Som jag sa förra veckan tänkte jag varje fredag istället för att göra #followfriday på Twitter, eller kanske som komplement, här tipsa om en hel lista att följa, eller om inte annat hitta nya intressanta personer att haka på.

Denna vecka tipsar jag om en lista som Jocke skapat, där han försökt samla alla som var med på 24 hour businesscamp. Här har jag skrivit mer om 24hbc.

Listan är rätt nyttig, då där finns de personer som är i framkant när det gäller internetutveckling, vi har de främsta entrepenörerna, uppfinnarna och tänkarna på listan. De twittrar mer eller mindre, men de allra flesta är trevliga, generösa och hjälpsamma.

Här hittar du den, all24hbc.

Och så ett bonustips, som är att spana in New York Times listor. Vad sägs om Fashion Report, eller denna lista som jag började följa genast.

Det är verkligen hög tid att jag tipsar om bloggen 365saker du kan göra.

Sedan den 1 januari har det där varje dag postats ett inlägg med ett tips på något du kan göra för att mer eller mindre förändra ditt liv, och andras. Det braiga är att den inte blir riktigt intaktuell, även om du inte läst den förr kan du ha stor glädje av de gamla inläggen.

Projektledare för bloggen är Navid Modiri, och det är inte bara en blogg utan i projektet ingår också föreläsningar, webbteve och så lokala bloggar på samma tema, från Berlin i söder till Luleå i norr.

Varför jag väljer att skriva om 365saker just idag är på grund av dagens postning som handlar om språk, som ju är veckans bloggtema här i Bloggvärldsbloggen.

Och förutom att Abbes pappa har skrivit en fin text om teckenspråk får vi också den här videon där Abbe i egen hög person ger oss teckenalfabetet:

Vill du också göra en video om språk? Eller ta en bild eller skriva en text eller så? Haka på veckans bloggtema, du har till och med lördag på dig om du vill vara med i sammanfattningen på söndag.

Efter fyra dygn glömde jag bort mig. Dessutom var det så onödigt. Den där meningen hade klarat sig bra utan missförstånd även utan smiley.

Men jag ger inte upp. Klarar jag mig till söndag kväll utan att gömma bort mig igen tycker jag att jag har gjort det bra.

Hos eminenta Malin hittar jag PhotoFunia, och måste erkänna att jag fastnade ett bra tag. Nästan lika kul som La PhotoCabine. Lyckades slå ihjäl närmare en timme på sajten fast jag har en massa saker som verkligen borde göras.

Nu är finalisterna utsedda i tävlingen om Sveriges bästa bloggare som är 50+.

Här kan du gå in och rösta, en gång per dygn fram til den 22 november. (För att rösta på flera kategorier måste du klicka på respektive kategori i högerspalten.)

Kul att se att flera av mina favoriter tagit sig till final.

Den senaste veckan har jag i olika sammanhang råkat ut för diskussioner om lurkers. Sådana som lurkar eller anses tjuvlyssna på andras aktiviteter på internet utan att själva delta. Ett beteende som man kan ägna sig åt i forum, på mejlinglistor, på Twitter och i bloggar. Jag skulle härmed vilja försvara lurkandet, med två huvudargument.

1. Alla är olika. Somliga pratar mycket. Är bra på att ta plats, höras och synas. Andra är tystare, säger knappt ett pip, men lyssnar och observerar desto mer. Självklart finns de olika rollerna också på internet. Somliga har helt enkelt inget intresse av att hela tiden vädra sina åsikter eller att berätta saker om sig själva, vilket inte betyder att de inte har något utbyte av att höra på andras ord och göranden.

2. Internet är öppet och fritt och så vill jag att det ska förbli. Och internet blir vad varje enskild gör det till, för sin egen del. Egentligen existerar inte tjuvlyssning heller. När man skriver eller gör något på en öppen plats som en blogg eller i ett öppet forum får man räkna med att vem som helst kan se och höra, utan att nödvändigtvis ge sig till känna. På Twitter ser man vilka som följer en också. Nu försvåras det av de nya listorna, och det faktum att vem som helst kan göra en sökning eller följa en hashtag utan att det syns, men är man väldigt nojig kan man låsa in sina tweets också så att de bara blir synliga för dem man godkänner. I ett stängt forum måste man ofta bli medlem och medlemslistor brukar finnas att tillgå. Alltså är det svårt att tjuvlyssna i ordets rätta bemärkelse.

Det finns illasinnade lurkare. De där som plötsligt ger sig till känna och då med någon bitsk inte sällan insinuerande kommentar som tydligt visar att personen länge följt exempelvis en blogg. Men det finns folk till allt och självklart kan möljigheten att följa en persons blogg ”i smyg” användas i mindre behjärtansvärda syften. Det är det onda man får ta med det goda, för alla lurkare vill inte illa. Jag har stött på motsatsen också. Lurkare som plötsligt ger sig till känna med vänliga och kloka ord för att de inte längre kunde hålla sig från att säga något.

Den som föredrar att lyssna och lära men inte känner att den själv har något att tillföra har också ett existensberättigande och bör inte frysas ut eller nekas tillträde, tycker jag. Någon som är av en annan åsikt?

För dig som gillar sånt som är roligt och lite knasigt med ingrediensen succé är det här bloggen för dig. The Succeed Blog samlar som det står i underrubriken ”the world’s most epic, awesome, mind blowing Succeeds”.

Den varvar bilder på lyckade byggnadsverk av lego eller ost med videos från Youtube som visar lyckade arrangemang som denna Donkey Kong-imitation av Postit-lappar:

Kanske inte en blogg att läsa varje dag, men nån gång i veckan kan man kika in och fascineras, och kanske också inspireras till egna ganska meningslösa men kreativa projekt?

Man kanske inte borde bli förvånad. Kanske är det så här folk är. Precis så här folk tänker. Även om de flesta kanske är smarta nog att hålla käften. Jag tappar orden. Blir mållös. För att jag trodde att de allra flesta innerst inne faktiskt bar på någon form av solidarisk grundinställning, åtminstone vad gällde barn. Och jag blir så bestört varje gång jag inser att jag har fel.

Men som sagt. Jag borde inte bli förvånad. Jag har varit på vanliga föräldramöten där vanliga människor som jag trodde var mänskliga på fullt allvar hävdat att det barn vars förälder inte har råd att pynta in en massa pengar till en klasskassa inte heller ska få följa med på skolresa.

Som tur är det finns det fortfarande människor som tänker. Och känner. Och kan kombinera förnuft och känsla. Som Andreas. Och Andreas. Och ganska många till.

En annan sak som förvånar mig är en del upprörda kommentarer jag sett till det här inlägget. Det är så klockrent, huvudet på spiken, det är så bra och det är humor, intelligens och det har något att säga. Ändå lyckas folk bli provocerade.

Men om världen är så jäkla skrämmande och full av främlingar som man inte kan lita på – ni kan väl barrikadera er i era tvättstugor då och stanna där, så behöver ni inte vara oroliga att nån ska rubba era cirklar, ok?

Tre dagar in i #nosmiley week pågår diskussionerna för fullt, om än inte lika intensivt som första dygnet.

Popjunkien har skrivit ett försvarstal för smileysarna, kombinerat med ganska stränga regler för hur de bör användas.

På Twitter är det tydligt att det är utmanande och inte helt lätt att klara sig utan kolon och parenteser:

Några som var på från början har gett upp:

Och vi andra fuskar vilt, genom att använda taggen #nosmiley istället för riktiga smileys:

Många använder argumentet att det på nätet behövs smileys/emoticons för att ersätta kroppsspråk, tonfall och miner vi använder när vi ses öga mot öga. Jag håller med i de flesta fall. Men så finns det fall där de är direkt kontraproduktiva. Som när någon på riktigt försöker vara rolig med hjälp av ironi. Då förstörs hela skämtet om man trycker dit en glad gubbe. Tycker jag då.

Dom som inte har fått en invite till Google Wave trånar och längtar, i varje fall somliga av dem. Jag kan säga att det är inte så mycket att tråna efter. Inte i dagsläget.

Google Wave är enkelt förklarat som ett mejlprogram, så som det skulle ha sett ut om mejlen uppfanns idag. Det kombinerar mejl, chatt och möjlighet till masskommunikation till allas beskådan i realtid. Det förenklar om man behöver dela länkar, bilder och andra dokument.

Men. Det är en beta. Det går segt. Det är ganska rörigt och inte helt logiskt hur det fungerar. Och fortfarande under uppbyggnad så saker förändras från dag till dag.

Den som väntar behöver inte känna sig ledsen eller exkluderad. Google Wave har stor potential, därom råder ingen tvekan. Men jag tar det lugnt och väntar på ett skarpt läge för att få den där aha-upplevelsen och inse vidden av vilken nytta jag själv kan ha av ”vågen”.

För dig som ändå är väldigt nyfiken eller för dig som fått ett konto men inte förstår hur du ska använda det hittade jag den här upplysnade och instruerande videon. Inte särskilt poppig, men poppigare än så är inte Google Wave i dagsläget. (men den allra sista delen av filmen är ändå galet fascinerande)