton återgick till 3-4-3, men problemet var antingen att Rooney och Sigurdsson sökte samma ytor eller att offensiven saknade fart och rollspelare som var beredda att löpa.

Senaste två matcherna har dock Everton hittat en vinnande formel. David Unsworth bänkade Wayne Rooney mot Southampton borta (förlust, 1–4). Till hemmamötet med West Ham i onsdags var han tillbaka i elvan. Då i en mer defensiv roll.
Unsworth mönstrade ett 4-1-4-1 med Wayne Rooney och Tom Davies framför Idrissa Gueye. Gylfi Sigurdsson fick då rollen till vänster på mittfältet.

Everton1Evertons 4-1-4-1 med Rooney centralt och Sigurdsson på vänsterkanten.

Wayne Rooney gjorde hattrick mot West Ham, men hans roll är numera mer defensiv. I uppspelsfasen är han ofta nere i backlinjen och hämtar bollen. Det innebär att Gylfi Sigurdsson kan gå inåt i plan och hitta ytan mellan motståndarnas backlinje och mittfält.
På så sätt hamnar de inte i samma ytor.

Everton2I uppspelsfasen blir Everton mer ett 4-2-3-1 där Rooney droppar djupt och Sigurdsson söker sig in till en nummer tio-position.

När Sam Allardyce i förra veckan tog över som manager valde han att behålla samma uppställning. Evertons femmannamittfält har en bra balans. Där finns Gylfi Sigurdsson som gillar att söka boll ”mellan linjerna”, löpstarke städaren Idrissa Gueye i den defensiva rollen, rivjärnet Tom Davies, Wayne Rooney som spelfördelare och virvelvinden Aaron Lennon som en mot en-spelare.

Slopandet av trebackslinjen var nödvändigt. Vill man vara elak kan man motivera det med att Phil Jagielka får svårare att starta då. Men det handlar inte bara om det. Fyrbackslinje behövs dels för att mittfältet behöver mer täckning av en tredje spelare, dels för att Evertons mittbackar Ashley Williams och Michael Keane fungerar utmärkt i en fyrbackslinje. Försvarsspelet fungerade så bra senast att Mason Holgate kunde fylla i som mittback senast och gjorde det med den äran.
Sam Allardyce kommer ge tydlighet för Everton.
Nu när de hittat roller där både Wayne Rooney och Gylfi Sigurdsson kan få ut sina styrkor finns anledning att tro att lagets kurva pekar uppåt.

Bilder från viaplay.se.

Kategorier Everton, Premier League

Så utnyttjade Chelsea svagheterna i Uniteds backlinje

av Kalle Karlsson

José Mourinho har försökt stänga till i toppmatcherna – och lyckats både mot Liverpool och Tottenham.
Han har fått kritik för lagets trubbiga offensiv men på Stamford Bridge fallerade fembackslinjen – och Manchester United kammade noll.

Chelsea vann det viktiga toppmötet på Stamford Bridge i söndags. Efter en jämn första halvlek bröt Alvaro Morata dödläget när han nickade in inlägget från César Azpilicueta i inledningen av den andra halvleken.

Mycket av snacket efteråt handlade om Antonio Conte som inte skakade hand med José Mourinho. Här tittar vi närmare på Manchester Uniteds försvar som hade enorma problem matchen igenom.

Båda lagen ställde upp med ett 5-3-2. Även om Manchester United började matchen bäst första kvarten så var Chelsea betydligt mer tryggt i försvarsspelet.

I Manchester United verkade det som om backarna Phil Jones, Chris Smalling och Eric Bailly fått order om att markeringsspela mot Eden Hazard och följa belgaren i ryggen så fort denne droppade ur.

Det i sig är inget ovanligt, tvärtom uppmanas backar i trebackslinje att markeringsspela mer än i en fyrbackslinje.

Grejen var att Manchester Uniteds markeringsspel skapade ett virrvarr och följdproblem. Exempelvis fick mittfältaren Ander Herrera ett otacksamt ansvar på grund av den felpositionerade backlinjen.

När målet kom i andra halvlek var det ingen isolerad händelse utan snarare frukten av ett försvar som för ofta hamnade fel.

Vi tittar på en situation från första halvlek.

United1Eden Hazard har droppat ur. Det innebär att Eric Bailly lämnar sin position i backlinjen för att kliva upp på Hazard.

United2Men eftersom Chelsea effektivt använde Tiémoue Bakayoko till att fylla på från mittfältet innebar det att ingen mittback fanns kvar för att täcka upp. Det gjorde att Ander Herrera i situationen ovan hamnade som enda (!) mittback.

Ander Herrera hade inget annat val än att falla ned i mittbacksposition, men det betydde att han istället sällan var på rätt plats när inläggen kom. När han borde ha täckt andrabollsytan framför mittbackarna stod han ofta i höjd med försvararna.

United3Eric Bailly följer Eden Hazard…

United4…och blir själv osäker om han ska fullfölja markeringen eller återgå till sin ursprungliga position.

United5Han stannar vid Hazard och då har Eric Bailly, den högra mittbacken, hamnat i en position som vänstermittfältare.

Som sagt, att mittbackar i en fembackslinje följer i rygg är inget konstigt, men jag tvivlar på att José Mourinho var tillfreds med hur hans försvarare agerade i söndags. Hans tanke kan knappast ha varit att Bailly ska hamna som vänstermittfältare i ett läge när Chelsea har bollen centralt.

Antonio Contes taktik gjorde sitt till för att testa United. Ibland droppade både Alvaro Morata och Eden Hazard djupt och då skickades Bakayoko fram som djupledslöpande mittfältare. Det var ingen slump att den förre Monaco-spelaren fick de bästa Chelsea-chanserna före pausen. United hade svårt att plocka upp hans löpningar som ”tredje spelare”.
Det var också en orsak till att segermålet blev till.

United6Upprinnelsen till målet. Chris Smalling och Eric Bailly har följt sina spelare i rygg vilket inneburit att de själva bytt plats.

United7När César Azpilicueta i nästa skede får fri yta att driva fram är Manchester Uniteds backlinje inte på plats. Phil Jones felbedömer när han inte faller i tid när Bakayoko hotar i djupled. Chris Smalling tar ett felbeslut som täcker upp för Jones och överger sin centrala position. Eric Bailly är alldeles för seg i överflyttningen. Jag har även ringat in Antonio Valencia längst bort. Även om höger wingback bör man göra överflyttningen tillräckligt snabbt för att återskapa fyrbackslinjen (när Phil Jones har brutit linjen och klivit fram). Valencia hjälper ingen av sina lagkamrater med den här positioneringen.

Slutsats
Manchester United har spelat 5-3-2 senaste matcherna när man ställts mot topplag. Systemet fungerar visserligen bra för att vara solid bakåt om man utför det på rätt sätt som man gjorde mot Tottenham. Men känslan är att försvararna inte hittat rätt i det nya systemet. Framför allt inte Eric Bailly som är den sortens försvarare – de är inte många – som faktiskt fungerar bättre i en fyrbackslinje än i en fembackslinje.
Chelsea utnyttjade det på ett smart sätt genom att låta Tiémoue Bakayoko fylla på i ”tredjelöpningar”. Det blev matchavgörande.
Victor Nilsson Lindelöf har hamnat en bit utanför startelvan och nu är Marcos Rojo på väg tillbaka. Hans hopp nu är att hans försvarskollegor inte heller övertygar.

Bilder från viaplay.se.

BP:s taktikdrag: ”Mittfältsbox”

av Kalle Karlsson

Brommapojkarna säkrade en comeback i allsvenskan i går efter seger mot Dalkurd.
Här tittar vi närmare på hur laget hanterade Dalkurds uppbyggnadsspel.

BP och Dalkurd har varit superettans två suveräner den här säsongen och prenumererat på de tvådirektplatserna i allsvenskan.

Det är också två lag som taktiskt ligger långt fram i den här serien.

Dalkurd är alltid spännande att se med sitt inövade 3-5-2, en formation man skördat framgångar med en längre tid.

