På tisdag träder FRA-lagen i kraft. Mitt engagemang har inte varit det det borde, så jag är ytterst tacksam mot alla dem som inte ger upp, de som fortsätter kämpa, sprida information, ta reda på fakta och protestera mot lagen.

För även om lagen träder i kraft och därmed kan orsaka oönskade intrång i allas våra privatliv så är det inte kört. Inte alls. En lag är inget statiskt. Lagar kan rivas upp. Lagar kan skrivas om.

En eventuell lösning är att Telia tar FRA-lagen till domstol. Just nu pågår ett upprop i bloggvärlden där alla som är emot FRA-lagen uppmanas att lägga ut följande text i sin blogg:

Från och med den första december 2009 är Sverige en övervakad nation – det är då som FRA får tillgång till en stor del av vår Internet- och mobiltrafik.

Detta kommer att få ett antal konsekvenser. De mest påtagliga är att flera grundläggande rättigheter i praktiken kommer att sättas ur spel. En självklarhet som brevhemligheten kommer efter den första december 2009 inte att existera på Internet. Även andra grundlagsskyddade rättigheter som källskyddet är starkt hotat. Många organisationer har skarpt protesterat mot FRA-lagen, däribland Journalistförbundet och Advokatsamfundet. En majoritet av det svenska folket är emot FRAs avlyssning.

Flera juridiska experter uttrycker dessutom stor tveksamhet till om FRA-lagen är förenlig med Europakonventionen, dvs. den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna. Sverige har förbundit sig att följa den konventionen och rimligtvis bör lagen alltså prövas i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Telia ansvarar idag för en majoritet av den trafik som FRA kommer att vilja avlyssna. Därför uppmanar vi Telia: ta FRA-lagen till domstol.

Fler bloggare som deltar i uppropet:

OlofB, Aspiebloggen, Calandrella, Liberal och långsint, Annarkia, Solid block of Ise, pepstraktelser, Humblebee, Daniel och de små tomtarna, Osmidigt, Sossar mot storebror.

Andra bloggar om FRA:

Mina moderata karameller, Opassande, Henrik Alexandersson, Enligt min humla.

Ett annat tips för dig som vill hålla koll och följa med i händelseutvecklingen är att titta in hos Piratpartiet Live, där samlas flöden från ett gäng bloggar som skriver om Piratpartiets hjärtefrågor (och en del annat). Där publiceras en hel del matnyttigt om FRA.

Läs även andra bloggares åsikter om FRA, Ta FRA-lagen till domstol, Telia,

Den 14 oktober, alltså på tisdag, ska riksdagen rösta om att eventuellt riva upp FRA-lagen. Fortfarande finns en möjlighet att stoppa den. I morgon lördag hålls demonstrationer mot FRA-lagen i Stockholm, Göteborg, och Malmö. Har du möjlighet tycker jag att du ska vara med, och man behöver absolut inte vara Piratpartist för att protestera mot lagen.

För dig som inte riktigt förstått vad lagen handlar om – jag skrev i samband med fjolårets beslut i riksdagen. Jag skrev om att inte ha något att dölja, om vad som är skillnaden mellan statlig övervakning och vad man själv väljer att dela med sig av och till vem. Jag skrev också om hur lurad jag kände mig när Sveriges riksdag beslutade att införa lagen om övervakning av medborgarna.

För dig som vill ha koll fram till tisdag rekommenderar jag läsning av Rick Falkvinge och Opassande.

Inspirerad av Morris:

Heja Abbe är en blogg om kärlek. Innan du fanns är naken, vacker, ärlig, och alldeles alldeles underbar. Ulrika Good är en mästare på ordvitsar. Tonårsmorsa är sig själv. Björk Mirjamsdotter är mymlans fina dotter. Opassande är den som regerar bloggosfären. Kjellberg är en som har koll på vad som händer. Bloggfrossa är hysteriskt rolig. Blondinbella är grymt begåvad. Kajen är en som kan det här med få ord i rätt ordning. Farmor Gun är hela bloggvärldens farmor. Andreas Ekström är en journalist som provocerar. Emanuel Karlsten är en naturbegåvning. Lisa Magnusson är en som inte lämnar någon oberörd. Sandra är allt på samma gång. Stationsvakt är bra på att hitta egna underbara vinklar på nyheterna i bloggvärlden. Alex Schulman är motsägelsefull. Gunilla är från Gårdtjärn. Johanna Sjödin är inte minderårig längre. Älskade Dumburk är hemlig. Erik Laakso är bra fast han är socialdemokrat. Tyskungen är tillbaka!

Sådärja. Nu är frågan hur länge man behöver vänta innan ovanstående smicker syns på Blogipedia.

Denna veckas bloggare på Dramatenbloggen – Torkel Petersson – tar bloggandet till nya höjder. Eller nåt.

Rasmus Flesicher har skrivit en fantastisk bloggpost om megafonen. Typ heltäckande.

Emma (Opassande) har skrivit en ovanligt kort bloggpost. Ibland behövs inte så många ord för att budskapet gå fram. Det handlar om kärleken till internet.

Första april ja. Jag har hållit mig undan från tidningarna för att slippa luras och göra bort mig så som Tidningsutgivarnas vd Anna Serner gjorde i morse när hon gick på att The Guardian lägger ner papperstidningen för att istället använda Twitter som enda kanal…

En bra lista över de bästa aprilskämten finns hos Emanuel Karlsten.

Annars har bloggarna idag skrivit en hel del om IPred-lagen som ju trädde i kraft när mars byttes ut mot april. Många är det som tänker göra sitt bästa för att lura fildelarpoliserna genom att ansluta sig till Emmas initiativ Ipredia, som enkelt går ut på att öppna och dela med sig av sitt nätverk till grannar och andra.

Lura Antipiratbyrån och andra fildelarjägare kan man också göra genom att köpa tjänsten Ipredator, en anonymiseringstjänst som gör att den som försöker spåra en fildelare inte kommer längre än till The Pirate Bays servrar, om jag inte helt har missförstått det hela.

Också One Swarm är ett alternativ att använda sig av om man vill fortsätta dela filer illegalt.
Tkj har skrivit en rätt bra post där han menar att vare sig OneSwarm eller Ipredator kommer att slå hos de stora massorna eftersom de kräver ett visst mått av tekniskt kunnande för att användas. (själv slutade jag i praktiken att ladda hem grejer från nätet när TPB tog över – det var enklare med Napster, Kazaa och SoulSeek)

Oavsett vad man tycker om illegal fildelning, oavsett det, så leder IPred tillsammans med FRA-lagen, Telekompaketet, Acta och Datalagringsdirektivet till en samhällsutveckling där den personliga integriteten inte bara naggas i kanterna utan huggs sönder med yxa, och där yttrandefriheten blir starkt reglerad och inte särskilt fri.

Anders Mildner beskriver det bäst.

Jag hör till dem som ofta använder demokratiargumentet för varför bloggen är så bra. Som predikar gräsrötternas möjlighet att komma till tals, och hävdar att hela internet är en demokratisk revolution.

Antalet bloggar i Sverige och världen växer så det knakar, och i takt med att bloggarna blir allt fler höjs också rösterna som försöker förminska bloggarnas betydelse.
Rösterna som hävdar att internet är en värld av pladder och skvaller, att den verkliga makten över ordet fortfarande ligger hos de ”riktiga medierna” för att det är först när något publiceras i ”riktiga medier” som det får ett verkligt genomslag.
Se bara på FRA. Och inte hjälpte det heller att bloggarna höjde sina röster, lagen klubbades ändå, om än något modifierad.

Men vad är egentligen demokrati? Annat än just möjligheten för vem som helst att uttrycka sin åsikt och rätt att rösta i allmänna val? Demokrati betyder ju inte att var och en får bestämma. Det betyder heller inte att den som lyckas göra sin röst hörd får som den vill.

För att en demokrati ska fungera är det viktigt att medborgarna har möjlighet att få information och fakta om hur saker och ting förhåller sig, för att utifrån det kunna göra sina val.
Denna information har aldrig varit hundra procent objektiv. Den kommer dels från de olika politiska partierna som självklart propagerar för och argumenterar så att man ska gilla just deras idéer, den kommer från vinklad statistik och den kommer från massmedia. Men massmedia har aldrig gett heltäckande information om sakernas tillstånd, det säger sig själv att det är ogörligt.
Yttrandefriheten och möjligheterna för den enskilde att påtala missförhållanden har mer eller mindre varit beroende av godtyckliga beslut på tidningsredaktioner.

I och med internet och möjligheten för vem som helst att publicera sin historia, sin åsikt, och dela med sig av sina erfarenheter, har inte massmedia längre makten över vilken information som når ut till folket.

Visst är det så att inte vem som helst når igenom bruset. Det finns alldeles för många bloggar, och fortfarande krävs att den som skriver kan formulera sig någorlunda, har väl underbyggda argument och dessutom kunskap om hur man marknadsför sig och sin blogg för att nå fler än de allra närmast sörjande.
Men demokrati är inte detsamma som att alla får samma plats. Det är att alla har samma grundläggande möjligheter att utifrån lika villkor göra sig hörda.

