En nykomling med en brittisk tränare – det kan väl inte vara laget som bjuder på den mest intressanta taktiska utvecklingen i Premier League kommande säsongen?
Eller så är det just det.
Om Chris Wilder fortsätter med samma strategi med Sheffield United kommer vi att få se ”falska femmor”.
Sheffield United gör efterlängtad comeback i Premier League på lördag. 

I samma ögonblick som mötet med Bournemouth sparkar igång på lördag sluts cirkeln för det vi kan kalla ”den stora upprättelsen”.
I tolv år har det muttrats på pubarna i Sheffield om den brutala orättvisan när deras United åkte ur Premier League våren 2007. Hade reglerna efterföljts hade det förmodligen inte skett. West Ham, som också slogs i botten av tabellen, hade värvat Carlos Tévez på ett icke tillåtet sätt, via tredjepartsägare. Tévez var fundamental och gjorde flera viktiga mål när ”Hammers” räddade kontraktet på Sheffield Uniteds bekostnad. Det hela slutade med att West Ham fick betala kompensation till Sheffield United på 300 miljoner kronor – en jättesumma på den tiden. 

Samtidigt vet vi ju alla att Premier League-spel är värt så mycket mer. För Sheffield United blev det starten på en lång och jobbig period i klubben. Klubben var nere och vände i tredjeligan innan vinden vände. Två år i rad missade man uppflyttning till Championship i playoff.
2013 kom nya ägare in i form av saudiske prinsen Abdullah bin Musa’ed bin Abdulaziz Al Saud med löftet om att investera rejält i klubben. Först säsongen 2016/17 lyckades man ta sig tillbaka till Championship under ledning av Chris Wilder.
Med Chris Wilder, supporter sedan barnsben, vid rodret har framgångarna fortsatt. Förra säsongen blev en fullträff där laget lyckades ta en av de två direktplatserna till Premier League.
Och man gjorde det med en ytterst spännande taktik.

”Blades”, som klubben kallas, knappast de ”neutralas lag” när de fajtades om uppflyttningen i våras. Leeds United med karismatiske Marcelo Bielsa ledde ligan under hösten och världen över var spända på om vi skulle få se Bielsa i Premier League.
Istället blev argentinaren snuvad av en 51-årig tränare som gått den långa vägen via tränarjobb i Alfreton Town, Halifax Town, Oxford United och Northampton Town. Det scenariot stod inte i manus, så att säga.
Sheffield United har tidigare varit känt som ett lag som spelar enkel fotboll. Under Neil Warnock var det långa bollar ”down the channel” som gällde.
Nu är det diametralt annorlunda. Sheffield United är med och driver den taktiska utvecklingen framåt. Hjärnan bakom detta är Chris Wilder som är en del i den nya engelska tränargenerationen. De som har vågat blicka utanför öarna och hämtat idéer från andra delar av fotbollsvärlden.
Själv menar han att schablonbilden av engelska tränare är överdriven och orättvis. Som spelare tränades Wilder av Sam Allardyce. Han säger att den allmänna uppfattningen om Allardyce är felaktig.
– Det finns en uppfattning om mig och om engelska managers. Vi kan gå tillbaka till Howard Wilkinson. Han var first division med Leeds. Han var lärare – men också en innovatör, säger Chris Wilder i en intervju i Telegraph.
– Den största missuppfattningen är Sam (Allardyce) faktiskt. Han var min manager i Notts County. Titta på vad han gjorde med Bolton gällande videoanalys, idrottsvetenskap och sättet de spelade på.
Förra säsongen mottog Chris Wilder priset som årets tränare av managerföreningen, framför andra nominerade som Pep Guardiola och Jürgen Klopp.

Så vad har Chris Wilder gjort för taktisk revolution med Sheffield United?
Vi kan kalla det överlappande mittbackar.
Sheffield United använde en 3-5-2-formation förra säsongen. Men där andra lag använder de yttre mittbackarna i trebackslinjen för att sätta den första passningen och sedan stanna i försvarsposition har Chris Wilder även använt dem som anfallsvapen högre upp i planen.
För att skapa 2 vs 1-situationer på kanterna har mittbackarna getts tillåtelse att överlappa sina wingbackar. Vi talar alltså om det som i England börjat kallas för ”false five”. Falsk femma. Först myntades falsk nia när Luciano Spalletti satte Francesco Totti som striker men han egentligen agerade mer som tia. Sedan kom begreppet falsk tia när forwards blev mer mötande och de offensiva mittfältarna var tvungna att gå i djupled för att dra isär motståndarnas försvar. Nu har vi kommit till falska femmor.

Vi kan titta nedan hur det fungerar i praktiken med bilder från ligamötet med Swansea i januari.

Sheffield Uniteds defensiva mittfältare Oliver Norwood droppar ned för att hämta bollen. Genom en droppade mittfältare skapar laget en fyrbackslinje eftersom högra mittbacken Chris Basham flyttar ut i yttre korridor på bortre sidan.

När Chris Basham får bollen har han en positionering som kan liknas vid en högerback.

Chris Basham driver upp bollen för att skapa 2 vs 1 mot Swanseas vänstersida.

På sista tredjedelen är det mittbacken Chris Basham som hotar Swanseas backlinje… 

… och slår det avgörande insticket till wingbacken George Baldock som löper i djupled.
Att skicka fram spelare offensivt är inte särskilt svårt. Därför måste vi också titta på hur Sheffield United skapar defensiv balans när mittbackarna ger sig i väg på utflykter. Vi kan titta på hur forwarden David McGoldrick agerar i samma situation.

När Basham driver upp bollen har McGoldrick tagit plats i den inre korridoren.

När Basham fullföljer sin löpning stannar McGoldrick. Istället är det mittfältaren Mark Duffy som fyller på i straffområdet. Genom att stanna med en av de offensiva spelarna på bollsida skapar Sheffield United defensiv balans när mittbackarna går i väg.
Är överlappande mittbackar revolutionerande? Både ja och nej. I januari 2017 stod jag och tittade på en AIK-träning på Skytteholm när Rikard Norling drillade AIK:s 5-3-2-system. Då tränade AIK anfallsspel och ett inslag var att den yttre mittbacken, framför allt Nils-Eric Johansson, skulle göra en överlappning utanför wingbacken på vänstersidan. Men det skulle ske vid spelvändningar och efter fasta situationer.
Sheffield Uniteds mittbackar följer med i anfallen mer frekvent – även i lägen då motståndarna flyttat över mot bollsida. Just den detaljen har jag inte sett tidigare i England.

Det blir förstås oerhört intressant att se om Sheffield United kan implementera den här taktiken med framgång även i Premier League. Det känns inte som något som blir lyckosamt mot storlagen på bortaplan. Chris Wilder skämtar om att han sett scouternas klipp på Big Six ”mellan sex fingrar”, men understryker att hans lag kommer att hålla sig till sin grundfilosofi.
– Jag vill inte att lag som Liverpool kommer till stan och äger Bramall Lane, säger Chris Wilder i samma intervju med Telegraph.
– Om vi bara droppar ned vid eget straffområde kommer vi att bli krossade. Du vinner inga matcher om du inte gör mål. Man kan inte köra ”allt framåt”, men vi ska inte ändra vår mentalitet. Vi måste hålla oss till det som vi kan, det som vi tror på och säkra upp i vissa specifika situationer.
Sheffield United tippas i botten av nästan samtliga förståsigpåare.
Är överlappande mittbackar framgångsreceptet som räddar kontraktet och ger expertisen i England svar på tal?

Foto: Swansea TV

Tottenham på Wembley var första stora testet för Ole Gunnar Solskjaer.
Han behövde en del tur och en fenomenal David De Gea för att gå hem med de tre poängen.
Här tittar vi närmare på hur han tacklade sitt första Big Six-möte.

Ole Gunnar Solskjaer hade ett tacksamt spelschema när han tog över Manchester United efter José Mourinho. På programmet över jul och nyår väntade matcher mot Cardiff, Huddersfield, Bournemouth, Newcastle och FA-cupen mot Reading. Det var uppenbart att det fanns goda chanser att använda Mourinho-out-effekten till att rada upp enkla segrar och det är fullt möjligt att klubbledningen väntade en-två veckor extra för att ge Ole Gunnar Solskjaer en lättare start.
Därför hade mötet med Tottenham i söndags målats upp som första riktiga provet för Ole Gunnar Solskjaers taktiska förmåga. Om han på allvar ska aspirera till managerjobbet på permanent basis så måste han visa att laget kan leverera i stormatcherna.

Det har antytts i vissa sammanhang att Ole Gunnar Solskjaer inte gjort så stora förändringar sedan han klev in på Old Trafford. Men det är en definitionsfråga. Det man framför allt har kunnat se är detta:
> Högre försvarslinje och presspel.
> Kvickare uppflyttningar från backlinjen (vilket gör att motståndarna oftare ställs offside).
> Mittbackar som får större ansvar och frihet att ta fram bollen i uppspelsfasen (inte minst Victor Lindelöf).
> Högre utgångspositioner på ytterbackar.
> Mer ”positional play”, det vill säga, tydligare positioner i första delen av uppspelsfasen.
> Paul Pogba i en högre utgångsposition till vänster på centralt mittfält. Där får han lägga mer kraft i offensiven och har mindre ansvar defensivt.
> Breda kantspelare som ska utmana med speed.
> Mindre sidledsspel, tydligare order om att spela bollen framåt.
> Tydlig strategi att använda fartspelare, vilket gett Rashford, Martial, Lingard starttröjor medan temposvaga spelare som Fellaini och Mata fått nöta bänk.
> Mer frihet att kombinera och ta risker på sista tredjedel (vilket har lockat fram kreativitet som sällan syntes under Mourinho).

I de första matcherna mot beskedligt motstånd kunde Manchester United vrida reglagen på max i offensiven och svepa över Cardiff (5–1), Huddersfield (3–1) och Bournemouth (4–1). Därför var det oerhört intressant att se hur Ole Gunnar Solskjaer skulle tackla Spurs på bortaplan. Var han kapabel att hitta en matchplan som skulle kunna stänga ned ligatrean?

Hans val för att neutralisera Mauricio Pochettinos diamant blev att ändra uppställning. Istället för att använda Marcus Rashford som striker så fick Anthony Martial och Marcus Rashford höga kantpositioner. Istället fick Jesse Lingard positionen i mitten där han kunde agera som ”falsk tia”. Man skulle kunna säga att han var en ”9,5”. Lingard var skräddarsydd för den här rollen. Han tryckte fram i presspelet och i offensiven kunde han variera mellan att söka ytor mellan linjerna och att hota i djupled.

Det höga försvarsspelet i första halvlek var allra intressantast. Vi kan studera hur det såg ut.

Jesse Lingard trycker upp mellan Martial och Rashford med uppdrag att skärma av Tottenhams defensiva mittfältare, oftast Harry Winks.

Det innebar att Manchester United fick möjlighet att spegla Tottenhams mittfältsdiamant genom att Lingard kunde ge defensiv hjälp till mittfältet när det behövdes.

Man Uniteds sätt att stänga Tottenhams spelvägar. Rashford till höger och Martial till vänster går högt för att kunna stöta mot mittbackarna Alderweireld (utanför bild) och Vertonghen (längst bort). Lingard skärmar av Winks. Lloris lyfter ut bollen mot högerbacken Kieran Trippier.

I nästa skede lämnar Paul Pogba sin position och tar pressen mot Trippier genom att skärma av passningsvägen till Trippier. Martial flyttar direkt ned och Lingard stänger centralt. Det syntes att United jobbat hårt på att synkronisera dessa rörelser i försvarsspelet.

När man så tydligt skär av spelvägar som Manchester United gjorde i första halvlek så kan man ha längre avstånd mellan lagdelar – och komma undan med det. Vi ser det nedan.

Långt avstånd mellan anfallslinjen och mittfält.

Ofta bjöd Manchester United på lika stora ytor mellan mittfält och backlinje. Så när Spurs väl hittade förbi förstapressen fanns hav av ytor att utnyttja.

Offensivt var matchplanen från Solskjaer att använda Rashfords och Martials höga positioner till att ställa om snabbt. Statistiken visar tydligt hur Manchester United har blivit mer omställningsbaserat sedan norrmannen tog över. Adam Bate hos Sky Sports skriver att Manchester United, enligt Opta, hade tre anfall som levde upp till definitionen ”kontring” under 17 matcher under José Mourinho. Nu hade man tre kontringar bara under första halvlek mot Tottenham. På fem matcher sedan tränarbytet har man haft sju kontringar – mest i hela Premier League.

Taktiken mot Spurs var att få till 3 vs 2-lägen i omställningar genom att Rashford och Martial attackerade de lediga ytorna bakom Tottenhams ytterbackar och genom att Jesse Lingard fyllde på centralt. Här ser vi ett sådant 3 vs 2-läge i den tolfte matchminuten.

Strategin lade grunden till segermålet. Rashford stannade i hög position när Paul Pogba snappade upp en bollvinst. Rashford kunde ställa om och få en löpduell mot Jan Vertonghen – och 0–1 var ett faktum.

Andra halvlek
Mauricio Pochettino förändrade Spurs uppställning, drog ut Heung-Min Son mot kanten och formerade ett 4-2-3-1 där Christian Eriksen, avskärmad i första, fick licens att komma ned och hämta bollen. Det gav önskad effekt för Tottenham fick lättare att nå offensiv planhalva. I det läget anpassade sig Manchester Uniteds yttrar och laget sjönk ned i något som liknade 4-4-2-försvar. Spurs kombinerade sig genom och Harry Kane blev fri redan efter tre minuter, skottet gick dock rakt på David De Gea. Bara minuten senare hade Dele Alli en nick som De Gea räddade, återigen efter att Spurs rullat upp Uniteds försvar. Dock var det i slutet av matchen, när Fernando Llorente kom in, som Spurs fick allra mest tryck på United. Då krävdes det ett par, tre svettiga räddningar från De Gea för att greja segern.
Manchester United föll väl långt ned sista 25 minuterna och kändes aldrig riktigt tryggt i sitt låga försvar.

Slutsats
Ole Gunnar Solskjaer får tummen upp för sin matchplan i första halvlek. Det uppställda försvarsspelet där Manchester United stängde Spurs spelvägar var klockrent. Hemmalaget hade svårt att svara på det. Dessutom hittade Solskjaer ett sätt att såra Spurs på kanterna genom farten hos Rashford och Martial, det var inte helt olikt hur Liverpool spelade mot Tottenham i höstas.
I andra halvlek korrigerade Tottenham sin uppställning till 4-2-3-1 och drev matchen på ett annat sätt. Laget skapade tillräckligt med chanser för att kvittera och mer än så. Men United stod emot. Här tycker jag att Solskjaer kom undan med en hel del tur (och en exceptionell målvaktsinsats). United hade ett recept mot Tottenhams mittfältsdiamant, men plan b i försvarsspelet i andra halvlek – 4-1-4-1 som ibland framstod som 4-2-4 –lämnade en del i övrigt att önska.

Eller så är det som jag hävdat: Manchester United har inte material för att klara ett lågt försvarsspel och spela ”tillknäppt”. Det kan vara så att Manchester United under våren får se problem blottas eftersom försvaret helt enkelt inte räcker till innan man hittat en mittback av absolut världsklass. Här lider man av att inte ha mittbackar med längd och nickstyrka. På söndagen räddades man av David De Geas storspel.
Ole Gunnar Solskjaer tog en tung triumf och klarade sitt första tuffa test tack vare den smarta matchplanen i första halvlek. Det visade att han kan sätta en defensiv.
Andra halvlek visar att det finns mer att jobba på.
Det återstår alltså fler utmaningar som måste bemästras innan han seglat upp som favorit för det permanenta tränarjobbet i Manchester United.

Fotnot: Bilder från Viaplay.

Comeback för 4-4-2-försvar, effektivt skyddande av mellanytan, hårt arbetande forwards och fasta situationer.
Här tittar vi närmare på några taktiska trender från fotbolls-VM.

Det brukar heta att ”VM är vägledande” när det gäller den taktiska utvecklingen inom fotbollen. Det var definitivt så tidigare, före tv-revolutionen. Numera kan alla varje helg streama matcher från alla världens hörn och se varenda aktion i scoutprogrammet Wyscout. I takt med att klubbfotbollen sprungit från landslagsfotbollen kvalitetsmässigt är det inte lika relevant längre att tala om VM som trendsättande. Klubbfotbollen sätter ribban, VM-turneringarna hänger efter.
Det har vi sett både 2010 där Spanien med det stora klubblocket från Barcelona spelade snarlikt som Barcelona och Tyskland 2014 där stommen från Bayern München i princip liknade Bayern när man spelade hem VM-guldet.
I klubbfotbollen finns de främsta tränarna och det är där merparten av nytänket sker.
Skillnaden mellan klubb- och landslagsfotboll har dessutom ökat de senaste 20 åren när fotbollen har blivit mer taktiskt utvecklad. I klubbmiljön arbetar man dag efter dag på att förfina lagets spel och har tid att fokusera på detaljer. I landslaget har förbundskaptenen en komprimerad träningsvecka där spelarna jäktar från senaste ligaomgången. De hinner repetera lite grundprinciper och nöta fasta situationer, sedan ska det spelas avgörande EM- och VM-kvalmatcher.
Det är därför landslagsfotbollen ger ett lite rakare och enklare spel. Eftersom det är svårt att hinna träna in ett synkroniserat presspel blir ofta försvarslinjerna lägre, även från förhandsfavoriterna.

Nåväl, VM har iallafall gett några indikationer om var landslagsfotbollen (och kanske även klubbfotbollen) är på väg och de detaljerna kan vi titta närmare på.

4-4-2-försvar
Om fembackslinjen var en trend i VM i Brasilien 2014 var VM i Ryssland en bekräftelse för 4-4-2-renässansen.
Det här var inte någon överraskning för dem som följer den europeiska klubbfotbollen. Leicester vann Premier League 2015/16 när Claudio Ranieri byggde ett omställningsbaserat 4-4-2 med N’Golo Kantés bollvinnande och Jamie Vardys snabbhet. Burnley slutade sjua i Premier League den gångna säsongen med begränsat spelarmaterial genom att spela ungefär som Janne Anderssons Sverige; riskminimerande, lojalt, uppoffrande. Men det som varit den lilla förändringen är att även de tippade topplagen, lagen med de bästa spelarmaterialen gått över mot 4-4-2. Den gångna säsongen har både Barcelona och Real Madrid försvarat i 4-4-2. När Ernesto Valverde införde 4-4-2 i Barcelona var det en revolution för de stolta katalanerna som alltid byggt sitt spel på centrala överlägen, men så var det också en följd av att Real Madrid senaste åren vunnit Champions League.

”4-4-2 blir aldrig omodernt”, har vissa hävdat, men det stämmer inte riktigt. Allt går i cykler och det fanns en tid när 4-4-2 var dödsdömt i Europa. Det var runt åren 02-03 när sir Alex Ferguson insett att hans Manchester United var tvunget att gå ifrån sitt beprövade 4-4-2 och använda en defensiv mittfältare. Under den tidseran som följde övergick nästan hela fotbolls-Europa till 4-2-3-1.
4-4-2 under 10-talet har egentligen bara bemästrats till fullo på toppnivå av Atlético Madrid och, stundtals, Bayern München. Det är de enda lagen, före Real Madrids Zidane-era, som klarat av att spela 4-4-2 utan att bli överkörda antingen centralt eller i mellanytorna.
I EM för två år sedan såg vi Portugal gå hela vägen med Fernando Santos disciplinerade 4-4-2 samtidigt som Lars Lagerbäcks Island gjorde succé. Nu hade en rad lag stora framgångar defensivt genom att ställa upp två raka fyror och ha defensivt lojala anfallare: Frankrike, Sverige, Portugal, Uruguay (inledningsvis sedan gick man över på 4-3-1-2), Iran (när de inte föll ned i en sexbackslinje), Sverige (inte minst!), Island (var trots allt inte så långt ifrån att avancera från gruppen).
I Ryssland fick vi bevis på att 4-4-2 är gångbart – om man har forwards som är beredda att löpa defensivt för att hjälpa sitt mittfält.