BP har under större delen av säsongen använt sitt 4-3-3-spel, men i takt med att segrarna uteblivit i höst har man testat såväl trebackslinje som 4-4-2. Igår framstod formationen som 4-4-2, vilket i försvarsspelet blev mer 4-2-2-2.

Jag ser inte dessa lag varje vecka, tyvärr räcker inte tiden till det, men det var ytterst intressant att se Brommapojkarnas försvarsspel i går.

Tidigare under säsongen var det, åtminstone vad jag kunnat se, en vanlig 4-3-3-press utan några speciella inslag. Men igår visade tränarduon Olof Mellberg/Azrudin Valentic varför de har gjort sig kända för sin minutiösa scouting.

Dalkurds trebackslinje är svår att komma åt i pressen. Kliver BP fram med yttrarna mot de ”yttre mittbackarna” blir istället Dalkurds wingbackar lediga, ett lurigt dilemma. Så BP valde att trycka in sina yttrar i försvarsspelet. Kevin Kabran och Christopher Brandeborn flyttade in centralt och bildade en ”box” med centrala mittfältarna Gustav Sandberg Magnusson och Markus Gustafsson. Eftersom Viktor Gyökeres och Luca Gerbino Polo samtidigt positionerade sig långt ut på kanterna fanns bara en möjlig uppspelsväg för Dalkurd: In centralt där BP krympt ytorna med sin ”mittfältsbox”.

BP1Dalkurds Kebba Ceesay med bollen. På grund av positioneringen hos Gerbino Polo och Gyökeres kan han endast välja att driva/spela bollen in centralt.

BP behöll formationen på egen planhalva tills bollen spelades ut mot en av kanterna.

BP2
Även i offensiven fanns möjlighet för Kabran och Brandeborn att röra sig in centralt, det skedde när centrala mittfältarna föll ut brett för att bli spelbara ”utanför” Dalkurs anfallare. Se nedan.

BP3-1

Gustav Sandberg Magnusson gör sig spelbar utanför Dalkurs anfallstvåa. Kabran och Brandeborn hittar positioner centralt samtidigt som BP:s ytterbackar tar full bredd.

Slutsats
BP:s 4-4-2 blev i försvarsspelet ett 4-2-2-2. Ett annorlunda sätt att spela försvarsspel, men likväl intressant.

Fotnot: Cmore.

Så fungerar Manchester Citys superoffensiv

av Kalle Karlsson

Manchester City bjöd på en ny uppvisning i första halvlek mot Napoli. 
Här tittar vi närmare på vad som gör Pep Guardiolas lag så svårstoppat i höst.

Manchester City kör över allt i sin väg för tillfället. På tisdagen bjöd laget på en ny show mot Napoli. Siffrorna blev 2–1, men låt er inte luras av det. Det hade kunnat vara både 3–0 och 4–0 före paus, innan hemmalaget slappnade av. Anfallsspelet är minst sagt imponerande.
Anfallsspel är generellt sett svårare att illustrera med stillbilder (som jag bara har tillgång till), men jag har gjort ett försök här att lyfta några områden där Manchester Citys spel just nu fungerar fenomenalt.

Uppbyggnadsspelet
Pep Guardiola har alltid älskat att rulla igång uppspelen från sin målvakt. Det är därför hans spelsystem kräver en ”sweeper-keeper” som är ultratrygg i spelet med fötterna. I brassen Ederson har Manchester City fått en målvakt med exceptionella fötter. Det har gjort att City nu agerar med en otrolig kyla i uppspelen. Mot Napoli igår – ett lag som brukar pressa sönder motståndare i Serie A – hade John Stones och Nicolas Otamendi ibland bollen så långt ned som i eget straffområde utan att drabbas av minsta stress. Istället väntade de in Napolis press och hittade begåvade lösningar förbi Dries Mertens & Co som i princip bara jagade skuggor.
Claudio Bravo hade också fina fötter, men Ederson har ännu bättre och tack vare att han har större förtroende hos lagkamraterna har de blivit än tryggare.

ManCity1John Stones står i eget straffområde (!) och väntar in press innan han startar uppspelet.

Presspelet
Två lag som vill pressa högt ställdes mot varandra igår. Det var Manchester City som fick ut mest av återerövringen, framför allt i första halvlek när Napoli sällan fick andas med bollen.
Visst lyckades Napoli vid några tillfällen one touch-spela sig förbi första pressledet, men Manchester Citys lag var så kompakt och så synkroniserat att det alltid kom en fjärde eller femte spelare som lyckades fånga in motståndarna i ”fällan”.
Här ser vi hur högeryttern Leroy Sané har flyttat över hela vägen till bollsidan. Mittfältarna Fernandinho och Raheem Sterling använder tät markering på närmaste motståndare för att Napoli inte ska ha några enkla spelvägar.

ManCity4

Silvas och De Bruynes positionering
Många lag använder yttrar som kliver inåt i planen, i så kallade ”half-spaces”. Manchester City behåller sina yttrar Leroy Sané och Raheem Sterling brett och låter istället David Silva och Kevin De Bruyne hitta ytorna bakom motståndarnas mittfält.

ManCity2David Silva och Kevin De Bruyne söker ytorna bakom motståndarnas mittfält.

Från dessa ytor kan de sedan välja att röra sig ut mot kanterna för att skapa numerära överlägen eller ta djupledslöpningar som David Silva gjorde vid Manchester Citys 1–0-mål (se nedan).

ManCity5David Silva tar sig först in centralt för att ”tömma” ytan för Leroy Sané.

ManCity6…och när Sané fått crossbollen tar han löpningen ned i ytan mellan Napolis ytterback och mittback (den blå linjen). Några sekunder senare har City gjort 1–0.

Indragen vänsterback
För att Leroy Sané ska få extra stort utrymme på sin vänsterkant använder Manchester City vikarierande vänsterbacken Fabian Delph som central mittfältare i uppbyggnadsfasen. Det gör att Delphs positionering öppnar spelvägen till Sané.

ManCity3Fabian Delph, i grunden central mittfältare, kliver in och blir en extra mittfältare medan Leroy Sané får sköta kanten själv.

Bilder från viaplay.se.

Sveriges taktiska triumf mot Luxemburg

av Kalle Karlsson

”Route one-football” och smart andrabollsspel lade grunden för Sveriges storseger mot Luxemburg.

Sveriges landslag bjöd på målfest i VM-kvalet mot Luxemburg. Här tittar vi närmare på matchplanen och hur flera beståndsdelar hängde ihop och gav en bra helhet.
Under Janne Andersson och Peter Wettergren har uppspelsformationen sett liknande ut senaste året. Sveriges 4-4-2 förvandlas till ett 3-4-3 där vänsterbacken Ludwig Augustinsson går högt och brett på sin kant och Emil Forsberg söker mellanytan (half-space) i en ganska fri roll medan högermittfältaren Jimmy Durmaz/Viktor Claesson har till uppgift att positionera sig brett på högerflanken.
De svenska spelarna har hyllat tydligheten i landslaget. Förbundskaptenerna använder bara tre uppspelsvarianter som man hårdtränar.
Uppspelen mot Frankrike och Luxemburg skiljde sig dock rejält och det är bara att lyfta på hatten för Andersson/Wettergren som med övriga teamet hittat smarta sätt att såra sina motståndare i båda dessa matcher.

Det är intressant att fundera över landslagsfotboll kontra klubbfotboll i ett rent taktiskt perspektiv. I landslagen används betydligt mer längre spel. Det är ofta route one-football, ”Drillo-fotboll”, mot en stor, stark targetspelare. I klubblagen ser vi oftast mer sofistikerade lösningar med lag som söker en spelyta i taget i uppspelen.
Det här beror på att landslagen har så mycket mindre tid med sina spelare. Janne Andersson och Peter Wettergren har en vecka i taget, några få gånger om året, att träna in uppspel och spelidéer. Då blir det naturligt att välja enklare lösningar.
Det förklarar varför Olivier Giroud fått större förtroendet i franska landslaget än han fått i Arsenal.

Sverige valde ett längre spel igår mot Luxemburg. Det var ett val utifrån hur Frankrike misslyckades fatalt när de spelade för många intetsägande passningar i sidled mot en motståndare som då hann organisera sig och täckte ytor. Sveriges taktik såg annorlunda jämfört med tidigare matcher.

Om vi börjar med att backa bandet till juni och den redan klassiska Frankrikematchen så sökte Sverige, åtminstone inledningsvis, främst diagonala löpningar mot hörnflaggan ned bakom Frankrikes vänsterback. Så här såg det ut:

Sverige11Här ser vi hur Ludwig Augustinsson skjuter upp på sin vänsterkant medan Mikael Lustig bildar en trebackslinje.

Sverige12Mot Frankrike var idén att högermittfältaren Jimmy Durmaz skulle dra sig inåt och tömma ytan bakom Frankrikes vänsterback Benjamin Mendy. Samtidigt skulle en forward ta den diagonala löpningen mot hörnflaggan.

Sverige13Ytan har skapats och Lustig kan sätta ned bollen i kanalen längs långlinjen.

Sverige14Marcus Berg låser fast bollen på sista tredjedel.

Mot Luxemburg på lördagen valde Sverige en annan strategi där Mikael Lustig skulle söka diagonala långbollar mot Ola Toivonens huvud. Uppspelsformationen var fortfarande densamma, 3-4-3, men med tydligare roller för andrabollsspelet och återerövringen.

Sverige1Samma uppspelsformation där Sverige rullar på tre backar.

Sverige2Här ser man resten av formationen när bollen spelas upp.

Sverige4Tack vare Emil Forsbergs indragna ytterposition har Sverige skapat ett 3 vs 2 kring Luxemburgs mittbackar.

När man flyttar in spelare på det här sättet är risken att man blir sårbar för omställningar. Sveriges plan var att förhindra dem direkt, med en intensitet i den direkta återerövring vi sällan ser ett svenskt landslag använda (det underlättade givetvis att motståndet var så svagt som Luxemburg). Mittfältarnas positionering för att vinna andrabollar eller vinna tillbaka bollen var fundamentalt för att direkt kunna kliva fram på sina närmaste motståndare.

Sverige3-3Här ser vi hur Jakob Johansson och Sebastian Larsson direkt flyttar fram för att kunna kriga om andrabollarna. Samtidigt tar sig Viktor Claesson in från sin högerkant av samma anledning.

De gånger Luxemburg ändå kom ut med bollen var Sverige inte rädda för att kliva fram och pressa sönder gästerna. Som här nedan där Victor Nilsson Lindelöf följer i rygg hela vägen och övriga spelare knyter ihop säcken.

Sverige9Victor Nilsson Lindelöf följer sin spelare i rygg, övriga inklusive anfallaren Marcus Berg, rör sig snabbt mot bollen för att låsa in bollhållaren genom att markera närmaste spelare. Sebastian Larsson (inringad) följer med sin spelare om Luxemburg skulle hitta ur pressen.

Åter till uppspelen. Sverige låter en spelare sköta spelbredden i speluppbyggnaden. Om Mikael Lustig står brett rör sig Viktor Claesson direkt in centralt. Ytterback och yttermittfältare ska helst inte hamna i linje. 
Sverige6Viktor Claesson går in varje gång Mikael Lustig går högt och brett.

Det medför att Sverige, när Mikael Lustig slår in ett tidigt inlägg, har skapat numerärt övertag eller åtminstone en 3 vs 3/4 vs 4-situation utanför straffområdet. Se nedan.

Sverige7Mikael Lustig går för en gångs skull brett och när han spelar in bollen mot Ola Toivonen/Emil Forsberg har Sverige många spelare centralt.

Sverige8Bollen når Emil Forsberg. Några sekunder senare har Marcus Berg placerat in 2–0.

Har Janne Andersson anammat alla sina idéer från Lars Lagerbäck? Nej, grundfilosofin är liknande, men när det handlar om defensiva kantfrisparkar är det den diametrala motsatsen. Lagerbäck har alltid förespråkat att dra ned försvarslinjen för att kunna arbeta framåt mot bollen. Sverige använder en hög linje för att lämna en större yta åt målvakten Robin Olsen och för att motståndarna ska vara längre från målet.

Sverige5Sverige använder en hög försvarslinje vid defensiva frisparkar.

Slutsats
Sverige fick full effekt av sin taktik mot Luxemburg och satte målrekord i kvalsammanhang. Det handlade om ett längre spel med diagonala bollar mot Ola Toivonen. Men det handlade lika mycket om det smarta andrabollsspelet. Dels för att få fler hot framåt vid skarvar från Toivonen men även för att förhindra omställningar. Den höga pressen för att vinna tillbaka bollen snabbt fungerade utmärkt för att ta udden av gästernas energi och anfallsförsök.

Fotnot: Bilder från Kanal 5 (dplay.se) och Sky Sports. 

Kategorier Sverige, VM-kval

Ödesdiger taktisk förändring av Conte

av Kalle Karlsson

Täcker fyra spelare bättre än tre? Inte nödvändigtvis och det fick Chelsea erfara i lördagens toppmöte med Manchester City.
Antonio Contes taktiska förändring tio minuter efter pausen gav Kevin De Bruyne utrymme och Manchester City gick hem med segern.

Chelseas ligatitel 2016/17 tillskrevs till stor del Antonio Conte. Den italienske tränaren snickrade ihop ett 3-4-3-system som gav både defensiv trygghet och frihet till offensiva spelare som Eden HazardPedro och Willian.

3-4-3 är dock endast spelsättet i offensiven. I defensiven ser det annorlunda ut eftersom en trebackslinje skulle blotta för stora ytor på kanterna. I princip kan man försvara på två olika sätt med 3-4-3. Antingen högt och då skickar man fram sina yttrar vilket gör att formationen i grundläget framstår som 5-2-3. Eller så försvarar man lägre och då framstår formationen som 5-4-1.

Den titelvinnande formationen 3-4-3 har varit grunden när Chelsea har startat den här säsongen, men i Champions League-mötet med Atlético Madrid skruvade Conte på sin modell. För att neutralisera Atlético valde han att starta med tre centrala mittfältare och formera ett 5-3-2. Det var lyckosamt och gav en meriterande trepoängare på Wanda Metropolitano.

Ni som följer allsvenskan och AIK i synnerhet vet att 5-3-2 är ett defensivt system som oftast används för att försvara lågt och stänga centralt.

Antonio Conte valde samma modell i lördags mot Manchester City, sannolikt för att försvåra för David Silva och Kevin De Bruyne som gärna opererar i mellanytorna bakom motståndarnas mittfält. I första halvlek var trion Cesc Fàbregas, Tiémoue Bakayoko och N’Golo Kanté centrerade och det var därför svårt för City att hitta några ytor förutom på kanterna. Det gjorde att Kevin De Bruyne drog sig ut till högersidan där han var svår att fånga upp för Chelsea, inte minst när Cesc Fàbregas skulle göra det defensiva jobbet på De Bruyne. De Bruyne, planens bäste, slog tio inlägg (!) i matchen och noterades för sex ”key passes”. Conte insåg det och skiftade så Tiémoue Bakayoko tog den defensiva uppgiften.

Chelsea5Chelsea startade matchen med 5-3-2, vilket stängde ytorna centralt för Manchester City.

Chelsea4Det innebar att passningsvägen till Kevin De Bruyne (inringad) ofta var stängd i första halvlek. Belgaren tvingades dra sig ut mot högerkanten.

Chelsea egna spel bestod av omställningar då Conte med 5-3-2 helt och hållet gav upp bollinnehavet. Chelsea hade bara bollen 38 procent, den näst lägsta noteringen på hemmaplan sedan 2003/04.

Chelsea stördes givetvis av skadan på Alvaro Morata efter dryga halvtimmen spelad av första halvlek. Conte valde då att byta in Willian, ett rakt byte där brassen bildade anfallspar med Eden Hazard. Det var lite förvånande då Michy Batshuayi fanns att tillgå. Conte förklarade det efteråt med att han ville hitta ytorna bakom Manchester Citys höga backlinje, problemet var att de sällan fick tid och utrymme att slå in bollen där.

Så Chelsea fortsatte med 5-3-2, men knappt tio minuter in i andra halvlek, runt minut 53, fick Willian order att gå ned som ytter.

Chelsea hamnade då i defensiven i ett 5-4-1. Man kan ju tro att fyra mittfältare täcker bättre än tre, men faktum är att en rak mittfältsfyra, framför allt i ett 5-4-1, blottar betydligt mer centrala ytor än ett 5-3-2. I 5-3-2 är mittfältarnas främsta uppgift att stänga centralt. I 5-4-1 blir det ofta ytor bredvid den centrala mittfältsduon.

Chelsea1Andra halvlek, minuterna före Manchester Citys ledningsmål. Här ser vi att Willian faller ned och bildar ett fyramannamittfält i defensiven i Chelseas 5-4-1.

Med bara två centrala mittfältare framför sig fick Chelseas mittbackar bli mer aktiva i markeringsspel. Gary Cahill följde Kevin De Bruyne i rygg (bilden nedan), men det ledde till att det skapades ytor i backlinjen. I situationen nedan fick Raheem Sterling en boll som så när ledde fram till att David Silva kunde göra 1–0.

Chelsea3Gary Cahill följer Kevin De Bruyne i rygg, en typ av markeringsspel som är vanligt i en trebackslinje.

I den 65:e minuten tog Gary Cahill inte steget upp på Kevin De Bruyne. Nicolás Otamendi upptäckte att Tiémoue Bakayoko inte heller flyttat över tillräckligt. De Bruyne var ledig i den ytan där han trivs som allra bäst och efter att Otamendi hittat in med passningen till belgaren var 0–1 ett faktum.

Chelsea2Passningen från Otamendi som föranleder segermålet. Kevin De Bruyne har hittat en fri yta centralt tack vare Chelseas övergång till 5-4-1. Han väggar med Gabriel Jesus och dunkar in 1–0 ett par sekunder senare.

Den passningen hade inte hittat fram mot ett 5-3-2 där mittfältstrion på ett enkelt sätt kan stänga centrala ytor.

Slutsats
Manchester City dominerade matchen på Stamford Bridge. Antonio Conte kände sig tvingad att agera några minuter efter pausen, men med facit i hand blev den försvarsmässiga ändringen från 5-3-2 till 5-4-1 ödesdiger. I första halvlek hade City, trots spelmässig dominans, få målchanser efter som Chelsea effektivt stängde allt spel centralt. I andra halvlek, när Chelsea blottade ytor i mitten, kom målet till genom en passning rakt genom Chelseas mittfält.

Bilder från viaplay.se.

***
En ny blogg är kanske inte supermodernt 2017, men jag har saknat ett forum att gå på djupet senaste året. Därför smygstartar jag den här bloggen, eller ”forumet”, där jag kan lyfta matcher och taktiska trender som man snappar upp. Nu behöver jag inte heller fokusera på en specifik liga utan det kan vara allt från Premier League till allsvenskan, damallsvenskan, superettan, landslaget eller vad som helst man kommer över. Jag skriver när jag sett något intressant. Det kan vara långa inlägg, det kan vara korta inlägg om en specifik hörnvariant, och vissa inlägg kommer att vara plusinlåsta eftersom det är så vi kan finansiera vår verksamhet. Vi får helt enkelt se var vi landar.
Varför en blogg om taktik? Det är enkelt. Varje gång jag grottade ned mig och skrev på djupet om fotbollstaktik, oavsett om det handlade om Barcelona, Liverpools julgransformation eller Brasiliens landslag, så var det alltid de mest lästa och mest uppskattade inläggen.
Välkommen tillbaka hit!

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Tf chefredaktör och vd: Lena K Samuelsson
  • Tf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB