Arkiv för kategori Okategoriserade

- Sida 1 av 1

VM-analys: Taktiska trender från VM 2018

av Kalle Karlsson

Comeback för 4-4-2-försvar, effektivt skyddande av mellanytan, hårt arbetande forwards och fasta situationer.
Här tittar vi närmare på några taktiska trender från fotbolls-VM.

Det brukar heta att ”VM är vägledande” när det gäller den taktiska utvecklingen inom fotbollen. Det var definitivt så tidigare, före tv-revolutionen. Numera kan alla varje helg streama matcher från alla världens hörn och se varenda aktion i scoutprogrammet Wyscout. I takt med att klubbfotbollen sprungit från landslagsfotbollen kvalitetsmässigt är det inte lika relevant längre att tala om VM som trendsättande. Klubbfotbollen sätter ribban, VM-turneringarna hänger efter.
Det har vi sett både 2010 där Spanien med det stora klubblocket från Barcelona spelade snarlikt som Barcelona och Tyskland 2014 där stommen från Bayern München i princip liknade Bayern när man spelade hem VM-guldet.
I klubbfotbollen finns de främsta tränarna och det är där merparten av nytänket sker.
Skillnaden mellan klubb- och landslagsfotboll har dessutom ökat de senaste 20 åren när fotbollen har blivit mer taktiskt utvecklad. I klubbmiljön arbetar man dag efter dag på att förfina lagets spel och har tid att fokusera på detaljer. I landslaget har förbundskaptenen en komprimerad träningsvecka där spelarna jäktar från senaste ligaomgången. De hinner repetera lite grundprinciper och nöta fasta situationer, sedan ska det spelas avgörande EM- och VM-kvalmatcher.
Det är därför landslagsfotbollen ger ett lite rakare och enklare spel. Eftersom det är svårt att hinna träna in ett synkroniserat presspel blir ofta försvarslinjerna lägre, även från förhandsfavoriterna.

Nåväl, VM har iallafall gett några indikationer om var landslagsfotbollen (och kanske även klubbfotbollen) är på väg och de detaljerna kan vi titta närmare på.

4-4-2-försvar
Om fembackslinjen var en trend i VM i Brasilien 2014 var VM i Ryssland en bekräftelse för 4-4-2-renässansen.
Det här var inte någon överraskning för dem som följer den europeiska klubbfotbollen. Leicester vann Premier League 2015/16 när Claudio Ranieri byggde ett omställningsbaserat 4-4-2 med N’Golo Kantés bollvinnande och Jamie Vardys snabbhet. Burnley slutade sjua i Premier League den gångna säsongen med begränsat spelarmaterial genom att spela ungefär som Janne Anderssons Sverige; riskminimerande, lojalt, uppoffrande. Men det som varit den lilla förändringen är att även de tippade topplagen, lagen med de bästa spelarmaterialen gått över mot 4-4-2. Den gångna säsongen har både Barcelona och Real Madrid försvarat i 4-4-2. När Ernesto Valverde införde 4-4-2 i Barcelona var det en revolution för de stolta katalanerna som alltid byggt sitt spel på centrala överlägen, men så var det också en följd av att Real Madrid senaste åren vunnit Champions League.

