Jag är överväldigad över allas era pappainlägg! Ni skriver så bra, och jag blir berörd av i stort sett varje inlägg på det här temat. På olika sätt. Men främst känner jag det där gnaget. Den där sorgen. Över att min pappa aldrig riktigt var den där pappan jag hade önskat att han var. Som när jag läser Kristinas postning om sin fantastiske pappa. Och Christina om sin pappa som verkar vara precis den pappan jag hade velat ha – den där store starke som tar hand om och beskyddar. Eller när jag läser Wettexvärlden, om saknaden efter sin pappa. Då saknar jag att jag inte riktigt kan sakna min pappa, den personen han var. Att jag bara saknar ”en pappa”.

CP-mamman har skrivit en fantastisk post om sin pappa och musiken. Min pappa hade musikerdrömmar, och jag har träffat flera av hans gamla elever (han var musiklärare) som berättar om hur han introducerade dem till riktigt bra musik. Själv fick jag inte lyssna på något som inte hade en kristen underton, eller som enligt min pappa var ”rumsrent”.

Annieellen skriver om sin motsägelsefulla relation till sin pappa. Om en pappa som i grunden var fantastisk men inte riktigt levde upp till papparollen, om jag inte helt missförstår henne. En som tar sin papparoll på stort allvar och med bravur som det verkar för oss som får följa med är Abbes pappa, som skrivit en kort men lysande postning om att växa in i faderskapet, och om sina fina lärare.

Chribba berättar om sin pappa, rakt och osentimentalt. Alabama har en helt annan ton i ett brev till sin pappa, ett brev som – hittills – aldrig postats. Johan skriver inspirerad av Snowracer, om sorg.

Och läs för bövelsen Nilsfredrik. Om en pappa som tog sitt liv. Om Gud, om skuld. (Fredrik – jag tror att jag kände din pappa när jag var barn, och dig. Kan det stämma?)

Manne har skrivit om ett speciellt möte, ett möte med den pappa som dog.

Charlotte om sin pappa, en sådan pappa som alltid ställt upp även när han inte riktigt förstått. Jerrys pappa var mer lik min. En pappa som inte riktigt räckte hela vägen. Loba skriver utlämnande om starkt om en pappa som för henne är död. Mia har aldrig träffat sin pappa. Lindalou har skrivit starkt och förlåtande – medan du söp.

David Gottlieb har skrivit en mycket bra och lång post om att han är en bra pappa. Trollhare har skrivit en fantastiskt post också, om att pappa är en titel man måste förtjäna. Smulan är lite inne på temat när hon skriver om att vem som helst kan göra barn men att alla inte klarar av att vara förälder. Karibien skriver om svek, och om beteenden som går i arv.

Johnny skriver ömsint om sin älskade pappa. Em om drömmen att någon en dag ska kalla hennes älskade för pappa. Wrecklesseric om att vara ensamstående pappa. Lilla O har skrivit om En riktig pappa. Eva har alldeles nyss förlorat sin pappa.

Sandra skriver. Frågar sig om hon hade kunnat göra annorlunda. Minns sin pappa med kärlek.

Och söta rara ni. Läs Schmut.

Sist vill jag tacka er alla, för att ni delar med er, för att ni vågar vara så personliga, så utlämnande. Tack för att ni låter mig och andra ta del av era tankar och erfarenheter.

Jag har precis varit på Systembolaget och inhandlat den obligatoriska boxen vitt vin som hör hemma i kylen under årets varma månader. Och hela vägen dit, hela vägen hem och medan jag var där malde tankarna i mitt huvud. Tankarna på den här postningen, men kanske mer på alla fantastiska inlägg som skrivits denna vecka efter min uppmaning att blogga om alkohol.

Alkoholen som vi hatar att älska.

Alkoholen som väcker så många känslor. Denna kemikalie som det verkar vara så väldigt svårt att vara likgiltig inför, eller ha en på riktigt sund och avslappnad relation till. Många verkar också ha svårt att ta ställning. Det är som om de flesta gillar att dricka men samtidigt måste ursäkta sig och även om de starkt ogillar problemen som orsakas av alkohol försöker man ta sitt eget drickande med en klackspark.

Jag läser det ni har skrivit och det går upp för mig att svensken (även om ni som bloggat kanske inte är representativa) har ett väldigt komplicerat och dubbelt förhållande till alkohol. Inte minst jag själv har det. (Men det är skönt att se att det åtminstone för somliga är enkelt.)

Min pappa var gravt alkoholiserad. Han bokstavligen söp ihjäl sig. Ramlade ihop för att hans inälvor bara lade av, till följd av hårt supande i många år. Men jag växte inte upp med fylla och fester, långt därifrån. Min pappa var också Pingstvän. Djupt troende och extremt fundamentalistisk, varför hans drickande blev så mycket mer komplicerat än det hade behövt vara. Jag fick lära mig att det var syndigt att dricka alkohol.

Hemma hos mig förekom aldrig vare sig vin eller öl när vi hade middagsgäster. Inte hos mina föräldrars vänner heller, för alla var Pingstvänner. Tidigt fick jag en avog inställning till drickande, inte av hälsoskäl, inte för att människor blir jobbiga när de dricker, inte för att jag hade några egentligt dåliga erfarenheter. Det jag såg av alkohol under mina första år var a-lagare, och dem var det trots allt lite synd om och de skulle frälsas från alkoholen och helvetet.

Därför var det för mig en chockartad upplevelse att första gången finna min pappa medvetslöst berusad och nerkissad. Det var så chockartat att jag inte förstod att det var han.

Han låg där, men jag förstod inte att det var han, eftersom min pappa inte drack väl? Eftersom det var syndigt och min pappa så ofta moraliserade och dömde ut andras drickande, även sådan alldeles normal alkoholkonsumtion i sociala sammanhang. När jag väl förstod att det var han var jag alldeles övertygad om att han blivit tvingad, hotad, att något var fel, att han inte av egen fri vilja hade hällt i sin sådana mängder alkohol att han helt glömde bort ansvaret för mig som var tror jag nio och och min kompis som sov över hos mig. Och vi rymde. Tidigt en vintermorgon packade jag ihop mina dyrbaraste saker i en kasse och smet ut genom dörren med min kompis och tog oss hem till hennes föräldrar. Och jag var livrädd. Jag trodde att domedagen kommit, att någon inbrottstjuv hälsat på och slagit ner min pappa och sedan somnat i mina föräldrars säng.

Min mamma levde under många år för en enda sak. Att skydda mig och min syster från pappas drickande. Att han ända sedan jag föddes söp i perioder, kom hem dyngfull och pissade i garderoberna och söp bort vår lägenhet, att han skåpsöp och raserade familjens ekonomi visste jag inte. Förrän den där vinterdagen när mamma för första gången någonsin vågat lämna mig ensam hemma med pappa hemma en helg, och jag vaknade till misären för att inte mamma var där och städade undan den.

Från den dagen var jag mig inte lik, tror jag. Mina känselspröt växte och jag visste i magen när pappa planerade en fylla. Jag var orolig. Jag vaknade av gräl och jag var den som stängde av och försökte hålla stämningen uppe genom att alltid vara glad och snäll. Men jag var alltid lite rädd. Och orolig för mamma.

När dom äntligen skildes var jag femton år, och då slutade pappa vara periodare. Han blev a-lagare direkt. Söp bort sin firma, sitt hus och faktiskt sitt liv, på väldigt kort tid. Naturligtvis var det då mammas fel. Om hon inte hade lämnat honom skulle han inte ha supit, sa han. Så många gånger som han lovade. Så många gånger som han erkände att han hade alkoholproblem och skulle ta tag i dem. Alltid när han var onykter. För så fort han blev nykter förnekade han. Och moraliserade, över andras drickande.

Det var nog det värsta. Dubbelmoralen. Lögnerna, löftena. Och ingen såg, eller låtsades se. Vi var familjen som gick i kyrkan på söndagarna och pappa var präktig och frälst, men verkligheten bakom stängda dörrar var en annan.

Jag har därefter haft ett komplicerat förhållande till alkohol. Skräcken för att bli alkoholist finns där. Rädslan för att vara en av alla dem som lurar mig själv. Suget efter alkohol och försvaret jag tar till för att lindra det dåliga samvetet när jag dricker.

Jag vet alltid hur mycket jag dricker. Jag har koll. Jag har aldrig varit så berusad att jag haft minnesluckor eller gjort något riktigt riktigt dumt. Och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Det kanske är ett tecken? Att ha behov av kontroll är ju inte sunt. Jag kan avstå från alkohol i långa perioder, utan att uppleva det som en uppoffring. Jag dricker inte när jag är ledsen eller deprimerad. Försvar. Om man inte dricker för att trösta sig är man väl ändå inte alkoholist? Om man dricker för att det är gott och trevligt med vänner är det väl ändå helt normalt?

Men bara att behöva tänka i sådana banor är osunt.

Jag är inte ensam om att ha detta förhållande till alkohol. Vi har alla olika skäl, olika erfarenheter, men nästan ingen av dem som skrivit på temat tycks ha en okomplicerad alldeles skuldfri relation till alkohol.

Johanna skriver om vuxnas dubbelmoral. Och påstår att det är av missunnsamhet föräldrar inte vill låta sina tonåringar dricka. Men snälla Johanna. det är inte missunnsamhet. Jag unnar mina barn bättre saker än att berusa sig, förlora kontrollen, hamna i situationer som går överstyr och utsätta sig för livsfara. En kropp som inte växt klart tål inte alkohol lika bra som en fullvuxen. Ju tidigare man börjar dricka desto större är riskerna. Det är fakta och handlar inte om moraliserande eller missunnsamhet. Det är lika lite dubbelmoral att vara förälder och dricka vin men förbjuda barnen att göra det, som det är att vara vuxen och köra bil och förbjuda barnen att göra det. Johanna kanske tycker att detta är bättre och mindre moraliserande?

Margareta har skrivit mer om just tonåringars drickande och föräldrarnas roll.

Läs gärna Johannas inlägg, och diskussionen mellan henne och Kurry i kommentarerna. Läs också det inlägg som Kurry skrivit. Hos Kurry men också hos fler av dem som skrivit ser jag tendenser att det blivit mer accepterat att ifrågasätta alkohol. Är det en begynnande trend, att nykterhet är coolt och tufft, även om många fortfarande måste försvara varför de inte dricker?

Bea skriver också om det – att man anses knepig om man inte dricker. De enda giltiga skälen tycks vara graviditet, bilkörning eller erkänd alkholism. 

Går det överhuvudtaget att ha en sund relation till alkohol?

Många som bloggat på temat har förklarat att det var svårt. Att de var tvungna att värka fram posterna, och att det tagit tid. Många har skrivit modigt, och samtidigt finns det där försvaret. Ursäkterna. Känslan av att man måste argumentera för varför man ändå gillar att ta ett glas kallt vitt vin på uteplatsen en sommarkväll, även om det inte längre är tabu att göra det även om det råkar vara tisdag. Men precis som att folk känner att de måste försvara att de dricker känner de som inte dricker att de måste försvara sig för att de avstår.

Hultmans är inte nykterist, men nästan. Hon är en av få som verkar ha en sund relation till sprit, samtidigt som det kanske beror på någon slags slump eller öde – att hon har en sjukdom som hindrar henne från att dricka. Men hon påtalar det fler har nämnt. Hur vuxna förändras, oftast negativt, även då de dricker små mängder. Och hur man som nykter åskådare ser det. Det sorgliga med det är att inte minst jag ibland dricker helt enkelt för att man blir så ensam och får så tråkigt när man är nykter bland berusade ärthjärnor.

Jag gillar alkohol. Ikväll ska jag njuta ett glas Rosé. Jag gillar smaken, känslan av lyx och jag gillar också ruset. Salongsberusningen. Men denna kärlek är belagd med skuld och den är ibland svår att försvara. Det känns inte okej att vara 36 år, vare sig kunna eller gilla att dansa men ändå efter några glas plötsligt finnas där på dansgolvet och uppföra sig som ett jävla pucko. Det är inte okej att vara 36 år och vakna med panik och snabbt rekapitulera kvällen för att försöka minnas vad man kläckt ur sig för dumheter. Ofta är det ingen fara, ibland säger jag till och med bra saker när jag är onykter, saker som behövde sägas och som jag nog aldrig skulle vågat om jag vore nykter. Men då kan man ju fråga sig om jag kanske borde ta itu med mig själv istället för att dricka alkohol.

Jag har haft förmånen att få tjuvläsa Nemos kommande bok, Anfäkta. En bok om att erkänna och ta första steget ur alkoholmissbruk. En bok jag rekommenderar. Tills den kommer får ni hålla tillgodo med detta utmärkta inlägg om alkoholism, sakligt och faktaspäckat, osentimentalt och sanningssägande.

Fler inlägg om alkohol: Göran Viren Sjögren. Om alkohol som maktmedel. Och lite till. Proletärpappan är inne lite på samma spår, fast olika.  Kristina, nykter alkoholist, som också nämner barnen, som är återkommande i många postningar. Egoinas mamma om det dubbla i att både älska ruset och hata förödelsen i dess spår. ADHD uppmärksammas koncentrerat skriver om alkohol i kombination med ADHD.

Björn Sennbrink om alkohol inför midsommarhelgen. Kristina af Knusselbo modigt och utlämnande om medberoende. Skatan om den förrädiska drogromantiken. Nattens Bibliotek har alkoholmissbruk som en egen kategori i sin blogg. Mycket tänkvärt där. Lena skriver kort om den irrationalitet berusade människor inte sällan visar upp. Gunilla länkar till en dikt.

Fredric Kjellberg har skrivit långt och personligt, om den tveeggade alkoholen. Angelica Karlsson har valt att visa den trevliga, festliga sidan. Missa inte heller Badlands Hyena, om alkoholism i Sovjetunionen och Ryssland.

Slutligen ett stort och varmt tack till alla er som tagit sig an detta komplicerade och uppenbarligen laddade ämne, som bjudit på er själva och vågat tänka och också formulera sådant som är svårt.

Uppdaterat: Och som av en händelse har Sydsvenskan precis publicerat detta reportage av Andreas Ekström om alkohol och dess många sidor. Missa inte heller Andreas bloggpost i ämnet.

Också DN satsar idag stort på ämnet alkohol, och har intervjuat Petra Nielsen och Micael Bindefeld, samt Thorsten Flinck.

Några bloggare har också skrivit uppföljande poster till detta inlägg, det är Hultmans, Anders Gabrielsson och Kent Persson, båda de senare om varför de väljer att inte dricka. Också Nattens bibliotek har skrivit och tar upp den känslomässiga omognaden hos dem med alkoholproblem. Frank har hakat på Johanna Sjödins resonemang om att unga dricker av samma skäl som äldre.

Pusha detta inlägg.