Jag läste också artikeln om mamman och barnet som dött i bussolyckan i Dorotea. Och reagerade som man gör. Tänkte att det var hemskt, inte minst för att mamman var lika gammal som mig.

Dagen efter kröp olyckan innanför skinnet på mig. Det som först var en nyhetsartikel som jag inte ägnade mer än ett par minuter och en snabb tanke, blev verkligt.

Mamman var inte bara lika gammal som mig. Hon var min vän på Facebook. Vi följer varandra på Twitter. Jag brukade läsa hennes blogg, och hon läste min.

Och det som var en olycka, en rubrik bland andra, blev plötsligt en smärtsam påminnelse om livets förgänglighet. Det blev en sorg över att en människa som var en del av min vardag plötsligt är borta. Jag drabbades också och blev en del av den kollektiva sorgen. Det var som om flödet på Twitter stannade upp. Många loggade ur, andra drog sig till sina bloggar för att skriva av sig, andra uttryckte sorg och bestörtning på Twitter, besökte hennes Facebooksida för att skriva kondoleanser och vi försökte tillsammans förstå det ofattbara.

Mamman hette Tea Anderstig, och hon var älskad.

Genast uppstod den parallella diskussionen, den om vem som egentligen hade rätt att sörja.

Går det att sörja en människa man inte träffat? Får man gråta över någon man känner endast genom internet?

För er som hyser tvivel om den saken rekommenderar jag att läsa Carl-Henric Jaktlund. Twittersorg är riktig sorg.

Det pratades också om vad som var okej och inte. Somliga tvekade inför att publicera de bloggposter som skrivits. Kanske mest för att de var osäkra på om de hade rätten att sörja Tea, om de hade rätt att uttala sig om hennes död alls, då de inte hade träffat henne. Jag menar att man har det.

Tea levde en stor del av sitt liv på internet. Vad kunde vara mer naturligt än att de som delade det livet också uttryckte sorg just på internet? De kände inte Tea så som hennes närmaste kände henne. Vi har alla olika sidor. Jag är en person för mina barn och en annan på jobbet. Mina nätvänner känner andra delar av mig än mina släktingar. Men alla delar är jag, lika mycket.

I chock och sorg kanske vi uttrycker oss klumpigt. Vi är så rädda för det, att vara klumpiga, säga fel och göra fel. Men jag tror att nästan vad som helst är bättre än tystnad och att hålla det inom oss. Vi behöver vara snälla mot oss själva och toleranta mot andra. Det finns inte rätt eller fel sätt att sörja.

Någon uttalade sig kritiskt mot att det tändes cyberljus för Tea. Ansåg att det var ovärdigt. Jag ser det som en smakfråga. Fel för någon är rätt för en annan. Om nu de som blev bestörta över Teas död, som inte kunde ses och krama om varandra, som inte har möjlighet att samlas för en minnesstund men ändå tillsammans med andra vill manifestera sin saknad så måste de få göra det. Man kan inte äga en annan människas sorg.

Vi sitter ofta ensamma framför våra datorer och delar med oss av våra liv. Då borde det inte vara konstigt att dela också när döden drabbar.

Jag träffade aldrig Tea Anderstig. Men hon var en del av mitt liv, som är borta nu. Hon var en person jag tyckte om. Jag vill inte spekulera i var hon finns nu, eller vad hon gör, men jag vill tro att hon har det bra.

Här samlas flera bloggposter där vännerna skrivit om Tea.