Bloggvärldsbloggen

med Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Arkiv för tagg sorg

- Sida 1 av 1

Veckans bloggtema – Välj själv

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Den här veckan tänkte jag inte ge er ett specifikt tema, däremot tänkte jag att ni ska få välja och skriva om något av de teman som redan passerat.

Det är också sista veckan för i år som jag kör Veckans bloggtema – sen tar jag en paus över helgerna.

De teman som ni får välja mellan är följande:

Livspusslet

Släkten

Manlighet

Jämställdhet

Språk

Din favoritblogg

Invandring och främlingsfientlighet

Stress

Kroppen

Hjältar

Finanskrisen

Sorg

Jante

Pappa

Tid

Sex

Böcker

Mamma

Gud

Alkohol

Fördomar

Ålder

Det är bara att välja ock vraka! Passa på att skriva om något ämne du missat, eller som något du har mer att säga i. Det är helt okej att välja flera ämnen, kombinera dem i en bloggpost eller skriv flera. Däremot vill jag inte ha en massa länkar till gamla inlägg på veckans bloggtema – tanken är att inspirera till att skriva nytt.

När du är klar – länka hit, posta en länk i kommentarnsfältet här eller på Twitter under hashtagen #bloggtema.

Senast på lördag klockan 12.00 vill jag ha ditt bidrag.

 

Bakom rubrikerna

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Jag läste också artikeln om mamman och barnet som dött i bussolyckan i Dorotea. Och reagerade som man gör. Tänkte att det var hemskt, inte minst för att mamman var lika gammal som mig.

Dagen efter kröp olyckan innanför skinnet på mig. Det som först var en nyhetsartikel som jag inte ägnade mer än ett par minuter och en snabb tanke, blev verkligt.

Mamman var inte bara lika gammal som mig. Hon var min vän på Facebook. Vi följer varandra på Twitter. Jag brukade läsa hennes blogg, och hon läste min.

Och det som var en olycka, en rubrik bland andra, blev plötsligt en smärtsam påminnelse om livets förgänglighet. Det blev en sorg över att en människa som var en del av min vardag plötsligt är borta. Jag drabbades också och blev en del av den kollektiva sorgen. Det var som om flödet på Twitter stannade upp. Många loggade ur, andra drog sig till sina bloggar för att skriva av sig, andra uttryckte sorg och bestörtning på Twitter, besökte hennes Facebooksida för att skriva kondoleanser och vi försökte tillsammans förstå det ofattbara.

Mamman hette Tea Anderstig, och hon var älskad.

Genast uppstod den parallella diskussionen, den om vem som egentligen hade rätt att sörja.

Går det att sörja en människa man inte träffat? Får man gråta över någon man känner endast genom internet?

För er som hyser tvivel om den saken rekommenderar jag att läsa Carl-Henric Jaktlund. Twittersorg är riktig sorg.

Det pratades också om vad som var okej och inte. Somliga tvekade inför att publicera de bloggposter som skrivits. Kanske mest för att de var osäkra på om de hade rätten att sörja Tea, om de hade rätt att uttala sig om hennes död alls, då de inte hade träffat henne. Jag menar att man har det.

Tea levde en stor del av sitt liv på internet. Vad kunde vara mer naturligt än att de som delade det livet också uttryckte sorg just på internet? De kände inte Tea så som hennes närmaste kände henne. Vi har alla olika sidor. Jag är en person för mina barn och en annan på jobbet. Mina nätvänner känner andra delar av mig än mina släktingar. Men alla delar är jag, lika mycket.

I chock och sorg kanske vi uttrycker oss klumpigt. Vi är så rädda för det, att vara klumpiga, säga fel och göra fel. Men jag tror att nästan vad som helst är bättre än tystnad och att hålla det inom oss. Vi behöver vara snälla mot oss själva och toleranta mot andra. Det finns inte rätt eller fel sätt att sörja.

Någon uttalade sig kritiskt mot att det tändes cyberljus för Tea. Ansåg att det var ovärdigt. Jag ser det som en smakfråga. Fel för någon är rätt för en annan. Om nu de som blev bestörta över Teas död, som inte kunde ses och krama om varandra, som inte har möjlighet att samlas för en minnesstund men ändå tillsammans med andra vill manifestera sin saknad så måste de få göra det. Man kan inte äga en annan människas sorg.

Vi sitter ofta ensamma framför våra datorer och delar med oss av våra liv. Då borde det inte vara konstigt att dela också när döden drabbar.

Jag träffade aldrig Tea Anderstig. Men hon var en del av mitt liv, som är borta nu. Hon var en person jag tyckte om. Jag vill inte spekulera i var hon finns nu, eller vad hon gör, men jag vill tro att hon har det bra.

Här samlas flera bloggposter där vännerna skrivit om Tea.

 

Var får jag mina idéer ifrån?

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Annieellen undrar:

Jag har en fråga av ren nyfikenhet som egentligen handlar mer om ditt bloggande än om bloggvärlden i stort… hoppas att det ska gå bra att fråga i alla fall?

Det jag undrar är, hur kommer du på idéerna till de teman du varje vecka kör under Veckans bloggtema? Vart finner du din inspiration?

Jag svarar:

Idéerna får jag lite här och där. Ibland läser jag ett blogginlägg som inspirerar, som när temat var Jante. Oftast är det mer diffusa saker som får mig att komma på teman, och lite grann går de också i varann, det ena ger det andra kan man säga. Från tid till pengar, till exempel, eller mamma och pappa. Jag försöker också att ha ganska breda teman som nästan vem som helst kan relatera till på något sätt, för jag tycker det är kul om olika sorters bloggare skriver på sitt sätt om de teman jag utlyser.

Sen ska väl erkännas att de hänger ihop med mina intressen och saker som jag funderar på och gärna skriver om själv också, som alkohol eller sorg. Jag har också märkt att jag får mest respons på de ämnen jag själv brinner för, kan ju ha att göra med att jag är bättre på att skriva inspirerande uppmaningar i ämnen jag gillar själv, eller att vi alla är ganska lika och funderar på ungefär samma saker…

Hoppas du är nöjd med svaret. Och om någon annan vill veta mer om bloggar, internet och annat relaterat – tveka inte – ställ din fråga här.

Sorgen blir lättare att bära när man har någon att dela den med

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Jag tror att alla bär på sorg i någon form. En del av oss har många sorger, andra få. Några är tyngre att bära, andra något lättare. Ibland är sorgen öppen, skoningslös. Andra gånger lågmäld, instängd, men likväl gör den ont. Ibland läker tiden. Andra gånger inte. Men jag tror att sorg förändras över tid. Ändrar skepnad, och kanske gör lite mindre ont, även om den aldrig försvinner helt.

Det är svårt att skriva om sorg. Vi får sällan lära oss att riktigt sätta ord på de starka känslor som sorgen innebär, och inte minst får vi lära oss att inte belasta andra med våra sorger. Vem har inte varit med om att träffa en bekant i sorg och inte finna orden? Vem har inte varit med om att kroppen minns fastän ord inte kan förklara?

Och vem har inte fått höra att det inte är okej att sörja? Att tårar inte leder någon vart, att man ska rycka upp sig, skaka av sig och gå vidare? Men även om ingen blir lycklig av att gräva ner sig i sin sorg tror jag att det är viktigt att våga möta den. Och som ni har gjort den här veckan – sätta ord på den.

Därför är jag full av beundran inför alla er som deltagit i veckans bloggtema och skrivit om sorg. Privat, utlämnande och modigt. Och era texter är viktiga, för jag tror att sorg blir enklare att leva med när man kan dela, och när man får ta del av andras tankar och känslor inför det svåra. Jag vet inte alls hur jag ska lyckas sammanfatta utan att det känns futtigt och förminskande, men jag gör ett försök:

Thérèse Nilsson har skrivit om sorg över andra, och om sorg som gick så långt att hon inte längre ville leva.

Karibien berättar om hur en mobiltelefon fick henne att börja förstå, det hon redan visste. Att hennes älskade valt döden. Att han inte fanns längre. I hennes inlägg finns länkar till äldre poster, som tillsammans ger en smärtsam inblick i sorgeprocessen.

A.M.O skriver om sorgen efter sin pappa.

Anna Widerberg har nyligen förlorat sin bäste vän. Och de senaste postningarna i hennes blogg är alla relaterade till det, bearbetning av hennes stora förlust.

Friskhetstecken sörjer att hon inte lyckats få barn. Men konstaterar att det är en sorg med inslag av hopp.

Deckarruth skriver:

Min största sorg går jag igenom just nu. På ett år har jag förlorat min mamma (cancer), pappa (stroke) och syster (självmord). Befinner mig just nu i en ond dröm känns det som. Högt blodtryck, depression och sömnproblem hör nu till min vardag. Sjukskriven på halvtid. Känns bra, får lite tid att läka, sörja och minnas. Mitt i allt detta har jag också varit tvungen att avliva tre katter, mamma och pappas katt (som jag haft sedan jag var 13 år) min egen katt (som jag haft i 15 år) och nu senast min systers katt, den stackarn var 21 år, vankade omkring ensam i hennes lägenhet, jamandes och vanskött. Hur hemskt det än låter så var det nästan lika jobbigt. Att avliva den där lilla stackaren, smal och orolig, hasade omkring i en missbrukares lägenhet. Usch det var tungt. I morgon fyller mamma år! Tänder ett ljus för henne och minns henne utan cancer och smärta.
Ta vara på varandra.

Tonårsmorsa bidrar med ett inlägg hon skrev förra året, när hennes dotter förlorade sin pappa.

Lissento skriver om sina sorger, och konstaterar också något viktigt – att man inte kan mäta sorg, inte tala om för någon annan vad som är okej att sörja eller ej.

David Gottlieb tar det ett steg längre – detta om att jämföra sorg. Om vems sorg som väger tyngst.

Nemo skriver om oförlöst sorg. Sorg som tystats ner, som inte fått komma ut.

Annami om den sorg man kan känna som förälder när ens barn har det jobbigt och svårt.

Sagoelin om sorgen efter sin pappa. Om att vilja ringa, om att vilja berätta. Önskan om en plats att gå till.

Mumarie saknar sin älskade farfar.

Karin Berg bidrar med en dikt hon skrivit:

Och känslan var som den från början
att man inte kunde ta på varandra
ändå så var det han som tog min hand
och började gå

vinden ven med oss på vägen
följde våra kroppar i följsam smekning
ändå var jag den som
slutade vandringen
som tog bort min hand

vinden tystnade i träden
hans ögon var sorgsna
i den tystnad som blev
och dimman slet honom
från mig

så fortsatte jag vandringen själv
till slutet av stigen
som var fylld av snår och buskar
med blodiga händer och blodig kropp
avslutade jag det
som påbörjats

aldrig mer detsamma

Mcsarcne skriver om sitt livs sorg. Som har mer med livet än döden att göra.

Också Steve Lando bidrar med en dikt.

Victoria var femton år när hon förlorade sin mamma.

Arhammar skriver om sin dotter Josefine. Om att lämna förlossningen utan att få ett barn med sig. Om ett barn som dog innan hon fick börja leva.

Gunilla är en av dem som använt bloggen för att bearbeta sin sorg. För att formulera den. Hennes son dog i en olycka för fyra år sedan.

Smäm om hur sorg kan vara grogrund för sådant som är vackert.

Victoria om sorg som inte känns när man är mitt i den, men slår en i uppvaknandet.

Henrika skriver om sorgen över ett barn hon valde att inte föda.

Trollhare skriver angeläget om sorgen över att han föddes som pojke i en flickas kropp.

Vargen nämner olika sorters sorg, men mest sorgen efter en fyrfota vän.

Lindström skriver om sorgen över förlorade drömmar – eller det där som inte blev som han trott.

Läs Jessica. Om Melissa, dottern som dog. Om ett hål i hjärtat.

Kristina var tretton när hennes bror dog. Hon skriver om overkligheten, och om den dubbla sorgen när föräldrarna mitt i sin förtvivlan glömde bort sina levande barn.

Någons mamma – någons dotter skriver om sorg över sin mammas fängelsestraff. Läs här och här.

Citronfjärilen använder sig av poesi när hon skriver om sorg.

Karin Friberg skriver om sin bror. Sorg över någon som lever. Den lille pojken.

Lotten skriver på det där viset som bara Lotten kan. Om sonens sorg när Michael Jacksson dog.

Wettexvärlden bidrar med en stark text om när hennes syster valde att ta sitt liv.

Och Ensamma pappan skriver – som bara han kan. Ett brev till sina barn. Om att vara föräldralös.

GöranSjälvkunskapsbloggen om att våga stanna i sin sorg.

Alabama minns.

Smulan kastar sig in i minnena och delar med sig av olika sorger hon bär på.

Annieellen känner sig osäker på vad som är sorg, egentligen, av alla känslor som virvlar.

Eva har letat i arkivet och funnit en post om sin livssorg.

Skatan sörjer sin vän Margith. På ett oväntat sätt.

Ulrica tänker högt om sin morfar, och om att sorg och glädje går hand i hand.

Sandra delar med sig ur sin bok Maskrosungen. Lästvång.

Jag låter Newyn avsluta sorgtemat med följande ord: ”Det är när jag fyller mitt liv med dagar, istället för fylla mina dagar med liv, som jag har sorg.”


Veckans bloggtema – Sorg

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Den här veckan tänkte jag att vi skulle bli lite allvarliga, och skriva om sorg.

Vilken är ditt livs största sorg?

Sorg kan ju vara alltifrån sorg över någon som är död till sorg över att ha valt fel, förlorat ett jobb, eller som i mitt fall – sorg över en pappa som aldrig var.  Sorg kan vara diffus eller tydlig, den kan vara stark eller svag. Den kan komma och gå, den kan ta över och utvecklas till bitterhet, eller leva sitt eget liv sida vid sida om lycka.

Det går att sörja en skilsmässa, det går att sörja en katt, somliga sörjer sin ungdom, andra sörjer över att vara just unga. Man kan sörja en idol, någon man inte känner.

Vad är egentligen sorg? Ge mig dina tankar. Ge mig din berättelse. Länka hit och droppa en länk i en kommentar, och försök att göra ämnet till ditt, känn dig inte låst av mina frågeställningar.

 

Bloggarna om Patrick Swayze

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Jag förstår inte riktigt hur Patrick Swayzes död kan vara en så stor nyhet och engagera så många. Visst, jag såg Dirty Dancing. Jag har fan till och med en vinylskiva med filmmusiken, med omslag prytt av Mr Swayze. Jag såg filmen på bio, min kompis satt och var helt hysterisk och tokkär, jag var mer ”jaha”. Det är jag fortfarande, och kom igen – det är en rätt medioker film och Swayzes insats var inget att hänga upp någonstans.

Bild 1.png

Ändå vet jag inte hur många bloggposter, Facebookstatusuppdateringar och tweets jag idag sett använda citatet ”nobody puts Baby in a corner”, som om det vore en av filmhistoriens viktigaste repliker. Fint, visst. Men lite överdrivet kanske? Eller har jag missat något väsentligt här?

Om jag har det – upplys mig! Jag har inte koll på allt.

Av alla som bloggat idag väljer jag att rekommendera Sara Lövestam och hennes tolkning av Swayzes berömda replik. Mycket bra, läsvärd text. Tipstack till Älskade Dumburk.

 

Måsteläsning på temat pappa

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Har ni läst bloggen om Honungspojken?

Den handlar om Hugo, som föddes med en mycket liten hjärna. Det är Hugos mamma som skriver den. Men eftersom det varit pappatema i Bloggvärldsbloggen denna vecka har hon lyckats övertala Hugos pappa att skriva ett gästinlägg.

Bild 4.png

Det är en postning som jag tycker att alla ska läsa. Alla mammor och pappor och alla andra. Om stor kärlek, om sorg, och om att vara förälder till ett barn som ska dö före en själv.

 

Älskade, saknade, närvarande, frånvarande

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Jag är överväldigad över allas era pappainlägg! Ni skriver så bra, och jag blir berörd av i stort sett varje inlägg på det här temat. På olika sätt. Men främst känner jag det där gnaget. Den där sorgen. Över att min pappa aldrig riktigt var den där pappan jag hade önskat att han var. Som när jag läser Kristinas postning om sin fantastiske pappa. Och Christina om sin pappa som verkar vara precis den pappan jag hade velat ha – den där store starke som tar hand om och beskyddar. Eller när jag läser Wettexvärlden, om saknaden efter sin pappa. Då saknar jag att jag inte riktigt kan sakna min pappa, den personen han var. Att jag bara saknar ”en pappa”.

CP-mamman har skrivit en fantastisk post om sin pappa och musiken. Min pappa hade musikerdrömmar, och jag har träffat flera av hans gamla elever (han var musiklärare) som berättar om hur han introducerade dem till riktigt bra musik. Själv fick jag inte lyssna på något som inte hade en kristen underton, eller som enligt min pappa var ”rumsrent”.

Annieellen skriver om sin motsägelsefulla relation till sin pappa. Om en pappa som i grunden var fantastisk men inte riktigt levde upp till papparollen, om jag inte helt missförstår henne. En som tar sin papparoll på stort allvar och med bravur som det verkar för oss som får följa med är Abbes pappa, som skrivit en kort men lysande postning om att växa in i faderskapet, och om sina fina lärare.

Chribba berättar om sin pappa, rakt och osentimentalt. Alabama har en helt annan ton i ett brev till sin pappa, ett brev som – hittills – aldrig postats. Johan skriver inspirerad av Snowracer, om sorg.

Och läs för bövelsen Nilsfredrik. Om en pappa som tog sitt liv. Om Gud, om skuld. (Fredrik – jag tror att jag kände din pappa när jag var barn, och dig. Kan det stämma?)

Manne har skrivit om ett speciellt möte, ett möte med den pappa som dog.

Charlotte om sin pappa, en sådan pappa som alltid ställt upp även när han inte riktigt förstått. Jerrys pappa var mer lik min. En pappa som inte riktigt räckte hela vägen. Loba skriver utlämnande om starkt om en pappa som för henne är död. Mia har aldrig träffat sin pappa. Lindalou har skrivit starkt och förlåtande – medan du söp.

David Gottlieb har skrivit en mycket bra och lång post om att han är en bra pappa. Trollhare har skrivit en fantastiskt post också, om att pappa är en titel man måste förtjäna. Smulan är lite inne på temat när hon skriver om att vem som helst kan göra barn men att alla inte klarar av att vara förälder. Karibien skriver om svek, och om beteenden som går i arv.

Johnny skriver ömsint om sin älskade pappa. Em om drömmen att någon en dag ska kalla hennes älskade för pappa. Wrecklesseric om att vara ensamstående pappa. Lilla O har skrivit om En riktig pappa. Eva har alldeles nyss förlorat sin pappa.

Sandra skriver. Frågar sig om hon hade kunnat göra annorlunda. Minns sin pappa med kärlek.

Och söta rara ni. Läs Schmut.

Sist vill jag tacka er alla, för att ni delar med er, för att ni vågar vara så personliga, så utlämnande. Tack för att ni låter mig och andra ta del av era tankar och erfarenheter.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB