Oavsett om du orkar läsa hela den här postningen eller ej, om du inte orkar eller hinner klicka på några länkar, så ber jag dig läsa Stefans viktiga postning på Sugbloggen.

Dåså, då var det sagt. Stefan är såklart inte den ende som skrivit bra och relevant om veckans bloggtema, som vanligt har det strömmat in fantastiska postningar på temat invandring och främlingsfientlighet, och har du en stund över tycker jag att du ska fortsätta läsa.

Waldemar Ingdahl har skrivit intressant om främlingsfientlighet och om rasister som en kränkt minoritet.

Helena är själv invandrare i Italien, och skriver både om att själv vara annorlunda, men också om den utbredda rasismen som finns i Italien mot framförallt romer. Sandbarnet är också invandrare i Spanien och gift med en marrockansk man. Hon skriver mycket bra om att utmana sina fördomar, om att det är slitigt arbete eftersom man måste ifrågasätta sig själv. Inte alla klarar det. Också Islandsmamman är invandrare på Island. Läs hennes postning till slut, mycket intressant språkanalys där.

Bokmalen tar upp det här med fördomar, vad är det vi tror, och vad vet vi egentligen? Har alla muslimer taskig kvinnosyn, till exempel? Inger skriver kort och konsist, att främlingsfientlighet gör henne arg. Ellen skriver lite längre, om hur trött hon blir. Whatthefuckdotcom skriver kort men med rakt besked. Men följer upp med en längre, mycket bra postning, bland annat om att kärleken är färgblind. (och du har uppfattat rätt. meningen är inte att man ska svara på alla mina frågor, de är bara tänkta att få igång hjärncellerna lite…)

Hos elker gästskriver femtonårige Goran Komasi, om att inte vara svensk men inte heller kurd. Om önskan om att kunna älska Sverige utan att stämplas som rasist, om drömmen att en gång få kalla sig för en svensk demokrat. Mycket läsvärd text.

Läs också Per-Anders berättelse om taxichauffören som tog honom för Göteborgare för att han var så positiv och pratsam. Och Spin Red om ett möte med Muhammad och Ali, ett möte som gav honom nya perspektiv, och gjorde honom rikare.

Beatrice skriver om uppväxten i Trollhättan, i ”invandrarförorten”, och om värme vs kyla. Där det finns hjärterum finns det också stjärterum. Egoinas mamma är inne på samma spår, att med ödmjukhet, med respekt för individen, kommer man längre.

Trebarnsmamman sätter fingret på hur känsligt det är att tala om invandring, om önskan att vara politiskt korrekt och brottas med sina fördomar. Och så skriver hon en hel del om mat. Vad gäller mat och matkultur, jag läste nånstans, minns tyvärr inte var, att svenskarna är det folk som är mest benägna att ta till sig andras matkultur. Trots att världen krymper är det många som håller fast vid sina matvanor även där det finns utbud och möjligheter att vidga sina vyer. Jag minns när jag besökte en familj i Dubai, som bott där i massor av år, i en riktig mix av alla kulturer som tänkas kan. Restauranger i varje hörn med mat från hela världen, pasta, asiatiskt, amerikanskt, europeiskt, texmex, you name it. Men de åt sin nationalrätt chapati. Varje dag. Jag tog kvinnan med mig till en Thairestaurang och det var första gången för henne. Hon hade aldrig lagat pasta. Hamnade kanske off topic nu, men tycker att det är ett intressant fenomen, och undrar lite varför. Någon som har en teori om varför svenskar så gärna hakar på nya mattrender och lagar libaneisiskt och sushi och italienskt hemma i sina egna kök i stället för svensk husmanskost?

Mormonlady skriver att hon tror att färmlingsfientligheten är djupt biologisk. Kan ligga något i det. Men sen menar hon att lösningen är att se till att inte ta in några analfabeter till Sverige, om jag förstår henne rätt… Smulan tror inte på att blanda människor från olika kulturer.

Skatan skriver trollbindande. Om vi och dom. Om fina invandrare och de som inte är lika fina. Om att inte bara dela in oss i svenskar och invandrare, utan att också dela in invandrarna i bättre och mindra bra…

Lilla O skriver så bra, om främlingsnyfikenhet.

Kafpauzo ger ett konkret förslag på hur vi kan minska segregeringen i Sverige. Men också en lång postning där en del i kommentarfält vanliga rasistiska argument bemöts, ett efter ett.

Har du missat veckans bloggtema? Denna vecka är det invandring och främlingsfientlighet som gäller som tema, efter förslag från Sjumilakliv.

Jag tänkte försöka samla alla innlägg på temat på lördag, så om du vill vara med är det säkrast att du postar senast i morgon fredag.

 

…men gör det ändå. Men nej, så illa är det inte riktigt. Jag blir ständigt bättre på att prioritera min tid och se till att få gjort både sådant jag bör och sådant jag vill. Men de senaste två veckorna har varit riktigt galet stressiga. Liksom de kommande två. Sedan lugnar det ner sig och jag tycker att det är rätt okej att ha stressiga perioder bara jag ser ljuset i tunneln. Dessutom har jag rätt kul, även om det är mycket nu.

Förra veckans bloggtema har genererat en hel del bra och läsvärda poster om stress, för dig som har tid över:

Bokmalen beskriver stress på ett sätt som jag känner igen mig i, där den inre stressen, alltså tankarna på allt som ska göras är mer stressande än göromålen i sig. Christermagister skriver också om den inre stressen och svårigheterna att komma åt den. Enemilia skriver om att välja bort stress. Ingrid skriver också om olika sorters stress, vardagsstress och så den inre stressen som kan vara allmän eller handla om specifika sitautioner.

Byggblasket länkar till en gammal postning om stress. KajsaLisa gör detsamma. Och Gunilla. Kanske var de för stressade för att skriva nytt? Eller helt enkelt tog det alldeles lugnt…

Islandsmamman beskriver en stress som inte går att undvika, som hänger ihop en hel del med den ekonomiska krisen. Charlotte skriver utlämnande om när stressen tog över hennes liv.

Victoria skriver om stress på grund av det eviga sökandet efter lycka, om förväntningar, och om att sluta jaga. Birgitta har varit stressad sedan hon föddes och har på senare år börjat fundera på om det hänger ihop med hennes ADHD. (det tror jag absolut att det gör…)

Nemo skriver långt och försöker definiera stress, vad det är, hur den uppstår. Hemliga damen delar med sig av tips på hur man undviker och tar kommandot över stressen. Smulan vägrar stressa, vägrar skynda. Läs Kalle, om att stanna upp och fundera över varför man egentligen är stressad, om vad som är viktigt och att vägra stressa. Emma skriver om stress och rökning.

Diamantsplitter blir stressad av att blogga. Faktiskton är stressad över att ännu inte ha hittat en livskamrat. Loba är stressad över att närma sig 40 utan att ha fått barn.

Lindström skriver om stressen över allt som ska hinnas med. Lotten kan som vanligt inte beskrivas, hennes postning måste läsas! Malinka beskriver hur stressen kommer krypande med åren, eller kanske barnen?

Trebarnsmamman skriver om utbrändhet. Elena skriver om ångeststress och om annan stress som kan vara positiv. Annalin är stressad över att hon är dålig på att fånga dagen.

Rebecka blir stressad av mig. Där ser man! Själv blir jag stressad av telefonsamtal.

Så, då är det hög tid för alla stressade och ostressade att ta tag i denna veckas bloggtema.

 

Den här veckan vill jag att vi ska skriva om invandring och främlingsfientlighet. Jag vill att vi tar det hela ett steg längre, och försöker skriva oberoende av möjligheten att Sverigedemokraterna är på väg in i riksdagen.

Vad har du själv för erfarenheter av invandrare? Vilka fördomar har du? Känner du personligen någon invandrare? Är du själv invandrare, i Sverige, eller är du född svensk och utvandrad och således invandrare någon annanstans? Vilka är dina upplevelser och erfarenheter av det?

Har du förslag och idéer om hur vi skapar ett Sverige där alla får plats? Får alla plats? Vilka krav ska ställas på invandrare, vilka rättigheter bör de ha? Vad skulle du förvänta dig om du tvingades fly från Sverige till låt säga ett land i Mellanöstern eller Afrika?

Vad är egentligen främlingsfientlighet, går det att komma tillrätta med den? Ser du likhetstecken mellan främlingsfientlighet och rasism? Eller mellan främlingsfientlighet och främlingsrädsla?

Ser du alla invandrare som en homogen grupp, eller skiljer du på direkt arbetskraftsinvandring och flyktingar? Skiljer du på dom som är mörka i hyn och de som kommer från till exempel Finland? Vad är skillnaderna?

Vad tycker du om svensk migrationspolitik, är den bra eller ett misslyckande? Eller vet du alldeles för lite om den för att kunna ha en åsikt? Går det att komma tillrätta med rasism och främlingsrädsla genom politiska beslut?

Sprid uppmaningen, skriv och länka hit. Droppa också en direktlänk till ditt inlägg i en kommentar här, så jag säkert hittar igen den.

Jag har fått fin respons på förra veckans bloggtema om kroppen, sammanfattning kommer här;

Jag börjar med Karin som ger oss självpepp och tankeövningar att ta till när det känns som om magen ramlar ut över bikinitrosorna.

Christina skriver om hetsen, om olika motionsformer, dieter, om storvulna projekt och misslyckanden, och har kommit fram till att man kanske inte ska krångla till det så himla mycket.

William tycker att perfektion är något som bör eftersträvas vad gäller kropp och utseende, och han lyfter fram Michael Jacksson som gott exempel. Men. Dog inte han nyss, i förtid, utmärglad och med en ganska trasig kropp?

Wettexvärlden skriver om kampen mot fetman. Och hur hon lärt sig tycka om sin kropp sedan hon träffade Mannen som dyrkar den. Alla sätt är bra utom dom dåliga och jag känner igen det, att man kan känna sig vackrare när man ser på sig själv genom någon annans ögon, någon som älskar en. Men samtidigt tycker jag att det är trist att det ska vara så, kan ingen ge mig ett sätt att tycka om mig själv utan andras bekräftelse? Det här fungerar nämligen omvänt också, om någon dissar eller ratar mig ser jag mig genom den personens ögon också och känner mig ful och vill helst gömma mig…

Henrika om att acceptera sin kropp, vara lite mer överseende och ta hand om den istället för att späka den.

Missa inte Ingrids historia om utstående öron, plastikoperationer, sneda tänder eldsmärken och fula ärr.  Sådant som givits henne av den kropp som nu funnits för henne i snart 70 år.

Grayling skriver om kampen för att få en kropp lik en vinthunds, och om hur det fick henne att gå in i väggen. Det var alls inte värt det, och idag får hon höra att de tio kilo hon lagt på sig klär henne.

Helena om kroppen som hem för en ny liten människa, hur fantastiskt är inte det?

Trollhare skriver om sin kropp, och om hur folk tar sig rätten att ställa frågor om det mest intima, om kampen för att acceptera sig själv. Läs! Och för dig som inte upptäckt Trollhare kan jag varmt rekommendera läsning av hela hans blogg.

Lairama delar med sig av en gammal skoluppsats, 24 år och fem barn tidigare. Min kropp och jag.

Diamantsplitter skriver om önskan att vara en sån som gillar att röra på sig, som tycker det är skönt att jogga eller gå och träna. Åh så jag känner igen mig.

Kurry skriver fantastiskt bra om ideal, och om hur hon gått från att se sin kropp som något naturligt och bra till att skyla och skämmas. Om hur hon låtit sig påverkas av idealen, och om hur förbannad hon är för att det ska vara så.

Em skriver om att ha en kropp som begränsar och hindrar. En kropp med en sjukdom, en kropp som inte räcker till.

BeBest skriver smått raljerande och ironiskt om anti-bodybuilding.

Mumari skriver om att skämmas för att inte vara stolt över sin kropp.

Smulan skriver om sin kropp, som gått från att vara ranglig och smal till att visa spår av sju barn, som var och en lämnat några kilon kvar.

Skatan om att bli äldre och försöka komma överens med kroppen som gör lite som den vill.

Trebarnsmamman sätter fingret på att det viktigaste nog är att kroppen faktiskt fungerar.

Gunilla har fått influensavaccin i sin kropp, och rekommenderar oss att läsa de kommentarer hon fått om vad hon egentligen fått i sig.

Thérèse skriver om hur hon misshandlade sin kropp under tio år, om ätstörningar, och om ärren som finns kvar.

Marie skriver om smalhetesidealet och om hur kanske framförallt kvinnor inte kan slappna av utan ständigt tänker på vikten.

Pysseliten om dagen med stomipåse som ett försök att sätta sig in i sin dotters situation.

Annamaran gör det modigaste – hon lägger ut en nakenbild på sig själv och pekar ut alla de skavankner hon dragit på sig efter barnafödande. (det modigaste enligt mig alltså, som inte ens vågar visa mig naken för andra kvinnor i ett omklädningsrum)

Pysan går igenom sin kropp bit för bit och de märken hon fått. Om bröstet som saknas, om operationsärr, om mage efter barnafödande. Listan är ganska lång. Men Pysan älskar sin kropp, och jag skäms för att jag är så missnöjd med min.

Catya berättar om hur hon gjorde för att gå ner från storlek 54 till 38.

Veronica skriver ett långt och väldigt viktigt inlägg, om hur hon varit osams med sin kropp. Om hur hon hatat den men samtidigt använt det som maktmedel, om hur hon så småningom lärt sig acceptera den.

Lilla O skriver om att lyssna till sin kropp.

Emma om saker hon inte förstår, som hur man skulle kunna vara immun mot svininfluensa om man haft en annan influensa orsakad av ett annat virus.

Sjumilakliv om hur sjukdomar och medicin gjort henne överviktig. Om att hon skjuter upp jobbet med kroppen till förmån för jobbet med psyket.

Anna om hur barnafödandet plötsligt gjorde att hon fick upp ögonen för sin kropp.

Maja skriver fint om att älska sin kropp och vara snäll mot den, så är den snäll tillbaks.

Inece skriver om fötterna och vikten av att ta hand om dem, en som hon upplever det bortglömd del av kroppen.

Jmelena skriver något jag känner igen mig i. Om hur hon tittar tillbaks på bilder från förr, hur söt hon var, fast hon då inte kunde se det. Och jag blir igen så arg även om jag inte vet var min ilska ska riktas, över att så många unga kvinnor är så missnöjda och ägnar tid och energi åt att ha ångest över hur de ser ut.

Newyn skriver om kroppsideal och om hur fel hon är och kommer också in på modeindustrin, och om hur kläder framförallt för kvinnor sys efter en idealkropp. Är man lite för kort, för lång, för bred eller för smal, har man för stor byst eller för liten är det svårt att hitta kläder som sitter snyggt. Men kan vi alla vara överens om att det inte är våra kroppar det är fel på utan kläderna?

Avslutningsvis – LillaJohanna tipsar om ett fantastiskt inlägg, och Martin Ezpeleta skriver så bra att jag snor hela texten rakt av eftersom jag vet att många av er inte orkar klicka på länkarna här;

Lyssna på din kropp, älskade dotter

Din kropp har börjat prata.
Du känner inte igen språket, du kan ännu inte urskilja orden.
Men du vet att den pratar med dig.

Älskade dotter, lyssna på den. Lyssna noga.
Det är ditt eget språk. Din identitet.

Utforska språket. Skynda inte. Var inte rädd.
Upptäck din grammatik, uppfinn din egen syntaxis.
Böj verben tills de är tillräckligt regelbundna för dig.
Var din egen akademi, skriv ditt eget lexikon.

Din kropp är full av ljuva löften, av underbara mysterium.
Vänta bara, du kommer få uppleva det så småningom.
Så länge du låter kroppen prata och respekterar varje punkt.

Din kropp är ditt land, bara ditt.
Den markerar var din frihet börjar. Och vart den slutar.
Där inne är ditt ord lag. Låt ingen få dig att tro något annat.
Låt ingen överrösta dig! Låt ingen håna dig för ditt uttal!
Och sparka ut alla falska profeter som tror sig kunna uttolka orden
bättre än du!

Släpp inte in dem. Aldrig. Lova mig det.

Din kropp har yttrandefrihet – använd den friheten
bara med någon som har ett behov av att lyssna.

Släpp in en, tio eller två hundra.
Men släpp inte in någon som du inte önskar.
Försvara din kropp.

När du inte vill.
Se varje oönskad smekning som en mikroskopisk våldtäkt,
varje stulen kyss som en krigsförklaring.

När du inte vill.
Är dina ben en gränspostering,
dina senor är taggtrådar och varje por en soldat.

När du inte vill.
Säg nej. Nej, nej, nej! Hur många gånger du vill.
Du behöver inte ha en ursäkt och det är inte sant
att dina nej förbrukas och tar slut.
De är inte en hushållskassa. Och de är inte förhandlingsbara.

Nej är din frihets sista utpost. Försvara den.

Men när du vill.
Finns det bakom dina hopbitna tänder en armé av kyssar.
Ställ den i kärlekens tjänst!
I den som varar ett liv, ett år, en sommar eller bara några andetag.

När du vill.
Är din kropp ett land i en värld med andra länder.
Utforska dem utan rädsla. Utan fördomar.
Korsa hav, upptäck länder, landstig på kontinenter och öppna kanaler –
inte för varor utan för känslor.
Lyssna på din kropp, det är din kompass.

När du vill.
Res med vit flagg!
Det handlar inte om att erövra, utan om att kapitulera tillsammans.

En sak till, min älskade dotter:
Ta för guds skull inte din frihet för given!
För att skörda frihet, måste man odla blod, tårar och kamp.

Det finns miljoner kvinnor som har kämpat och kämpar
för sin och din frihet.
Anonyma hjältinnor som måste stå ut med att bli bespottade
av andra kvinnor som missbrukar ett arv de inte tjänat ihop själva!

Vänd dem aldrig ryggen! Ge dem en hand!

För dig om ännu inte bloggat om denna veckas tema stress – du har hela helgen på dig, sammanfattning kommer måndag.

Hej,

den här veckan tänkte jag att vi skulle blogga om stress. Kanske för att jag själv har årets absolut stressigaste period, och förra veckan och den här är mina stressigaste hittills i år, om stress mäts i hur mycket man har att göra på en begränsad tid…

Men stress kan vara så mycket. Man kan bära på inre stress över långsiktiga saker eller problem man inte riktigt kan göra något åt, man kan vara så akut stressad i specifika situationer som när man har en buss att hinna med. En del människor verkar aldrig stressa, de tar det lugnt och tittar aldrig på klockan.

Hur är du själv? Vad gör dig stressad? Hur reagerar du på stress? Tror du att samhällsklimatet idag ökar stressen?

Jag är tveksam. Däremot tror jag att vi kanske stressar över andra saker idag. Jag blir stressad av alla val. Valfrihet är i grunden något bra, men ibland önskar jag att någon bara sa åt mig att ”gör si eller så” och så fanns inga andra alternativ.

Haka på veckans bloggtema du också, skriv om stress, länka hit och droppa en kommentar med direktlänk till inlägget, alltså inte till din bloggs förstasida. Sprid ordet, det är roligare ju fler som deltar!

/Sofia

 

Idag är jag på Fokus konferens om hur tekniken förändrar politiken, så det kommer inte att bli mycket bloggat. Framförallt är jag osäker på om jag kommer att hinna skriva något vettigt om klimatet, men som tur är kommer över 7000 andra bloggare från 140 länder att göra det. Idag är det alltså den 15 oktober vilket betyder Blog Action Day. Och det är inte för sent att vara med.

Om du inte vill skriva om klimatet eller har massor av tid och brist på fantasi kan du skriva ihop några rader om din kropp också. Eller någon annans. Eller bara kroppar i största allmänhet, eller mat. Veckans bloggtema är Kroppen.

Det är något nästan lite rörande över Socialstyrelsens rekommendationer. Minns ni när man skulle äta åtta skivor bröd om dagen? Eller som i filmen ovan – när alla fick lära sig kostcirkeln och jag har starka minnen av hur jag suttit och räknat ut hur många delar av kostcirkeln jag fått i mig vid de olika målen och sammanlagt under dagen.

Nu vimlar det av dieter långt från Kostcirkeln och Matpyramiden, och ändå räknar vi kalorier som aldrig förr. Vi fylls från barnsben med information och råd om hur kroppen ska tas omhand, både vad gäller det vi stoppar i oss och hur vi sedan använder kroppen. Ibland går det överstyr och ätstörningar är nästan en folksjukdom, åtminstone bland unga kvinnor och tonårstjejer.

Jag tror att många tappar förmågan att känna efter själva. Att vi försöker göra rätt, får ångest när vi gör fel, får veta att det vi trodde var rätt ändå är fel enligt någon ny forskning och till slut vet vi varken ut eller in, och vi har manipulerat sönder våra kroppar så vi inte längre känner ordentligt vad vi behöver och mår bra av.

Hur ser du på din kropp? Har du bantat? Tänker du på vad du stoppar i dig? Tränar du? Hur ser du på andras kroppar? Vad är egentligen idealet? Och hur mycket bryr dig egentligen? När jag var ung var idealet stora bröst. Jättestora helst. Jag hade stora och önskade mig små. Jag kunde inte alls förstå hur någon frivilligt kunde operera in främmande ämnen i kroppen för att få stora bröst. Nu har jag hört att det är omodernt med stora bröst. Och det är ju lika galet det. Bröst är bröst och så länge de funkar och är friska borde vi vara nöjda med dem. Varför är så många kvinnor missnöjda med sina kroppar? Är män lika missnöjda kanske?

Jag vill att ni ska blogga om kroppen den här veckan. Gör ämnet till ert. Ni behöver inte svara på mina frågor, eller ens relatera till något jag skrivit, bara det på något sätt handlar om kroppen. Sprid ordet, det är roligt om många skriver så att vi får flera olika perspektiv. Länka hit och droppa en länk till inlägget i kommentarsfältet. Och lämna en direktlänk till inlägget, inte till första sidan i din blogg.

Till helgen sammanfattar jag, ser fram emot det!

Uppdatering: Apropå åtta skivor bröd om dagen – fick den här länken av Åke Forsmark, om bakgrunden till kampanjen om dessa brödskivor. Intressant, och helt nytt för mig.

Om man får tro er som bloggat om veckans bloggtema så vimlar det av hjältar överallt. Sådana vardagshjältar, sådana som gör livet och vardagen lite mer uthärdlig. Det ger hopp om mänskligheten.

LissenTo skriver om sin hjälte, en vän hon beundrar. Alabamas hjälte hade kunnat vara jag, det var inget värst överdådig hjälteinsats han gjorde, men grejen är kanske just det. Vad som är en enkel match för någon är en hög tröskel att ta sig över för någon annan. EmmaSofia beskriver en hjälte av slaget jag skulle behöva. Kanske inte just nu, och kanske inte för min dator, men ändå. Nån slags handyman skulle lätt kvala in som hjälte hos mig.

VendettanBettan: Nej, trackbacks funkar inte som de ska, tyvärr. Så till din berättelse, som handlar om hjältar som räddar liv. Om civilkurage. De där som gör skillnad. Inger berättar om när hon själv var en hjälte och säger att hon kanske inte hade något val. Det kan vara så, att hon handlade på ren instinkt när hon slängde sig i vattnet, men jag är på riktigt inte helt säker på att jag hade vågat göra samma sak.

Charlotte berättar en historia om en man som följde sitt hjärta. Och jag förstår precis vad hon menar med hjältemodet i den berättelsen. Sådant mod som inte gör skillnad bara för honom själv, utan som faktiskt också kan inspirera andra. Karin Fribergs hjälte är en chef, Hasse Holmqvist. Som det låter på beskrivningen en sådan chef vi alla borde få ha, någon gång i livet, och lära av.

Åke Forsmark skriver om sin barndoms seriehjälte. När Diamantsplitter var liten var hennes pappa en själklara hjälten. Idag ser hon sig själv som sitt livs hjälte. Way to go! Annamaran är också sin egen hjälte, superhjälten Fattiglappen. Men det är hemligt, så säg det inte till nån! Smulan berättar om sin barndoms hjälte, en pudel, som inte egentligen fanns. Så man kan nog säga att Smulan också var sin egen hjälte, som fann på råd att stå ut, och överlvea det överjävliga.

Kidneybönan skriver om Johan Appelberg som donerade en njure åt en främling. True hero, om ni frågar mig. Jag skulle nog inte våga. Vara lite för egoistisk. Kanske om det gällde mitt barn, men bara ändå, bara sådär?

Henrika funderar över varför alla hennes hjältar är män. Eller kanske inte riktigt alla ändå. Men hennes fråga är intressant, och vad är egentligen skillnaden mellan en hjälte och en förebild? Danitra berättar hellre om barndomens hjältar, eftersom riktiga människor hur hjältemodiga de än är också gör idiotiska saker.

Abbes pappa skriver om sin hjälte. Som han ju skriver om typ varenda dag. För Abbe är en sann hjälte. Nu precis som då, för två år sedan alldeles efter sin hjärtoperation.

Trollhare hämtar sin hjälte från Aftonbladets Svenska Hjältar. Och berättar varför Camilla är en hjälte i hans ögon. Också em ser Camilla som en hjälte. Men hon har flera. Som hela Abbes familj, och Honungspojkens.

Annieellens hjälte är hennes mormor Vera. Gunillas hjälte är hennes dotter. Min med. Alltså, min hjälte som jag tänkt skriva om men inte hunnit med, är min egen dotter. Jag kanske borde skämmas som inte fått till något.

Fredric Kjellberg skriver om defintionen på ordet hjälte, som han tycker är lite urvattnat. Sussie däremot tycker att världen är full av hjältar, som till exempel maskrosbarnen, eller andra som kämpar på mot alla odds.

CP-mamman tipsar om en hjälte som knappast lämnar någon oberörd:

Men. Har du ingen hjälte i ditt liv? Någon du beundrar, kanske någon du vill vara eller som du ville vara när du var liten? Eller bara en helt vanlig människa som gjort vardagliga hjälteinsatser på ett eller annat vis?

Veckans bloggtema är Hjältar – skriv du också!