Arkiv för kategori VM 2018

- Sida 1 av 1

VM-analys: Taktiska trender från VM 2018

av Kalle Karlsson

Comeback för 4-4-2-försvar, effektivt skyddande av mellanytan, hårt arbetande forwards och fasta situationer.
Här tittar vi närmare på några taktiska trender från fotbolls-VM.

Det brukar heta att ”VM är vägledande” när det gäller den taktiska utvecklingen inom fotbollen. Det var definitivt så tidigare, före tv-revolutionen. Numera kan alla varje helg streama matcher från alla världens hörn och se varenda aktion i scoutprogrammet Wyscout. I takt med att klubbfotbollen sprungit från landslagsfotbollen kvalitetsmässigt är det inte lika relevant längre att tala om VM som trendsättande. Klubbfotbollen sätter ribban, VM-turneringarna hänger efter.
Det har vi sett både 2010 där Spanien med det stora klubblocket från Barcelona spelade snarlikt som Barcelona och Tyskland 2014 där stommen från Bayern München i princip liknade Bayern när man spelade hem VM-guldet.
I klubbfotbollen finns de främsta tränarna och det är där merparten av nytänket sker.
Skillnaden mellan klubb- och landslagsfotboll har dessutom ökat de senaste 20 åren när fotbollen har blivit mer taktiskt utvecklad. I klubbmiljön arbetar man dag efter dag på att förfina lagets spel och har tid att fokusera på detaljer. I landslaget har förbundskaptenen en komprimerad träningsvecka där spelarna jäktar från senaste ligaomgången. De hinner repetera lite grundprinciper och nöta fasta situationer, sedan ska det spelas avgörande EM- och VM-kvalmatcher.
Det är därför landslagsfotbollen ger ett lite rakare och enklare spel. Eftersom det är svårt att hinna träna in ett synkroniserat presspel blir ofta försvarslinjerna lägre, även från förhandsfavoriterna.

Nåväl, VM har iallafall gett några indikationer om var landslagsfotbollen (och kanske även klubbfotbollen) är på väg och de detaljerna kan vi titta närmare på.

4-4-2-försvar
Om fembackslinjen var en trend i VM i Brasilien 2014 var VM i Ryssland en bekräftelse för 4-4-2-renässansen.
Det här var inte någon överraskning för dem som följer den europeiska klubbfotbollen. Leicester vann Premier League 2015/16 när Claudio Ranieri byggde ett omställningsbaserat 4-4-2 med N’Golo Kantés bollvinnande och Jamie Vardys snabbhet. Burnley slutade sjua i Premier League den gångna säsongen med begränsat spelarmaterial genom att spela ungefär som Janne Anderssons Sverige; riskminimerande, lojalt, uppoffrande. Men det som varit den lilla förändringen är att även de tippade topplagen, lagen med de bästa spelarmaterialen gått över mot 4-4-2. Den gångna säsongen har både Barcelona och Real Madrid försvarat i 4-4-2. När Ernesto Valverde införde 4-4-2 i Barcelona var det en revolution för de stolta katalanerna som alltid byggt sitt spel på centrala överlägen, men så var det också en följd av att Real Madrid senaste åren vunnit Champions League.

”4-4-2 blir aldrig omodernt”, har vissa hävdat, men det stämmer inte riktigt. Allt går i cykler och det fanns en tid när 4-4-2 var dödsdömt i Europa. Det var runt åren 02-03 när sir Alex Ferguson insett att hans Manchester United var tvunget att gå ifrån sitt beprövade 4-4-2 och använda en defensiv mittfältare. Under den tidseran som följde övergick nästan hela fotbolls-Europa till 4-2-3-1.
4-4-2 under 10-talet har egentligen bara bemästrats till fullo på toppnivå av Atlético Madrid och, stundtals, Bayern München. Det är de enda lagen, före Real Madrids Zidane-era, som klarat av att spela 4-4-2 utan att bli överkörda antingen centralt eller i mellanytorna.
I EM för två år sedan såg vi Portugal gå hela vägen med Fernando Santos disciplinerade 4-4-2 samtidigt som Lars Lagerbäcks Island gjorde succé. Nu hade en rad lag stora framgångar defensivt genom att ställa upp två raka fyror och ha defensivt lojala anfallare: Frankrike, Sverige, Portugal, Uruguay (inledningsvis sedan gick man över på 4-3-1-2), Iran (när de inte föll ned i en sexbackslinje), Sverige (inte minst!), Island (var trots allt inte så långt ifrån att avancera från gruppen).
I Ryssland fick vi bevis på att 4-4-2 är gångbart – om man har forwards som är beredda att löpa defensivt för att hjälpa sitt mittfält.

Lågt 4-4-2-försvar i kombination med omställningar har varit supereffektivt i VM. Det är en följd av att försvarsspel är betydligt lättare att implementera på kort tid än att sätta ett possessionbaserat spel som ska kunna öppna låga försvar.
Är det något vi sett senaste två mästerskapen, EM 2016 och VM 2018, är det att kollektiven segrar över individualisterna. De mindre nationerna visade att de kan matcha de bästa lagen om de spelar efter sina resurser, låter motståndarna ha bollen och drar åt samma håll.
Det här står i diametral motsats till trenden i allsvenskan där varenda tränare inför säsongen pratade om en vilja att vara spelförande. I VM har det var tydligt att många lag inte ville föra matcherna – och tjänade på det.
Jag tror inte att den här trenden med låga försvar slår igenom i den svenska klubbfotbollen, iallafall inte omgående. Jag vill tro att många tränare fortfarande vill bygga ett eget spel och inte bara vänta ut motståndarnas misstag. Men jag gissar att några lag på undre halvan och i mittenskiktet i de större ligorna kommer att snegla mot VM och notera att man med rätt enkla medel kan bli svårslaget genom att ställa ut ett lågt 4-4-2 och bli specialister på omställningar och fasta situationer. Ska vi gissa på att Stoke dumpar sin ”Stokelona”-identitet och går tillbaka till att bli ”gamla Stoke” igen?

Defensivt skickliga forwards
Hur är egentligen arbetsbeskrivningen för en forward i toppfotbollen 2018? Förr räckte det med att göra mål och sedan stå som passiv åskådare när motståndarna hade bollen, men det där har förändrades gradvis. I VM såg vi vikten av att ha hårt arbetande forwards.
Finallagen i VM är bra exempel.
Frankrike hade Olivier Giroud som inte mäktade med ett enda skott på mål (!) i hela turneringen. Men han gav annat till laget, i Girouds fall targetspel och förmågan att kombinera med lagkamraterna. Han var samtidigt beredd att ta jobbet defensivt och täcka ytor då Frankrike parkerade sitt lag lågt på egen planhalva. Därför fick han förtroendet av Didier Deschamps trots att han inte bidrog med mål.
Kroatiens förstaval var den unika universalspelaren Mario Mandzukic. Fram till Hugo Lloris jättebjudning med 20 minuter kvar av VM-finalen hade Mandzukic bara gjort två mål. Ändå hyllades han som turneringens kanske bästa anfallare tack vare sitt outtröttliga arbete utan boll. Mandzukic presspel och enorma slit i försvarsarbetet var en starkt bidragande orsak till Kroatiens succé.
Sverige är ett annat exempel där Marcus Berg blev mållös i turneringen. Berg tog sig till ett antal lägen, ibland hade han otur att målvakterna gjorde fantomräddningar, men hans roll handlade inte främst om att anfalla. Hans roll var framför allt att tillsammans med anfallspartnern Ola Toivonen täcka ytor i försvarsspelet och kriga fast långbollar/rensningar.
Uruguay med Luis Suárez och Edinson Cavani hade också två hårt arbetande forwards som möjliggjorde lagets vattentäta försvar.
Harry Kane och Romelu Lukaku var två av niorna som faktiskt hittade nätet några gånger i turneringen, men de visade också vilja att jobba hårt i försvarsspelet.

I takt med att fotbollen utvecklas, att omställningsspelet blir viktigare, kommer förmågan att vinna tillbaka bollen bli allt mer fundamentalt. Då kommer löpstarka, lojala forwards att värderas högre än de gjort tidigare.
Dimitar Berbatov hade haft det jobbigt i toppfotbollen år 2018.

Skydda mellanytan (half-space)
Den stora utmaningen med att försvara i 4-4-2 senaste 15 åren har varit att skydda mellanytan, det vill säga ytan mellan centrala mittfältaren och yttermittfältaren. I takt med att yttermittfältarnas arbetsbeskrivning förändrades – från att löpa ned mot kortlinjen och slå inlägg – till att söka sig inåt (vänsterfötter hamnade till höger och högerfötter till vänster), blev half-space ett vedertaget begrepp.
Det har framkallat en utveckling i försvarsspelet och det praktiserades till fullo av Sverige i playoffmötena med Italien.
Sverige visste att Italien – som spelade sina uppspel med formationen 3-3-4 – ville använda mellanytorna. Så Janne Andersson och Peter Wettergren lät centrala mittfältarna Albin Ekdal och Sebastian Larsson ”dela på sig”. Istället för att skydda uppspelen centralt så valde man att stå bredare och istället komma ut snabbare när Italiens ”yttre mittbackar” försökte hitta upp med uppspel in i mellanytorna.

Just den här tendensen noterade jag när VM sparkade igång och Spanien-Portugal bjöd på det som förmodligen var turneringens mest högkvalitativa match. Notera bildserien nedan.

Portugal1Portugals 4-4-2-försvar mot Spanien. William Carlvalho flyttar inte över mot bollsida utan väntar kvar i väntan på att bollen spelas mot Spaniens vänstersida.

Portugal2Här ser vi arbetsfördelningen. Kort avstånd mellan forwards som ska täcka centrala passningsvägar. Större avstånd (än normalt) mellan centrala mittfältare.

Portugal3När bollen tre sekunder senare har spelats över till vänstersidan är William Carvalho snabbt där för att täcka passningen in i mellanytan (half-space).

Portugal4Samma sak på andra sidan. Gerard Piqué kan inte nå Andrés Iniesta i mellanytan eftersom João Moutinho flyttat över rejält och stängt den spelvägen.

Det här sättet att försvara ger följdeffekter. Notera detta från den första bilden. Eftersom Portugals vänsterback Raphael Guirreiro vet att mellanytan är stängd av Moutinho kan han trycka upp längs sin kant och snabbt sätta press om Piqué spelar ut till högerbacken Nacho. Se nedan.

Portugal1
Att hitta sätt att skydda mellanytorna är fundamentalt (det är det som har framkallat fembackslinjen). Nu har vi sett att det är möjligt att lyckas göra det med rakt 4-4-2 – men det bygger på att laget har forwards som tar jobbet defensivt.

Iran med defensivspecialisten Carlos Queiroz spelade i praktiken en sexbackslinje mot Spanien genom att låta sina yttermittfältare sjunka ned i höjd med backlinjen. Då lät man sina ytterbackar (i den ordinarie fyran alltså) jobba framåt för att kliva upp i rygg på motståndare i mellanytorna. Andra lag använde mer beprövade sätt att skydda mellanytan. I semifinalen mot Belgien lät Frankrike vänstermittfältaren Blaise Matuidi centrera rejält och i princip bli en extra central mittfältare. Därmed fick de belgiska mittbackarna bara spela ut till omskolade högerbacken Nacer Chadli istället för att hitta in på Kevin De Bruyne. Den varianten har vi sett åtskilliga gånger tidigare.

De uppspelsmodeller som många lag använder, både på högre och lägre nivå, bygger i många fall på att hitta mellanytan. Nu när många lag på toppnivå justerat sitt försvarsspel för att skydda denna yta bör det rimligtvis leda till andra typer av uppspelsvägar med fler centrala varianter.
Ska vi gissa att Pep Guardiola blir först med att hitta nya innovativa varianter?

Fasta situationer
Av de 169 mål som gjordes i Ryssland kom 73 (43 %) på fasta situationer. Det är den högsta siffran som uppmäts i ett VM sedan 1966, enligt Opta.
Det finns förstås flera anledningar till dessa siffror. VAR har gjort att vi sett betydligt fler tilldömda straffsparkar, men vetskapen om VAR har också medfört att försvararna inte längre kan hålla fast i anfallarna. Det har gjort att det blivit betydligt lättare att löpa sig fri vid hörnor och frisparkar. Där finns en stor del av förklaringen. Roberto Martinez, Belgiens förbundskapten, konstaterade att VAR förändrat lagets hantering av fasta situationer både offensivt och defensivt.
Men sedan har vi också sett en trend gällande fasta situationer: Frekventa användandet av varianter.