Lågt 4-4-2-försvar i kombination med omställningar har varit supereffektivt i VM. Det är en följd av att försvarsspel är betydligt lättare att implementera på kort tid än att sätta ett possessionbaserat spel som ska kunna öppna låga försvar.
Är det något vi sett senaste två mästerskapen, EM 2016 och VM 2018, är det att kollektiven segrar över individualisterna. De mindre nationerna visade att de kan matcha de bästa lagen om de spelar efter sina resurser, låter motståndarna ha bollen och drar åt samma håll.
Det här står i diametral motsats till trenden i allsvenskan där varenda tränare inför säsongen pratade om en vilja att vara spelförande. I VM har det var tydligt att många lag inte ville föra matcherna – och tjänade på det.
Jag tror inte att den här trenden med låga försvar slår igenom i den svenska klubbfotbollen, iallafall inte omgående. Jag vill tro att många tränare fortfarande vill bygga ett eget spel och inte bara vänta ut motståndarnas misstag. Men jag gissar att några lag på undre halvan och i mittenskiktet i de större ligorna kommer att snegla mot VM och notera att man med rätt enkla medel kan bli svårslaget genom att ställa ut ett lågt 4-4-2 och bli specialister på omställningar och fasta situationer. Ska vi gissa på att Stoke dumpar sin ”Stokelona”-identitet och går tillbaka till att bli ”gamla Stoke” igen?

Defensivt skickliga forwards
Hur är egentligen arbetsbeskrivningen för en forward i toppfotbollen 2018? Förr räckte det med att göra mål och sedan stå som passiv åskådare när motståndarna hade bollen, men det där har förändrades gradvis. I VM såg vi vikten av att ha hårt arbetande forwards.
Finallagen i VM är bra exempel.
Frankrike hade Olivier Giroud som inte mäktade med ett enda skott på mål (!) i hela turneringen. Men han gav annat till laget, i Girouds fall targetspel och förmågan att kombinera med lagkamraterna. Han var samtidigt beredd att ta jobbet defensivt och täcka ytor då Frankrike parkerade sitt lag lågt på egen planhalva. Därför fick han förtroendet av Didier Deschamps trots att han inte bidrog med mål.
Kroatiens förstaval var den unika universalspelaren Mario Mandzukic. Fram till Hugo Lloris jättebjudning med 20 minuter kvar av VM-finalen hade Mandzukic bara gjort två mål. Ändå hyllades han som turneringens kanske bästa anfallare tack vare sitt outtröttliga arbete utan boll. Mandzukic presspel och enorma slit i försvarsarbetet var en starkt bidragande orsak till Kroatiens succé.
Sverige är ett annat exempel där Marcus Berg blev mållös i turneringen. Berg tog sig till ett antal lägen, ibland hade han otur att målvakterna gjorde fantomräddningar, men hans roll handlade inte främst om att anfalla. Hans roll var framför allt att tillsammans med anfallspartnern Ola Toivonen täcka ytor i försvarsspelet och kriga fast långbollar/rensningar.
Uruguay med Luis Suárez och Edinson Cavani hade också två hårt arbetande forwards som möjliggjorde lagets vattentäta försvar.
Harry Kane och Romelu Lukaku var två av niorna som faktiskt hittade nätet några gånger i turneringen, men de visade också vilja att jobba hårt i försvarsspelet.

I takt med att fotbollen utvecklas, att omställningsspelet blir viktigare, kommer förmågan att vinna tillbaka bollen bli allt mer fundamentalt. Då kommer löpstarka, lojala forwards att värderas högre än de gjort tidigare.
Dimitar Berbatov hade haft det jobbigt i toppfotbollen år 2018.

Skydda mellanytan (half-space)
Den stora utmaningen med att försvara i 4-4-2 senaste 15 åren har varit att skydda mellanytan, det vill säga ytan mellan centrala mittfältaren och yttermittfältaren. I takt med att yttermittfältarnas arbetsbeskrivning förändrades – från att löpa ned mot kortlinjen och slå inlägg – till att söka sig inåt (vänsterfötter hamnade till höger och högerfötter till vänster), blev half-space ett vedertaget begrepp.
Det har framkallat en utveckling i försvarsspelet och det praktiserades till fullo av Sverige i playoffmötena med Italien.
Sverige visste att Italien – som spelade sina uppspel med formationen 3-3-4 – ville använda mellanytorna. Så Janne Andersson och Peter Wettergren lät centrala mittfältarna Albin Ekdal och Sebastian Larsson ”dela på sig”. Istället för att skydda uppspelen centralt så valde man att stå bredare och istället komma ut snabbare när Italiens ”yttre mittbackar” försökte hitta upp med uppspel in i mellanytorna.

Just den här tendensen noterade jag när VM sparkade igång och Spanien-Portugal bjöd på det som förmodligen var turneringens mest högkvalitativa match. Notera bildserien nedan.

Portugals 4-4-2-försvar mot Spanien. William Carlvalho flyttar inte över mot bollsida utan väntar kvar i väntan på att bollen spelas mot Spaniens vänstersida.

Här ser vi arbetsfördelningen. Kort avstånd mellan forwards som ska täcka centrala passningsvägar. Större avstånd (än normalt) mellan centrala mittfältare.

När bollen tre sekunder senare har spelats över till vänstersidan är William Carvalho snabbt där för att täcka passningen in i mellanytan (half-space).

Samma sak på andra sidan. Gerard Piqué kan inte nå Andrés Iniesta i mellanytan eftersom João Moutinho flyttat över rejält och stängt den spelvägen.

Det här sättet att försvara ger följdeffekter. Notera detta från den första bilden. Eftersom Portugals vänsterback Raphael Guirreiro vet att mellanytan är stängd av Moutinho kan han trycka upp längs sin kant och snabbt sätta press om Piqué spelar ut till högerbacken Nacho. Se nedan.

Att hitta sätt att skydda mellanytorna är fundamentalt (det är det som har framkallat fembackslinjen). Nu har vi sett att det är möjligt att lyckas göra det med rakt 4-4-2 – men det bygger på att laget har forwards som tar jobbet defensivt.

Iran med defensivspecialisten Carlos Queiroz spelade i praktiken en sexbackslinje mot Spanien genom att låta sina yttermittfältare sjunka ned i höjd med backlinjen. Då lät man sina ytterbackar (i den ordinarie fyran alltså) jobba framåt för att kliva upp i rygg på motståndare i mellanytorna. Andra lag använde mer beprövade sätt att skydda mellanytan. I semifinalen mot Belgien lät Frankrike vänstermittfältaren Blaise Matuidi centrera rejält och i princip bli en extra central mittfältare. Därmed fick de belgiska mittbackarna bara spela ut till omskolade högerbacken Nacer Chadli istället för att hitta in på Kevin De Bruyne. Den varianten har vi sett åtskilliga gånger tidigare.

De uppspelsmodeller som många lag använder, både på högre och lägre nivå, bygger i många fall på att hitta mellanytan. Nu när många lag på toppnivå justerat sitt försvarsspel för att skydda denna yta bör det rimligtvis leda till andra typer av uppspelsvägar med fler centrala varianter.
Ska vi gissa att Pep Guardiola blir först med att hitta nya innovativa varianter?

Fasta situationer
Av de 169 mål som gjordes i Ryssland kom 73 (43 %) på fasta situationer. Det är den högsta siffran som uppmäts i ett VM sedan 1966, enligt Opta.
Det finns förstås flera anledningar till dessa siffror. VAR har gjort att vi sett betydligt fler tilldömda straffsparkar, men vetskapen om VAR har också medfört att försvararna inte längre kan hålla fast i anfallarna. Det har gjort att det blivit betydligt lättare att löpa sig fri vid hörnor och frisparkar. Där finns en stor del av förklaringen. Roberto Martinez, Belgiens förbundskapten, konstaterade att VAR förändrat lagets hantering av fasta situationer både offensivt och defensivt.
Men sedan har vi också sett en trend gällande fasta situationer: Frekventa användandet av varianter.

Framför allt England har varit framgångsrika på det här området. Det var tydligt redan i premiären mot Tunisien att Gareth Southgate och hans coachteam hade hårdtränat fasta situationer. Mot Panamas markeringsförsvar plockade England fram nya varianter som ledde till nya hörnmål. Mål på fasta situationer upplevs ofta som ”enkla mål”, bonusmål. Hur som helst lade de grunden till de engelska framgångarna.
Här tror jag att vi har en trend för landslagsfotbollen framöver. Med korta samlingar och komprimerade turneringar kommer det att bli enormt fokus på fasta situationer redan till EM-kvalet som börjar i höst.

Tidigare har vissa lag gjort sig kända för att vara specialister på fasta situationer: Stoke City, Kalmar FF, Island, Blackpool (när Charlie Adam dunkade in hörnorna), för att nämna några exempel. Det vi nu sett i VM är att alla lag har enormt stor vinning av att vara bra på fasta. Englands strategi för att gå långt i turneringen var att i första hand ta tillvara på sina fasta situationer. Personligen gillar jag ju spelet betydligt mer än fasta situationer, men det går inte att förbise att det här fortfarande är en outvecklad del inom fotbollen och att VM blev ett bevis på att det finns utvecklingspotential. I Premier League tycker jag att Pep Guardiola i Manchester City och Eddie Howe i Bournemouth legat i framkant när det gäller varianter.
Jag tror att det inslaget från VM som verkligen får effekt i klubbfotbollen är att fler lag kommer att lägga mer tid på fasta situationer.

Man kan också fundera på vad motdraget är för försvarande lag om fotbollen nu får uppleva en flod av hörn- och frisparksvarianter. Eftersom scoutingen är så minutiös idag på toppnivå gissar jag att andelen målen på fasta i VM (43 %) faktiskt också kan framtvinga mer flexibilitet i försvarsspelet.
Såvitt jag vet har lag i alla tider haft ett sätt att försvara på fasta situationer. Man bestämmer sig för ett sätt som passar det tillgängliga spelarmaterialet och så försvarar man hörnor med zonförsvar, kombinationsförsvar eller merparten i markeringsspel. Men om jag tittar i spåkulan ser jag behov av att bli mer flexibel i sitt försvarsspel och kunna variera mellan zonspel och kombinationsförsvar, variera mellan hög och låg linje vid kantfrisparkar.

Låt mig ta ett tydligt exempel:
Inför Sveriges möte med England var det mycket snack om britternas fasta situationer. Vi hade ju sett i turneringen hur de effektivt blockerade motståndarna och därigenom skapade möjlighet för en lagkamrat att nicka utan uppvaktning. Vi visste att det fanns en risk att antingen Harry Kane, Harry Maguire eller John Stones skulle få komma upp och nicka obevakad. Sverige hade, i det läget, förmodligen tjänat på att använda fler zonspelare mot England (som ändå blockar/screenar så effektivt). I så fall hade Sverige garanterat haft en av sina starkaste huvudspelare i den ytan där Harry Maguire nickade in 1–0-målet, ett mål som blev helt avgörande för matchutgången. Då hade Maguire fått ta duellen med Andreas Granqvist eller Albin Ekdal istället för de kortare Emil Forsberg. Det hade kanske blivit mål ändå, det får vi aldrig veta, men zonförsvar hade gett Sverige bättre chanser mot just den typen av hörnvarianter som England använde genom turneringen.

Hindret för att använda större flexibilitet för att försvara fasta situationer är förstås att spelarna ska kunna ta in och hantera all information. Men jag tror att det är en fråga om inställning och kultur. För 25 år sedan var de taktiska instruktionerna och spelmodellerna ytterst begränsade. Sedan höjdes ribban och spelarna på toppnivå har klarat av den omställningen. Det bör finnas utrymme för ytterligare utveckling.

Flexibilitet med spelsystem och formationer
Det här är något som har förändrats inom fotbollen. Förut satte man ett sätt att spela och sedan var det cementerat för större delen av säsongen. Senaste åren i klubbfotbollen har vi sett hur tränare alltmer anpassar sina lag från match till match utifrån sin ”game plan”. Är det möjligt att den trenden sätter sig även i landslagsfotbollen? Kanske.
I VM såg vi ett England som inte var tillräckligt flexibelt i semifinalen mot Kroatien. Det blev kostsamt. 5-3-2 hade fungerat genom turneringen, men i den matchen blev kanterna för jobbiga att täcka och då hade Gareth Southgate tjänat på att göra en mindre justering och gå över till 3-4-3. Men England var låsta i sitt 5-3-2. Precis som Sverige var slätstruket när man plötsligt hamnade i underläge i kvartsfinalen och tvingades jaga.
Lag med större flexibilitet hade stora framgångar. Frankrike började turneringen med Antoine Griezmann i en roll som nia, men det fungerade inte så Didier Deschamps bytte in targetspelaren Olivier Giroud och han fick sedan förtroendet att leda anfallet. När Frankrike märkte att kontringshotet från Kylian Mbappé var bästa sättet att vinna matcher fick Blaise Matuidi en allt viktigare roll på vänsterkanten för att balansera. Deschamps gjorde små, små förändringar i spelsättet, men de var ack så viktiga för att nå hela vägen.
Kroatien varierade mellan att använda Marcelo Brozovic som defensiv mittfältare bakom Luka Modric/Ivan Rakitic och att använda Andrej Kramaric bakom Mario Mandzukic. Uruguay började VM med rakt 4-4-2 för att senare i turneringen använda en mittfältsdiamant.
Belgiens förbundskapten Roberto Martínez visade kanske den allra största benägenheten att formera utifrån motståndare. I VM-kvalet spelade han 5-3-2 och fick kritik av de egna spelarna för att formationen blev för baktung. Inför VM hade han landat i 3-4-3, men till mötet med Brasilien i kvartsfinalen ställde han istället ut ett 4-3-1-2 där vänsteryttern Eden Hazard och högeryttern Romelu Lukaku blev rena kontringsspelare. Det går att diskutera om segern var rättvis sett till chanserna, men Belgien vann iallafall matchen.

Hattande med formationer har blivit vardag i ligafotbollen. Det är inte lika okomplicerat i landslagsfotbollen där man har mindre tid tillsammans för att spela ihop sig. Men lag som har möjlighet till flexibilitet (och då menar jag rätt flexibilitet, inte som Jorge Sampaolis virriga experimenterande i Argentina) har en klar fördel då man blir mer svårlästa.

Fotnot: Bilder från SVT Play.

Kroatien körde över Argentina igår och Leo Messi & Co har inte längre sitt öde i egna händer inför den avslutande omgången i gruppspelet.
Här tittar vi närmare på ett par taktiska detaljer från matchen.

Argentina kom till VM som en ”dark horse”. Det är kanske naturligt när man har så obscent överflöd av anfallskraft i form av Messi, Agüero, Dybala, Higuaín, Icardi (på hemmaplan) och Di Maria. Men sanningen är att det är en av de mest obalanserade trupperna i den moderna VM-historien.
Tre förbundskaptener fick försöka få rätsida på laget under kvalet, ingen lyckades. Hyllade Jorge Sampaoli, som gjorde underverk med Chile, skulle bli en frälsare men faktum är att laget under hans ledning inte gjort några framsteg. De räddades av ett Messi-hattrick för att ens ta sig till VM och under vintern/våren har han experimenterat utan att hitta rätt lösning.
Vi kan och kommer säkert debattera i evigheter om det ens går att få balans mellan defensiv/offensiv med detta Argentina, men låt oss fastslå:
Förbundskapten Jorge Sampaoli har misslyckats kapitalt. Igår hade Argentinas bänkspelare förmodligen formerat en starkare startelva, vilket får ses som en sorts bedrift i sig i en avgörande gruppspelsmatch.

Nåväl, här kan vi titta på några taktiska aspekter från matchen igår. Slutintrycket var att Kroatien var fenomenala, där mittfältet med Ivan Rakitic och Luka Modric skaffade argument för att de är VM:s bästa mittfältsduo.
Men första halvlek var inte så övertygande som man kan tro. Efter 33 minuter konstaterade Anders Andersson i TV4 att ”Modric har vi inte sett mycket av”. Då hade Argentina styrt spelet utan att ha visat upp ett särskilt välfungerande passningsspel. Kroatien kändes giftigare, men mest tack vare Argentinas dysfunktionella system. Det kändes liksom inte säkert med det ihåliga försvaret och osäkerheten där Willy Caballero och mittbacken Nicolás Tagliafico var nära redan i första halvlek att bjussa på ett baklängesmål på grund av riskabla passningar i eget straffområde.

Argentinas spelidé var så oerhört banal. Många gånger framstod den som ”ge bollen till Messi och hoppas på det bästa”. Paulo Dybala pratade om det där i våras. Juventusanfallaren sa att ett problem är att ”Messi är för bra”. Det är lätt att lägga över ansvaret på honom. I klubblaget anpassar sig lagkamraterna. I landslaget, där man har korta samlingar och bara hinner genomföra tre-fyra träningspass under en landslagsvecka, klarar man inte av att hitta den synkroniseringen.

Jorge Sampaoli formerade ett 3-4-3 igår. Hans trebackslinje med Chile gav stora framgångar, men Argentina har vare sig mittbackar eller wingbackar för systemet. Sampaoli valde att övergå till 3-4-3 igår trots att Messi förklarat att han känner sig hämmad av det systemet då det drar motståndare till den högra, inre korridoren där Messi vill operera. I 3-4-3 är Messis position från början i det området. Han trivs bättre när han får vandra mer fritt och dyka upp i mellanytan när motståndarna som minst anar det.
Sampaolis 3-4-3 var ett ödesdigert val: 1) Argentina blev sårbart bakom sina wingbackar där Ivan Perisic och Ante Rebic ständigt hittade fria ytor redan i första halvlek. 2) Argentina blev 2 vs 3 centralt där Javier Mascherano och Enzo Pérez blev överkörda av Modric/Rakitic. 3) Argentina fick inget kantspel då deras wingbackar är på tok för begränsade.
Lars Lagerbäck har lanserat någon tes om att ”tränaren har 10 procents betydelse för lagets prestationer”, vilket fått fäste i Sverige. Jag anser att att tränaren har minst 50 procents betydelse för resultaten. Sedan är man helt beroende av bra spelare för att kunna nå resultat genom att spela offensiv, proaktiv fotboll.

Taktiska punkter från matchen:

Argentinas obefintliga presspel
Jorge Sampaolis Chile kännetecknades av ett intensivt, Bielsa-inspirerat presspel. Ingenting av detta kunde skönjas igår i Argentina. Istället fick vi se motsatsen. Det här mästerskapet har karaktäriserats av korta avstånd mellan lagdelar. Iran hade exempelvis 16-17 meter mellan backlinje och forward mot Spanien, men det har funnits många exempel på riktigt tajta 4-4-2-försvar.
Argentina hade ibland 17 meter bara mellan backlinje och mittfält. Det var kanske logiskt eftersom trebackslinjen med Nicolás Otamendi centralt var livrädda för ytan bakom eftersom laget sällan hade någon press på bollhållaren i Kroatien.
Den direkta återerövringen? På sin höjd halvhjärtad.

Kroatiens sätt att stänga kanterna
Kroatien ställde ut ett 4-1-4-1 med Marcelo Brozovic som defensiv städare. På egen planhalva föll de hem med yttrarna Ivan Perisic och Ante Rebic, vilket gjorde att de bildade ett 6-3-1. Luka Modric och Ivan Rakitic kunde då stöta fram från sina mittfältspositioner utan att oroa sig för att lämna luckor bakåt. Det här gjorde att Argentina mest fick spela utanför Kroatiens formation.

Kroatiens 6-3-1 på egen planhalva. Foto: Cmore.se

Själva utförandet av presslöpningarna från Luka Modric och Ivan Rakitic var magnifikt, ett skolboksexempel. Modric stötte fram hårt och intensivt i press hela matchen och när han täckte ytor var det som om han försvarade grässtråna bakom sig som sin nyfödda baby.

Studerar man Argentinas 500 passningar från matchen ser man att ingen spelades i ”halvmånen” framför Kroatiens straffområde, den där Messi i vanliga fall är så skicklig på att kombinera med lagkamraterna i Barcelona.

Kroatiens höga press var lika imponerande. De hade förstås fördel av att ha Mario Mandzukic och Luka Modrics smartness och arbetsvilja, men Zlatko Dalic hade läst matchen helt rätt. Han visste att Argentinas uppbyggnadsspel gick att störa och sättet fronttrion Mandzukic/Modric/Rakitic (nu talar vi enbart om presspelet) klev fram medan yttrarna Rebic och Perisic hittade halvlägen där de kunde skära av två motståndare var godis för alla som njuter av effektivt presspel. Mandzukic/Modric/Rakitic täckte effektivt spelen in centralt i plan, vilket gjorde att passningsvägarna till bland annat Messi var blockerade. Messi hade endast 49 bolltouch i matchen, den lägsta siffran han någonsin haft i en VM-match där han spelat 90 minuter. Det kan, enligt Eurosports Opta-statistik, jämföras med 116 bollberöringar mot Island och snittet på 83,2 under säsongen i Barcelona.

Argentinas offensiva spel
Från andra halvan av första halvlek blev det uppenbart hur osammanhängande detta Argentina är. En uppgiven Leo Messi vandrade ned till backlinjen för att hämta bollar. Samtidigt hade han inga spelare som är anpassade för att kombinera sig fram, allra minst Sergio Agüero, som istället gillar att ligga vid offsidelinjen och hota i djupled. Messi letade väggspel med lagkamrater men det var som att leta efter vatten i öknen.
Istället var det talande att när Enzo Pérez fick för sig att dra upp ett anfall i 68:e minuten så var han och inbytte Gonzalo Higuaín omgiven av hela Kroatiens lag. 2 vs 10. Lycka till.

Enzo Pérez dribblar sig rakt in i kroatiska ”säcken”. Samtidigt står Argentinas spelare i en halvmåne och tittar på. Inga passningsalternativ framåt, ingen lagkamrat som är intresserad av att löpa förbi bollhållaren. Det här var en talande bild för Argentinas anfallsspel.

Argentina var ett delat lag och det var bara en tidsfråga innan den sjunkande skutan skulle börja ta in ännu mera vatten.

Sammanfattning
Argentina svarade för en pinsam insats mot ett starkt, betydligt mer organiserat Kroatien. Jorge Sampaoli valde helt fel taktik, men lider samtidigt, det ska sägas, av att laget har enormt brist på defensiv kvalitet.
De argentinska spelarna verkade uppgivna i intervjuerna efteråt. Argentinska medier spekulerar i att spelarna vill avsätta Jorge Sampaoli redan nu och låta legendaren Jorge Burruchaga (ni minns honom säkert från VM 1986) leda laget i avslutande gruppspelsmatchen mot Nigeria.
Vi får se vad som händer, men min gissning är: Argentina avvaktar dagens resultat i Island-Nigeria. Har man en realistisk chans så har man en ny förbundskapten redan innan innan tisdagens ödesmatch mot Nigeria.
Med Jorge Sampaoli har man kört in i väggen.

Fotnot: Bilder från Cmore.se

Sverige tog sin första seger i en VM-premiär på 60 år.
Här tittar vi närmare på de taktiska detaljerna bakom triumfen.

Tv: Min analys framför taktiktavlan inför Sverige-Sydkorea.

Diskussionerna om den svenska startelvan var nästan obefintliga dagarna före match. Det mesta var ju inristat i sten, Sveriges elva var satt, men på matchdagen hade Victor Nilsson Lindelöf drabbats av feber och blev tvungen att lämna återbud. Så Sverige fick göra en plötslig ändring och slänga in Pontus Jansson i mittförsvaret. Inte optimalt att behöva ändra i försvaret, men det skulle visa sig ha marginell betydelse.

Sydkorea var svårscoutat inför mästerskapet. Förbundskaptenen Shin Tae-Yong har laborerat med både formationer och tröjnummer i träningsmatcherna, allt för att förvilla de svenska scouterna. Och dribblandet var på ett sätt lyckat – Sydkorea överraskade genom att ställa upp ett 4-3-3. Men det var inte samma 4-3-3 som jag noterat i en av träningslandskamperna där stjärnan Heung-Min Son släppte sin vänsterkant och vandrade in i plan. Nej, här började Son med att hålla bredd på vänsterkanten.

Sydkoreas stjärna Son håller sig brett på vänsterkanten inledningsvis. Foto: SVT

Sverige har, jämfört med VM-kvalet, skruvat på sin uppspelsmodell. Vill ni grotta ned mer i det kan ni titta på det här tv-klippet på 8-9 minuter där jag i detalj går igenom vad Janne Andersson och Peter Wettergren har förändrat när man bytt 3-4-3-uppspelen mot formationen som kan beskrivas som 2-4-2-2.

Sveriges uppspelsmodell kan beskrivas som 2-4-2-2 (eller 2-2-4-2 beroende på hur högt ytterbackarna går, utseendet påverkas av hur högt motståndarna pressar, om Sydkorea hade pressat lite högre hade Sveriges ytterbackar automatiskt varit tvungna att positionera sig lägre ned, som spelalternativ för mittbackarna). Foto: SVT

I VM-premiären använde Sverige som väntat den nya varianten 2-4-2-2. Men Sydkorea hade förberett sig på långa bollar mot Ola Toivonen. Därför övergav man sitt vanliga 4-4-2-försvar och spelade istället med Ki Sung-Yueng som defensiv mittfältare och placerade honom bara några meter framför mittbackarna. Det valet fick stor påverkan på matchen. Sydkorea hade svårt att få till sin vanliga intensiva press, blev låga och Sverige tilläts föra matchen. Det var lite oväntat då Sydkorea är ett lag som helst vill äga bollen och är långt från trygga med att försvara sig lågt.

Ki positionerar sig nära mittbackarna för att kunna hantera Ola Toivonen. Foto: SVT

Sydkorea började matchen optimistiskt. Taktiken inledningsvis var att placera nickstarke anfallaren Kim Shin-Wook på vänsterkanten där han skulle vinna nickdueller och skarva mot lagets snabba, offensiva spelare.

Shin-Wook positionerar sig till vänster och vinner nickdueller i början av matchen. Foto: SVT

Tanken var nog från början att Kim Shin-Wook skulle gå i luftrummet mot Victor Nilsson Lindelöf, där sydkoreanen hade haft fördel tack vare längdövertaget. Nu gick han mot ersättaren Pontus Jansson och efter ett par vunna luftdueller första minuterna av Shin-Wook växte Jansson ut till en jätte och neutraliserade sin motståndare.

I början av matchen använde Sydkorea sin karaktäristiska återerövning och vann tillbaka bollen omgående.

Sydkorea använder med framgång direkt återerövring i matchens inledning. Foto: SVT

Matchen blev sönderryckt på grund av elva frisparkar första 15 minuterna. Domaren Joel Aguilar framstod nog som lite petig, men efter att ha sett en repris av matchen kan jag inte påstå att någon av frisparkarna var feldömda. Spelarna tog helt enkelt många taktiska (och ett par otaktiska) frisparkar. Aguilar lade en nivå och höll sig oftast till den (med några undantag).

Varför Sydkorea övergav strategin att pressa högt och använda direkt återerövring efter 10-11 minuter är högst oklart. Visst hade det kostat energi i värmen att kliva fram med laget, men det hade förmodligen kostat svenskarna ännu mer energi att få jaga boll.
Efter 12 minuter var egentligen första gången i matchen som Sverige fick kontroll på bollen och fick bygga upp ett anfall. Då ändrade matchen också skepnad totalt.
Från och med minut 12 var det Sverige som fick bollinnehavet. Då var det Sverige som snabbt vann tillbaka boll när centrala mittfältarna tog steget fram i precis rätt läge (just i återerövringsspelet hade Albin Ekdal en nyckelroll).

Albin Ekdal kliver fram och pressar och vinner bollen. Det lägger grunden för en bollvinst och straffsituationen där Ki fällde Toivonen i slutet av första halvlek. Foto: SVT

Vad orsaken var till att Sydkorea blev passivt är högst oklart. Deras taktik framstod som fullständigt huvudlös. Rent horribel.
Egentligen var tanken att ställa Ki Sung-Yueng framför mittbackarna inte alls dum eftersom Sverige ville slå längre bollar mot Ola Toivonen och sedan kriga fast andrabollarna via de indragna yttrarna Emil Forsberg och Viktor Claesson. Men den sydkoreanska 4-1-4-1-formationen med Ki som ”städare” gjorde att ensamme forwarden, den orörlige Kim Shin-Wook, inte klarade att stressa de svenska mittbackarna. När Sebastian Larsson och Albin Ekdal sedan gick ned och hämtade bollar (vilket jag pratade om i inför-analysen) valde Sydkorea att inte kliva fram utan istället backa längre och längre bak. Ju längre första halvlek led, desto närmare egen box sjönk man. Till slut stod man med forwarden Kim Shin-Wook 15 meter in på egen planhalva.

Sydkorea sjönk längre och längre ned. Foto: SVT

…och tillät Sebastian Larsson att opressad svinga in crossbollar mot Ola Toivonen. Foto: SVT

Avstånden mellan lagdelarna var korta, men på grund av den låga försvarslinjen bjöd man in Sverige till att enkelt lyfta in bollar i straffområdet. Foto: SVT

Man lät alltså ett begränsat Sverige – med längdövertag och strategin att slå tidiga inlägg – att tämligen ostört stå och sikta in bollar i straffområdet. Att den svenska taktiken innehöll tidiga inlägg var uppenbart. Högerbacken Mikael Lustig dunkade i princip in bollen i straffområdet så fort han fick chansen, även då en sydkorean störtade fram i press. Det var ett sådant ”chansinlägg” som ledde fram till första halvlekens bästa chans, då andrabollen hamnade hos Ola Toivonen som serverade Marcus Berg i friläge.
Att tillåta Sverige att styra och skicka in bollar i straffområdet var en självmordstaktik från Shin Tae-Yong. Det har säkert gjorts värre snedsteg av en förbundskapten i VM-sammanhang, men just nu kommer jag inte på någon som gått bort sig så fullständigt sedan Alejandro Sabella, Argentinas förbundskapten i VM 2014, gick bort sig fullständigt i premiären mot Bosnien (Argentina vann med 2–1, men första halvlek hamnade man helt fel i stt 3-5-2).
Sydkorea hade kanske förlorat ändå eftersom jag anser att det här är en begränsad upplaga som är sämre än Sverige som lag, men nu gav de bort matchen. Med facit i hand hade Sydkorea förmodligen fått betydligt bättre effekt av att kliva fram i sitt normala 4-4-2-försvar och stressa Sveriges speluppbyggnad. Vad i hela fridens namn var de rädda för? Det är knappast så att Sverige har några exceptionella, okontrollerbara djupledshot, även om Marcus Berg är kvick och gärna hotar i djupled. Var de rädda för att Sverige skulle tiki-taka-spela sig ur pressen? För Sydkorea – ett lag som är bräckligt på att försvara sig lågt – fanns det absolut inget att förlora på att kliva högt.
Det hade också hindrat Andreas Granqvists Beckenbauer-löpningar. Eftersom Sydkorea var upptagna med att stänga av Emil Forsberg i mellanytan fick Granqvist ett par gånger i första halvlek bara vandra fritt fram rakt igenom Sydkoreas mittfält. Det gav så när ett friläge tidigt i matchen.

Sydkorea stänger som väntat mellanytan (half-space) för Forsberg. Då driver Andreas Granqvist istället fram bollen och hotar. Foto: SVT

Det var oklart hur Sin Tae-Yong hade tänkt sig att vinna den här matchen med sin fega, reaktiva taktik. Sverige skapade chans på chans eftersom det kändes farligt varje gång man fick in bollen i straffområdet, oavsett om det var via ett tidigt inlägg eller via en fasta situation. Med den matchbilden valde Sydkorea att falla hem och agera åskådare. Det var smått chockerande att se.
Samtidigt hade laget knappt några omställningshot. När man väl fick kontringslägen berodde det mest på att Sverige slarvat och tappat boll i fel lägen (Andreas Granqvist vid ett tillfälle och Emil Forsberg vid det andra då han skulle haft en solklar frispark).
Sverige och i synnerhet Marcus Berg hade tillräckligt med lägen för att gå till paus med tvåmålsledning.

I andra halvlekens inledning tycktes Sydkorea försöka kliva lite högre när Albin Ekdal och Sebastian Larsson hämtade bollar. Men Sydkorea var fortfarande ett delat lag men hål båda här och där. Bortsett från Saudiarabien stod de för turneringens sämsta insats.
Sverige hade ett par halvfarliga möjligheter, bland annat sköt Emil Forsberg över i bra läge innan Viktor Claesson ordnade en VAR-tilldelad straff. Situationen kom till efter att högra mittbacken Jang Hyun Soo fumlat med bollen och sedan misslyckats med sitt uppspel. Det var talande för matchen.
Sverige kom rätt i sitt försvarsspel, men de behövde inte vara särskilt synkroniserade för att stressa fram ett misstag från ett blekt, slarvigt Sydkorea.
Efter Andreas Granqvists straffmål föll Sverige som väntat tillbaka. Sydkorea tilläts äga boll, men då bytte man ut sin nickspecialist Kim Shin-Wook. När de väl fick chansen att slå inlägg, under sista 20 minuterna, fick var deras enda nickhot på bänken.
Sydkorea skapade knappt några farliga lägen fram till tilläggstid då Hwang Hee-Chan nickade en boll utanför i bra läge.

Sammanfattning
Sverige tog en oerhört viktig premiärseger mot gruppens förmodat sämsta lag. Sydkorea spelade 4-3-3 offensivt men hade svårt att få till något vettigt anfallsspel efter första 10-12 minuterna. Försvarsmässigt blev sydkoreanerna passiva och sjönk hem i ett lågt 4-1-4-1 där man tillät Sverige att utnyttja sin styrka – inläggsspel och andrabollsspel. Det var en märklig taktik som förbundskaptenen Shin Tae-Yong får svårt att försvara.
Sverige gjorde vad man skulle. Även om nyckelspelaren Emil Forsberg hade svårt att få till det och även om Marcus Berg missade öppna lägen klarade man att bärga en trepoängare. Det betyder att det finns sparkapital, vilket lär behövas mot Tyskland och Mexiko som kommer att utgöra helt andra utmaningar.

Fotnot: Bilder från SVT. Du vet väl att du kan se repriser av matcherna i SVT Play och Cmore? 

BK Häcken hittade ytorna som Hammarby aldrig nådde i derbyt. Det skapade stora problem för AIK i första halvlek.
Här tittar vi närmare på vad det berodde på. Men framför allt diskuterar vi om det var närmaste årens fotboll vi fick se en glimt av?

BK Häcken tog tag i spelet på Bravida och dominerade stort första kvarten. Göteborgarna har länge varit ett av allsvenskans mest sevärda lag och det var extra intressant att se hur Andreas Alms gäng skulle ta sig an AIK:s kompakta 5-3-2.
Alm valde att spela extremt tajt med sin offensiva mittfältslinje med Paulinho, Daleho Irandust och Viktor Lundberg vilket gjorde att han ställde tre spelare centralt i spelyta 2, ytan framför AIK:s backlinje. Det här brukar inte vara något problem för AIK. Hammarby vill åt ungefär samma ytor och när AIK parkerar sig lågt på egen planhalva brukar ändå avstånden mellan lagdelarna vara så korta att det blir svårt att hitta in med passningar där spelare kan vända upp framför trebacken.
Men igår hade AIK valt en annan taktik med sina forwards och det fick påverkan på mittfältet.

AIK:s 5-3-2 fungerar bäst när laget försvarar sig lågt. Strategin är då att låta motståndarna spela på kanterna, utanför formationen. Det bygger på att AIK:s forwardsduo centrerar och stänger spel in i mitten och att laget sedan skapar en diagonal linje på bollsida från forward ned till wingback.

AIK med diagonal linje från forward till wingback i derbyt mot Hammarby. Notera det korta avståndet mellan AIK:s forwards.

Igår mot BK Häcken hade AIK:s forwards fått i uppgift att stänga spel till Häckens vänsterkant. Tidigt i matchen kunde vi se Henok Goitom placera sig högt till höger.

Henok Goitom stänger spel till Häckens vänstersida. Det skapar längre avstånd till anfallspartners Tarik Elyounoussi.

Det långa avståndet mellan forwards gav dock följdeffekter. Det innebar att Häcken kunde placera en av sina centrala mittfältare, Alexander Faltsetas eller Erik Friberg, i spelyta 1. Enock Kofi Adu, vars normala uppgift är att städa framför sin backlinje, blev då osäker och kände sig tvingad att kliva högre. Det här demonstrerades på ett bra sätt av Alexander Axén i Cmore.

Tre minuter in i matchen. Erik Friberg hittar positionen mellan AIK:s breda forwards.

Det gör att Enock Kofi Adu blir osäker på vem som ska upp och stöta om Friberg vänder upp med bollen.

Adu kliver framåt, vilket skapar ytor bakom AIK:s defensive mittfältare.

Häcken placerar samtidigt sina tre offensiva mittfältare i spelyta 2 – samtidigt som Adu har en onormalt hög position.

Det fanns tillfällen där Adu klev högt trots att han inte hade behövt. Här har Elyounoussi kontroll på Häckens defensiva mittfältare, men Adu trycker ändå upp och lämnar ytor bakom sig på ett sätt vi inte är vana att se.

Häcken använde smarta motsatta rörelser för att testa AIK.

Häcken lockar fram Anton Salétros i press. Paulinho söker direkt den fria ytan som skapats. Rörelsen var så koordinerad att den rimligen var intränad eller åtminstone efterfrågad av Andreas Alm.

Det här gjorde att Häcken kunde hitta in bakom AIK:s mittfält.

Häcken spelar rakt genom AIK:s mittfält…

…och hittar en rättvänd Daleho Irandust. Notera att avståndet mellan AIK:s mittfält och backlinje var större än vanligt (mitt ögonmått säger cirka 18 meter). Onödigt stort, kan tyckas, i denna situation när Häckens anfallare Alhassan Kamara ändå var i offsideposition.

Mycket av Häckens sätt att hitta in i spelyta 2 och Adus höga position visade Alexander Axén förtjänstfullt i Cmore (lysande som expert, för övrigt).
Med det följer intressanta saker att fundera över. Vad var det som var hönan och vad var ägget? Var det Adu som var vilse och inte fullgjorde sin roll? Var det forwards breda positioner? Var det den högre försvarslinjen än vanligt i kombination med att backlinjen inte tryckte upp?
Jag skulle säga en kombination av alla, men notera på dessa bilder som jag sparade nedan.

I den här situationen från första halvlek är avståndet kortare mellan forwards. Då behöver inte Adu trycka fram – och AIK kan spela sitt vanliga försvarsspel.

I andra halvlek hade AIK centrerat sina anfallare. Då blev det naturligt att styra Häckens spel mot kanterna, och låta Kristoffer Olsson stöta fram. Samtidigt kunde Adu täcka ytan framför backlinjen. Då fick AIK också kontroll på matchen.

Förändringen i paus från Rikard Norling gjorde att AIK tog över matchen. Häcken drabbades av flera skador och gick på tandköttet i slutet av matchen. Ett segermål för bortalaget hängde i luften men det slutade oavgjort, 1–1.

Nåväl, nu ska jag komma till det verkligt intressanta, det som jag nämnde i ingressen. Är det här – många centrala hot – något vi kommer att se mer av framöver?
Fembackslinjernas intåg i svensk fotboll har satt lagen och tränarna på nya prövningar. När jag tidigare i våras träffade en elittränare lanserade jag min teori om att mittfältsdiamanten kommer att bli ”på tapeten” igen i världsfotbollen. Den tränaren berättade då att han satt och skissade på samma sak.
Diamanten ger centralt övertag mot en fembackslinje och framför allt ger den många centrala hot framför de tre mittbackarna.
Tittar man på Häckens uppställning i uppbyggnadsspelet igår påminde det om en diamantuppställning på mittfältet.

Även om den här diamanten inte är helt symmetrisk är principerna desamma. Många centrala spelare skapar hot mot AIK:s tre mittbackar.

Fotbollsmässiga trender startar knappast i allsvenskan. Fembackslinjen blev på modet först i Italien för tio år sedan (Francesco Guidolin) och senare i VM för fyra år sedan. Nu har den spridit sig som en löpeld, nu ser vi massor med lag i division 1-3 i Sverige som spelar med fem-/treback. Det kommer i sin tur framtvinga att tränare hittar nya sätt.
Trender startar på den högsta nivån och vi kan kolla vad Barcelona och Real Madrid har gjort under året. Säsongen 2017/18 har båda spanska giganterna spelat rakt 4-4-2 i försvarsspel. Offensivt har deras formation påmint om mittfältsdiamanter. I Barcelona har mittfältet bestått av Busquets, Rakitic, Iniesta och Paulinho, medan spelare som Kroos, Modric och Isco haft liknande roller i Real Madrid.
Mitt tips är att mittfältsdiamanter kommer bli mer och mer vanliga kommande året/åren för att kontra mot fembackslinjer.

Slutsats
BK Häcken placerade många spelare centralt igår mot AIK. Det gjorde att gästernas wingbackar blev sysslolösa samtidigt som de tre mittbackarna fick göra kluriga val om när de skulle kliva och när de skulle falla. Samtidigt var AIK:s forwards bredare än vanligt, vilket gjorde att Enock Kofi Adu ofta lämnade sin position som defensiv mittfältare. Det gav stora följdeffekter då Häcken hade sina tre offensiva mittfältare centralt i spelyta 2.
Just många spelare centralt mot fembackslinjer kan vara en trend vi får se mer av framöver. Jag tror det.
BK Häcken gav kanske en försmak av ”framtidens fotboll” igår.

Fotnot: Bilder från Cmore.se

AIK stängde ned Hammarby fullständigt och tog hem derbyt (1–0).
Här tittar vi närmare på vad Hammarby hade kunnat göra för att såra AIK.

”AIK spelar tråkigt”, sa Hammarbyspelarna i kör efter derbyt i veckan.
Jovars, men det är likväl imponerande att klara av att spela tråkigt. Det är nämligen inte så enkelt.
Rikard Norling införde sin 5-3-2-modell efter ett besök i Italien där han inspirerats av Giampiero Ventura. Norlings 5-3-2 är ett defensivt spelsystem i grunden eftersom fembackslinjen sällan lämnar sina positioner, formationen blir sällan 3-5-2 utan wingbackarnas uppgift är att kontrollera motståndarlagets yttrar. Och ska man göra det måste man ha låga utgångslägen.
Systemet skräddarsyddes efter det spelarmaterial som Norling förfogade över i AIK. Nils-Eric Johansson hade blivit till åren. Han var inte längre kapabel att kuta upp och ned längs hörnflaggorna som ytterback och han fick inte tillräckligt med täckning i en fyrbackslinje. Dock var han – fortfarande – en av landets bästa försvarare om han fick positionen som vänster mittback i en fembackslinje. Då kunde han utnyttja sitt prickfria positionsspel, stå rätt och sällan bli överspelad. För att ta ett exempel.

Det hade varit lättare för Rikard Norling att spela den här fotbollen med Kalmar FF eller Brommapojkarna, lag med mindre resurser och lägre ambitioner. Nu leder han AIK som siktar på guldet och som var min och mångas titelfavorit inför säsongen.
Det kräver sin man att sälja in till ett stjärnspäckat lag att ställa upp i 5-3-2 och täcka ytor i match efter match. Så länge laget når resultat kommer fansen vara nöjda och glada. Uteblir segrarna kommer kritiken att bli brutal.
Det är så det fungerar.

Mot Hammarby ställde AIK som väntat ut ett ultralågt 5-3-2. Deras matchplan handlade om att stänga ytor och låta Bajen spela ”utanför formationen”, ha bollen hos ytterbackarna men inte hitta några ytor centralt.
Det är AIK:s grundstrategi i varje match, men nu var det ännu mer extremt, ännu mer disciplinerat.
Faktum är att Hammarby inte spelade sig till en enda farlig målchans i första halvlek. Den enda gången det kändes lite farligt var när Nikola Djurdjic snodde bollen i högt läge, men då kom inte hemmalaget till avslut. I samlat försvar hade AIK fullständig kontroll över händelserna.
AIK låter Hammarby spela upp på sin vänstersida.

Men det där vet ni som sett matchen. Därför kan vi istället fokusera på vad Hammarby hade behövt göra.

Det här är en nyckelsituation. Här finns läget att nå in på en rättvänd Muamer Tankovic som hittat en fri yta bortanför AIK:s defensive mittfältare Enock Kofi Adu.

Då måste dock passningen från Mads Fenger (13) slås på Serge-Juniors högerfot (den mest offensiva foten) så att mottagaren kan vända framåt mot mål. Serge-Junior måste använda maximalt två tillslag för att hitta in på Tankovic, annars hinner AIK flytta över och stänga passningsvägen. Får Tankovic bollen med möjlighet att vända upp – då kan Hammarby hota AIK. Framför allt eftersom AIK:s vänstra mittback Robin Jansson inte kan kliva fram då han redan är ockuperad av Nikola Djurdjic.

Robin Jansson får svårt att ta klivet fram eftersom han redan är upptagen av Nikola Djurdjic.

I detta fall kom passningen på Juniors vänstra fot vilket innebar att det tog längre tid att vända upp. Junior drev iallafall in bollen centralt, förbi Kristoffer Olsson, hittade Tankovic (i ett senare skede) och Hammarby fick en halvfarlig chans där Tankovics avslut blev för tamt.
Men generellt hade Hammarby behövt ha högre bolltempo för att hitta in centralt i just den här typen av situationer. Hitta ytan bortanför Kofi Adu – i lägen där Nabil Bahoui inte hunnit flytta över. Det är lätt att säga (och skriva i en blogg), betydligt svårare att utföra. Just därför är det också så svårt att få hål på AIK.

Nästa situation jag plockar ut handlar också om bolltempo, men på ett annat sätt. När Hammarby flyttade bollen i backlinjen i första halvlek höll vänsterbacken bredd, oavsett om det var Mats Solheim eller om det var Mads Fenger som flyttat ut dit. Då tar det för lång tid för bollen att transporteras – och AIK hinner flytta över.

Hade Hammarby istället centrerat sina ytterbackar mer. Om Mats Solheim hade tagit emot bollen tidigare, hade han snabbt kunnat hitta in på exempelvis Jiloan Hamad i mellanytan – innan Kristoffer Olsson hunnit täcka inre korridoren.

Med Mats Solheim mer centralt i speluppbyggnaden hade Hammarby snabbare kunnat hitta in i mellanytan.

Slutsats
AIK vann rättvist derbyt på Tele2. Laget svarade för en imponerande insats defensivt. De stängde ned ytorna centralt, lät Hammarby ha bollen i ofarliga ytor i första halvlek – och högg när de fick läge. Straffen var turlig och omdiskuterad, men AIK skapade de bästa chanserna i matchen och genomförde sin matchplan till perfektion.
Hammarbytränaren Stefan Billborn talade efteråt om att laget behövt högre bolltempo och det stämmer. Jag visade ett par konkreta exempel på när laget hade behövt sätta högre fart på bollen för att såra AIK. Hade man gjort det hade man åtminstone nått intressanta positioner på sista fjärdedelen – sedan hade man ändå behövt ta sig förbi AIK:s täta trebackslinje där Per Karlsson var påtagligt svårpasserad. Det är långt från säkert att man hade klarat det, men nu nådde man knappt ens dit.
Det understryker hur effektivt AIK:s försvarsspel var. Oavsett hur ”tråkigt” det var.

Fotnot: Cmore.se

Allsvenskan är under förändring. Fembackslinjen blev på modet för ett par år sedan. Nu är sexbackslinjen här.

Den här utvecklingen är på intet sätt förvånande. Sedan svensk fotboll anammade det som blivit allenarådande i Europa – half-space – var det bara en tidsfråga innan lagen skulle bli tvungna att anpassa sitt försvarsspel.
Det började med fembackslinjen för att de ”yttre mittbackarna” skulle kunna jobba framåt i rygg på en mötande ytter (och ändå ha två mittbackar som säkrade bakom).
Sedan höjs nivån kvalitetsmässigt, lag hittar sätt att såra en fembackslinje. Då måste lag skruva lite till – och då kommer sexbackslinjen.

ÖSK var på väg redan mot Hammarby då Axel Kjäll mönstrade vad som skulle kunna kallas en femochenhalvbackslinje. Första gången jag såg en regelrätt sexbackslinje var när West Bromwich mötte Tottenham på White Hart Lane för ett par år sedan. Spurs hade ett flödande anfallsspel där Christian Eriksen och Dele Alli var bra på att hitta ytorna i ”fickorna”. Så WBA-managern Tony Pulis centrerade sin fyrbackslinje och lät sina yttrar sjunka ned och formera en sexbackslinje. På det sättet kunde Jonas Olsson & Co avstyra hoten från mellanytorna.

Östersunds Graham Potter har legat i framkant i allsvenskan rent taktiskt. Men då har det mest handlat om anfallsspel; uppbyggnadsspel där Östersund skapat numerära överlägen. Igår mot AIK ställde han ut ett defensivt lag. Matchplanen var att stänga av AIK:s wingbackar. Då fick det bli en sexbackslinje, som i offensiven förvandlades till något som liknande 4-5-1 med Saman Ghoddos längst fram.

Östersunds sexbackslinje i mötet med AIK igår.

Slutsats
Östersunds FK har startat trevande i allsvenskan. Igår borta mot AIK valde Graham Potter en defensiv matchplan där han formerade ett 6-3-1. Sexbackslinjen gjorde att AIK hade svårt att hitta rättvända spelare i spelyta 2. Nabil Bahouis mål tillkom efter rejält slarv i Östersund och framtvingade ett mer offensivt spel från gästerna.

Fotnot: Bilder från Cmore.se

Hammarby vände toppmötet borta mot Örebro SK och toppar allsvenskan. Utvisningen på Kennedy Igboananike blev avgörande för matchutvecklingen. Här studerar vi några nyckelsituationer.

Örebro SK har varit en av allsvenskans positiva överraskningar hittills. Unge tränaren Axel Kjäll har skapat en tydlig organisation. Dessutom förfogar han över ett finfint mittfält med bollbegåvningar som Nordin Gerzic och Nahir Besara. Kombinationen av den väldrillade fembackslinjen och individuell kvalitet gör att ÖSK är svårt att bryta ned.
Jag har gillat det jag sett från Hammarby sedan premiärmatchen mot Sirius. Stefan Billborn har byggt laget runt spetsspelaren Jiloan Hamad. Med Imad Khalili och Muamer Tankovic har Bajen nu tre tekniska spelare som kan operera i ”fickorna” och hitta den sista avgörande passningen. Det gör att laget är svårläst.

Örebros fembackslinje passar generellt bra mot den typen av motstånd eftersom de ”yttre mittbackarna” enkelt kan jobba framåt i mellanytorna. Men Axel Kjälls matchplan innehöll extra skydd mot Hammarbys offensiv. Örebro lät vänsteryttern Michael Omoh flytta ned ytterligare tio meter på sin kant. Det innebar att ÖSK istället för en fembackslinje i praktiken fick en femochenhalvbackslinje. Ni ser själva på bilderna nedan.

Hammarby har bollen och Örebros fembackslinje är på plats. Men vänsteryttern Michael Omoh bildar inte en fyra i ÖSK:s vanliga 5-4-1-försvar. Istället vrider han på huvudet och har koll på Hammarbys högerback Simon Sandberg.

Om Sandberg positionerade sig högt så föll Michael Omoh ned.

Det innebar att det i praktiken såg ut så här. ÖSK:s fembackslinje centrerad för att hantera alla Hammarbys hot i spelyta 2. Sedan hade ÖSK även Michael Omoh som ”extra wingback” för att täcka hemmalagets vänsterkant.

Det var ingen utpräglad sexbackslinje som vi sett då och då (Tony Pulis mönstrade en sexbackslinje borta mot Tottenham för ett par år sedan), men det innebar att både Örebros vänstra mittback Brendan Hines Ike och vänster wingback Filip Rogic kunde jobba framåt i markering utan fara för att bli överspelade.

Michael Omoh skapar en femochenhalvbackslinje.

Matchplanen var effektiv för Hammarby skapade inte mycket i första halvlek och hade påtagligt svårt att hitta ytor både framför och bakom Örebros försvarslinje.
En anledning till att Bajen hade svårt att hitta fickorna framför ÖSK:s försvar var att hemmalaget hade extremt tajt mellan lagdelarna.

ÖSK vågar hålla upp sin backlinje trots att bollhållaren Junior är opressad.

Utvisningen förändrade allt.
Det är fortfarande lite oklart vad som fick domaren att plocka fram det röda kortet till Kennedy Igboananike (satsningen?, axeln?, påverkan från fjärdedomaren?), men vi kan konstatera att det blev helt matchavgörande. Cmore-studion och Stefan Billborn hävdade i pausen att ”det inte är svårare att försvara med tio man istället för elva”. Jag förstår vad de syftar på – fembackslinjens arbetsområden ser likadana ut. Problemet är bara att man blir en man kort någon annanstans på planen och i ÖSK:s fall blev det förödande.
Med elva mot tio blev ÖSK:s attacker uddlösa och korta. Med elva mot tio kunde Hammarby flytta bollen sida till sida utan att ÖSK hade en chans att komma in i press. Med elva mot tio öppnades det därigenom upp luckor centralt som Hammarby inte var sena att utnyttja.

Kolla dessa situationer från inledningen av andra halvlek så kan vi se hur utvisningen fick påverkan på Örebro.

Två minuter efter paus. Michael Omoh kan inte längre täcka kanten. Hammarby får slå en crossboll man inte hittade i första halvlek.

Knappa minuten senare hittar man ut till högerbacken Simon Sandberg igen. Det drar isär Örebro och i nästa moment har Bajen – för första gången i matchen – hittat ett instick centralt. Det här var man aldrig i närheten av att göra i första halvlek.

Den här jättechansen för Imad Khalili gav vittring och minuten senare hade Hammarby kvitterat. Även om Hammarby gick ned sig efter 1–1-målet kändes det som att Örebro skulle ge vika förr eller senare.

Slutsats
Örebro SK var det bättre laget inledningsvis, tog ledningen och hade en effektiv matchplan för att stänga ned Hammarby. Fram till utvisningen hade serieledaren inte skapat någon farlig målchans och hade ÖSK bara fått vara elva man hade de blivit en svår nöt att knäcka. Den märkliga och rent felaktiga utvisningen blev matchavgörande. ÖSK försvarade sig med en femochenhalvbackslinje i första halvlek. Efter paus hade de ”bara” en fembackslinje, vilket gav Hammarby mer ytor. Bajen hittade vändningar ut till sina wingbackar vilket drog isär Örebro. Det gjorde att det istället öppnade sig ytor centralt, vilket bildserien ovan demonstrerar.

Fotnot: Bilder från Cmore.se

GIF Sundsvalls uppbyggnadsspel med fembackslinje var oerhört framgångsrikt mot Brommapojkarna.
I mötet IFK Göteborg–IFK Norrköping fick vi se hur två lag med fembackslinjer tar ut varandra.

Gif Sundsvall har visat fin form i allsvenskan och personligen är jag förtjust i Joel Cedergrens bygge. Sundsvall har knappast de största resurserna, men har värvat smart och den spanska ådran i laget har gett dimensioner i passningsspelet som vi redogjort för tidigare i den här bloggen.
Hur som helst, Gif Sundsvall grillade BP på lördagen genom att spela loss centralt och sedan hitta fria ytor för sina wingbackar.
IFK Göteborg (och alla andra lagen som spelar med femback) har en liknande strategi. Passningsvägarna ser snarlika ut även om IFK Göteborg oftare hoppar över mittfältet och istället använder André Calisirs fantastiska fot för att hitta spel direkt upp i spelyta 2 eller crossa ut till wingbackar som positionerat sig högt.

Därför var det intressant att se hur IFK Göteborg skulle ta sig an IFK Norrköping som också försvarar sig med 5-4-1. Liknande system ger fler 1 vs 1-dueller och färre möjligheter att hitta fria spelare så det blev som väntat ganska låst. Mer fokus på andrabollsspel, fasta situationer och omställningar.
IFK Göteborg hade ett par fina avslut i första halvlek genom Emil Salomonsson och Mix Diskerud, men det var ingen slump att de tillkom efter fasta situationer och andrabollar snarare än öppet spel. I övrigt hände absolut ingenting första halvtimmen. Och då menar jag verkligen ingenting. Bara låst spel, rullande i backlinjen och två lag som försökte hitta öppningar men inte kom i närheten av att göra det.

Jag fångade en situation från starten av matchen som tydliggör varför det blev en så låst första halvlek.

IFK Göteborgs mittback Sebastian Eriksson med bollen. I vanliga fall har han Sebastian Olsson i mellanytan och mot en fyrbackslinje ger det utrymme för vänster wingback Victor Wernersson. Men mot IFK Norrköpings fembackslinje blir det annorlunda.

Med samma formation blir det enkelt för IFK Norrköping att plocka upp spelare för spelare. Moberg Karlsson kan vara beredd på att flytta ut om Sebastian Eriksson spelar ut  till Sebastian Olsson. Wingbacken Linus Wahlqvist låser Victor Wernersson. Mittbacken Filip Dagerstål kan ta klivet upp i rygg på motståndare om Eriksson hittar in centralt.

Slutsats
Som väntat ett helt låst möte mellan två 5-4-1-lag. Allsvenskan har utvecklats enormt de senaste tio åren. Tekniken är vassare tack vare konstgräsgenerationen, fysiken är bättre (fler högintensiva löpningar) och taktiken har revolutionerats tack vare influenser från toppfotbollen i Europa. Idag talar nästan alla lag om att föra matcher. Men när lag speglar varandra och två fembackslinjer möter varandra då räcker inte riktigt den individuella kvaliteten i allsvenskan till för att spela sig till lägen. Då blir det mer krig om andrabollar, fasta situationer och omställningar. Så var fallet på Ullevi.
Gissningsvis kommer IFK Göteborg även i fortsättningen att få svårt spelmässigt i matcher där de möter fembackslinjer och inte kan hitta vändningar ut på sina wingbackar (vilket fungerar effektivt mot fyrbackslinjer).
Första målet skulle bli livsviktigt och den här gången fick IFK Norrköping hål på Pontus Dahlberg via Kalle Holmbergs fullträff direkt efter paus.

Fotnot: Bilder från Cmore.se

> I nästa inlägg tittar jag närmare på Örebro SK–Hammarby.