Ett exempel är Englas mamma och hennes blogg. Hon använder den för att ge sin bild av hur hon upplever rättsprocessen och allt runt omkring mordet på hennes dotter, istället för att ge den makten åt de ”riktiga medierna”, eller kanske snarare ”de sensationslystna medierna” som enligt henne misstolkade och knappast kunde föra hennes talan.
Hon är dyslektiker, knappast välformulerad, men om ett ämne är tillräckligt intressant eller publikvänligt spelar det ingen roll. Hon använde möjligheten att ge sin version och hon lyckades. Exemplet togs upp i Babel men klipptes tyvärr bort (om jag inte minns helt fel?). Guillous svar när PM Nilsson tog upp Englas mamma var något i still med att ”nu tar du ett exempel som inte ens jag kan argumentera emot”.

Bo Rotshstein menar att fler röster inte alls främjar demokratin, och spår att bloggarna kommer att gå samma väg som Stasi. En åsikt eller en berättelse från verkligheten är alltså mindre värd om den inte först granskats av en redaktör eller liknande.
Jag kan informera Rothstein om att den granskningen för länge sedan är i praktiken bortrationaliserad också i dagspressen. Ytterst få redaktioner har kvar korrekturläsningen, stressade nattredaktörer hinner inte annat än rätta uppenbara skrivfel i texter, om ens det, och mycket ofta skickas artiklar rakt ut på internet utan att någon annan än reportern bakom texten läst den.

I bloggvärlden går det dessutom till så att tack vare kommentarsfunktionen så rättas fel, inlägg uppdateras, och detsamma händer också på de etablerade mediernas sajter. Alla kan göra fel, men tack vare internet ges utmärkta möjligheter att rätta till dem, och samtidigt ge läsarna insyn i stegen på vägen.
Det är demokratiskt om något.
Annat var det när den tryckta tidningen var enda källan till nyheter, ett tryckt fel ändrades inte, annat än möjligen med en fåordig rättelse i en senare nummer av tidningen som läsaren kanske inte ens sett. En kommentar som hävdar att det skrivna är felaktigt behöver inte nödvändigtvis ha rätt, men tillsammans kan skribent och läsare räta ut frågetecken och få en så nära sanningen liggande slutversion som det bara är möjligt.

Det kallas även crowdsourcing, och Per Axbom har skrivit mycket bra om det här.

Demokrati handlar inte om den enskildes möjlighet att bestämma, utan om den enskildes möjlighet att känna sig delaktig i beslut.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin gjorde häromnatten ett genidrag, då han tog upp ett par etiska spörsmål på Twitter. Precis som jag skriver på SSBD hade Helin kunnat fatta sina beslut utan hjälp eller råd från läsarna på Twitter. Så vad är då poängen? Jag tycker att IT-mamman sätter fingret på det här.

För en tid sedan skickade SVT ut ett pressmeddelande till ett gäng bloggare, som till en början såg ut att vara ett personligt mejl från Eva Hamilton. Ett meddelande som fick de enskilda bloggarna att känna sig viktiga, när just deras uppfattning efterfrågades av självaste tevechefen.
Tyvärr funkade det inte så bra då det snabbt visade sig att mejlet inte var personligt utan ett massutskick, men det säger en del om hur mycket det betyder för den enskilde att känna sig viktig och lyssnad på.

Det vi ogillar med diktaturer är just bristen på yttrandefrihet. Det handlar inte om att enskilda inte kan fatta stora beslut. Problemet är att enskilda inte får tala fritt ur hjärtat, att individer fängslas eller till och med avrättas för att de är av fel uppfattning.
Friheten att uttrycka sin mening eller berätta sin historia utan risk för repressalier är betydligt viktigare än makten att bestämma.

Därför är det inte konstigt att så många upprörs över Jonas Bergling blev av med sitt uppdrag hos EDB på grund av sina politiska värderingar. Och det fina med internet är att det går att påverka.
Om man idag googlar på EDB får man på första sidan i sökningen upp rubriken ”EDB sparkar folk för sina åsikter”. Observera att länken går till en blogg, inte till någon av de etablerade medierna. Det går inte längre för ett företag som EDB, eller för någon annan, att utöva åsiktsdiskriminering oemotsagd. Det är en framgång för demokratin.

Anders Mildner har skrivit mycket genomtänkt om hur det man kan uppfatta som ett onödigt brus på Twitter faktiskt kan göra skillnad, för den enskilde men även i större sammanhang.

Så är det ju. Oavsett Rothsteins spådomar med paralleller till Nazityskland och Stasi. Att fler får en möjlighet att göra sig hörda – och synliga – kan faktiskt inte skada.