Framför allt England har varit framgångsrika på det här området. Det var tydligt redan i premiären mot Tunisien att Gareth Southgate och hans coachteam hade hårdtränat fasta situationer. Mot Panamas markeringsförsvar plockade England fram nya varianter som ledde till nya hörnmål. Mål på fasta situationer upplevs ofta som ”enkla mål”, bonusmål. Hur som helst lade de grunden till de engelska framgångarna.
Här tror jag att vi har en trend för landslagsfotbollen framöver. Med korta samlingar och komprimerade turneringar kommer det att bli enormt fokus på fasta situationer redan till EM-kvalet som börjar i höst.

Tidigare har vissa lag gjort sig kända för att vara specialister på fasta situationer: Stoke City, Kalmar FF, Island, Blackpool (när Charlie Adam dunkade in hörnorna), för att nämna några exempel. Det vi nu sett i VM är att alla lag har enormt stor vinning av att vara bra på fasta. Englands strategi för att gå långt i turneringen var att i första hand ta tillvara på sina fasta situationer. Personligen gillar jag ju spelet betydligt mer än fasta situationer, men det går inte att förbise att det här fortfarande är en outvecklad del inom fotbollen och att VM blev ett bevis på att det finns utvecklingspotential. I Premier League tycker jag att Pep Guardiola i Manchester City och Eddie Howe i Bournemouth legat i framkant när det gäller varianter.
Jag tror att det inslaget från VM som verkligen får effekt i klubbfotbollen är att fler lag kommer att lägga mer tid på fasta situationer.

Man kan också fundera på vad motdraget är för försvarande lag om fotbollen nu får uppleva en flod av hörn- och frisparksvarianter. Eftersom scoutingen är så minutiös idag på toppnivå gissar jag att andelen målen på fasta i VM (43 %) faktiskt också kan framtvinga mer flexibilitet i försvarsspelet.
Såvitt jag vet har lag i alla tider haft ett sätt att försvara på fasta situationer. Man bestämmer sig för ett sätt som passar det tillgängliga spelarmaterialet och så försvarar man hörnor med zonförsvar, kombinationsförsvar eller merparten i markeringsspel. Men om jag tittar i spåkulan ser jag behov av att bli mer flexibel i sitt försvarsspel och kunna variera mellan zonspel och kombinationsförsvar, variera mellan hög och låg linje vid kantfrisparkar.

Låt mig ta ett tydligt exempel:
Inför Sveriges möte med England var det mycket snack om britternas fasta situationer. Vi hade ju sett i turneringen hur de effektivt blockerade motståndarna och därigenom skapade möjlighet för en lagkamrat att nicka utan uppvaktning. Vi visste att det fanns en risk att antingen Harry Kane, Harry Maguire eller John Stones skulle få komma upp och nicka obevakad. Sverige hade, i det läget, förmodligen tjänat på att använda fler zonspelare mot England (som ändå blockar/screenar så effektivt). I så fall hade Sverige garanterat haft en av sina starkaste huvudspelare i den ytan där Harry Maguire nickade in 1–0-målet, ett mål som blev helt avgörande för matchutgången. Då hade Maguire fått ta duellen med Andreas Granqvist eller Albin Ekdal istället för de kortare Emil Forsberg. Det hade kanske blivit mål ändå, det får vi aldrig veta, men zonförsvar hade gett Sverige bättre chanser mot just den typen av hörnvarianter som England använde genom turneringen.

Hindret för att använda större flexibilitet för att försvara fasta situationer är förstås att spelarna ska kunna ta in och hantera all information. Men jag tror att det är en fråga om inställning och kultur. För 25 år sedan var de taktiska instruktionerna och spelmodellerna ytterst begränsade. Sedan höjdes ribban och spelarna på toppnivå har klarat av den omställningen. Det bör finnas utrymme för ytterligare utveckling.

Flexibilitet med spelsystem och formationer
Det här är något som har förändrats inom fotbollen. Förut satte man ett sätt att spela och sedan var det cementerat för större delen av säsongen. Senaste åren i klubbfotbollen har vi sett hur tränare alltmer anpassar sina lag från match till match utifrån sin ”game plan”. Är det möjligt att den trenden sätter sig även i landslagsfotbollen? Kanske.
I VM såg vi ett England som inte var tillräckligt flexibelt i semifinalen mot Kroatien. Det blev kostsamt. 5-3-2 hade fungerat genom turneringen, men i den matchen blev kanterna för jobbiga att täcka och då hade Gareth Southgate tjänat på att göra en mindre justering och gå över till 3-4-3. Men England var låsta i sitt 5-3-2. Precis som Sverige var slätstruket när man plötsligt hamnade i underläge i kvartsfinalen och tvingades jaga.
Lag med större flexibilitet hade stora framgångar. Frankrike började turneringen med Antoine Griezmann i en roll som nia, men det fungerade inte så Didier Deschamps bytte in targetspelaren Olivier Giroud och han fick sedan förtroendet att leda anfallet. När Frankrike märkte att kontringshotet från Kylian Mbappé var bästa sättet att vinna matcher fick Blaise Matuidi en allt viktigare roll på vänsterkanten för att balansera. Deschamps gjorde små, små förändringar i spelsättet, men de var ack så viktiga för att nå hela vägen.
Kroatien varierade mellan att använda Marcelo Brozovic som defensiv mittfältare bakom Luka Modric/Ivan Rakitic och att använda Andrej Kramaric bakom Mario Mandzukic. Uruguay började VM med rakt 4-4-2 för att senare i turneringen använda en mittfältsdiamant.
Belgiens förbundskapten Roberto Martínez visade kanske den allra största benägenheten att formera utifrån motståndare. I VM-kvalet spelade han 5-3-2 och fick kritik av de egna spelarna för att formationen blev för baktung. Inför VM hade han landat i 3-4-3, men till mötet med Brasilien i kvartsfinalen ställde han istället ut ett 4-3-1-2 där vänsteryttern Eden Hazard och högeryttern Romelu Lukaku blev rena kontringsspelare. Det går att diskutera om segern var rättvis sett till chanserna, men Belgien vann iallafall matchen.

Hattande med formationer har blivit vardag i ligafotbollen. Det är inte lika okomplicerat i landslagsfotbollen där man har mindre tid tillsammans för att spela ihop sig. Men lag som har möjlighet till flexibilitet (och då menar jag rätt flexibilitet, inte som Jorge Sampaolis virriga experimenterande i Argentina) har en klar fördel då man blir mer svårlästa.

Fotnot: Bilder från SVT Play.

Kategorier VM 2018

VM-analys: Så kraschade Sampaolis taktik mot Kroatien

av Kalle Karlsson

Kroatien körde över Argentina igår och Leo Messi & Co har inte längre sitt öde i egna händer inför den avslutande omgången i gruppspelet.
Här tittar vi närmare på ett par taktiska detaljer från matchen.

Argentina kom till VM som en ”dark horse”. Det är kanske naturligt när man har så obscent överflöd av anfallskraft i form av Messi, Agüero, Dybala, Higuaín, Icardi (på hemmaplan) och Di Maria. Men sanningen är att det är en av de mest obalanserade trupperna i den moderna VM-historien.
Tre förbundskaptener fick försöka få rätsida på laget under kvalet, ingen lyckades. Hyllade Jorge Sampaoli, som gjorde underverk med Chile, skulle bli en frälsare men faktum är att laget under hans ledning inte gjort några framsteg. De räddades av ett Messi-hattrick för att ens ta sig till VM och under vintern/våren har han experimenterat utan att hitta rätt lösning.
Vi kan och kommer säkert debattera i evigheter om det ens går att få balans mellan defensiv/offensiv med detta Argentina, men låt oss fastslå:
Förbundskapten Jorge Sampaoli har misslyckats kapitalt. Igår hade Argentinas bänkspelare förmodligen formerat en starkare startelva, vilket får ses som en sorts bedrift i sig i en avgörande gruppspelsmatch.

Nåväl, här kan vi titta på några taktiska aspekter från matchen igår. Slutintrycket var att Kroatien var fenomenala, där mittfältet med Ivan Rakitic och Luka Modric skaffade argument för att de är VM:s bästa mittfältsduo.
Men första halvlek var inte så övertygande som man kan tro. Efter 33 minuter konstaterade Anders Andersson i TV4 att ”Modric har vi inte sett mycket av”. Då hade Argentina styrt spelet utan att ha visat upp ett särskilt välfungerande passningsspel. Kroatien kändes giftigare, men mest tack vare Argentinas dysfunktionella system. Det kändes liksom inte säkert med det ihåliga försvaret och osäkerheten där Willy Caballero och mittbacken Nicolás Tagliafico var nära redan i första halvlek att bjussa på ett baklängesmål på grund av riskabla passningar i eget straffområde.

Argentinas spelidé var så oerhört banal. Många gånger framstod den som ”ge bollen till Messi och hoppas på det bästa”. Paulo Dybala pratade om det där i våras. Juventusanfallaren sa att ett problem är att ”Messi är för bra”. Det är lätt att lägga över ansvaret på honom. I klubblaget anpassar sig lagkamraterna. I landslaget, där man har korta samlingar och bara hinner genomföra tre-fyra träningspass under en landslagsvecka, klarar man inte av att hitta den synkroniseringen.

Jorge Sampaoli formerade ett 3-4-3 igår. Hans trebackslinje med Chile gav stora framgångar, men Argentina har vare sig mittbackar eller wingbackar för systemet. Sampaoli valde att övergå till 3-4-3 igår trots att Messi förklarat att han känner sig hämmad av det systemet då det drar motståndare till den högra, inre korridoren där Messi vill operera. I 3-4-3 är Messis position från början i det området. Han trivs bättre när han får vandra mer fritt och dyka upp i mellanytan när motståndarna som minst anar det.
Sampaolis 3-4-3 var ett ödesdigert val: 1) Argentina blev sårbart bakom sina wingbackar där Ivan Perisic och Ante Rebic ständigt hittade fria ytor redan i första halvlek. 2) Argentina blev 2 vs 3 centralt där Javier Mascherano och Enzo Pérez blev överkörda av Modric/Rakitic. 3) Argentina fick inget kantspel då deras wingbackar är på tok för begränsade.
Lars Lagerbäck har lanserat någon tes om att ”tränaren har 10 procents betydelse för lagets prestationer”, vilket fått fäste i Sverige. Jag anser att att tränaren har minst 50 procents betydelse för resultaten. Sedan är man helt beroende av bra spelare för att kunna nå resultat genom att spela offensiv, proaktiv fotboll.

Taktiska punkter från matchen:

Argentinas obefintliga presspel
Jorge Sampaolis Chile kännetecknades av ett intensivt, Bielsa-inspirerat presspel. Ingenting av detta kunde skönjas igår i Argentina. Istället fick vi se motsatsen. Det här mästerskapet har karaktäriserats av korta avstånd mellan lagdelar. Iran hade exempelvis 16-17 meter mellan backlinje och forward mot Spanien, men det har funnits många exempel på riktigt tajta 4-4-2-försvar.
Argentina hade ibland 17 meter bara mellan backlinje och mittfält. Det var kanske logiskt eftersom trebackslinjen med Nicolás Otamendi centralt var livrädda för ytan bakom eftersom laget sällan hade någon press på bollhållaren i Kroatien.
Den direkta återerövringen? På sin höjd halvhjärtad.

Kroatiens sätt att stänga kanterna
Kroatien ställde ut ett 4-1-4-1 med Marcelo Brozovic som defensiv städare. På egen planhalva föll de hem med yttrarna Ivan Perisic och Ante Rebic, vilket gjorde att de bildade ett 6-3-1. Luka Modric och Ivan Rakitic kunde då stöta fram från sina mittfältspositioner utan att oroa sig för att lämna luckor bakåt. Det här gjorde att Argentina mest fick spela utanför Kroatiens formation.

Kroatien1Kroatiens 6-3-1 på egen planhalva. Foto: Cmore.se

Själva utförandet av presslöpningarna från Luka Modric och Ivan Rakitic var magnifikt, ett skolboksexempel. Modric stötte fram hårt och intensivt i press hela matchen och när han täckte ytor var det som om han försvarade grässtråna bakom sig som sin nyfödda baby.

Kroatien3Studerar man Argentinas 500 passningar från matchen ser man att ingen spelades i ”halvmånen” framför Kroatiens straffområde, den där Messi i vanliga fall är så skicklig på att kombinera med lagkamraterna i Barcelona.

Kroatiens höga press var lika imponerande. De hade förstås fördel av att ha Mario Mandzukic och Luka Modrics smartness och arbetsvilja, men Zlatko Dalic hade läst matchen helt rätt. Han visste att Argentinas uppbyggnadsspel gick att störa och sättet fronttrion Mandzukic/Modric/Rakitic (nu talar vi enbart om presspelet) klev fram medan yttrarna Rebic och Perisic hittade halvlägen där de kunde skära av två motståndare var godis för alla som njuter av effektivt presspel. Mandzukic/Modric/Rakitic täckte effektivt spelen in centralt i plan, vilket gjorde att passningsvägarna till bland annat Messi var blockerade. Messi hade endast 49 bolltouch i matchen, den lägsta siffran han någonsin haft i en VM-match där han spelat 90 minuter. Det kan, enligt Eurosports Opta-statistik, jämföras med 116 bollberöringar mot Island och snittet på 83,2 under säsongen i Barcelona.

Argentinas offensiva spel
Från andra halvan av första halvlek blev det uppenbart hur osammanhängande detta Argentina är. En uppgiven Leo Messi vandrade ned till backlinjen för att hämta bollar. Samtidigt hade han inga spelare som är anpassade för att kombinera sig fram, allra minst Sergio Agüero, som istället gillar att ligga vid offsidelinjen och hota i djupled. Messi letade väggspel med lagkamrater men det var som att leta efter vatten i öknen.
Istället var det talande att när Enzo Pérez fick för sig att dra upp ett anfall i 68:e minuten så var han och inbytte Gonzalo Higuaín omgiven av hela Kroatiens lag. 2 vs 10. Lycka till.

Kroatien2Enzo Pérez dribblar sig rakt in i kroatiska ”säcken”. Samtidigt står Argentinas spelare i en halvmåne och tittar på. Inga passningsalternativ framåt, ingen lagkamrat som är intresserad av att löpa förbi bollhållaren. Det här var en talande bild för Argentinas anfallsspel.

Argentina var ett delat lag och det var bara en tidsfråga innan den sjunkande skutan skulle börja ta in ännu mera vatten.

Sammanfattning
Argentina svarade för en pinsam insats mot ett starkt, betydligt mer organiserat Kroatien. Jorge Sampaoli valde helt fel taktik, men lider samtidigt, det ska sägas, av att laget har enormt brist på defensiv kvalitet.
De argentinska spelarna verkade uppgivna i intervjuerna efteråt. Argentinska medier spekulerar i att spelarna vill avsätta Jorge Sampaoli redan nu och låta legendaren Jorge Burruchaga (ni minns honom säkert från VM 1986) leda laget i avslutande gruppspelsmatchen mot Nigeria.
Vi får se vad som händer, men min gissning är: Argentina avvaktar dagens resultat i Island-Nigeria. Har man en realistisk chans så har man en ny förbundskapten redan innan innan tisdagens ödesmatch mot Nigeria.
Med Jorge Sampaoli har man kört in i väggen.

Fotnot: Bilder från Cmore.se

Kategorier Argentina, Kroatien
DET HÄR ÄR EN PLUS-ARTIKELPLUS

VM-analys: Sverige utnyttjar Sydkoreas huvudlösa taktik

av Kalle Karlsson

Sverige tog sin första seger i en VM-premiär på 60 år. Här tittar vi närmare på de taktiska detaljerna bakom triumfen. Tv: Min analys framför taktiktavlan inför Sverige-Sydkorea. Diskussionerna om den svenska startelvan var nästan obefintliga dagarna före match. Det mesta var ju inristat i sten, Sveriges elva var satt, men...

Prova Plus nu!

För att kunna läsa resten av inlägget måste du ha Plus. Redan Plus-kund? Klicka på "Prova plus"-knappen ovan för att logga in.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB