Jag läste också artikeln om mamman och barnet som dött i bussolyckan i Dorotea. Och reagerade som man gör. Tänkte att det var hemskt, inte minst för att mamman var lika gammal som mig.

Dagen efter kröp olyckan innanför skinnet på mig. Det som först var en nyhetsartikel som jag inte ägnade mer än ett par minuter och en snabb tanke, blev verkligt.

Mamman var inte bara lika gammal som mig. Hon var min vän på Facebook. Vi följer varandra på Twitter. Jag brukade läsa hennes blogg, och hon läste min.

Och det som var en olycka, en rubrik bland andra, blev plötsligt en smärtsam påminnelse om livets förgänglighet. Det blev en sorg över att en människa som var en del av min vardag plötsligt är borta. Jag drabbades också och blev en del av den kollektiva sorgen. Det var som om flödet på Twitter stannade upp. Många loggade ur, andra drog sig till sina bloggar för att skriva av sig, andra uttryckte sorg och bestörtning på Twitter, besökte hennes Facebooksida för att skriva kondoleanser och vi försökte tillsammans förstå det ofattbara.

Mamman hette Tea Anderstig, och hon var älskad.

Genast uppstod den parallella diskussionen, den om vem som egentligen hade rätt att sörja.

Går det att sörja en människa man inte träffat? Får man gråta över någon man känner endast genom internet?

För er som hyser tvivel om den saken rekommenderar jag att läsa Carl-Henric Jaktlund. Twittersorg är riktig sorg.

Det pratades också om vad som var okej och inte. Somliga tvekade inför att publicera de bloggposter som skrivits. Kanske mest för att de var osäkra på om de hade rätten att sörja Tea, om de hade rätt att uttala sig om hennes död alls, då de inte hade träffat henne. Jag menar att man har det.

Tea levde en stor del av sitt liv på internet. Vad kunde vara mer naturligt än att de som delade det livet också uttryckte sorg just på internet? De kände inte Tea så som hennes närmaste kände henne. Vi har alla olika sidor. Jag är en person för mina barn och en annan på jobbet. Mina nätvänner känner andra delar av mig än mina släktingar. Men alla delar är jag, lika mycket.

I chock och sorg kanske vi uttrycker oss klumpigt. Vi är så rädda för det, att vara klumpiga, säga fel och göra fel. Men jag tror att nästan vad som helst är bättre än tystnad och att hålla det inom oss. Vi behöver vara snälla mot oss själva och toleranta mot andra. Det finns inte rätt eller fel sätt att sörja.

Någon uttalade sig kritiskt mot att det tändes cyberljus för Tea. Ansåg att det var ovärdigt. Jag ser det som en smakfråga. Fel för någon är rätt för en annan. Om nu de som blev bestörta över Teas död, som inte kunde ses och krama om varandra, som inte har möjlighet att samlas för en minnesstund men ändå tillsammans med andra vill manifestera sin saknad så måste de få göra det. Man kan inte äga en annan människas sorg.

Vi sitter ofta ensamma framför våra datorer och delar med oss av våra liv. Då borde det inte vara konstigt att dela också när döden drabbar.

Jag träffade aldrig Tea Anderstig. Men hon var en del av mitt liv, som är borta nu. Hon var en person jag tyckte om. Jag vill inte spekulera i var hon finns nu, eller vad hon gör, men jag vill tro att hon har det bra.

Här samlas flera bloggposter där vännerna skrivit om Tea.

Ibland blir man bara så glad. Som när människor inser sina misstag och rättar till dem.

I det här fallet är det Per Gustafsson, mannen som köpte Alter Egos gamla domän resonerar.se som tagit till sig av reaktionerna på det innehåll som pumpats ut därifrån i våra RSS-läsare och på hennes Facebooksida.

Han gör det genom att med omedelbar verkan plocka bort allt innehåll och avregistrera domänen:

Respekt right back to you, Per!

Nu undrar jag bara: Vem ska ta hand om domännamnet så att det inte upprepar sig, och hur motverkar vi liknande fall i framtiden?

Diskussionen om döden på nätet och digitala testamenten verkar angelägen och viktig för många, som hakat på och kommenterar.

Alla är inte eniga, somliga vill radera alla spår och andra tycker det är självklart att finnas kvar på nätet också efter döden.

Jag håller med Josh när han skriver att det vore synd om diskussionerna upphör bara för att han inte finns kvar och kan delta. Däremot ställer jag mig liksom han tvivlande till att skapa ”minnessajter” där de döda glorifieras. Gunilla som började blogga när hennes son dog tänker lite tvärtom – hon uppskattar mycket de minnessidor som skapas i efterhand.

Maleandro menar att det vore skillnad om han vore något ”stort” som hade viktig kunskap att lämna efter sig. JN föredrar att hans avlidna vänner finns kvar på nätet.

Scaber Nestor skrev helt enkelt sitt eget digitala testamente i bloggen, och han kör en mellanvariant. Han vill att bloggen ska finnas kvar men att kommentarsfunktionen ska stängas. Den som vill skriva minnesord eller dylikt får starta en Facebookgrupp eller liknande istället. Han resonerar också kring Alter Ego och hennes nerstängda blogg, som han liksom jag saknar. Tonårsmorsa berättar att Alter Ego ville att bloggen skulle ligga kvar, men att den stängdes ner på grund av missförstånd kring obetald räkning till webbhotellet, vilket gör det hela ännu sorgligare på något sätt.

Pysan som lever med döden knackande på axeln har skrivit. Hennes man vet precis vad som ska göras den dagen hon dör, och hon vill att bloggen ska finnas kvar medan övriga nätkonton raderas.

Det jag tycker är allra intressantast med den här diskussionen är våra olika sätt att se på sorg, och förhålla oss till döden i allmänhet. Det finns en tydlig skillnad mellan dem som har behov av att uttrycka och dela sorg och dem som tycker att det är något väldigt privat. Jag får känslan av att den yngre generationen är mer för kollektiva sorgeyttringar medan de äldre håller döden mer privat.

Somliga tycker att när man är död är man död och därmed borta, medan andra tilltalas av tanken på att leva kvar i någon form, i andras minne. En del ser sin egen bortgång som något för de anhöriga att bestämma över medan andra är bestämda med den egna viljan.

Erfarenheten säger mig att det ändå är bra att uttrycka en egen vilja eftersom de anhöriga ofta inte är helt överens om hur saker ska gå till, och det sista jag själv vill är att min död ska skapa konflikter och oenighet bland mina efterlevande…

Jag kan ändå hålla med om att en sån sak som webwill är lite onödig, det borde vara minst lika effektivt att skriva en lista på sina konton med lösenord, som uppdateras vid behov och förvaras där andra viktiga papper finns. Det borde ingå i begravningsbyråns service att ta hand om den delen också ifall det skulle kännas jobbigt för anhöriga att gå in i mailkonton och annat.

Fortsätt gärna diskutera, och om du inte redan gjort det – skriv ditt eget digitala testamente. Även om du är ung och frisk idag är det alldeles säkert att inte ens du är odödlig.

Idag uppstod en intressant diskussion på Twitter, om döden. Det var Mary som satte bollen i rullning.

Hon får tydligen upp Alter Ego som vänförslag på Facebook, om och om igen. För er som inte vet eller minns så var Alter Ego en av de största bloggarna. Hon dog i december i fjol efter en relativt kort kamp mot cancer, och ett alldeles för kort liv. Hon skrev själv att hon inte var redo, att hon hade så mycket kvar att göra, att upptäcka.

Mary funderade över hur man kan göra för att ta bort en avliden medlem från Facebook. Jag protesterade direkt. Jag vill inte bli bortplockad. Den dagen jag dör vill jag att mina avtryck ska finnas kvar. Att mina anhöriga, och andra ska kunna läsa min blogg, minnas och påminnas.

Jag är ledsen för att Alter Egos blogg inte längre finns kvar. Där fanns viktig och bra läsning, som jag önskar att jag kunde repetera. Nu vet jag inte varför den är borta. Det kan ju bero på vad som helst, som att hon själv ville att den skulle tas bort, eller att hennes barn ville det. Det kan också vara så simpelt och dumt som en obetalad räkning till webbhotellet.

Det viktigaste är såklart att man själv har något att säga till om, och om man inte hunnit göra det, de anhöriga. Jag klandrar inte alls Alter Egos barn om de själva valt att ta bort sin mammas blogg av någon anledning. Däremot manar det till funderingar på det digitala testamentet.

Har du ett sånt? Vet dina anhöriga hur du vill göra med din blogg när du dör? Vet du ens själv? Eller vad händer med ditt Facebookkonto? Alter Egos konto finns kvar. Det tycker jag om. På hennes sida finns fina bilder av henne, och några sista hälsningar. Jag tycker att det är fint. En blogg eller Facebooksida kan fungera som en gravplats, där man kan dela och uttrycka sin sorg.

Samtidigt kan jag förstå om man vill radera dylikt, med risk för att kontot hackas eller lusas ner av illasinnade kommentarer.

Snart kommer tjänsten Webwill, som ska lagra och ta hand om lösenord till diverse sidor och så snart folkbokföringen bekräftar att du är död genomförs din sista vilja för dina internetkonton. Facebook kan redan idag avsluta konton på anhörigas begäran.

Viktigast är ändå att man vet vad man vill. Precis som med begravningen, pengarna och smyckena är det betydligt enklare för de anhöriga om man tydligt uttryckt hur man vill ha det. Litar man inte på Webwill kanske man kan skriva något i Vita arkivet, uppge lösenord och annat som kan vara bra för efterlevande att ha. Man kanske vill låta bloggen ligga kvar som ett dokument över sina tankar, medan man föredrar att inte längre existera på Facebook eller Twitter.

I våras diskuterades döden på nätet i Sveriges Radio, programmet finns här. Erik Starck skrev den här filosofiska postningen för två år sedan.

Vad tänker du?

Uppdaterat: Nu har Mary också bloggat.

Victoria skriver att hon vill finnas kvar. Sjumilakliv vill också det. Liksom Kjellberg som beskriver det lite som jag själv känner.

David Gottlieb som lever med cancer tycker att man inte behöver krångla till det.

Bisonblogg har skrivit flera gånger om det här ämnet, senast om Webwill här.

Karibien har skrivit en läsvärd text på temat:

När jag är död är det slut. Det tror jag numera. Ingen återförening på andra sidan. Inga änglakörer eller förklarat ljus. Ingen Gud som bringarmening till sörjande över en älskad medmänniskas meningslösa död.

Jag har upptäckt att denna inställning ställer till det med kondoleanserna. Det funkar ju inte att säga ”Den Gud älskar dör ung” eller ”Vi har alla en uppgift att fylla och X hade uppfyllt sin” eller ”Guds vägar är outgrundliga” eller ”Ni möts på andra sidan” eller ”Alla frågor blir besvarade till slut”.

Det ställer till det för mig som sörjande, efterlevande. Prata med mig på riktigt, för helvete, sluta med dumma klyschor som du inte tror på själv – eller än värre, som du tror på och försöker övertyga mig om. Min unge delar min avsky för sorgens floskler.

Detta gör mig också övertygad om att när jag dör, vill jag också dö digitalt. Den här bloggen ska aldrig bli en anslagstavla för publik  sorg, aldrig bli en sentimental minnestavla där folk som aldrig träffat min dotter skickar henne styrkekramar.

Jag hade tänkt ge er en lista här, på ett gäng läsvärda postningar från olika bloggar.
Men så ramlade jag över Sorgfågel. Det får bli mitt tips till er denna långfredag.

Sorgfågel skrivs av en kvinna lika gammal som jag, som kallar sig Cayenne.
Hennes man dog plötsligt i september förra året, och då började hon blogga.
Jag började läsa från början och fastnade. Hon skriver rakt och osentimentalt, och lyckas mitt i sorg och förvirring att sätta ord på det obeskrivliga.

Läs om hennes farväl till sin man.
Om gravsättningen.
Om de små sakerna.
Läs om skulden.
Om skattebyråkratin.
Läs om orättvisan.
Läs om tankarna på att träffa någon annan att älska.

Uppdatering: Sorgfågel är inte ensam.
Läs ”En bokmal anfaller”, som exempelvis detta, om att ringa den dödes mobilsvar och han blir levande, en liten stund.