Bloggvärldsbloggen

med Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Arkiv för tagg rasism

- Sida 1 av 1

Men vad är det med folk?

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Man kanske inte borde bli förvånad. Kanske är det så här folk är. Precis så här folk tänker. Även om de flesta kanske är smarta nog att hålla käften. Jag tappar orden. Blir mållös. För att jag trodde att de allra flesta innerst inne faktiskt bar på någon form av solidarisk grundinställning, åtminstone vad gällde barn. Och jag blir så bestört varje gång jag inser att jag har fel.

Men som sagt. Jag borde inte bli förvånad. Jag har varit på vanliga föräldramöten där vanliga människor som jag trodde var mänskliga på fullt allvar hävdat att det barn vars förälder inte har råd att pynta in en massa pengar till en klasskassa inte heller ska få följa med på skolresa.

Som tur är det finns det fortfarande människor som tänker. Och känner. Och kan kombinera förnuft och känsla. Som Andreas. Och Andreas. Och ganska många till.

En annan sak som förvånar mig är en del upprörda kommentarer jag sett till det här inlägget. Det är så klockrent, huvudet på spiken, det är så bra och det är humor, intelligens och det har något att säga. Ändå lyckas folk bli provocerade.

Men om världen är så jäkla skrämmande och full av främlingar som man inte kan lita på – ni kan väl barrikadera er i era tvättstugor då och stanna där, så behöver ni inte vara oroliga att nån ska rubba era cirklar, ok?

Om främlingsnyfikenhet, och om att kärleken är färgblind

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Oavsett om du orkar läsa hela den här postningen eller ej, om du inte orkar eller hinner klicka på några länkar, så ber jag dig läsa Stefans viktiga postning på Sugbloggen.

Dåså, då var det sagt. Stefan är såklart inte den ende som skrivit bra och relevant om veckans bloggtema, som vanligt har det strömmat in fantastiska postningar på temat invandring och främlingsfientlighet, och har du en stund över tycker jag att du ska fortsätta läsa.

Waldemar Ingdahl har skrivit intressant om främlingsfientlighet och om rasister som en kränkt minoritet.

Helena är själv invandrare i Italien, och skriver både om att själv vara annorlunda, men också om den utbredda rasismen som finns i Italien mot framförallt romer. Sandbarnet är också invandrare i Spanien och gift med en marrockansk man. Hon skriver mycket bra om att utmana sina fördomar, om att det är slitigt arbete eftersom man måste ifrågasätta sig själv. Inte alla klarar det. Också Islandsmamman är invandrare på Island. Läs hennes postning till slut, mycket intressant språkanalys där.

Bokmalen tar upp det här med fördomar, vad är det vi tror, och vad vet vi egentligen? Har alla muslimer taskig kvinnosyn, till exempel? Inger skriver kort och konsist, att främlingsfientlighet gör henne arg. Ellen skriver lite längre, om hur trött hon blir. Whatthefuckdotcom skriver kort men med rakt besked. Men följer upp med en längre, mycket bra postning, bland annat om att kärleken är färgblind. (och du har uppfattat rätt. meningen är inte att man ska svara på alla mina frågor, de är bara tänkta att få igång hjärncellerna lite…)

Hos elker gästskriver femtonårige Goran Komasi, om att inte vara svensk men inte heller kurd. Om önskan om att kunna älska Sverige utan att stämplas som rasist, om drömmen att en gång få kalla sig för en svensk demokrat. Mycket läsvärd text.

Läs också Per-Anders berättelse om taxichauffören som tog honom för Göteborgare för att han var så positiv och pratsam. Och Spin Red om ett möte med Muhammad och Ali, ett möte som gav honom nya perspektiv, och gjorde honom rikare.

Beatrice skriver om uppväxten i Trollhättan, i ”invandrarförorten”, och om värme vs kyla. Där det finns hjärterum finns det också stjärterum. Egoinas mamma är inne på samma spår, att med ödmjukhet, med respekt för individen, kommer man längre.

Trebarnsmamman sätter fingret på hur känsligt det är att tala om invandring, om önskan att vara politiskt korrekt och brottas med sina fördomar. Och så skriver hon en hel del om mat. Vad gäller mat och matkultur, jag läste nånstans, minns tyvärr inte var, att svenskarna är det folk som är mest benägna att ta till sig andras matkultur. Trots att världen krymper är det många som håller fast vid sina matvanor även där det finns utbud och möjligheter att vidga sina vyer. Jag minns när jag besökte en familj i Dubai, som bott där i massor av år, i en riktig mix av alla kulturer som tänkas kan. Restauranger i varje hörn med mat från hela världen, pasta, asiatiskt, amerikanskt, europeiskt, texmex, you name it. Men de åt sin nationalrätt chapati. Varje dag. Jag tog kvinnan med mig till en Thairestaurang och det var första gången för henne. Hon hade aldrig lagat pasta. Hamnade kanske off topic nu, men tycker att det är ett intressant fenomen, och undrar lite varför. Någon som har en teori om varför svenskar så gärna hakar på nya mattrender och lagar libaneisiskt och sushi och italienskt hemma i sina egna kök i stället för svensk husmanskost?

Mormonlady skriver att hon tror att färmlingsfientligheten är djupt biologisk. Kan ligga något i det. Men sen menar hon att lösningen är att se till att inte ta in några analfabeter till Sverige, om jag förstår henne rätt… Smulan tror inte på att blanda människor från olika kulturer.

Skatan skriver trollbindande. Om vi och dom. Om fina invandrare och de som inte är lika fina. Om att inte bara dela in oss i svenskar och invandrare, utan att också dela in invandrarna i bättre och mindra bra…

Lilla O skriver så bra, om främlingsnyfikenhet.

Kafpauzo ger ett konkret förslag på hur vi kan minska segregeringen i Sverige. Men också en lång postning där en del i kommentarfält vanliga rasistiska argument bemöts, ett efter ett.

Veckans bloggtema – Invandring och främlingsfientlighet

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Den här veckan vill jag att vi ska skriva om invandring och främlingsfientlighet. Jag vill att vi tar det hela ett steg längre, och försöker skriva oberoende av möjligheten att Sverigedemokraterna är på väg in i riksdagen.

Vad har du själv för erfarenheter av invandrare? Vilka fördomar har du? Känner du personligen någon invandrare? Är du själv invandrare, i Sverige, eller är du född svensk och utvandrad och således invandrare någon annanstans? Vilka är dina upplevelser och erfarenheter av det?

Har du förslag och idéer om hur vi skapar ett Sverige där alla får plats? Får alla plats? Vilka krav ska ställas på invandrare, vilka rättigheter bör de ha? Vad skulle du förvänta dig om du tvingades fly från Sverige till låt säga ett land i Mellanöstern eller Afrika?

Vad är egentligen främlingsfientlighet, går det att komma tillrätta med den? Ser du likhetstecken mellan främlingsfientlighet och rasism? Eller mellan främlingsfientlighet och främlingsrädsla?

Ser du alla invandrare som en homogen grupp, eller skiljer du på direkt arbetskraftsinvandring och flyktingar? Skiljer du på dom som är mörka i hyn och de som kommer från till exempel Finland? Vad är skillnaderna?

Vad tycker du om svensk migrationspolitik, är den bra eller ett misslyckande? Eller vet du alldeles för lite om den för att kunna ha en åsikt? Går det att komma tillrätta med rasism och främlingsrädsla genom politiska beslut?

Sprid uppmaningen, skriv och länka hit. Droppa också en direktlänk till ditt inlägg i en kommentar här, så jag säkert hittar igen den.

Bloggupprop mot rasism

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Tonårsmorsa och Kent Persson har uppmanat mig att delta i ett bloggupprop mot rasism. Dom vill att jag ska lägga upp ett par videos, eller någon av dem. Tyvärr så måste säga att jag tycker dom är rätt kassa båda två så jag väljer en helt annan, som jag visat förr, men som jag gillar och vars budskap är inte bara dubbla utan flera. Ett av dem är att vi är ganska lika varandra, var vi än bor på jorden, och hur vi än ser ut. Och det är väl precis det som vissa verkar ha svårt att förstå.

Om du också tror på att alla människor har samma värde oavsett etniskt ursprung, och om du tror på solidaritet och på att ställa upp för varandra, också för dem som kommer från andra hörn av världen än oss själva – sprid gärna ordet.

Delta i blogguppropet mot rasism och främlingsfientlighet.

 

Den anonyma pöbeln II

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Jennifer Wegerup har skrivit en bloggpost om Kuksugarkommentarer. Den är lång, men läsvärd. Den handlar om pöbeln. Pöbeln som skriver anonyma kommentarer och som ungefär så som Gunnar Bergdahl uttrycker det på hd.se, kommentarer skrivna av personer som förefaller förlora normal, mellanmänsklig kommunikationsförmåga så fort de hamnar framför ett tangentbord.

Han skriver också att en dagstidning inte är en anslagstavla. Att den ansvarige utgivaren har rätt att bestämma vad som ska publiceras. Det har han helt rätt i. Precis som att Jennifer Wegerup har rätt i att det finns kommentarer på sådan låg nivå att de inte förtjänar att synas, besvaras eller bry sig det minsta om.

Men det är ett komplicerat problem. Av flera skäl.Jag kastar upp några tankar och frågeställningar, och hoppas på respons, för det här är en viktig diskussion.

För det första: I Sverige har vi yttrandefrihet. En viktig lag som måste värnas. Medieföretagen spelar en viktig roll för yttrandefriheten. Insändarsidorna är bland de mest lästa och har tidigare varit i praktiken det enda sättet för en ”vanlig människa” att göra sin röst hörd till fler än sina närmaste. Så är det inte längre. Idag kan vem som helst med tillgång till internet publicera sig snabbt och lätt. Medieföretagen är livrädda. De är rädda för kommentarer på de egna sajterna, och de är rädda för hoten utifrån. De vill ha kontroll, en kontroll de redan förlorat. De kan fortfarande ta kontroll över den egna sajten – men läsarna vill kunna kommentera, tycka till. Och släpper man inte in dem på sin egen sajt skriver de annorstädes.

För det andra: Rätten att anonymt uttala sig är en viktig rättighet, som finns för att människor inte av rädsla för repressalier ska behöva hålla inne med viktig information och upplysningar till framförallt journalister. En rättighet som om den missbrukas – vilket den gör big time – är hotad.

För det tredje: Ett vanligt problem om en nyhetssajt modererar kommentarer och väljer bort de allra lägsta, smutsigaste och sådana som till och med bryter mot lagar om hets mot folkgrupp eller förtal, är att de då blir anklagade för censur. De anklagas för att vinkla sanningen och välja bort den. Konspirationsteorierna haglar tätt, och förtroendet för tidningarna naggas i kanten.

För det fjärde: Vilka är egentligen dessa anonyma personer som kräks skit i kommentarsfält? Din granne? Farfar, pappa, kanske du själv eller din syster? Och vem bedömer vad som är skit? Är det skit om det är taskigt skrivet? Om skribenten verkar förvirrad, knäpp i största allmänhet? Är det skit om det innehåller kritik mot invandring eller krävs grova påhopp och hot för att det ska kategoriseras som skit? Är det skit om det innehåller uppgifter som slirar på sanningen? Är inte dessa anonyma människor också omfattande av yttrandefrihet och anonymitetsskydd? Vem avgör vad som är viktigt för någon att uttrycka? Var går gränsen? Och om de inte släpps in i de offentliga rummen, var tar de vägen då?

Som jag skrev tidigare idag – vi lever i en revolution. Vårt sätt att kommunicera förändras, och makten flyttas. Medierna har inte lika stor makt idag som igår. Man kan tycka att det är bra eller dåligt – men man måste acceptera faktum. I en demokrati (för vi vill väl fortfarande ha demokrati?) måste alla ha rätt att uttrycka sig och göra det anonymt, även om vi inte håller med dem. Och lösningen är inte att inskränka yttrandefriheten. Som fortfarande inte är enbart medieföretagens ansvar, men vars upprätthållande ändå vilar tungt på dess axlar.

Vad är rätt väg att gå? Släppa ordet helt fritt? Strama till och sätta upp hårda regler och moderering? Ska man tiga ihjäl pöbeln eller bemöta den?

Jag tror att om man är aktiv och talar om hur man vill ha det i sitt kommentarsfält, om man gör klart att vissa saker inte är accepterade, att man vill hålla diskussionen på en nivå och visar var den nivån ligger, då kommer man långt. Man behöver inte bemöta varje troll. De kanske kan få skylta med sina dumheter, lämnade utan svar, utan notis.

Jag tror inte på den metod som flera yngre mediaprofiler försvarade för en tid sedan – att sjunka till samma låga nivå och be folk dra åt helvete eller sticka och brinna. Då har man faktiskt mer eller mindre accepterat den samtalsnivån, och det blir svårt att styra upp diskussionen sen. Även om det kräver is i magen. Och även om jag slängt ur mig ett och annat lågvattenmärke själv också.

Min privata blogg har gjort sig känd delvis för att den har så intressanta diskussioner och kommentarer. Många tycker att de är intressantare än mina postningar. Jag har också haft troll. Jag får ett och annat anonymt påhopp. Men de blir mer och mer sällsynta – trots att bloggen växer och får fler och fler besökare. Och jag vill tro att det har att göra med hur jag bemöter och hanterar dem som kommenterar hos mig. Jag tar dem på allvar, även om deras åsikter är åt helvete. Jag utgår ifrån att alla faktiskt vill få kontakt. Jag ger alla en chans, ibland två, och även i de fall där jag inte orkar eller har lust att bemöta plockar jag ytterst sällan bort kommentarer. Och jag tror att det på något sätt för en del respekt med sig. Jag kan ha fel – men ett bra samtal kan behöva tid på sig att växa fram, och ibland måste man ha tålamod.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Joakim Ottosson, Kristina Jeppsson och Elvira S Barsotti
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB