Jag måste bara få tipsa om genialiska TVdags.se, för er som inte upptäckt den än. Det är en sida om lanserades för någon vecka sedan.

Det är i grunden en helt vanlig teveguide, som berättar vad som visas på teve, i en massa kanaler.

Klickar man på programrubrikerna får man mer information, i vanlig ordning. Men inte bara det. TVdags kopplar ihop dig med dina vänner, och gör det möjligt dels att visa vad du tänkt se, och givetvis visa dig vad dina vänner ska titta på, och självklart går det också att kommentera programmen.

Det hela sker enkelt genom att koppla sajten till sin Facebookprofil. Då kan man själv välja om man ska publicera informationen som ett statusmeddelande på Facebook.

Om man sen kompletterar tevetittandet med twittrande i realtid så finns inga argument längre för att inte tillbringa hela kvällen i tevesoffan. Om inte annat kanske vi som saknar tiden då alla såg samma TVprogram och man aldrig behövde sakna samtalsämnen, eller då hela familjen samlades i tevesoffan på fredagkvällarna äntligen få lite sällskap framför teven.

Dagens krönika, om journalister på Facebook.

Ulrika Good är lite ledsen för att antalet kommentarer i hennes blogg minskat. Hon skyller på RSS-läsandet. Och ja, RSS-läsandet är en bidragande orsak till att åtminstone jag kommenterar mindre, märker själv att de gånger jag skriver kommentarer är det när jag kommit in direkt i en blogg via länk från någonstans, och inte när jag läser i min RSS-läsare.

Men kommenterandet har ändå sammantaget ökat, skulle jag vilja påstå. Inte kanske i kommentarsfältet, där de blir mätbara och påtagliga, men på andra ställen. Inte sällan får jag kommentarer till mina blogginlägg exempelvis på Facebook, dit jag länkar mina bloggposter. Ännu oftare kommenteras bloggposter på Twitter. Själv kommenterar jag dessutom gärna andras texter i min egen blogg, som jag gör nu ungefär, när jag svarar på Ulrikas inlägg genom att skriva ett nytt, eget.

Det finns nu också bra verktyg för att trots kommenteringskaoset på olika ställen samla dem så att det ändå syns i bloggen hur många som kommenterat, retweetat och så vidare på andra ställen. Ett sådant verktyg är Disqus, som exempelvis Mindpark använder. Det braiga med Disqus är också att om jag loggar in och kommenterar via mitt Twitterkonto, på Mindpark, så ser jag i mitt Twitterflöde om jag fått svar på min kommentar. För det är en annan grej jag noterat hos mig själv – nämligen att jag är dålig på att följa upp när jag själv kommenterat.

Det kan bero på att jag läser så otroligt mycket bloggar, kommenterar ibland men sedan rusar vidare till nästa och inte lika ofta som förr engagerar mig ordentligt i en diskussion. Oavsett vad så håller jag med Ulrika, och saknar tiden då diskussionerna i kommentarsfälten var något hetare, när de till synes meningslösa kommentarerna var fler.

Därför tänker jag haka på Ulrikas uppmaning att skriva minst två kommentarer om dagen när jag läser bloggar. Och så ska jag bli bättre på att ha koll om jag får svar på mina kommentarer. För att dialogen är grejen. För att jag tycker om samtal. För att fragmentariska åsikter i spridda skurar sällan förändrar, medan en fördjupande diskussion inte sällan lär mig något nytt, om andra, om världen, livet och mig själv.

Petra Jankov har skrivit en lista över olika Facebooktyper enligt deras statusmeddelanden.

Där finns Den lyckade föräldern, Strebern, Resenären, Finsmakaren, Partyprissen, Den utlämnande, Politikern, Distanshållaren, Dubbelpostaren och Viktigpettern.

Vem av dom är du?

Själv är jag en mix av kanske fyra eller fem, mer av vissa, mindre av andra.

Jag saknar också ”Den kryptiske”, den som alltid skriver halvt obegripliga meddelanden, som säger A men inte B och inte heller svarar när folk kommenterar och ber att få höra fortsättningen eller förklaringen till det spännande meddelandet.

Exempel: ”Haha, vad sa ni nu va?” Eller ”Nu är det nära”. Kan också vara insinuationer i stil med ”Den som sare han vare” eller ”Vissa människor borde grillas över öppen eld”, helt utan förklaring och utan att peka ut någon. Den kryptiske använder sig också ofta av rader ur låttexter eller egenuppfunna poetiska meningar utan egentligt innehåll.

Sen finns naturligtvis också dagboksstatusuppdateraren. Som skriver ”God Morgon”, ”På väg till jobbet”, ”Nu är jag på jobbet”, ”På väg hem i regnet”, och ”Dags att gå och sova”.

Men som sagt – dom flesta har nog litegrann av allihop i sig. Och så förändras det över tid, statusuppdateringarna speglar livet och de statusuppdaeringar jag skrev för två år sedan var av ett helt annat slag än dem jag skriver idag.

Jag fick en fråga från en frågeställare som vill vara anonym:

Tidigare ikväll kom en glad nyhet. Nu kan man sända live från Bambuser direkt till Facebook.

Bambuser är en tjänst för livestreamad video, eller för att tala svenska – direktsänd video från mobiltelefon eller webbkamera. Det är enkelt att använda för vem som helst, men har kunnat vara lite svårt att nå ut med sina sändningar. I och med den nya kopplingen till Facebook känns Bambuser ännu mer användbart än tidigare, då sändningen bäddas in som en statusuppdatering och syns direkt för alla vänner som är online på Facebook.

Jag var tvungen att testa och förutom lite rundgång som visade sig inte ha ett dugg med Facebook att göra funkade det alldeles utmärkt.

Vill du också testa att visa dina vänner live när du lagar mat, sjunger, promenerar, föder barn eller annat intressant – registrera en användare på Bambuser, gå till settings och 3:rd party services. Klicka på Facebook-ikonen och sen behöver du bara klicka okej i rutorna som kommer upp.

Sedan ska kopplingen funka så att så fort du kör igång en Bambusersändning så syns den i ditt Facebook-flöde. Kul va?

Inget uttryck används så fel som just CP. Det är nog nu och det är dags att återföra betydelsen tills dess rätta. Det betyder Cerebral Pares och inget annat. Man har en CP-skada och det är ingenting man är. Punkt!
Bort med det negativa. Bort med användandet av CP som skällsord!

Via CP-mamman Towe hittar jag sajten I love CP som hon driver tillsammans med Jon. Den är en del i något de kallar CP-kampanjen, som de startat för att återta betydelsen av förkortningen CP till något betydelsefullt;

I Love CP eller CP-kampanjen är en gräsrotskampanj som strävar efter att återta CP tills dess rätta betydelse. Genom att angripa det som är fel, utmana det som utmanas kan och inte skämmas för diagnosen vill vi bevisa att det går att ändra jargongen som råder i Sverige.

Genom att inte säga att det är fult att säga utan snarare berätta vad det betyder vill vi bringa kunskap till de okunniga och insikt till de kunniga men ignoranta. CP är inte något man ska säga slentrianmässigt utan ska användas korrekt, och om det används fel ska det göras med eftertanke och förståelse.

Ett lovvärt initiativ tycker jag, även om jag tror att CP som skällsord börjar dö ut till förmån för andra epitet. Jag har hört barnen säga ”dampunge” och ”dampig”, eller varför inte ”bögjävel” vid tillfällen då CP användes under min egen uppväxt. Precis lika illa, och jag vill slå ett slag för att ord på fina saker inte ska användas för att racka ner på andra.

När mina barn var mindre och blev kallade ”bög” när nån ville vara elak brukade de svara med att ”Ja, det är väl inget fel att vara bög?”

Och det är inget fel att ha en CP-skada eller en bokstavsdiagnos heller, mer än att det kan vara väldigt jobbigt och tråkigt för den som har det. Och det bli inte roligare av att andra inte förstår vad orden betyder utan ser dem som nedsättande. Därför blir jag väldigt förtjust i I love CP som skriver om Cerebral Pares, och gör det med humor och distans.

Spana in deras lista – 1000 punkter om hur man blir en CP.

I love CP har också en Facebookgrupp, och Jon twittrar här.

Och när jag ändå är i farten vill jag slå ett extra slag för Towes blogg CP-mamman.

Det är en vardagsblogg. Skriven av Towe som är mamma till Tekla. Den är välskriven och eftertänksam och utstrålar en värme som gör att jag känner mig lite bättre till mods när jag varit där inne en stund. Kanske funkar för fler än mig.

Få saker smäller högre än handskrivna brev. Inte minst i dag, när de handskrivna breven och vykorten blivit allt ovanligare, åtminstone i mitt brevnedkast.

Att skriva ett brev eller vykort är ju lite krångligt. Varför införskaffa material, skriva, klistra kuvert, fixa frimärken och ta sig iväg till en postlåda när man kan skicka hälsningar till dem man tycker om genom några enkla knapptryck på datorn eller telefonen?

Därför gillar jag Emoticards. Det är en applikation på Facebook där man kan skapa egna vykort som skickas på riktigt. Man slipper handla, fixa frimärken och ta sig till en postlåda, och känslan är om inte helt densamma så i varje fall mycket roligare än att få ett e-kort. Dessutom kan man göra vykorten personliga med hjälp av sina album på Facebook eller de bilder man har på hårddisken i datorn.

Och så får man vänta några dagar, men förr eller senare ramlar ett alldeles riktigt vykort ner i brevlådan hos den man valt att skicka det till.

Yes! Det här är en av de bästa Facebooknyheterna sedan de införde streamade statusmeddelanden.

De har alltså infört möjligheten att tagga personer i sina statusmeddelanden. I praktiken innebär det att om man (precis som det fungerar på Twitter) skriver ett @ och sedan namnet på den person man nämner, som exempelvis @Sofia Mirjamsdotter, så taggas mitt namn. Det blir alltså en länk som leder till min profil, och dessutom får jag ett meddelande om att jag omnämnts i någon annans statusmeddelande.

Statusmeddelandet där jag är taggad dyker också upp på min egen Facebookwall.

Strålande för konversationen! Heja Facebook!

Minus dock för att det inte går att använda taggarna i kommentarer till statusar.

En annan Facebooknyhet är Facebook Lite som nu är live för den som använder engelska som språk. Du loggar helt enkelt in på Facebook från den här adressen: http://lite.facebook.com så får du en avskalad version av Facebook, funkar bra för den med seg uppkoppling. Jag har testat men saknade lite för många funktioner för att det skulle kännas vettigt. Men som sagt – för den som surfar på modem eller taskigt bredband är det absolut ett alternativ.

(Dessutom fungerar inte den nya taggfunktionen i Facebook Lite)

Feber har skriver mer om det.

Yeah, nu blev jag lite glad.

Äntligen finns en dela-flik i slutet av varje bloggpost här på Aftonbladet blogg. En sådan man klickar på för att enkelt dela med sig av postningar man gillar, till Facebook, Twitter, eller varför inte Pusha, som igår lanserade en ny uppdaterad version.

Om du gillar ett inlägg och vill dela med dig till dina vänner är det alltså bara att klicka och skicka till din Facebookprofil eller någon annan av de tjänster som syns i menyn. Bra va?