Det kom en eftersläntrare, till pappautmaningen. Jag publicerar hela texten här, läs så förstår ni varför:

Somliga bloggutmaningar är mer än vad man bara står ut med.
Somliga texter behöver skrivas, mer för ens egen skull än för omvärlden.
Men kanske kan någon annan ha …någon sorts glädje av den här berättelsen.
Däremot väljer jag att inte lägga ut den på min egen blogg, helt enkelt av hänsyn till relationen till den pappa jag skriver om.
En pappa som inte är min, utan mitt barns.

Detta älskade barn.
Ett barn som kom, mycket efterlängtat men absolut inte planerat.
För mig en välsignelse.
För honom en katastrof.
Han förklarade för mig att han älskade mig men ändå lämnade han mig just med hänvisning till detta barn, barnet som då bara var ett litet embryo, fortfarande möjligt att välja bort.
Vilket han ville att jag skulle göra.
Han kände sig överkörd av mig, av mitt beslut. För där fanns ett barn, ett mycket mycket litet hjärta pickad under mitt, och för mig var det fullständigt omöjligt att göra annat än att låta livet ha sin gång.
Ja.
Han BLEV överkörd.
JAG bestämde att livet var och skulle fortsätta vara och i det beslutet var mitt, och det tog jag. Utan att egentligen tveka.

Men nej.
Ändå inte.
För det krävs två för att SKAPA ett liv.
Två vuxna människor har oskyddat sex tillsammans.
Inte en gång, tillfälligt, utan regelbundet och njutningsfullt, ömsint och kärleksfullt.
Vuxna människor, som vet hur barn blir till, som vet hur en kondom fungerar, p-piller fungerar. (Eller inte…)

Så han försvann.
Jag fick en pappkasse med lite kvarglömda tillhörigheter på en lunchrestaurang i närheten av hans jobb. Jag tog mitt illamående, min pappkasse och for hem till min förort och började samla ihop spillrorna av vad som var i livet, och planerade inför det som skulle komma.
Kroppen förändrades, foglossning och flyttlass och utan dessa vänner hade somligt varit fullständigt omöjligt.

Månaderna gick, kontakten med barnets far var sporadisk och konfliktfylld.
Han kom och hälsade på på BB och han var med och bestämde namn.
Jag försökte hålla i… ja, något. Peka på att oavsett vad han ville så fanns det ett barn som behöver båda sina föräldrar och … att det är en för viktig sak för att bara smita ifrån.
För någonstans så kunde jag ändå inte riktigt tro på honom, på hans sjappande. För det här är i grund och botten en klok och förnuftig människa, en logisk person som inte skenar iväg i oövertänkta beslut. (Nåja…)

Försiktigt försiktigt försökte jag få honom att se att den lilla pojke som fötts var ett fantastiskt litet barn och inte en katastrof.
Det gick väl så där.
Men sakta så sjönk kanske den verkligheten in.
Kanske hade andra skeenden, ekon från tidigare generationers val och beslut, stor påverkan på honom. Kanske behövde han bara väldigt mycket mer tid än andra.

Men.
Tillslut hände något. Han bytte fot. Bestämde sig för att det här var ok, kanske till och med bra.
Det är en god sak, att kunna byta fot, ändra ett beslut.
Backa tillbaks och göra om.

Nu är han en bra pappa till sitt barn.
Nu säger han att han älskar mig.
Nu vill han att vi ska flytta till honom.

Hur i hela fridens namn gör man för att börja lita till en människa igen?
Hur gör man för att kunna älska igen, när smaken av svek är så stark i munnen?
Behöver man förlåta, och hur gör man det om ingen ber en om det?

——————————————————————————————

Uppdaterat, E som skrivit inlägget tackar för och besvarar de kommentarer hon fått:

Jag är överväldigad över kommentarerna jag fått.

Uno säger: ”Jag gillar att han ändrat sig, även om det tar tid för dig att smälta det. Ta honom, ingen är perfekt; aldrig någonsin”.

Visst är det så. Inte ens jag – särskilt inte jag – är perfekt. Ödmjukhet är något jag ständigt övar på. Och jag VILL ju ta honom, hade jag inte velat det hade jag inte slitit så med det här, då hade jag helt enkelt sagt: Du har gjort ditt som min man. Koncentrera dig på att vara en bra pappa nu.

Matilda77 är fövånad: ”Man har väl oskyddad sex för fortplantingens skull.”
Jo.
Om man är klok så gör man så.
Vi var inte så smarta, vi slarvade och vi undvek att hantera ett stort problem.
Jag visste nämligen att han inte ville ha (fler) barn.
Han visste att jag längtade efter barn.
Om sånt är det svårt att kompromissa.
Han visste också att jag inte åt p-piller el dyl, och ont om kondomer är det lätt gott om i stridens hetta.
Historien är urgammal men ständigt aktuell.
Men en sak kan jag lova dig, Matilda.
Det här barnet kommer aldrig någonsin tvivla på att det är ett mycket älskat barn. Jag älskar för två. Dessutom finns det en familj runt kring mig som älskar, och goda vänner och … och … och faktiskt en pappa, och vid det här laget några halvsyskon och en farmor också.
Det finns gott om kärlek.

Josephine: Du fångar mitt dilemma: ”hur bärman sig åt för att släppa det som varit så att det inte pyser igenom och förgiftar framtida situationer?”
Det är ju det jag är så rädd för, att jag inte kan släppa, att det inte spelar någon roll hur ”rätt” han gör och hur mycket han älskar, för att jag aldrig kommer kunna sluta tugga på det här gamla unkna övergivenhetssvek-benet…

Anna: Dina ord är trösterika, för visst är det så, visst finns det gott om exempel på familjer som inte fick någon jättebra start men som ändå fått till det.

Charlottes Mirakel: Även du slår huvudet på spiken: ”Han kan ju få vara en pappa ändå – även om han inte råkar leva ihop med mamman”.
Så lever vi nu. Med det är jag faktiskt ganska så nöjd, men han önskar som sagt mer. Han pratar om när vi flyttar till honom, om hur livet blir då, hur huset behöver byggas om så att vi rymms…
…och jag känner mig ganska så stressad stundtals. Jag vet, han menar absolut inget illa. Han vill bara vara tydlig: Han önskar att vi bodde tillsammans.
Jag kommer komma till en punkt när jag måste bestämma mig, säga vad JAG vill – och jag är rädd att sabotera det jag uppnått: Nu är han en aktiv pappa. Jag är rädd att han ”vänder” igen, ifall jag inte accepterar HELA dealen… Som sagt; jag är lite dålig på att lita på honom…

Smäm, Monica och Jerry pratar om förlåtelse: Jag övar, jag lovar, varje dag – haken är att jag inte verkar komma någonstans…

Trebarnsmamma pratar om ärlighet: ”Ta emot honom, men var ärlig och öppen med dina tankar och din tvekan.” Ja. Om jag bara vågade! Han är inte den som står kvar när det stormar, DET har jag ju lärt mig den svåra vägen. Så jag håller tand för tunga, och det fungerar faktiskt inte speciellt bra det heller. Så… jag kommer få ta mig i kragen och göra som du säger: prata lite klarspråk och hoppas hoppas att han står kvar den här gången.

Hela Lennarts  kommentar andas hopp och tillförsikt och det behöver jag sannerligen.
Julian of Norwich sa: ”all shall be well all shall be well and all manner of things shall be well ”
Kanske gör jag ett kärt gammalt misstag om och om igen: Tänker och oroar mig för mycket, andas och lever för lite.

Tack för era ord!

Har ni läst bloggen om Honungspojken?

Den handlar om Hugo, som föddes med en mycket liten hjärna. Det är Hugos mamma som skriver den. Men eftersom det varit pappatema i Bloggvärldsbloggen denna vecka har hon lyckats övertala Hugos pappa att skriva ett gästinlägg.

Det är en postning som jag tycker att alla ska läsa. Alla mammor och pappor och alla andra. Om stor kärlek, om sorg, och om att vara förälder till ett barn som ska dö före en själv.

Jag försöker komma ur mitt semesterkoma och gör det genom att ge er en av mina absoluta bloggfavoriter.

Kurrylin. Eller Karin som hon heter.

Jag hittade henne för flera år sedan, då jag bloggade på Passagen och hon kommenterade hos mig. Sedan har jag följt henne från bloggen på Passagen via Metrobloggen till Wordpress.com.

Jag har på långt håll haft koll på Karin och hennes liv. Från jobbet som personlig assistent, genom graviditet och barnafödande, föräldraskapsfunderingar och journaliststudier. Genom alltihop lyser hennes tankar om feminism och jämställdhet igenom. Och hon går jävlarimig från klarhet till klarhet.

Så rak. Så naturlig. Så prestigelös och redig, resonerar hon med sig själv och omvärlden om stort och smått, högt och lågt. Karin låter oss vara med när hon tvivlar, när hon är osäker på sig själv, när hon är tvärsäker och när hon söker svar. Och hon lyckas göra det på sitt sätt. Hon kompromissar inte med det hon tror på, eller med sig själv.

Hon är snäll och gullig och duktig på att berömma och lyfta fram andra, men tvekar inte att säga ifrån när hon tycker att något är galet.

Några av mina favoritinlägg:

När fröken blir arg blir hon arg på riktigt.

Jag är inte kränkt men lite sur.

Män är roligare än kvinnor och andra idiotiska uttalanden.

Dagens tips och netikett enligt Kurry.

Jag har materialen men inte verktygen.

Om du inte upptäckt Kurry tidigare – gör det nu. Hon är grym.

Det är ett bra tag sedan jag utlyste bloggtemat ”mamma”. Jag borde sammanfattat det tidigare men faktum är att det strömmat in texter ända fram till nu, så det kanske inte gör så mycket att jag är lite sommarförsenad.

Men nu kör vi, för det finns ett gäng texter om mammor och föräldraskap som bara väntar på att bli lästa;

Jag börjar med en alldeles ny blogg, som skriver om väntan. Och längtan, efter att bli gravid. Waiting Mum. Em skriver också om att det inte var så lätt som hon trodde, att bli mamma.

Josefine skriver om missfall, om att vara mamma men ändå inte. Inger skriver om att äntligen bli mamma efter att ha väntat och längtat i åratal.

Så har Sandra skrivit. Om att inte ha en mamma. Om att sakna, inte den där kvinnan som födde henne, men en mamma. Och jag känner igen det, starkt. Men jag saknar en pappa. Frktjatlund skriver relaterat om en mamma som mest bara tänkte på sig själv.

Ingela har skrivit en lång postning, som rakt igenom är en kärleksförklaring till hennes egen mamma. Emm Aminah har också gjort det. Skrivit en kärleksförklaring. Det har också Anders gjort, till sin mamma prästfrun. Annieellen berättar också om sin mamma, som funnits och brytt sig.

Nexa skriver om sin mamma som hon tycker är världens bästa, trots de fördomar och misstankar som riktats mot henne på grund av hennes unga ålder då hon blev mamma. Jessikas mamma var också ung, på gott och ont. Och Jessika konstaterar att hon fått bättre förståelse för sin mamma sedan hon själv blivit mamma.

Gabriella förlorade sin mamma för ett och ett halv år sedan, när hon gick i nian. Hennes saknad återkommer ofta i bloggen, bland annat här, här och här.

Millan skriver om sin mammas cancerbesked.

Anjo har skrivit mycket vackert om sin mamma och hur saker förändrades när hon fick en stroke. Förändrades men ändå inte. Hans bror har hakat på och skrivit sin berättelse. Om samma mamma. Helena har skrivit en hemskt bra postning, om en dement mamma, som plötsligt bli klar på sitt modersmål.

Nova är mamma till sju. Varav två med särskilda behov. Och hon skriver om det dubbla i att undra varför men samtidigt inte vilja byta. CP-mamman är inne på samma tema när hon berättar om hur det inte alltid blir som man tänkt. Om dubbla känslor men också om rikedom. Masarinmamman beskriver vilken sorts mamma hon blev då hon fick en pojke med Downs Syndrom. Också Snorkfröken beskriver hur det är att vara mamma till ett svårt handikappat barn.

Honungspojkens mamma hade tänkt skriva om att vara mamma till en honungspojke, men valde att tillägna temat sin egen mamma, honungspojkens mormor. Men jag kan rekommendera er att läsa hela bloggen, som ju handlar om just hur det är att vara mamma till en pojke med en mycket liten hjärna…

Misen skriver om lyckan att få vara mamma, och att det inte är en självklarhet. Margareta skriver mycket läsvärt om bilden av moderskapet och samhällets förväntningar, om att välja bort barn och om att vara mamma hela livet.

SMÄM skriver om sin mamma. Om hur allt pinsamt och jobbigt i tonåren bytts mot tacksamhet.

Telluselle har gjort en ovanlig tolkning på temat och skriver om Moder Jord. Steve Lando skriver om kvinnans gudinneskap.

Missa inte heller Trollhares fria tolkning på temat, ”Jag är så onormal så jag slipper vara normal.”

Elviras blogg, Brev till min mamma, har jag rekommenderat förr. Men hon har hakat på temat och skrivit ett särskilt inlägg om tiden som gick alldeles för fort. Max P har också skrivit brev till sin mamma, om hur han tog henne för given.

Syltan skriver om att få sladdbarn, 17 år senare. Och inte bara ett, utan två. Samtidigt.

Tonårsmorsa skriver om barnen i hennes liv och vad de lärt henne om kärlek. Och om att inte vara barnkär. Men det är ju som hon skriver, man behöver inte nödvändigtvis gilla en person bara för att den är liten. Charlotte skriver om föräldraskapet och om hur det har förändrat henne som person, till det bättre. Bambi skriver också om hur hennes liv förändrats med mammarollen.

Rebecca skriver om sin mamma som valde att be om hjälp när tonårstrasslet blev henne övermäktigt.

Lilla O har skrivit om en ”Riktig mamma”. Om förväntningar, från andra men också från en själv, på hur en riktigt bra mamma bör vara. Men hur hon ändå föll till föga. Trollan skriver om lyckan i att ha barn, och hur två nya liv började då sonen kom. Och Eva skriver om den gränslösa kärleken till barnen. Michis skriver om utmaningen och den kanske viktigaste uppgiften i livet – att vara mamma.

Kristina skriver om att vara ensam mamma sedan hennes man dog i en olycka för några månader sedan. Gunilla skriver om att orka fortsätta vara mamma sedan ett av barnen dött.

Ettie skriver. Jag tänker inte försöka mig på en tolkning, läs själva. Pinsamma mamman länkar till ett gammalt inlägg, men läs det också!

Leif länkar också till ett gammal text, ett inlägg i jämtställdhetsdebatten. Snowflake skriver om Anna Wahlgrens Barnaboken, som den viktigaste i hennes liv. Jag kan direkt säga att jag har liknande erfarenheter av den boken, och har svårt att förstå den hårda kritiken.

Vargflingas hela blogg handlar om att vara mamma till sex, varav två tvillingpar. Också Smulan skriver om att vara mamma till många. Ingrid berättar om sin mamma och hennes kamp som änka och mor till tre.

Nattens Bibliotek ger oss en lista på en mammas specialegenskaper. Jesper skriver om egna mammor och andras. Eller kanske – sin egen mamma. 

Slutligen: Ni måste läsa Witchbitch. Så ärligt, så bra.