Igår lanserade Ted Valentin sin nya kartsajt – bokkartan.se.

En sajt som ska hjälpa dig att var du än befinner dig hitta den bok du söker.

Martin tycker att vi ska köpa bokklappar till våra bloggvänner. Han uppmanar oss att gå in i valfri nätbokhandel, beställa en bok och sedan berätta i bloggen vad vi köpt för bok och till vem, gärna med en motivering. Kul initiativ, jag funderar för fullt på vem jag ska ge min bokklapp.

För den som inte gillar döda träd finns nu e-boksläsaren Kindle för iPhone. Jag är skeptisk. Inte minst efter Pelle Stens kommentar:

Kindle i Iphone är en sämre läsupplevelse än Eucalyptus. Det är irriterande att man skickas till Safari för att köpa böcker. Utbudet i den europeiska butiken är väldigt skraltigt och priserna är fasansfulla. Det går inte att kopiera från böckerna. En rätt hemsk upplevelse allt som allt. Men jag testar under julen för att se fördelarna.

Per Åström är lite mer positivt inställd.

Personligen föredrar jag att läsa pocketböcker, och tror jag ska kila in till Pocketblogg nu för att få lite tips och inspiration.

Här är Guillou hos Alex Schulman och pratar om riktiga medier. I början har de klippt in ett par sekvenser från Babel där jag också medverkade. Men är det bara jag som tycker att Ann och Markus är lite mesiga där efteråt när de inte har en enda kommentar till det Guillou säger?

Även om det verkar som om han faktiskt börjat läsa bloggar. Och påstår att Peter Englund är för pretentiös. Hoppsan. Och apropå det, visste ni att Peter Englund ska börja blogga igen? Det ser jag verkligen fram emot, eftersom jag till skillnad från Guillou inte tycker att Englund är pretto alls, snarare motsatsen. Sen kanske det har med saken att göra att jag blir lite kär i Englund varje gång jag ser honom, vilket man inte kan säga är den känsla jag känner när jag ser Guillou…

Schulman har för övrigt skrivit en text om hur han efter sändningen hade lite myspys med gammelgäddan. Det är skillnad på folk och folk minsann. Det är med stor bitterhet jag minns hur PM Nilsson fick en flaska Château Guillou efter inspelningen av Babel, och nästan lika bitter är jag över att Alex Schulman blockat mig på Twitter så jag inte kan följa honom där.

Djävulskattungen har skrivit en bloggpost om inflytande.se, och jag tycker den är mycket bra. Jag håller med om mycket men inte allt.

Exempelvis skriver hon:

”Kriteriet för att ”bli” någon inom bloggvärlden (helt ovetenskapligt) handlar dels om 1. hur länge du har bloggat. Längre bloggperiod = större trovärdighet och status. Vilket sanningen att säga är bullshit, dina ord blir inte mer sanna bara för att du har skrivit länge.”

Naturligtvis blir det man skriver inte mer sant för att man hållit på länge, men tiden ger ju läsarna möjlighet att bättre avgöra om en bloggare är att lita på eller ej. Vi litar mer på dem vi känner, helt enkelt. Vilket såklart inte är detsamma som att dom vi känner nödvändigtvis är mer att lita på än andra. Det kan ju vara motsatt också, att man när man lärt känna en bloggare inser att den inte är att lita på i längden.

Läs Djävulskattungens inlägg och tyck till, lägger vi för stor vikt vid länkar i bloggvärlden?

Till mitt eget ”försvar” kan jag bara säga att jag anstränger mig för att ständigt hitta nya bloggar att länka till, att jag länkar till alla möjliga som jag inte alls känner eller har läst förr, och att jag försöker behandla både de stora kontroversiella ämnena och de smalare. Dessutom länkar jag aldrig till någon bara för att personen är min vän om jag inte på allvar tycker att texten är läsvärd och vill rekommendera den till andra. Och jag länkar aldrig för att någon ber mig.

Just nu pågår Socialdemokraternas kongress i Älvsjö, och sällan har det väl funnits så stora möjligheter för dem som inte är där att delta på håll, via nätet. Dels såklart via de traditionella medierna som rapporterar, men kanske främst tack vare deltagarna själva, kongressombuden, som är där och twittrar och bloggar.

Vill man ha direktrapportering och nerv kan man med fördel följa hashtagen #jobb09 på Twitter, där kongressombud och andra ständigt uppdaterar vad som sägs och görs. Där postas också länkar till relevanta artiklar, bloggar och videoklipp för den som vill fördjupa sig. (och du måste inte ha ett eget twitterkonto för att följa med och se vad som sägs)

Om man tycker att Twitter är rörigt och föredrar mer sammanhängande rapporter och reflektioner finns ett helt gäng bloggar att följa.

Några sossebloggare: Erik Laakso (som även videobloggar från kongressen), Johanna Graf, Fredrik Pettersson, HBT-sossen, Stefan Wikén och så Peter Andersson.

Givetvis kan du också följa Aftonbladets egen kongressblogg, där Lena Mellin, Johanna Melén och Eva Buskas rapporterar från Älvsjö.

Trud ställer frågan:

Om man vet vad bloggen heter, kan man söka upp den då? Det kunde man förut, men var finns sökfunktionen nu?

Jag svarar:

Jag är inte helt säker på att jag uppfattat din fråga rätt, men bästa sättet om man vet namnet på en blogg och vill hitta den är att googla. Alltså gå till Google och skriv in bloggens namn i sökrutan. Om bloggens namn består av flera ord är det säkrast att sätta dem inom citationstecken, som i ”Innan du fanns”, annars kan man få upp en hel del irrelevanta träffar. Ett alternativ till Google är Twingly Blog Search.

Om frågan gällde hur man hittar en blogg på Bloggportalen är svaret att det är som det alltid varit, man skriver in bloggens namn i sökrutan:

Det var mitt svar, om någon annan har en fråga att ställa om bloggar, sociala medier eller internet i allmänhet, ställ den här eller mejla till sofia.mirjamsdotter@aftonbladet.se. De frågor jag inte kan svara på bollar jag vidare till någon som kan.

Som skribent i diverse publikationer får man då och då höra mantrat att man får gärna vara personlig men aldrig privat. Frågan är om det verkligen stämmer, och var gränsen går mellan personligt och privat.

Personligt får väl sägas handla om själva tilltalet. Att ha en personlig stil och blanda in tyckande och känslor, sin personlighet helt enkelt. Att vara privat däremot är att skriva om och nämna saker som hör privatlivet till.

Jag tror att det där mantrat håller på att bli i allra högsta grad omodernt. I bloggvärlden har det visat sig att det privata är det populära. Eller i varje fall att det är de privata inslagen som gör många bloggar läsvärda och intressanta. Det funkar inte om inte skribenten dessutom är personlig. Att räkna upp vad man gjort under en dag eller skriva detaljer om sitt privatliv utan att göra det på ett personligt sätt – det funkar inte. Men kombinationen fungerar alldeles utmärkt.

Jag säger nu inte att man ska blogga rakt igenom privat och personligt. Men den som med sin blogg försöker skapa en plattform för att kommunicera ett budskap, politiskt eller i marknadsföringssyfte, tjänar en hel del på att då och då våga vara privat.

Om man har en blogg för att få basunera ut sina åsikter får man fler läsare om man är – just det – privat då och då. För att läsaren då tycker sig få en relation till bloggaren. För att man blir nyfiken på personens åsikter inte kanske för åsikternas skull men för att man är nyfiken på personen man håller på att lära känna. En som klarar balansen är Thomas Bodström, som bloggar om politik och samhälle, men väver in inslag från sin vardag, som här om sonens kalas.

Gunnar Bark som vanligtvis bloggar om företagande, sociala medier och internet, konstaterar att hans läsare gillar när det blir personligt.

I min privata blogg är jag stundvis både väldigt personlig och privat. Och jag tror att det är hemligheten till varför jag har fått ett gäng fans som gillar det jag skriver. De vill veta hur det går för mig, de är intresserade av vem jag är som person och hur min vardag ser ut. Mina allra mest utlämnande postningar är också de som har haft flest läsare. Men kombinationen är viktig. Det skulle inte funka om varje postning vore så där rakt igenom privat och personlig. Dexion tar också upp det här med att vara privat, med bland annat mig som exempel. Och när jag läser hennes bild av mig som populär, framgångsrik och snygg känner jag att det är än nödvändigare att ibland våga klä av mig naken för mina läsare, för att bilden blir så skev annars. Särskilt om man på ett eller annat sätt är en förebild för någon.

Självklart finns det gränser. Det finns saker som kanske inte fungerar, som inte bör luftas i offentligheten. För även om du har en blogg för bara några få läsare kan det när som helst hända något som gör att den hamnar i fokus och man ska aldrig publicera något på internet som man inte är beredd på att vem som helst när som helst kan läsa. Man måste alltså kunna stå för det publicerade vem som än kastar ögonen på det.

Dessutom måste man vara beredd på att få en del stryk. Ju mer personlig man är, ju mer saker man berättar om sitt privatliv, desto mer sårbar blir man. Ett exempel på det är Marcus Birro, som aldrig väjer för att vända ut och in på sig själv, men som också får mcket hård kritik. Den som blottar sina svagheter måste paradoxalt nog också vara väldigt stark. Är man tveksam till om man klarar det bör man kanske ligga lågt med sina personliga bekännelser.

Några av de större bloggarna råkar vara sådana som är rakt igenom privata och personliga. Som exempelvis Innan du fanns, och Ensamma pappan. Men vi gillar sånt. Vi gillar att ta del av andra människors liv, tankar och känslor. För att det ska bli ett framgångrikt koncept krävs visserligen att personen som skriver om sitt mest privata dessutom kan formulera sig bra, det räcker alltså inte att starta en blogg om det mest privata om man inte har ordets gåva. Den kan fungera bra, som terapi, för några få läsare, men den lär inte hamna på listan över de mest besökta bloggarna.

Här i Bloggvärldsbloggen har jag valt att inte vara särskilt privat. Men jag är lite rädd att det gått ut också över det personliga. Att jag tar på mig den där objektivt sakliga rollen som jag lärt mig i mitt jobb, och att bloggen därför blir lite mindre roande att läsa. Vad säger ni som läser? Är jag för stel och tråkig, borde jag vara lite mer privat i vissa lägen, och i så fall hur? Ge mig gärna feedback på detta.

Idag meddelar Jan Helin och Lena Mellin att all annonsering från Sverigedemokraterna stoppas i Aftonbladet.

Aftonbladet är naturligtvis i sin fulla rätt att själva bedöma vilka som ska få annonsera i tidningen. Det är inte en rättighet att göra det. Det händer titt som tätt att annonser stoppas i dagspressen för att de inte anses lämpliga av olika skäl.

Ändå är Aftonbladets beslut kontroversiellt, inte minst i ljuset av den skandalartade debatt som uppstod bara häromveckan efter Aftonbladets publicering av den artikel som anklagades för att vara antisemitisk, och som fortfarande pågår. Bland annat diskuterades publiceringen i Publicistklubben i måndags.

Många bloggare har skrivit om detta. Erik Laakso och Fredrik Strömberg och flera med dem tror båda att besutet snarare spelar Sverigedemokratrna i händerna, om nu syftet är att försöka motarbeta deras utbredning. Stationsvakt ger ett konstruktivt tips till Aftonbladetredaktörerna.

Själv är jag nog benägen att hålla med Joakim Jardenberg i det här läget. Jag är just nu glad att jag inte är chefredaktör och måste fatta dylika beslut, men tycker att Jardenbergs lösning känns som den enklaste vägen. Följ lagen. Men det enkla behöver absolut inte vara det rätta och jag känner en viss respekt för Helin och Mellin som vågar fatta detta i dagsläget kontroversiella beslut.

Vad tänker du? Är det rätt eller fel att stoppa SD från att annonsera i dagspressen? Kommer det att stoppa deras framfart eller tvärtom – ge dem ökade sympatier?

Alldeles strax, närmare bestämt klockan 14.00 kan du chatta med Jan Helin om detta.

Jag förstår inte riktigt hur Patrick Swayzes död kan vara en så stor nyhet och engagera så många. Visst, jag såg Dirty Dancing. Jag har fan till och med en vinylskiva med filmmusiken, med omslag prytt av Mr Swayze. Jag såg filmen på bio, min kompis satt och var helt hysterisk och tokkär, jag var mer ”jaha”. Det är jag fortfarande, och kom igen – det är en rätt medioker film och Swayzes insats var inget att hänga upp någonstans.

Ändå vet jag inte hur många bloggposter, Facebookstatusuppdateringar och tweets jag idag sett använda citatet ”nobody puts Baby in a corner”, som om det vore en av filmhistoriens viktigaste repliker. Fint, visst. Men lite överdrivet kanske? Eller har jag missat något väsentligt här?

Om jag har det – upplys mig! Jag har inte koll på allt.

Av alla som bloggat idag väljer jag att rekommendera Sara Lövestam och hennes tolkning av Swayzes berömda replik. Mycket bra, läsvärd text. Tipstack till Älskade Dumburk.

Bilddagboken är för småbarn, Twitter är ett jävla trams sedan Sigge Eklund slutade twittra men Blondinbella är gullig. Facebook är tråkigt och det är viktigt att få kommentarer när man bloggar.

Det är några av svaren jag fick när jag intervjuade Björk, 15 år om hennes internetvanor.

Dessutom sågar hon Veckorevyn och berättar att hon läser Sundsvalls tidning – på papper.

Se hela intervjun här.

Sedan tidigare finns intervjuer med Edgar, 13 och så med Hamlet och William som är 18 och 17.

Enligt Guardian.co.uk överger unga mellan 15 och 24 år Facebook. Jag är inte expert på tonåringar på något vis, och inte heller har jag någon totalkoll över internetstatistik, men jag tror att det här handlar om mer än siffror och specifika tjänster. Jag tror heller inte att det är något som gammelmedia behöver göra nån stor affär av. De unga är sociala på nätet och kommer att vara det också i fortsättningen, men strukturerna är så lösa och flytande att det blir förvirrande för vuxna digitala invandrare som gärna vill sätta namn på saker och bygga murar.

Jag tror också att unga i en viss ålder generellt använder andra vägar att kommunicera. Att unga som söker sin identitet, grupptillhörighet och kanske också gärna har en viss grad av hemligheter, åtminstone för vuxenvärlden inte gärna hänger på Facebook är i ljuset av det inte så konstigt. Däremot, precis som Simon säger till Wendela – de hoppar inte av. Däremot går de gärna in i andra rum än sina föräldrar när de umgås med sina vänner. Rum så som Bilddagboken eller den egna bloggen.

Jag måste också säga att jag aldrig sett Facebook som ett ungdomshak, även om det skapades för studenter. Ända sedan Facebook slog igenom stort i Sverige under hösten 2007 har det för mig varit en plats för vuxna, även om somliga applikationer känns som skapade för barn. Något som inte alls hindrar vuxna människor från att i timmar leka Mafia War och kasta fiktiva snöbollar på varandra, saker som mina egna barn inte alls förstår poängen med.

Sedan finns en annan sak att påpeka när det gäller sociala medier, och det är att det inte handlar om de enskilda plattformarna. Det handlar om nya vägar att kommunicera, och uppgifterna om att de unga inte hänger på nätverkssajter ska inte tolkas som att de överger internet, eller sociala medier. Men unga är till skillnad från oss vuxna digitala infödingar, de har ett helt annat nätspråk och rör sig mer hemtamt och självklart mellan olika plattformar och använder dem på sätt som de ofta inte själva kan sätta ord på eftersom de är så naturliga för dem.

Att unga inte finns på Twitter har för vissa varit ett argument för att Twitter inte är ”framtiden”. Gustav Holmström har skrivit en väldigt bra och upplysande text om tonåringars medievanor, där han förklarar sina vänners inställning till Twitter och Facebook. Men ingenting är statiskt, på nätet kan det gå fort. Så sent som igår twittrade Gustav att det håller på att förändras och att hans jämnåriga vänner nu strömmar till Facebook.

Karin har gjort en intervju med en trettonåring i sin närhet, som kanske reder ut det hela lite till.

Här finns ännu en text som lite grann tar död på ryktet att de unga flyr sociala nätverk, det handlar mer om de olika behov vi fyller genom nätverken, som givetvis inte är desamma om man är en 45-årig teknikintresserad etablerad yrkesmänniska som om man är en 14-årig modeintresserad tjej vars liv kretsar kring egot och de närmaste vännerna.

Mina egna barn som är 13, 15 och 18 förstår sig inte alls på Twitter. De har Facebookkonton men är inte särskilt aktiva, däremot bygger de upp nätverk och addar vänner och släktingar, så som mormor. För de äldre strömmar till Facebook. Och bara det faktum att Facebook är så mainstream kan vara en annan förklaring till att många tonåringar söker sig annorstädes, eftersom de gärna vill vara egna, utveckla sin egna personlighet och subkulturer, under åtminstone en period.

Facebook är här för att stanna ett tag till, och jag gillar det jag ser. Nämligen att ”alla” finns där. Mina barn, min mamma och mina kusiner, blandat med kollegor, barndomskompisar och barnens kompisar. Kanske kan Facebook litegrann sudda ut en del trista generationsklyftor och åldersfixering som jag tycker är stundvis extrem i landet lagom.

Och ändå, trots att jag gillar att blanda generationer så tror jag inte att det bara är de unga som vill ha hemlisar för sina föräldrar, jag ser det inte som odelat positivt att mina barn kan följa varje steg jag själv tar på nätet. Som tur är är de mindre intresserade av mina förehavanden än jag är av deras…