”4-4-2 blir aldrig omodernt”, har vissa hävdat, men det stämmer inte riktigt. Allt går i cykler och det fanns en tid när 4-4-2 var dödsdömt i Europa. Det var runt åren 02-03 när sir Alex Ferguson insett att hans Manchester United var tvunget att gå ifrån sitt beprövade 4-4-2 och använda en defensiv mittfältare. Under den tidseran som följde övergick nästan hela fotbolls-Europa till 4-2-3-1.
4-4-2 under 10-talet har egentligen bara bemästrats till fullo på toppnivå av Atlético Madrid och, stundtals, Bayern München. Det är de enda lagen, före Real Madrids Zidane-era, som klarat av att spela 4-4-2 utan att bli överkörda antingen centralt eller i mellanytorna.
I EM för två år sedan såg vi Portugal gå hela vägen med Fernando Santos disciplinerade 4-4-2 samtidigt som Lars Lagerbäcks Island gjorde succé. Nu hade en rad lag stora framgångar defensivt genom att ställa upp två raka fyror och ha defensivt lojala anfallare: Frankrike, Sverige, Portugal, Uruguay (inledningsvis sedan gick man över på 4-3-1-2), Iran (när de inte föll ned i en sexbackslinje), Sverige (inte minst!), Island (var trots allt inte så långt ifrån att avancera från gruppen).
I Ryssland fick vi bevis på att 4-4-2 är gångbart – om man har forwards som är beredda att löpa defensivt för att hjälpa sitt mittfält.

Lågt 4-4-2-försvar i kombination med omställningar har varit supereffektivt i VM. Det är en följd av att försvarsspel är betydligt lättare att implementera på kort tid än att sätta ett possessionbaserat spel som ska kunna öppna låga försvar.
Är det något vi sett senaste två mästerskapen, EM 2016 och VM 2018, är det att kollektiven segrar över individualisterna. De mindre nationerna visade att de kan matcha de bästa lagen om de spelar efter sina resurser, låter motståndarna ha bollen och drar åt samma håll.
Det här står i diametral motsats till trenden i allsvenskan där varenda tränare inför säsongen pratade om en vilja att vara spelförande. I VM har det var tydligt att många lag inte ville föra matcherna – och tjänade på det.
Jag tror inte att den här trenden med låga försvar slår igenom i den svenska klubbfotbollen, iallafall inte omgående. Jag vill tro att många tränare fortfarande vill bygga ett eget spel och inte bara vänta ut motståndarnas misstag. Men jag gissar att några lag på undre halvan och i mittenskiktet i de större ligorna kommer att snegla mot VM och notera att man med rätt enkla medel kan bli svårslaget genom att ställa ut ett lågt 4-4-2 och bli specialister på omställningar och fasta situationer. Ska vi gissa på att Stoke dumpar sin ”Stokelona”-identitet och går tillbaka till att bli ”gamla Stoke” igen?

Defensivt skickliga forwards
Hur är egentligen arbetsbeskrivningen för en forward i toppfotbollen 2018? Förr räckte det med att göra mål och sedan stå som passiv åskådare när motståndarna hade bollen, men det där har förändrades gradvis. I VM såg vi vikten av att ha hårt arbetande forwards.
Finallagen i VM är bra exempel.
Frankrike hade Olivier Giroud som inte mäktade med ett enda skott på mål (!) i hela turneringen. Men han gav annat till laget, i Girouds fall targetspel och förmågan att kombinera med lagkamraterna. Han var samtidigt beredd att ta jobbet defensivt och täcka ytor då Frankrike parkerade sitt lag lågt på egen planhalva. Därför fick han förtroendet av Didier Deschamps trots att han inte bidrog med mål.
Kroatiens förstaval var den unika universalspelaren Mario Mandzukic. Fram till Hugo Lloris jättebjudning med 20 minuter kvar av VM-finalen hade Mandzukic bara gjort två mål. Ändå hyllades han som turneringens kanske bästa anfallare tack vare sitt outtröttliga arbete utan boll. Mandzukic presspel och enorma slit i försvarsarbetet var en starkt bidragande orsak till Kroatiens succé.
Sverige är ett annat exempel där Marcus Berg blev mållös i turneringen. Berg tog sig till ett antal lägen, ibland hade han otur att målvakterna gjorde fantomräddningar, men hans roll handlade inte främst om att anfalla. Hans roll var framför allt att tillsammans med anfallspartnern Ola Toivonen täcka ytor i försvarsspelet och kriga fast långbollar/rensningar.
Uruguay med Luis Suárez och Edinson Cavani hade också två hårt arbetande forwards som möjliggjorde lagets vattentäta försvar.
Harry Kane och Romelu Lukaku var två av niorna som faktiskt hittade nätet några gånger i turneringen, men de visade också vilja att jobba hårt i försvarsspelet.

I takt med att fotbollen utvecklas, att omställningsspelet blir viktigare, kommer förmågan att vinna tillbaka bollen bli allt mer fundamentalt. Då kommer löpstarka, lojala forwards att värderas högre än de gjort tidigare.
Dimitar Berbatov hade haft det jobbigt i toppfotbollen år 2018.

Skydda mellanytan (half-space)
Den stora utmaningen med att försvara i 4-4-2 senaste 15 åren har varit att skydda mellanytan, det vill säga ytan mellan centrala mittfältaren och yttermittfältaren. I takt med att yttermittfältarnas arbetsbeskrivning förändrades – från att löpa ned mot kortlinjen och slå inlägg – till att söka sig inåt (vänsterfötter hamnade till höger och högerfötter till vänster), blev half-space ett vedertaget begrepp.
Det har framkallat en utveckling i försvarsspelet och det praktiserades till fullo av Sverige i playoffmötena med Italien.
Sverige visste att Italien – som spelade sina uppspel med formationen 3-3-4 – ville använda mellanytorna. Så Janne Andersson och Peter Wettergren lät centrala mittfältarna Albin Ekdal och Sebastian Larsson ”dela på sig”. Istället för att skydda uppspelen centralt så valde man att stå bredare och istället komma ut snabbare när Italiens ”yttre mittbackar” försökte hitta upp med uppspel in i mellanytorna.

Just den här tendensen noterade jag när VM sparkade igång och Spanien-Portugal bjöd på det som förmodligen var turneringens mest högkvalitativa match. Notera bildserien nedan.

Portugal1Portugals 4-4-2-försvar mot Spanien. William Carlvalho flyttar inte över mot bollsida utan väntar kvar i väntan på att bollen spelas mot Spaniens vänstersida.

Portugal2Här ser vi arbetsfördelningen. Kort avstånd mellan forwards som ska täcka centrala passningsvägar. Större avstånd (än normalt) mellan centrala mittfältare.

Portugal3När bollen tre sekunder senare har spelats över till vänstersidan är William Carvalho snabbt där för att täcka passningen in i mellanytan (half-space).

Portugal4Samma sak på andra sidan. Gerard Piqué kan inte nå Andrés Iniesta i mellanytan eftersom João Moutinho flyttat över rejält och stängt den spelvägen.

Det här sättet att försvara ger följdeffekter. Notera detta från den första bilden. Eftersom Portugals vänsterback Raphael Guirreiro vet att mellanytan är stängd av Moutinho kan han trycka upp längs sin kant och snabbt sätta press om Piqué spelar ut till högerbacken Nacho. Se nedan.

Portugal1
Att hitta sätt att skydda mellanytorna är fundamentalt (det är det som har framkallat fembackslinjen). Nu har vi sett att det är möjligt att lyckas göra det med rakt 4-4-2 – men det bygger på att laget har forwards som tar jobbet defensivt.

Iran med defensivspecialisten Carlos Queiroz spelade i praktiken en sexbackslinje mot Spanien genom att låta sina yttermittfältare sjunka ned i höjd med backlinjen. Då lät man sina ytterbackar (i den ordinarie fyran alltså) jobba framåt för att kliva upp i rygg på motståndare i mellanytorna. Andra lag använde mer beprövade sätt att skydda mellanytan. I semifinalen mot Belgien lät Frankrike vänstermittfältaren Blaise Matuidi centrera rejält och i princip bli en extra central mittfältare. Därmed fick de belgiska mittbackarna bara spela ut till omskolade högerbacken Nacer Chadli istället för att hitta in på Kevin De Bruyne. Den varianten har vi sett åtskilliga gånger tidigare.

De uppspelsmodeller som många lag använder, både på högre och lägre nivå, bygger i många fall på att hitta mellanytan. Nu när många lag på toppnivå justerat sitt försvarsspel för att skydda denna yta bör det rimligtvis leda till andra typer av uppspelsvägar med fler centrala varianter.
Ska vi gissa att Pep Guardiola blir först med att hitta nya innovativa varianter?

Fasta situationer
Av de 169 mål som gjordes i Ryssland kom 73 (43 %) på fasta situationer. Det är den högsta siffran som uppmäts i ett VM sedan 1966, enligt Opta.
Det finns förstås flera anledningar till dessa siffror. VAR har gjort att vi sett betydligt fler tilldömda straffsparkar, men vetskapen om VAR har också medfört att försvararna inte längre kan hålla fast i anfallarna. Det har gjort att det blivit betydligt lättare att löpa sig fri vid hörnor och frisparkar. Där finns en stor del av förklaringen. Roberto Martinez, Belgiens förbundskapten, konstaterade att VAR förändrat lagets hantering av fasta situationer både offensivt och defensivt.
Men sedan har vi också sett en trend gällande fasta situationer: Frekventa användandet av varianter.

Framför allt England har varit framgångsrika på det här området. Det var tydligt redan i premiären mot Tunisien att Gareth Southgate och hans coachteam hade hårdtränat fasta situationer. Mot Panamas markeringsförsvar plockade England fram nya varianter som ledde till nya hörnmål. Mål på fasta situationer upplevs ofta som ”enkla mål”, bonusmål. Hur som helst lade de grunden till de engelska framgångarna.
Här tror jag att vi har en trend för landslagsfotbollen framöver. Med korta samlingar och komprimerade turneringar kommer det att bli enormt fokus på fasta situationer redan till EM-kvalet som börjar i höst.

Tidigare har vissa lag gjort sig kända för att vara specialister på fasta situationer: Stoke City, Kalmar FF, Island, Blackpool (när Charlie Adam dunkade in hörnorna), för att nämna några exempel. Det vi nu sett i VM är att alla lag har enormt stor vinning av att vara bra på fasta. Englands strategi för att gå långt i turneringen var att i första hand ta tillvara på sina fasta situationer. Personligen gillar jag ju spelet betydligt mer än fasta situationer, men det går inte att förbise att det här fortfarande är en outvecklad del inom fotbollen och att VM blev ett bevis på att det finns utvecklingspotential. I Premier League tycker jag att Pep Guardiola i Manchester City och Eddie Howe i Bournemouth legat i framkant när det gäller varianter.
Jag tror att det inslaget från VM som verkligen får effekt i klubbfotbollen är att fler lag kommer att lägga mer tid på fasta situationer.

Man kan också fundera på vad motdraget är för försvarande lag om fotbollen nu får uppleva en flod av hörn- och frisparksvarianter. Eftersom scoutingen är så minutiös idag på toppnivå gissar jag att andelen målen på fasta i VM (43 %) faktiskt också kan framtvinga mer flexibilitet i försvarsspelet.
Såvitt jag vet har lag i alla tider haft ett sätt att försvara på fasta situationer. Man bestämmer sig för ett sätt som passar det tillgängliga spelarmaterialet och så försvarar man hörnor med zonförsvar, kombinationsförsvar eller merparten i markeringsspel. Men om jag tittar i spåkulan ser jag behov av att bli mer flexibel i sitt försvarsspel och kunna variera mellan zonspel och kombinationsförsvar, variera mellan hög och låg linje vid kantfrisparkar.

Låt mig ta ett tydligt exempel:
Inför Sveriges möte med England var det mycket snack om britternas fasta situationer. Vi hade ju sett i turneringen hur de effektivt blockerade motståndarna och därigenom skapade möjlighet för en lagkamrat att nicka utan uppvaktning. Vi visste att det fanns en risk att antingen Harry Kane, Harry Maguire eller John Stones skulle få komma upp och nicka obevakad. Sverige hade, i det läget, förmodligen tjänat på att använda fler zonspelare mot England (som ändå blockar/screenar så effektivt). I så fall hade Sverige garanterat haft en av sina starkaste huvudspelare i den ytan där Harry Maguire nickade in 1–0-målet, ett mål som blev helt avgörande för matchutgången. Då hade Maguire fått ta duellen med Andreas Granqvist eller Albin Ekdal istället för de kortare Emil Forsberg. Det hade kanske blivit mål ändå, det får vi aldrig veta, men zonförsvar hade gett Sverige bättre chanser mot just den typen av hörnvarianter som England använde genom turneringen.

Hindret för att använda större flexibilitet för att försvara fasta situationer är förstås att spelarna ska kunna ta in och hantera all information. Men jag tror att det är en fråga om inställning och kultur. För 25 år sedan var de taktiska instruktionerna och spelmodellerna ytterst begränsade. Sedan höjdes ribban och spelarna på toppnivå har klarat av den omställningen. Det bör finnas utrymme för ytterligare utveckling.

Flexibilitet med spelsystem och formationer
Det här är något som har förändrats inom fotbollen. Förut satte man ett sätt att spela och sedan var det cementerat för större delen av säsongen. Senaste åren i klubbfotbollen har vi sett hur tränare alltmer anpassar sina lag från match till match utifrån sin ”game plan”. Är det möjligt att den trenden sätter sig även i landslagsfotbollen? Kanske.
I VM såg vi ett England som inte var tillräckligt flexibelt i semifinalen mot Kroatien. Det blev kostsamt. 5-3-2 hade fungerat genom turneringen, men i den matchen blev kanterna för jobbiga att täcka och då hade Gareth Southgate tjänat på att göra en mindre justering och gå över till 3-4-3. Men England var låsta i sitt 5-3-2. Precis som Sverige var slätstruket när man plötsligt hamnade i underläge i kvartsfinalen och tvingades jaga.
Lag med större flexibilitet hade stora framgångar. Frankrike började turneringen med Antoine Griezmann i en roll som nia, men det fungerade inte så Didier Deschamps bytte in targetspelaren Olivier Giroud och han fick sedan förtroendet att leda anfallet. När Frankrike märkte att kontringshotet från Kylian Mbappé var bästa sättet att vinna matcher fick Blaise Matuidi en allt viktigare roll på vänsterkanten för att balansera. Deschamps gjorde små, små förändringar i spelsättet, men de var ack så viktiga för att nå hela vägen.
Kroatien varierade mellan att använda Marcelo Brozovic som defensiv mittfältare bakom Luka Modric/Ivan Rakitic och att använda Andrej Kramaric bakom Mario Mandzukic. Uruguay började VM med rakt 4-4-2 för att senare i turneringen använda en mittfältsdiamant.
Belgiens förbundskapten Roberto Martínez visade kanske den allra största benägenheten att formera utifrån motståndare. I VM-kvalet spelade han 5-3-2 och fick kritik av de egna spelarna för att formationen blev för baktung. Inför VM hade han landat i 3-4-3, men till mötet med Brasilien i kvartsfinalen ställde han istället ut ett 4-3-1-2 där vänsteryttern Eden Hazard och högeryttern Romelu Lukaku blev rena kontringsspelare. Det går att diskutera om segern var rättvis sett till chanserna, men Belgien vann iallafall matchen.

Hattande med formationer har blivit vardag i ligafotbollen. Det är inte lika okomplicerat i landslagsfotbollen där man har mindre tid tillsammans för att spela ihop sig. Men lag som har möjlighet till flexibilitet (och då menar jag rätt flexibilitet, inte som Jorge Sampaolis virriga experimenterande i Argentina) har en klar fördel då man blir mer svårlästa.

Fotnot: Bilder från SVT Play.

Kategorier VM 2018

ÖSK utnyttjar centralt övertag mot Norrköping

av Kalle Karlsson

Igår tittade vi på Hammarbys sätt att skapa numerära överlägen mot IFK Göteborg. Örebro SK använde samma strategi mot IFK Norrköping, men man varierade även med att utnyttja centralt övertag i sitt 3-5-2-system.

Örebro var det bättre laget i första halvlek. Laget borde haft en straffspark tidigt i matchen och hade lägen att göra både ett och två mål.
Rent taktiskt var det ett intressant match då Axel Kjälls 3-5-2 ställdes mot IFK Norrköping där managern Jens Gustafsson formerat ett 3-4-3. Jag sparade ett par intressanta situationer där vi kan titta på hur hemmalaget försökte attackera.
Vi hade bland annat strategin att skapa numerära överlägen i den yttre korridoren mot fembackslinjer. Här använde Örebro liknande arbetssätt som Hammarby mot IFK Göteborg.
I ÖSK:s fall var det spelskicklige mittfältaren Nahir Besara som flyttade ut till vänster. Tillsammans med Filip Rogic skapade han ett 2 vs 1-överläge mot IFK Norrköpings högerback. Men IFK Norrköping löste det genom att Ian Smith följde med Besara ut till kanten. Det lämnade i sin tur ytor centralt.

OSK-1Här ser vi Örebro SK:s grundformation i anfallsspel. I grunden ett 3-5-2 där wingbackarna Filip Rogic och Daniel Björnkvist flyttar upp högt och brett och där Besara och Johan Mårtensson kan röra sig fritt för att i första hand bli spelbara i spelyta 2. Här drar sig Besara ut till vänster för att skapa numerärt överläge på kanten. Norrköpings Ian Smith ser det och följer. Notera gärna Johan Mårtenssons position där han befinner sig nära den yttre korridoren till höger. Det innebär att ÖSK kan söka samma typ av överlägen på båda kanterna till skillnad mot Hammarby som bara använde vänsterkanten.

Här nedan ser vi hur ÖSK gör samma sak på högerkanten i den andra halvleken.

OSK-6Vid en kommande spelvändning söker sig Johan Mårtensson ut mot kanten.

OSK-7När han tar emot bollen i yttre korridor har ÖSK ett 2 vs 1-läge tack vare wingbacken Daniel Björnkvists höga utgångsposition.

Centralt övertag 3 vs 2

OSK-2Här har vi ett perfekt exempel på hur Örebro utnyttjar det centrala 3 vs 2-överlaget mot IFK Norrköpings 3-4-3.

OSK-3Bakom IFK Norrköpings pressande forward kommer Nordin Gerzic att bli fri.

OSK-4-2
Mikael Almebäck
hittar defensive mittfältaren Nordin Gerzic, vilket lockar fram IFK Norrköpings Simon Thern i press. Nu har Nahir Besara positionerat sig i spelyta 2 där han kommer att bli ledig i nästa skede.

OSK-5Gerzic hittar en ”passning runt hörnet” till en felvänd Victor Sköld. Sköld tar emot och sätter tillbaka till Besara som kan attackera.

Just den här sista situationen är intressant i en jämförelse med internationell fotboll. Jag hävdar att lagen i toppligorna, inte minst i La Liga, hittar dessa mönster mer automatiserat.

Sammanfattning
Örebro SK skapade det mesta och det bästa i första halvlek. Framför allt tack vare passningssäkra duon Nordin Gerzic och Nahir Besara som styrde centralt. Örebro försökte skapa numerära överlägen längs kanterna, men det var inte så laget skapade målchanser. De kom oftast efter omställningar.
Vid ett tillfälle i första halvlek (det jag exemplifierat genom bildserien) kunde ÖSK utnyttja sitt centrala övertag till fullo genom att hitta Nahir Besara rättvänd mellan Norrköpings backlinje och mittfält.

Fotnot: Bilder från Cmore.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande sportredaktör: Andreas Lagnelius
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Lotta Folcker, Michael Poromaa, Karin Schmidt Hellsing
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB